Ultraljud igen

I morse hade vi tid hos min egen MVC där vi skulle få träffa en läkare och göra ett till ultraljud. Jag var väldigt nervös och kärleken likaså. Jag undrade om hjärtat fortfarande slog och hur det såg ut. Jag hoppades även kunna få mer information om hur illa läget var och bara kunna få ställa frågor och prata och få mer information om vad detta var.

När vi väl såg ultraljudet så sa läkaren ingenting. Det kom in ytterligare en läkare och tittade och hjälpte till att ställa in skärmen. De mätte hygromet till 14 mm. VA? tänkte jag. I fredags var det ju ca 8 mm. Det har växt jättemycket på bara 4 dagar. Ser väl inte direkt ljusare ut nu.

Till in stora fasa/förvåning så ville läkaren inte säga någonting. Han sa att man inte kan säga eller veta någonting innan man gjort fostervattensprovet så han skulle skicka en remiss och så blir provet av om kanske 1-2 veckor. Sedan tar det väl lika lång tid innan man får svar.

Det känns helt fruktansvärt att gå runt ovetandes i upp till en månad. Jag tror ju såklart det värsta även om ett litet ljus hoppas på det bästa (vad det nu är? ett mirakel skulle det väl vara kanske). Inte känns det lättare/roligare att berätta för föräldrar/familj nu heller. Magen kommer kanske inte gå att dölja hur länge till som helst och det är väl lika bra att de vet så man slipper dölja att man inte mår bra. Men jag vet inte vad jag ska säga. Hej, vi väntar barn... PS, det är något fel på barnet. Grattis mormor o morfar!

Nej usch. Vill egentligen inte ens tänka på det.

Hemma igen

Barnmorskan från min MVC ringde för en liten stund sedan och hade nyss fått reda på vad som hänt. Hon var väldigt gullig och frågade hur jag mådde och vad jag hade fått veta och berättade lite vad som händer härnäst.

Imorgon bitti ska jag få träffa en läkare som gör ett nytt ultraljud och sedan har de även skickat en remiss för ett fostervattensprov. Dock vet man inte än när det kommer att ske. Vi får helt enkelt ta en dag i taget just nu och se vad som sägs imorgon.

Barnmorskan sa även att det är antagligen så att om man såg på ultraljudet i fredags att det var så illa som hon sa så blir det nog ett avbrytande av graviditeten. Antingen om det sätter igång naturligt eller om man får hjälpa till lite på traven.

Min röst höll ungefär i 1 sek i telefonen. Så fort hon berättade vem det var så började jag gråta. Allt som påminner om detta får mig att börja gråta direkt. Hon undrade om jag skulle till jobbet och det skulle jag men hon föreslog att jag kanske skulle vara hemma i några dagar om jag inte kände mig i form.

Och jag känner mig verkligen inte i form. Jag har gråtit hela helgen och legat och sovit och bara tittat på film. Har gått ut på en liten promenad och that's it. Har inte orkat göra något annat. Kände nästan ångest för att gå till jobbet idag så när hon föreslog att jag skulle vara hemma så kändes det som en befrielse.

Satt ett par minuter med telefonen i handen och bara grät innan jag ringde jobbet.

Kunde dock vara ärlig och bara säga sanningen, då alla vet att jag är gravid, så jag snyftade lite i telefonen och hon förstod och tröstade lite. Jag blir hemma idag och imorgon, för jag vet att jag aldrig kommer klara av att jobba efter ultraljudet imorgon. Sedan, beroende på vad de säger så kanske jag jobbar på onsdag, eller är hemma lite till.

Som "tur" är så brukar rykten sprida sig snabbt på jobbet så nu slipper jag förhoppningsvis berätta för alla om det här utan när jag kommer tillbaka så kommer alla bara veta. Känns skönt. Kommer bara börja gråta om jag ska berätta och det känns så märkligt att gråta så på jobbet!

Vecka 13

Tänk att jag kommit såhär långt nu. Andra trimestern, 4e graviditetsmånaden, vecka 13.

Magen som växer, v 13

Det är ju nu man ska må som bäst och vara som lyckligast när missfallsrisken äntligen minskat drastiskt. Istället går jag och känner mig ständigt nedstämd och ledsen, orolig för framtiden och funderar på hur jag ska behöva berätta om det här för jobbet osv.

Känner att jag måste få mer information, SNART, kring hur illa det verkligen är. Om det finns chans till liv och förbättring eller om det är helt kört. Till råga på allt så har magen kommit igång och börjat puta ordentligt nu, så himla typiskt. Nu, när jag absolut inte vill ha frågor om jag är gravid eller liknande. Vet inte riktigt vad jag ska säga? "Ja, men bebisen kommer dö", "Ja, men bebisen är handikappad" eller "Ja, eller nja, eller nej... eller jo, fast kanske inte så mycket längre till?"

Usch... Vill bara få snabba besked.
Jag och kärleken var på en promenad i morse i frostkylan och pratade om VAD vi ska göra om dittan eller dattan sägs på ultraljudet. Vi är nog rätt överens även om inget val känns lätt. Just nu känns det nog ändå som det värsta om bebisen inte kommer kunna överleva över huvud taget.

Som i en dimma

Ja, idag har jag verkligen varit som i en dimma. Jag har varvat mat med sömn och gråt. Det har inte funnits någonting annat som jag orkat eller velat göra.

Igår eftermiddag ringde barnmorskan upp från ultraljudskliniken och hon hade tydligen fått tag på min MVC. Jag fick en "akuttid" dit på tisdag morgon. Känns som en evighet tills dess. Där görs väl ett nytt ultraljud och sedan blir det väl tal om någon typ av abort eller vad man nu räknar detta som?

Jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till detta. Normalt sett är jag emot abort men jag kan tycka att det är okej i vissa fall:
1. Om barnet blivit till p.g.a våldtäkt eller incest.
2. Om mammans hälsa är i fara.
3. Om barnet har så svåra defekter så att det inte kommer överleva födseln.

I vårt fall gäller det ju möjligtvis nr 3. Men än så länge tycker jag att vi fått så lite information så det är svårt att avgöra om vi ens faller in i den kategorin.

Kommer barnet kunna överleva, även om det är svårt handikappat, så kommer vi nog behålla det. Givetvis är det inget man önskar, att få ett handikappat barn, och inget man direkt räknar med heller då man blir gravid. Samtidigt har vi ju alltid varit medvetna om att det KAN bli så och då vill vi ta vårt ansvar som föräldrar. Är det ett livsdugligt barn så är det ett barn som vi kommer älska och ta hand om så gott det bara går.

