Fick en fråga om jag har berättat för mina föräldrar än och hur de i så fall tog det den här gången.
Svaret på den frågan är nej. Jag har inte berättat för mina föräldrar och kärleken har inte berättat för sina föräldrar heller. Faktum är att jag är lite halvrädd, eller egentligen kanske mer obekväm, för att berätta det för mina. En del kanske tycker att det borde vara det lättaste och mest glädjande man kan berätta men, trots att mina föräldrar är barnkära så tycker de nog inte riktigt att det är dags för barnbarn än.
Självklart kommer de inte bli arga eller något så men förra gången vi berättade så var det liksom inte ren glädje heller. Snarare chock och oro. Jag fick till och med en stark känsla av att mamma kände att det liksom inte riktigt passade in i hennes livsplan just nu, vilket retar mig då det är VÅRT barn och inte deras som ska födas. Alltså, jag älskar mina föräldrar men de har väldigt starka åsikter kring hur livet ska se ut.... Man ska träffa sin livspartner, gifta sig, resa jorden runt, utbilda sig, jobba några år och SEDAN skaffa barn.
Ja, det säger ju sig självt att denna planen inte direkt inkluderar en 22åring som mamma. Men med en riktigt envis dotter, som jag är, och med min starka vilja och självständighet så har nu även mamma och pappa fått tänka om lite. De var väl inte direkt beredda på att jag skulle flytta hemifrån som 18åring, förlova mig som 19åring och gifta mig som 20åring. När jag sedan valde att hoppa av universitetet för att börja jobba (helt enkelt därför att jag ville jobba ihop en bra föräldrapenning) så blev de nog lite besvikna men samtidigt tror jag att de har börjat acceptera mer och mer att jag är jag och mitt liv är mitt och det ser väldigt annorlunda ut jämfört med deras liv och jag är nöjd.
Vi väljer därför att vänta lite på rätt tillfälle, när familjen är samlad och helt enkelt då vi känner oss bekväma med att berätta. Vi väntar också av just den enkla anledningen med missfallsrisken. Jag berättar inte gärna i onödan för familjen om den gladaste nyheten vi har för att sedan behöva ringa upp och berätta att det gick fel, igen.
Vår plan är att berätta för kärlekens familj på svärfars födelsedag i början av november. Då borde vi väl vara i v 14 ungefär och det känns helt lagom. Runt där berättat vi väl även för min familj. Vi vill ju inte riskera att de råkar stöta på varandra och börja prata barnbarn och så vet bara ena familjen... Nej nej :)
Det ska hur som helst bli spännande dagen då vi väl berättar. Kärlekens familj kommer bli glada hela bunten och min familj vänjer sig säkert vid tanken på att bli morföräldrar och jag vet att de kommer älska sitt lilla barnbarn så mycket.
Svaret på den frågan är nej. Jag har inte berättat för mina föräldrar och kärleken har inte berättat för sina föräldrar heller. Faktum är att jag är lite halvrädd, eller egentligen kanske mer obekväm, för att berätta det för mina. En del kanske tycker att det borde vara det lättaste och mest glädjande man kan berätta men, trots att mina föräldrar är barnkära så tycker de nog inte riktigt att det är dags för barnbarn än.
Självklart kommer de inte bli arga eller något så men förra gången vi berättade så var det liksom inte ren glädje heller. Snarare chock och oro. Jag fick till och med en stark känsla av att mamma kände att det liksom inte riktigt passade in i hennes livsplan just nu, vilket retar mig då det är VÅRT barn och inte deras som ska födas. Alltså, jag älskar mina föräldrar men de har väldigt starka åsikter kring hur livet ska se ut.... Man ska träffa sin livspartner, gifta sig, resa jorden runt, utbilda sig, jobba några år och SEDAN skaffa barn.
Ja, det säger ju sig självt att denna planen inte direkt inkluderar en 22åring som mamma. Men med en riktigt envis dotter, som jag är, och med min starka vilja och självständighet så har nu även mamma och pappa fått tänka om lite. De var väl inte direkt beredda på att jag skulle flytta hemifrån som 18åring, förlova mig som 19åring och gifta mig som 20åring. När jag sedan valde att hoppa av universitetet för att börja jobba (helt enkelt därför att jag ville jobba ihop en bra föräldrapenning) så blev de nog lite besvikna men samtidigt tror jag att de har börjat acceptera mer och mer att jag är jag och mitt liv är mitt och det ser väldigt annorlunda ut jämfört med deras liv och jag är nöjd.
Vi väljer därför att vänta lite på rätt tillfälle, när familjen är samlad och helt enkelt då vi känner oss bekväma med att berätta. Vi väntar också av just den enkla anledningen med missfallsrisken. Jag berättar inte gärna i onödan för familjen om den gladaste nyheten vi har för att sedan behöva ringa upp och berätta att det gick fel, igen.
Vår plan är att berätta för kärlekens familj på svärfars födelsedag i början av november. Då borde vi väl vara i v 14 ungefär och det känns helt lagom. Runt där berättat vi väl även för min familj. Vi vill ju inte riskera att de råkar stöta på varandra och börja prata barnbarn och så vet bara ena familjen... Nej nej :)
Det ska hur som helst bli spännande dagen då vi väl berättar. Kärlekens familj kommer bli glada hela bunten och min familj vänjer sig säkert vid tanken på att bli morföräldrar och jag vet att de kommer älska sitt lilla barnbarn så mycket.
Du skriver exakt som jag uppfattar min och min sambos familj, kring bRntanken :)
SvaraRaderaTror inte heller att mina föräldrar uppskattar det jättemycket, de vill nog att jag ska gå klart utbildningen först. Men jag kanske har fel och de blir jätteglada den dagen vi får chansen att berätta :) sambons föräldrar bärjar komma upp i åren och skulle nog uppskatta barnbarn :) fast jah vet att min mamma skulle skämma bort sitt första barnbarn är jag ändå osäker på hur hon skulle reagera. Dett gör att jag har en viss rädsla att bli gravid trots att det är just vad jag önskar mest i världen just nu, samma sak känner min sambo. Men det är ju vårt mirakel i så fall och de får lov att acceptera...
Kram
Jag tycker att man berättar när det känns rätt för en själv. Grattis till graviditeten och hoppas att allt går bra. :-)
SvaraRadera