Tillbakablick

Satt och kollade igenom lite mobilbilder här på datorn. Jag måste verkligen rensa. Har bilder från flera år tillbaka. Massa struntbilder men också en del värdefulla. Hittade några godingar på Mio när han var liten bebis som jag bjuder på. Kan inte förstå att bilderna är tagna för 1½ år sedan. Usch, tiden går så fort. Bilderna är tagna någon vecka innan Mio blev 2 månader. Nästan som Thea är nu :)

En kärlekshälsning till pappsen på
alla hjärtans dag :)

Redo för att gå ut i kylan.

En suddig groupie på tåget på väg till Stockholm och bröllop.

Fint minne

 Minns tillbaka till en varm och underbar sommardag i augusti med den här lille busungen som jag älskar så vansinnigt mycket ♥♥♥

Första mötet

Jag inser att de här första veckorna när bloggen i princip legat nere så har missat ganska mycket. Dels har jag inte skrivit ner min förlossningsberättelse vilket jag måste göra snart innan jag glömmer, men det får bli i ett senare inlägg. Nu tänkte jag berätta lite om första syskonmötet och allmänt hur Mio reagerat på att få ett syskon.

För det första måste jag säga att jag var lite nervös och orolig för detta innan. Vi har alltid velat ha våra barn tätt men jag tror inte att någon av oss insåg hur liten man faktiskt är när man är 1,5 år. Jag tror nog att vi hade en föreställning av att Mio skulle vara mer självständig, kunna prata mer och bara allmänt vara större. Men när Mio passerat ett år med ett par månader och vi insåg att han inte skulle hinna bli så mycket större innan han blev storebror så kändes det lite svettigt. Jag kände lite dåligt samvete över att inte kunna ge honom 100% uppmärksamhet och jag var orolig att han inte skulle förstå att jag behövde ge Thea mycket tid också. Jag var orolig för svartsjuka och kände att det kanske inte var helt rättvist honom Mio att behöva bli storebror när han var så liiiten. Jag funderade mycket kring allt det här men eftersom att jag redan var gravid så var det bara att acceptera läget och hoppas att det skulle bli bra ändå.

Men oj så fel jag hade. Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig alls. Mio älskar sin lillasyster. Han vill pussa och krama henne hela tiden och vi låter honom så ofta som han vill. Det första han gör på morgonen när han vaknar är att springa in till vår säng och pussa på Thea. När vi åkt bil brukar vi alltid ta ut Mio först men han är alltid väldigt noga med att peta och "säga till" att Thea ska med också, Det är så gulligt, som om han påminner oss så att vi inte glömmer henne :) Om hon gråter så springer han direkt och letar upp en napp och stoppar den i hennes mun. Han är så försiktig och oftast blir hon faktiskt nöjd och glad när han gett henne nappen. Då blir han jätteglad och dansar och klappar händerna ♥

Första mötet var väl inget speciellt direkt. Mio och min familj kom på besök på BB. I möttes nere i entrén och när han såg oss sprang han rakt förbi mig och fram till Mattias. Jag tror han var arg på mig för att vi åkt iväg från honom. Han ville inte vara hos mig alls den halvtimmen som de var på besök. Han kikade lite på Thea där hon låg i baljan och så pekade han ut var hennes näsa och mun var. Sedan ville han gå ner på golvet igen och springa runt :) Dagen efter när Mattias och Mio kom tillbaka för att hämta hem oss från BB så var han sig själv igen. Då ville han krama mig och vara nära.

De två första dagarna hemma fick vi passa honom lite för då kunde han klappa på Thea och rätt som det var så kunde han klappa hårt. Men det förstod han väldigt fort att han inte kunde/fick göra. Sedan dess har det som sagt inte varit något problem alls.

Jag känner verkligen inte längre någon oro eller ledsamhet över att vi fick barn så tätt, bara tvärtom. Han älskar henne så mycket och jag bara känner hur otroligt roligt de kommer ha ihop när hon blir lite större. Det här med ett syskon måste nog vara det bästa vi någonsin kommer ge honom :)

Ljuvliga liv

Sådär. En välförtjänt liten bloggpaus. Jag har bara tagit vara på tiden och njutit av mina två första veckor som tvåbarnsmamma. Så fantastiskt. Visst finns det ständigt ett litet dåligt samvete för att man kanske inte riktigt hinner med allt man skulle vilja, precis på samma sätt som det där samvetet pockade på även när det bara var Mio, Men på det stora hela tycker jag ändå att det går ganska bra. Det hjälper ju såklart att Mattias är hemma med oss i dryga två veckor till. Sedan börjar vardagen igen, det kommer bli spännande att vara själv om dagarna med båda barnen. Jag tror det kommer gå bra.

Thea växer så det knakar och hon verkar gå i sin storebrors fotspår med att gå upp ungefär ett halvt kilo i veckan, hehe. Det kommer ju såklart inte hålla i sig för alltid men hon verkar få i sig bra med mat i alla fall. Men hon är fortfarande liten med storlek 50 och blöjor nr 1. Min lilla docka.

Mio verkar helt ha glömt bort ett liv utan Thea i familjen. Han har tagit hela den här storebrorsgrejen väldigt bra. Men jag tror nog att jag vill skriva ett eget inlägg om det.

Hur som helst så mår vi bra och som sagt, vi njuter av lite varma dagar och mys med familjen, precis som det ska vara såhär i bebisbubblan.