Det känns fruktansvärt att behöva "leka Gud" och välja liv eller död för någon. Igår på ultraljudet såg vi trots allt ett litet hjärta som slog för fullt och armar och ben som rörde sig. Hur skulle jag kunna välja att ta död på mitt eget barn?

Dåliga nyheter

Sitter här och gråter, vet inte riktigt om jag egentligen orkar tänka och älta. Men jag vill ändå skriva av mig och berätta om ultraljudet idag.

Var ju lite nervös i morse men ändå mest på ett bra sätt. Jag mådde väldigt illa och kräktes även idag så på något sätt var jag ändå rätt förvissad om att det lilla hjärtat skulle slå. Jag tänkte, bara det lilla hjärtat slår och den har växt så är det lugnt.

Vi åkte hemifrån i god tid och tog en liten promenad i hamnen innan vi gick till ultraljudskliniken. Väl där spelades det lugn musik och vi var helt ensamma i väntrummet. Jag fick fylla i lite papper och så drack jag ett glas vatten. Efter ett par minuter blev jag uppropad av en barnmorska. Vi fick sätta oss ner på två stolar och så pratade vi bara lite snabbt. Hon gick igenom min historik med 2 tidiga missfall och berättade lite vad vi kunde förvänta oss se nu, armar, ben och hjärtat såklart.

Sedan fick jag lägga mig ner och ultraljudet började.

Hon hade nog inte kört med staven mer än några sekunder innan hon med en suck sa, "Aaa, men det ser inte bra ut". Jag tänkte direkt (för jag hade inte uppfattat något av ultraljudet ännu, bara att bebisen var större än sist) att hjärtat inte slår, att bebisen är död. Jag låg som förlamad och sa inte ett ord.

Hon fortsatte med staven och visade hjärtat och det slog. Sedan gick hon visare till huvudet och visade vätska som var runt huvudet på något sätt. En vätska som inte skulle vara där. Det var massa vätska runt huvudet, själva huvudet var för litet, massa vätska kring nacken så nackgropen mättes till 8,2 mm (vilket är jättestort) plus lite mindre vätska kring buken. Hon sa att hon inte riktigt kunde säga vad detta var för något men när det är massa vätska så kallas det för hygrom. Hon sa att brukar indikera på att någonting är väldigt fel med fostret. "Så det blir nog ingenting den här gången heller. Vad tråkigt för er, men tanke på er tidigare historik också", sa hon. Vi försökte fråga om barnet ändå kunde överleva men hon gav oss inte mycket hopp. Hon började direkt prata om att få "gå vidare så snabbt som möjligt".

Hon försökte få tag i min barnmorska för tydligen är det den vägen man ska gå nu för tiden. Såklart gick hon inte att få tag i så hon mailade uppgifterna till henne och sa att jag skulle ringa henne på måndag så att jag "kunde gå vidare". Sedan fick jag ett papper i handen och fick gå ut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Inom mig har jag ett barn med armar och ben, som sprattlar och med ett hjärta som slår. Ett litet barn som är så efterlängtat och som det nu är något fel på. Vad ska man göra? Antagligen kommer barnet inte överleva mer än ett par veckor till och OM det, mot all förmodan, överlever graviditeten så kommer det antagligen att dö vid födseln, strax där efter eller bli gravt missbildad.

Just nu känner jag mig tom. Det här var tredje gången och för att vara ärlig så orkar jag inte mer nu. Allting känns väldigt orättvist och vi lär väl aldrig få barn. Så känns det just nu!

4 h kvar

Håll alla era tummar och tår för oss idag. Om 4 h ska vi på ultraljud och jag är lite nervös. Hoppas för allt i världen att lilla livet lever och sprattlar på för fullt...

Behöver lite tips

Har känt lite på sistone att det varit svårt att komma på bra middagsmat. Det känns som att det alltid blir det "gamla vanliga" och nu känner jag mig till viss mån trött på det. Jag skulle behöva lite inspiration. Jag vill väl inte påstå att vi inte äter varierad mat för det gör vi ändå. Men just när man är lite trött och inte orkar stå i köket halva dagen bara för att slänga ihop mat så blir det lätt samma maträtter

När vi storhandlar så åker de vanliga sakerna ner i vagnen så som bröd, köttfärs, fläskfile, sallad, krossade tomater, potatis, lax, torsk, kyckling, mejeriprodukter och lite annat smått som behöver fyllas på (kryddor, bakgrejer, pålägg osv). med andra ord brukar vi ha det mesta hemma när vi varit och handlat. Och trots det så blir det samma rätter om och om igen. Inte för att vi egentligen har tröttnat på att äta rätterna men ibland fastnar man liksom i sitt eget tänk och inspirationen dör ut. Det finns ju 1000 saker man kan göra med kyckling och ändå blir det mest stekt kyckling i bitar med olika kryddor, sås och ris till. Samma sak med laxen... oftast bara enkelt in i ugn med kryddor, sås och potatis/ris. Baconsås med pasta är också en enkel och återkommande rätt. Tacos lika så. Eller spaghetti med köttfärssås. Soppa blir det ibland på hösten här också, det gillar vi. Potatis och purjolökssoppa, kyckling och pastasoppa eller fisksoppa. Fläskfile med currysås och ris är en annan favorit.
 
Vi är i princip allätare här hemma. Ändå tycker jag att det är svårt att komma på nya rätter (eller är det kanske orken som sätter stopp efter en lång dag på jobbet?). Så nu efterlyser jag lite inspiration i matväg. Vad brukar ni äta hemma? Till vardags och när det ska vara lite finare? Alla tips är välkomna, vi gillar som sagt det mesta och tycker det är kul att testa nya saker.

Liten mardröm

Ja, i natt hade jag en liten mardröm om lilla bebisen. tycker att jag klarat mig rätt bra än så länge från mycket hemska eller konstiga drömmar men i natt slog det till.

Jag drömde att jag hade varit inne på en undersökning för någon vecka sedan och att jag var öppen 5 cm. Och när jag, en vecka senare, kom tillbaka för att göra en ny undersökning var jag öppen 7,5 cm.

Jag minns att jag frågade barnmorskan vad vi skulle göra? Men hon sa bara att det snart var dags för mig att föda barn. Jag protesterade då och sa att det var alldeles för tidigt och att bebisen inte skulle kunna överleva nu och hon sa typ bara "synd".

Det kändes jättehemskt för jag visste att att jag behövde typ 10 veckor till för att bebisen skulle kunna överleva utanför magen men jag skulle nog föda om 2 veckor. usch!

Kände mig helt orolig och tom när jag vaknade men kunde, tack och lov, pusta ut då jag insåg att det bara var en dröm. Tänk så hemskt att vara tvungen att föda NU, när bebisen inte klarar sig. Nej, stanna inne i min sköna mage i 25-30 veckor till :)

Illamåendet tillbaka

Tji fick jag som trodde att illamåendet gått över. I morse när jag klev upp tidigt för att åka till jobbet kände jag mig illamående och det blev bara värre och värre. Tog mig en banan innan jag skulle gå och någon minut senare låg jag med huvudet i toaletten. Otrevligt värre. Mådde heller inte bättre direkt efter som jag brukar utan det har kommit en omgång till sedan dess och kanske blir det fler innan dagens slut. Känns lite som en dålig dag idag och jag kände helt enkelt mig så pass ur form att jag fick ringa mig sjuk.

Känns lite dumt att sjukskriva sig igen när jag var sjuk för bara 2 veckor sedan. Samtidigt känns det ohållbart att åka 1 h kollektivt till jobbet och sedan sitta på möte i 6 h, jobba lite till och åka 1 h hem i rusningstrafik. Jag tror faktiskt att det börjar bli dags att prata med min chef snart och berätta om graviditeten. Dels, för att liksom förklara lite varför jag ibland blir hemma någon dag eller två och dels därför att de flesta på jobbet redan luskat ut vår lilla hemlighet och jag vill inte att chefen får veta att jag är gravid från någon annan än mig.

Så idag blir det till att vara hemma och bara kurera mig lite. Försöka få i mig vätska om inte magen tillåter mat och kanske få lite frisk luft i eftermiddag.

När berätta ni/har tänkt att berätta för kollegor och chef?

Håll tummarna

Nu får alla jättegärna hålla tummarna för oss. Vi hittade idag en hyresrätt i det området vi vill bo i. En lagom stor 3a med uteplats, lite gräsmatta och relativt billig hyra. Detta känns som ett HELT okej alternativ till ett radhus eller liknande som inte riktigt känns möjligt just nu.

Vi har ansökt om lägenheten och borde få svar inom ett par dagar och vi är välkomna att titta på den. Tror nästan säkert att vi kommer slå till om vi blir erbjudna. Hoppas, hoppas, HOPPAS på lite tur nu.

Då blir det inflyttning i början av februari och det känns perfekt i förhållande till när bebisen ska komma. Då hinner vi böka med lite målning av väggar och få i ordning med möbler och prylar och jag får chans att inreda ett litet barnrum. Så mysigt.

Men vi får se...

Min räddare i nöden

Känner ett stort behov av att uttrycka min kärlek och tacksamhet till min underbara make just idag. Han har varit helt fantastisk den senaste tiden. Städat, diskat, handlat, tvättat och hämtat/lämnat mig ofta. Han har gjort de flesta av dessa saker på helt eget initiativ och UTAN att ens blinka eller så mycket som klaga en enda gång för att han får dra hela det tunga lasset själv.

Min ork har ju varit väldigt låg på sistone men han har varit så fantastisk och verkligen stöttat mig. Tänk vilket tur jag hade som träffade en så underbar man som är så perfekt för mig och tänk att vi nu har möjligheten och det stora privilegiet att få bli föräldrar. Ser så mycket fram emot att få se bebisen, en del av mig och en del av honom. Helt perfekt.

Man kan verkligen säga att han är min riddare i nöden. Jag vet inte om alla hade klarat av mig just i detta nu. Men det gör han, min kärlek ♥

Bokat ultraljud

Bokade just vårt andra ultraljud och det känns SÅ bra. Jag har ju varit lite kluven om vi ska göra ett eller inte men igår så kände jag att jag verkligen VILL göra ett till nu när jag är kring v 12. Jag tror faktiskt att det är mer skadligt för mig att gå runt och oroa mig än att bara göra ett till ultraljud. Sedan kommer jag, utan problem, kunna hålla mig till rutinultraljudet.

Bokade tid på fredag redan så det känns jättekul. Bara några få dagar kvar tills vi får se lilla miraklet igen. Besöket ska gå på ca 15 minuter och kosta oss 600 kr men det är det värt. Kärleken vet att jag varit lite orolig de senaste veckorna så han är helt med på detta.

Dessutom kommer vi får med oss bilder hem den här gången, och förhoppningsvis ser man lite mer än sist. Ser fram emot det.

På fredag borde jag ju vara 11+5 så det känns lagom att göra det nu så att vi kan berätta för släkt och vänner sedan lagom till v 13. Nu får vi bara hålla tummarna för att bebisen har växt och att hjärtat slår.

Vecka 12

Vecka 12

Det känns lite overkligt nästan att jag redan har gått in i vecka 12. Nu behöver jag bara hålla andan ett par dagar till innan man kan slappna av lite, men för att vara ärlig så tycker jag att jag redan har börjat slappna av mer. Dagarna flyter liksom på och tanken på missfall hänger inte över mig på samma sätt längre.

Veckan som var gick otroligt snabbt. Jag började må lite bättre med illamåendet och, tro det eller ej, även tröttheten. Jag är ju, precis som jag skrev igår, fortfarande extremt trött, men jag har ändå lite kommit ifrån det här att behöva gå och lägga mig kl 20. Orkar vara uppe till ca 23 om jag vilat mitt på dagen.

Så sätt är det ganska skönt. Man känner sig lite mer normal ändå när man slipper vakna varje morgon med illamående och kräkningar ibland.

Dock tycker jag att jag kissar mer nu än förut, hela tiden... Så jag undrar om livmodern börjar trycka på blåsan lite nu? och jag fasar för hur det kommer vara om 20 veckor och jag redan nu behöver kissa hela tiden.

De senaste dagarna har magen börjat jobba lite igen. Som svag mensvärk runt äggstockarna. Så lilla livmodern växer nog där inne nu.

Tycker fortfarande att magen är lika "platt" som alltid. Känner mig inte ens särskilt uppsvälld. Vågen står fortfarande stabilt på samma siffra och mitt sötsug är fortfarande nere på noll. Undrar så när magen börjar puta lite. Tycker det är så fint med en söt liten kula. Men det kan ju dröja 10 veckor till vad jag förstått...

Frånvaro

Wow, jag har verkligen lyst med min frånvaro den här veckan men jag beundrar er alla som ständigt går in varje dag och väntar på nya uppdateringar.

Jag har ett arbete som innebär att jag jobbar dagar, kvällar och varannan helg samt storhelger och andra röda dagar, oavsett när de infaller.

Så som mitt schema ser ut nu så jobbar jag i princip alltid 6 dagar varannan vecka för att sedan jobba lite mindre varannan vecka. Innan graviditeten påverkade detta mig inte mer än att det var lite tråkigt att vara borta mycket ena veckan. Å andra sidan fick jag liksom tillbaka det när man var ledig mycket nästa.

Nu, med en gravid kropp som inte ALLS hänger med i tempot med oregelbundna arbetstider har detta blivit näst intill ohållbart. Med den extrema trötthet som jag har så är jag fullkomligt SLUT efter mina långa veckor och långa pass. Att jag dessutom sover dåligt på nätterna gör inte saken bättre. Jag kan nästa somna när och var som helst just nu. Det mesta av min lediga tid går åt till att just sova i kapp alla de timmar jag förlorar på natten/de dagar när jag jobbar mycket.

Detta i sin tur leder till att jag helt enkelt inte riktigt orkar med bloggen under, framför allt, de helgerna som jag jobbar. Då har jag varit ledig väldigt lite och sover dessutom ofta någon natt på jobbet för att över huvud taget få en något så när normal sömn (har rätt lång restid till jobbet).

Så, kära läsare, nu vet ni varför jag ibland lyser med min frånvaro. Antagligen är det helt enkelt en vecka då jag jobbar/sover och just då blir inte bloggen första prioritet.

Men tack och lov har jag precis avslutat en mastodontvecka och har en rätt lugn vecka framför mig. Så nu ska jag nog hinna med lite bloggande.

Men detta inlägg får räcka för ikväll för, trots att jag sovit 2 h här på kvällskvisten, så är min kropp helt mörbultad och måste SOVA.

Är det någon mer än jag som upplever en såhär extrem trötthet? Börjar nästan undra om det inte ens är normalt graviditetsbeteende att LÄTT kunna sova 14 h på ett dygn...

hektiskt

det har varit extremt hektiskt de senaste dagarna. är nu på väg hem från jobbet men hoppas kunna uppdatera något i morgon. ledsen att bloggen får hamna i skym undan men ibland räcker varken tid eller ork till annat än det basala.

Övergående illamående

De senaste dagarna har illamåendet blivit lite bättre för varje dag. Det känns som om jag kan vakna upp på morgonen utan att vilja spy och jag kan äta lite vad som helst utan att må illa och jag känner mig hungrig igen. Det känns helt otroligt skönt att börja må lite bättre.

Tycker allt att tröttheten blivit lite bättre också. Orkar hålla mig vaken till 23-00 på kvällarna och jag har inte samma behov av att sova i 12 h längre eller ta en nap mitt på dagen för att över huvud taget fungera.

Men kissandet på nätterna kommer jag inte ifrån och det lär väl bara bli värre och värre ju mindre blåsan blir. Smällar man får ta ;)

I morse så sa kärleken "Nämen, vad stor din mage har blivit." och när jag tittade i spegeln så tyckte jag det samma. Den ser liksom ut att puta mer än vanligt och framför allt nederdelen av magen. Känns lite spännande. Längtar så tills det blir en söt liten kula, även om det kanske vore bra om det dröjde ett par veckor så man kan dölja det lite till för chef och andra.

Störd sömn

Jag vet att det är ett väldigt vanligt fenomen att man som gravid behöver gå upp på toaletten mitt i natten för att kissa. Jag har hört om vissa som behöver gå upp flera gånger under natten men, tack och lov, så behöver jag bara gå upp 1 gång/natt. Dock är det tillräckligt för att störa min sömn i flera timmar.

Oftast är det någon gång mellan kl 3-5 som jag vaknar av att jag är kissinödig. Det tar inte mer än kanske 2 minuter för mig att gå upp, gå till toaletten, kissa, , spola, tvätta händerna och komma tillbaka till sängen. Men, de där 2 minuterna stör min sömn så mycket att jag ofta får svårt att somna om förrän kanske 1½-2 h senare.

Det är jättefrustrerande när man vet att man ska upp snart för att exempelvis gå till jobbet och ju längre tid det tar att somna desto piggare blir man ju. Det blir en ond cirkel på något sätt. Tillslut brukar jag ändå somna om och sova ca 2 h till (om jag har sovmorgon från jobbet) men min sömn är ändå så pass störd så att jag förblir trött hela morgonen.

Vet att detta bara är början på störd sömn men sedan när man vaknar för att bebisen är hungrig är det åtminstone en angenäm orsak och dessutom är man hemma varje dag så det gör inte jättemycket om man går runt och är lite trött, tänker jag.

Någon som upplevt liknande sömnstörningar?

Hur ska man berätta?

Hur ska man berätta för familj och vänner om lilla miraklet?

Nu börjar det ju närma sig veckan som vi ville passera innan vi berättar om bebisen för släkt och vänner. Några utav mina nära vänner vet redan och jag bara sa det rakt ut. Men när det kommer till mig egen familj känns det lite mer komplicerat och jag tycker det känns jättejobbigt att sitta ner, öga mot öga och bara säga det. Känns rätt obekvämt och jag ser inte alls fram emot det.

Hur berättade ni för era familjer och vänner? Hur reagerade de?

Vecka 11

Lilla magen i v 11

Tack alla härliga läsare för era kommentarer, det uppskattas mycket och jag försöker svara så gått det går i mån av tid. Men fortsätt gärna kommentera även om jag inte svarar på allt, jag uppskattar att höra era åsikter och råd.

Så, då var det söndag igen och idag gick jag in i vecka 11. Otroligt vad tiden tickar på. Bebisen räknas numera som ett foster och inte embryo. Bara en ynka vecka kvar tills jag går in i vecka 12 och bara två ynka veckor kvar tills jag har passerat de kritiska veckorna. Känns som att dessa två veckor kommer gå snabbt.

Men, man ska väl inte heller ropa hej innan man kommer över bäcken. Mycket kan ju trots allt hända under två veckor. Så jag ska fortfarande hålla andan i 14 dagar till och sedan ska jag faktiskt verkligen pusta ut och verkligen börja tänka att vi faktiskt ska få barn... i maj.

jag har känt mig väldigt o-gravid de senaste dagarna, inte mycket till symtom och annat, så det känns lite märkligt och man blir givetvis orolig. Men jag ska försöka att inte oroa mig ändå, det hjälper inte. Funderar fortfarande på om jag ska göra det där UL eller ej. Kärleken tycker att det är 600 onödiga kr men jag tycker att det är skönt att få se att hjärtat fortfarande slår och att bebisen har växt. Vi får väl se hur vi gör till slut.

Bjuder på en magbild igen. Tänkte att jag ska försöka lägga ut en varje vecka nu framöver och se om man ser någon skillnad. Nu vet jag inte om det hänt så mycket så än så länge kan jag ta kort på mig själv, så när magen inte får plats på bilden har jag ju mitt bevis på att jag blivit en fin liten tjockis :)

Det här med amning

En läsare undrade om jag kommer amma och det är ett ämne som jag har funderat lite på de senaste dagarna faktiskt, så tänkte att jag kunde skriva ett inlägg om hur jag tänker kring det här med amning.

Först och främst... Jag är väldigt För amning. Jag tycker att det är något vackert och normalt och jag, personligen, förstår inte att vissa väljer bort amning innan de ens har prövat. Med det sagt fördömer jag inte de som inte ammar. Ibland går det inte och ibland är det andra saker som kommer i mellan och jag lägger inte större värderingar i det. Men jag tycker att det är synd att inte ens försöka få det att fungera då det är så bra för barnet. Dessutom tycker jag att det ser så mysigt ut för både mamman och barnet och den kontakten och närheten är något som jag jättegärna vill ha med mitt barn.

Jag tycker också att det är fel att vissa människor stör sig på ammande kvinnor. Jag förstår inte alls varför man inte skulle vara välkommen att amma, i princip, var som helst. För mig är det lika naturligt som att vi alla äter. Det är ju knappast någon som skulle reagera om jag satt på en parkbänk och åt en banan, där emot blir det ibland ramaskri om en kvinna ammar en bebis på en parkbänk. Det förstår jag inte alls. Jag har aldrig sett en ammande kvinna blotta hela bröstet för allmänheten. Tycker alltid att det är väldigt diskret. Barnet täcker ju det mesta med sitt huvud och resten brukar ofta tröjan dölja. Många använder ju t.o.m någon sjal eller liknande över. Men ändå verkar det som om bara vetskapen om vad som händer under sjalen är upprörande nog. Åter igen, jag förstår det inte och det är inget JAG kommer ta hänsyn till i framtiden. Behöver mitt barn äta så kommer det få mat. Sedan är om det är i form av bröstet eller burkmat, det kvittar.

Att tycka att amning är bra är ju en sak, men att sedan lyckas amma och få det att fungera för både bebisen och en själv är nog en helt annat sak. Vet många som haft problem och kämpat på ändå med rena plågor och andra som helt enkelt inte orkat och gett upp. Hur man själv kommer känna och handla är nog för tidigt att säga, det får vi se. Men jag tror nog ändå att jag tycker att det är så pass viktigt så jag kommer kämpa ett tag, även om det är jobbigt.

Nu till min lilla oro, som kanske egentligen är lite larvig. Jag vet ju att allas bröst är olika, storlek, form osv. detsamma gäller vårtgårdar och bröstvårtor. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra och undra om ens egna bröst kommer vara tillräckligt "normala" för att fungera för ändamålet amning.

Jag har nämligen väldigt små bröstvårtor och vårtgårdar. Jag har läst att bebisen ska ta in mer än bara bröstvårtan i munnen, men ändå kan jag inte låta bli att undra över mina små russin (eller egentligen halva russin kan man väl säga) och undra om de är för små för amning. Jag undrar om de kommer växa under graviditeten eller när man börjar amma och om inte, fungerar det ändå?

Innan har jag inte brytt mig så mycket om hur de ser ut, just för att alla ser olika ut. Men nu, när det kommer till ren funktion och prestation, så känns det helt plötsligt väldigt viktigt.

Huslig dag

Idag har varit en sådan där grå och tråkig höstdag, en perfekt innedag med andra ord. Jag har inte rört mig utanför lägenhetens dörrar och ÅH, så skönt det är att bara vara hemma ibland.

I förmiddags fick jag och kärleken och litet ryck och ville baka bröd, sagt och gjort så satte vi igång efter frukosten. Jag kände för majsbröd så majsbröd fick det bli. Det är så gott med nybakt bröd och framför allt när man gjort det själv. Man känner sig så där barnsligt nöjd tycker jag och dessutom så luktar ju lägenheten sååå gott.

Sedan när jag skulle ta mig en macka så fick jag ett otroligt sug efter leverpastej och gurka. Till min stora fasa så hade vi inget av det. Så jag fick helt enkelt ta det enda vi hade, ost. Antagligen kommer suget efter leverpastej och gurka vara kvar enda tills jag får det så på måndag vet jag vad jag ska göra i affären.

dock kunde jag törsta mitt sug efter aspelsiner idag för vi åt fruktsallad nu på kvällen. Alltid något :)

Nervöst

Idag skickade vi in våra nya uppgifter för lånelöftet. Antar att banken ringer tillbaka idag eller på måndag och ger oss beskedet om vi får låna den summan vi önskar eller inte. Nu håller vi bara tummarna att vi får låna det vi vill och om inte, så ska det bli intressant att se hur mycket vi faktiskt får låna.

Kärleken är ju student så en bank som vi ringde idag sa tvärt nej, vi fick inte låna någonting alls. Kändes lite snopet när vi ändå fick ett rätt rejält löfte hos en annan bank på lägre inkomst. Men men, det är väl väldigt olika det där. Vi får helt enkelt se hur det blir. Men vi hoppas hoppas HOPPAS att vi ska kunna köpa det där radhuset :)

Cravings

Jag kan väl inte direkt påstå att jag har fått någon speciell craving än. Där emot så kan jag få ett otroligt sug efter en speciell sak under en dag som jag då bara MÅSTE ha. Sedan brukar jag få ett nytt sug efter något helt annat någon/några dagar senare.

I början av veckan var det en dag som jag kände att jag bara MÅSTE äta en apelsin. Det var jättejobbigt, för suget kom på kvällen då jag var på jobbet, 
sedan fick jag mig aldrig den där apelsinen.

Veckan innan det hade jag en dag som jag var såååå sugen på nudlar, så det åt jag till lunch den dagen.

Idag fick jag ett enormt sug på sushi så det var inte annat att göra än att pallra sig ut i kylan och åka iväg till torget och handla sushi. Men det var så värt det. SÅ gott :)

Vi får väl se om min hjärna tillslut fastnar för något speciellt eller om jag kommer ha olika cravings varje dag. Kanske är bättre att ha olika varje dag för då blir ju åtminstone kosten någorlunda varierad. Samtidigt är det smidigt att veta vad man kommer vara sugen på varje dag så man kan se till att ha det hemma :)

Dåligt samvete?

När vi var hos barnmorskan i förrgår så frågade hon samma fråga som hon ställde första gången också "Tränar du någonting och hur går det med det?"

Jag var ärligt, om än lite skamsen, och sa att det inte blivit mycket till träning de här senaste veckorna. Faktum är att det inte blivit ett dugg. Har knappt ens kommit ut på promenader och det skäms jag lite för.

Men hon var gullig och sa att det var okej, att det var rätt vanligt i början när man mår illa och så att man inte orkar träna. Men hon uppmuntrade också till träning och sa att det var bra att åtminstone försöka ta en promenad varje dag sedan när jag mår bättre.

Så jag ska faktiskt försöka göra just det. Ta en promenad varje dag. Innan jag blev gravid så löptränade jag ju lite men det slutade jag med i v 6 ungefär. Hösten kom och jag tappade motivationen i takt med att jag jobbade mer och mådde sämre. Så nu skulle jag nog inte riktigt våga mig på det.

Men jag älskar promenader så det får väl bli det som jag tränar under graviditeten och så får jag bara hoppas att jag inte går upp allt för mycket. Tycker att 15 kg är helt okej men helst inte mer än så. Mitt mål är i alla fall att kunna hålla mig under 85 kg vilket ger en viktuppgång på 17 kg. 85 kg på min 160 cm långa kropp låter fruktansvärt tungt. Men man kanske inte känner så? Man får väl, om inte annat, trösta sig med att det mesta är vatten, bebis och annat i kroppen som försvinner relativt snabbt.

Inte för att jag egentligen är rädd för att gå upp i vikt i samband med graviditeten men för den sakens skull är det ju onödigt att lägga på sig massa extrakilon i form av godis, bullar och kakor. Nå väl, vi får se. Det blir som det blir. Bara bebisen mår bra så är jag också nöjd :)

Första dagen hemma

Ja, idag är första dagen under den här graviditeten som jag känt att det verkligen inte gick att gå till jobbet. Hade huvudvärk sedan igår och sov dåligt i natt då jag fick gå upp och kissa. Drömde dessutom om jobbet och vaknade från och till hela natten så jag var helt slut på morgonen när väckarklockan ringde vid 6. Att jag hade mått illa ungefär halva natten gjorde inte saken bättre och med ett pass på 10 h framför mig kände jag att kroppen bara sa STENnej.

Och vilken tur. Jag sov ytterligare 2 h och tvingade i mig lite frukost som någon timma senare låg i toaletten. Bläk. Jag tycker att det känns som att illamåendet har blivit lite värre nu de senaste dagarna. Det brukar komma ungefär varannan dag och när jag mår riktigt illa så kräks jag. Men egentligen klagar jag inte. Inte för att det är kul att må dåligt med för att jag vet vad som orsakar det och det är SÅ värt att må dåligt.

Så idag blir en lugn hemmadag med lite varmt te framför en film och kanske en lite skogspromenad senare om jag orkar.

Det här med boende

Ja, så var det ju det här med boende. Den stora frågan om hur och var man ska bo för att trivas och må bra?

Jag tycker det är svårt. Svårt att veta behovet för ens växande familj. Som ungt par utan barn med inte särskilt mycket prylar i bagaget så har vi hittills levt ganska enkelt och inte jättestort. Vi bor i en hyresrätt på 64 kvm, en helt lagom stor tvåa för en familj på två. Området vi bor i nu är inte direkt ett attraktivt område, egentligen motsatsen, men just i det lilla "kvarteret" där vi bor så är det rätt lugnt med mycket barnfamiljer.

När vi började planera vår växande familj för drygt ett halvår sedan så började vi även fundera på nytt boende. För mig är det väldigt viktigt att barnen får växa upp på ett tryggt och bra ställe och jag önskade även att vi inte skulle bo kvar i lägenhet. Ingen av oss är lägenhetsmänniskor. Vi känner oss instängda under fina dagar när man sitter inne och tittar ut. Balkongen känns mest som något typ av växthus så där orkar man inte sitta jättelänge om man inte solar. Och det vill man väl knappast göra heller eftersom att det finns 20 lägenheter rakt över gården som ser tydligt och bra om man vistas i en lätt bikini. Det är ingen privacy. Både jag och kärleken är uppväxta i hus och helst av allt hade vi velat börja med hus från första början. Älskar en härlig trädgård där man kan plantera och där barnen kan springa och leka, där man kan bygga träkojor och ha en lekstuga, sandlåda och gungställning. Det är så underbart att bara slå upp altandörren en fin sommardag och gå rakt ut med nakna fötter i gräset för att sedan kunna gå in när man blir varm, hämta ett glas saft och gå ut igen. Dessutom kan man strutta omkring i vad helst man vill i sin trädgård utan att särskilt många ser in eller bryr sig. Känslan av frihet är heeelt annorlunda och, för oss, så är ett stort hus på landet drömmen.

Men vi känner väl att det rent ekonomiskt är bra att börja med något mellanting och arbeta sig uppåt. Dels så är det dyrt att köpa ett hus med bra trädgård och sedan känns det lite over kill att köpa ett stort hus till bara oss. Men vi tycker ändå att det är bra att just köpa någonting istället för att hyra för det är en investering och det ger större möjligheter att trivas då man kan ändra som man vill. Så därför har vi helt enkelt bestämt oss för att radhus känns som en kanonstart för en ung, liten familj som oss. Lagom stort med lite utrymme att växa, lite huskänsla men ändå inte riktigt det tunga ansvaret som ett stort hus kräver.

Vi har ju hållit oss rätt uppdaterade på husmarknaden det senaste året och från och till så har det kommit upp några intressanta objekt men som ändå inte har känts rätt. Det har dessutom varit väldigt dött de senaste månaderna, nästan så att vi hade gett upp hoppet lite om att hitta något som passade oss. Men idag, till vår stora glädje, så dök det upp ett radhus på 4 rok och 100 kvm. Helt perfekt storlek för oss och dessutom precis i det området där vi är som mest intresserade av att köpa. OCH, hör och häpna, nyrenoverat i nästan hela huset och till ett BRA utgångspris.

Så, nu håller vi tummarna stenhårt för att vi ska få lite ökning på vårt nya lånelöfte och att vi ska gilla radhuset när vi går på visningen. För om så är fallet så kommer vi lägga bud och förhoppningsvis kunna flytta runt årsskiftet.

Men som med andra drömmar man har så går de inte alltid i uppfyllelse och vi har ju också pratat om det. Vad händer om vi faktiskt inte lyckas få något radhus innan bebisen kommer? Ska vi bo kvar här och fortsätta sökandet? Ska vi flytta till en likvärdig lägenhet fast i ett bättre område? Ska vi kanske försöka hitta något bättre att hyra, exempelvis en lägenhet i en villa som åtminstone har delad trädgård med de andra i villan?

Hur tänker ni läsare kring det här? Hur bor ni och vad tycker ni hade varit optimalt för er familj?

Hos barnmorskan

Idag hade vi vårt andra besök hos barnmorskan.

Jag är så glad att vi fått en så bra BM. Hon är rätt ung och verkligen jättegullig. Känns som att man vågar fråga saker utan att känna sig dum och hon tar en på allvar.

Idag tog jag lite prover och allt såg jättebra ut. Ingen UVI, bra sockervärde, blodtryck och inga könssjukdomar, fast det visste jag ju redan såklart :)

Nästa besök som ska göras är självaste rutinultraljudet. Har inte fått ett exakt datum än då detta görs på sjukhuset och hon skulle skicka en remiss dit först. Så antar att jag får min tid om ett litet tag. Spännande. Nästa besök hos BM är inte förrän i början av januari. Känns rätt konstigt att gå så himla länge men hon sa att de inte har nästa besök förrän runt v 20 eftersom att det inte händer så mycket tills dess. Efter det så har man träff typ 1 gång i månaden.

Så nu har vi 8-10 veckor framför oss utan några som helst besök och förhoppningsvis så går allt som på räls. Funderar dock fortfarande om jag ska göra ett privat UL runt v 13. Kanske kul att kunna berätta för mina föräldrar genom att visa bilden också. Vi får se. Jag ska kolla upp lite olika ställen och priser osv.

Läsarfråga

Fick en fråga om jag har berättat för mina föräldrar än och hur de i så fall tog det den här gången.

Svaret på den frågan är nej. Jag har inte berättat för mina föräldrar och kärleken har inte berättat för sina föräldrar heller. Faktum är att jag är lite halvrädd, eller egentligen kanske mer obekväm, för att berätta det för mina. En del kanske tycker att det borde vara det lättaste och mest glädjande man kan berätta men, trots att mina föräldrar är barnkära så tycker de nog inte riktigt att det är dags för barnbarn än.

Självklart kommer de inte bli arga  eller något så men förra gången vi berättade så var det liksom inte ren glädje heller. Snarare chock och oro. Jag fick till och med en stark känsla av att mamma kände att det liksom inte riktigt passade in i hennes livsplan just nu, vilket retar mig då det är VÅRT barn och inte deras som ska födas. Alltså, jag älskar mina föräldrar men de har väldigt starka åsikter kring hur livet ska se ut.... Man ska träffa sin livspartner, gifta sig, resa jorden runt, utbilda sig, jobba några år och SEDAN skaffa barn.

Ja, det säger ju sig självt att denna planen inte direkt inkluderar en 22åring som mamma. Men med en riktigt envis dotter, som jag är, och med min starka vilja och självständighet så har nu även mamma och pappa fått tänka om lite. De var väl inte direkt beredda på att jag skulle flytta hemifrån som 18åring, förlova mig som 19åring och gifta mig som 20åring. När jag sedan valde att hoppa av universitetet för att börja jobba (helt enkelt därför att jag ville jobba ihop en bra föräldrapenning) så blev de nog lite besvikna men samtidigt tror jag att de har börjat acceptera mer och mer att jag är jag och mitt liv är mitt och det ser väldigt annorlunda ut jämfört med deras liv och jag är nöjd.

Vi väljer därför att vänta lite på rätt tillfälle, när familjen är samlad och helt enkelt då vi känner oss bekväma med att berätta. Vi väntar också av just den enkla anledningen med missfallsrisken. Jag berättar inte gärna i onödan för familjen om den gladaste nyheten vi har för att sedan behöva ringa upp och berätta att det gick fel, igen.

Vår plan är att berätta för kärlekens familj på svärfars födelsedag i början av november. Då borde vi väl vara i v 14 ungefär och det känns helt lagom. Runt där berättat vi väl även för min familj. Vi vill ju inte riskera att de råkar stöta på varandra och börja prata barnbarn och så vet bara ena familjen... Nej nej :)

Det ska hur som helst bli spännande dagen då vi väl berättar. Kärlekens familj kommer bli glada hela bunten och min familj vänjer sig säkert vid tanken på att bli morföräldrar och jag vet att de kommer älska sitt lilla barnbarn så mycket.

Provocerande planering

Satt i morse och läste gårdagens tidning och kom över en artikel som gjorde mig lite provocerad. Artikeln handlade om att det nu är trend att allt fler planerar in när barnen ska göras så att de kan födas under försommaren/tidig sommar så att båda föräldrarna kan vara hemma tillsammans hela sommaren och hur bra detta är.

Jag tappade nästan hakan när jag läste. Vad har hänt med dagens samhälle? Är vi så planeringsgalna nu så att vi till och med försöker planera in vilken månad våra barn ska födas? Alltså jag tycker inte att det är okej. Givetvis kan man ju tycka att det är praktiskt att få barn under sommarledigheten om man exempelvis är lärare eller student (då detta passar bra in med terminstarter och annat) och visst kan man ju börja försöka skaffa barn med detta i åtanke, lik väl som man kanske tycker att vissa månader redan är "fullbokade" (om man exempevlis redan har 5 födelsedagar i familjen en månad eller liknande). Men är det inte lite sjukt ändå? Varför försöka planera något som inte går att planera? Jag tycker det låter som att barnet skulle vara mer välkommet under sommaren än annars och det är ju inte sunt.

Första gången jag blev gravid skulle bebisen komma i mitten av december. Yes, tänkte jag... Så mysigt att vara höggravid under hösten med massa ljus, filtar, sopptider, och julmusik. Och tänk att få sitta och amma en tidig morgonen av enbart skenet från julgranen. Och så perfekt, bebisen föds i år och jag slipper vänta tills nästa år på miraklet. Vilken fantastiskt jul det skulle bli med en nyfödd.

Andra gången jag blev gravid skulle bebisen komma i slutet av mars. Vad fint tänkte jag, det börjar bli lite varmare och det kan säkert bli många härliga utomhuspromenader. Och lagom till sommaren så har bebisen blivit några månader och man har fått in lite rutiner så att man kanske kan njuta mer av sommaren.

Tredje gången så är ju BF 11 maj och jag tror att det blir jättebra det med. Varmt och skönt och vackert ute. Minskad risk för RSvirus och andra sjukdomar.

Alltså, vi är otroligt glada över att vi ens kan få barn och om allt nu går vägen så är, allvarligt talat, ankomstdatumet det sista jag egentligen bryr mig om. Bara barnet kommer till oss så spelar väl knappast månaden någon roll?

Jag förstår faktiskt inte argumentet heller riktigt om att det är perfekt att få barn under sommaren för då kan båda föräldrarna vara hemma samtidigt. En som föräldraledig och en som har semester. Detta fungerar väl precis lika bra att göra under våren, hösten och vintern också? Jag skulle nämligen vilja påstå att de flesta inte är styrda av industrisemestern längre utan kan mycket mer fritt välja sin semester och vet man då att man ska ha barn i oktober eller november tex så kan man ju lägga sin semester då och få en underbar höst ihop, precis lika mycket ledighet som under sommaren.

Det finns så otroligt många par som kämpar med att bli gravida så när vissa går ut med att försöka planera in sitt barnafödande då tycker jag det är provocerande. Dessutom fruktansvärt tråkigt om alla barn skulle födas under sommaren ;)

Kul att ni hänger kvar

Kul att ni läsare fortfarande är trogna och kikar in dagligen för uppdateringar. Jag ber, åter igen, om ursäkt för dåliga uppdateringar. Har halvt om halvt bott på jobbet den senaste veckan och de dagarna när jag kommit hem så har jag mer eller mindre bara ätit och stupat i säng. Att ha massa hormoner i kroppen som gör en extra trött är väl kanske inte någon hjälp direkt.

Men äntligen har jag en helt ledig dag och tänkte hinna med lite här på bloggen också.

Nu är jag inne i v 10 och jag tycker dagarna/veckorna tickar på ganska bra. Har ändå fått må ganska bra trots lite illamående på morgnen och trötthet. Igår och i natt kände jag att magen jobbade på ordentligt. Det var som tryck och sträckningar, mest på vänster sida men även lite på höger, så jag antar att livmodern expanderar lite till :) Och att sova mig igenom en hel natt utan att behöva gå upp och kissa kan jag ju bara glömma.

Lovade ju en magbild också och tänkte nu bjuda på det. Kan väl inte påstå att det har hänt sådär jättemycket än. Vissa dagar är jag mer svullen än andra och det beror väl mest på gaser och tarmar osv? Tog iaf denna bilder i morse och om inte annat så kan det ju vara en bra "före"bild. Kan också meddela att vågen fortfarande står stadig på samma ställe som för 10 veckor sedan. Känns lite skönt. Tror jag kommer lägga på mig tillräckligt de här kommande 30 veckorna :)

 

Vecka 10

Sötsugen? Nej tack

Hur har det varit med erat sötsug så här i början av graviditeten?

Jag trodde att jag bara skulle svulla i mig massa sötsaker eftersom jag normalt sett är en riktig gottegris. Brukar älska bullar, kakor, grädde, lösgodis, popcorn, tårta osv. Men konstigt nog har jag blivit som min egen motsats de senaste veckorna.

När någon föreslår en kaka, godis eller annat till fredagsmys så känns det ungefär lika lockande som en vanlig macka. Liksom inte äckligt men heller inget man direkt suktar efter en fredagkväll.

Det är såklart ingenting att klaga på egentligen men faktum är att det känns lite tråkigt. Har ju även fått inse min begränsning rent portionsmässigt, då jag mår illa om jag äter för mycket mat, och det känns som att jag tappat suget för ätbara saker helt. Jag älskar ju egentligen middagar med vänner och riktigt god, vällagad mat och en fin dessert på det. Lika så älskar jag att baka och äta olika mästerverk, men inte just nu.

Jag hoppas att detta till viss del går över för att det är som att en passion inom mig har slocknat.

Är det bara jag?

Är det bara jag som ständigt har en lite orolig känsla inom mig vad gäller graviditeten? Tycker det verkar som att alla andra som får plus på graviditetstesten blir helt lyriska och tänker att NU blir det bebis och verkar inte ha någon oro alls.

Själv har jag fortfarande lite svårt att glädjas helt för att jag oroar mig för att det lilla hjärtat ska sluta slå. Innan man passerat 12 veckor är det ju så himla mycket som kan hända och visst, man ska väl inte gå runt och oroa sig i onödan kanske men efter 2 missfall är det lite svårt att inte göra det.

Önskar att jag slapp oroa mig och bara kunde glädja mig för, vad vi vet, så ser det ju bra ut. Men jag skulle så väldigt gärna vilja höra de små hjärtljuden eller se lilla bebisen live igen för att se så att det verkar gå framåt.

Tror att jag ska försöka boka in ett ultraljud till runt v 12-13, perfekt när de kritiska veckorna är över och innan man berättat för familjen.

Någon som har något tips på hur man ska lugna sina nerver lite vad gäller detta?

Sådär ja

Kom på att det kanske är läge för en tidig magbild snart. Någon typ av "före"bild kanske? Faktum är att magen antagligen redan har blivit mer svullen av gaser/tarmar osv för jag har fått köpa nya byxor. Gjorde det för någon veckan sedan och det blev två mammabyxor. Kändes skönt med lite större kring magen men samtidigt lite konstigt att handla sådana saker redan.

Då var jag tillbaka igen efter några dagar med total bloggfrånvaro.

Var riktigt långledig förra veckan då jag var hemma torsdag, fredag, lördag och söndag vilket var MER än behövligt. Var tvungen att ta en semesterdag där på torsdagen för jag kände helt enkelt att jag inte orkade. Sedan låg jag som däckad i två dagar på soffan och gjorde knappt någonting alls. Mådde illa och var trött och hängig.

Tack och lov känns det som att illamåendet har blivit lite bättre nu. Det känns mest på morgonen innan jag har ätit och det är inte så himla farligt. Hoppas att det håller sig där och inte ökar i styrka.

Eftersom att jag blev bakflyttad 5 dagar på ultraljudet så är jag fortfarande i v 9 men tiden går ändå rätt snabbt tycker jag. Dagarna flyter för det mesta på rätt smidigt och dagar blir snabbt till veckor.

Två par sådana här byxor blev det. Ett par mörkblå, som på bilden, och ett par svarta. Så nu har jag lite att växa i. Och nu i början när inte magen är så stor så kan man liksom vika ner mudden lite. Fast jag tycker det är rätt bekvämt att ha hela mudden uppe.

Byxorna är förresten köpta på H&M.