Inte helt lätt att lyckas få en fin familjebild, hehe. Men ÅH vad jag älskar de här två barnen ♥ ♥

Hallå

ÄNTLIGEN kan jag sätta mig ner här en stund. Nu var det verkligen längesedan. Jag har varit totalt utslagen så himla länge och det är först idag faktiskt som jag känner mig relativt frisk. Fortfarande lite småont i halsen men i övrigt rätt bra. Jag vet inte riktigt vad det varit som jag åkt på men det har verkligen inte varit roligt. Inte nog med att jag varit sjuk, vi har haft både hantverkare här som renoverar vår tvättstuga och andra installatörer som har fixat vårt nya bredband. Fullt hus med andra ord, för att inte tala om att vår tvättstuga för tillfället står utspritt i vår hall/vardagsrum. Fy för att renovera egentligen. Grejer precis överallt. Och 2 långa veckor beräknas det här hålla på. Men nu är det tack och lov inte långt kvar. Ska bli så himla skönt att få vara lite i fred igen, kunna tvätta, duscha varmt och bara ha det lite städat och fint här hemma. Det är verkligen supertrist med allt stök när man går hemma hela dagarna.

Nåväl, nu sitter jag här med en sparkandes mage i lugn och ro medan lilleman sover middag. Vi har haft full håll igång idag med rensning i trädgården så jag är egentligen rätt trött och borde sova middag jag med (vilket jag alltid gör nu för tiden) men jag känner att jag har så mycket saker att göra så jag får nog skippa det idag. Det är ändå rätt vilosamt att sitta här i lugnet också.

Mio är inne i en helt fantastisk ålder just nu. Allt är bara så mysigt och underbart. Han blir mer och mer sin egen lilla person och jag tycker det är så vansinnigt mysigt att se honom växa och utvecklas. Jag tycker tiden går alldeles för fort men jag känner mig ändå tacksam att jag ska vara hemma läääänge till honom så att jag inte missar en sekund av allt det här mysiga. Han är en sådan go liten pojke.

Han babblar på mest hela tiden här hemma nu. Fast det mesta förstår vi inte. Några enstaka ord kommer här och där men jag tycker nästan att han sa mer riktiga ord förut. Nu har han liksom tagit en paus i det där och pekar mest och babblar på om något gulligt :) Men han är ändå tydlig i sin konversation, nickar, skakar på huvudet, pekar, slår bort med handen, säger ja och nej. Mest nej ;)

Förstår gör han det mesta, när han vill :) Ibland när han hittar på bus så lyssnar han inte alls utan bara skrattar. Men för det mesta är han faktiskt duktig på att sluta om han gör något han inte får. Man märker att han förstår mycket när jag pratar. Han hämtar rätt saker vi ber honom om och han pekar ofta på föremål som vi pratar om eller går och hämtar dem. Säger jag t.e.x att vi ska gå ut så går han och hämtar sin keps och sina skor eller går direkt till dörren och pekar.

Det roligaste han vet just nu är att jaga vår stackars katt. Tiger får inte mycket lugn och ro men han verkar tycka att det är rätt kul för när han väl hoppat upp någonstans där Mio inte når honom så hoppar han snabbt ner igen och börjar stryka sig mot honom. Är vi ute och leker i trädgården så älskar Tiger att bli jagad. Han springer fram och tillbaka och Mio efter. Det är roligt att se dem tillsammans och det är bra underhållning så att jag hinner göra lite annat :) Mio älskar svansen och vill gärna dra i den mest hela tiden, vilket såklart inte är okej. Jag kämpar mycket med att få honom att klappa snällt och inte dra men just det där är en sådan sak som han inte lyssnar på, han bara skrattar. Jag brukar säga till Tiger att han får säga ifrån när det blir för mycket men oftast så är han för snäll och försöker bara fly undan. Ibland säger han dock ifrån på skarpen men Mio tycker mest att att det är kul. Hmm, vi jobbar på det där.

I övrigt är han väldigt lugn och det är aldrig problem när vi umgås med andra barn. Då är det nästan tvärtom. Han är så försiktig och tycker det är lite obehagligt när någon kommer för nära. Han delar gärna med sig av saker och ting, fast helst till vuxna. Det är tydligen inte lika roligt att ge bort leksaker till andra barn. Men det brukar gå rätt bra det med så fort han är lite varm i kläderna under en playdate.

Han älskar att kika i böcker, just nu är nog Alfons favoriten. Vi läser en bok varje kväll innan han ska sova och han sitter helt tyst och bara tittar i boken och lyssnar under hela sagostunden, så duktig.

En annan sak han tycker väldigt mycket om är flygplan. Det är himla bra att vi flyttade just hit för planen flyger över vårt hus flera gånger per dag och såå fort han hör det där mullret så pekar han upp mot himlen och letar plan :) Funderar på att göra om hans rum till ett flygplansrum. Fast vi får väl se, det var ju bara ett halvår sedan vi flyttade in här och gjorde i ordning hans rum så det känns lite onödigt att göra om igen, även om det är kul :)

Han vill gärna äta själv numera. Det går riktigt bra men vi jobbar
på att det ska bli lite mer kladdfritt ;)

Tvätta bilen med pappa är kul

Duktig kille

Sommar idag

Alltså jag smällde nästan av när jag kollade på vår termometer idag  som på eftermiddagen visade på 19,3 grader och då pratar vi alltså inte i solen utan skuggan. Då kan ni ju bara föreställa er hur varmt och gott vi hade det på vår baksida i solen. Helt vindstilla var det också. Jag hade bara t-shirt och Mio körde varken jacka eller mössa utan bara body och byxa. Det var så underbart och vi var ute så länge att jag till och med glömde bort middagen. Vi kom in igen vid 18.15 och då insåg jag att det var läggdags för Mio. Tur att vi hade lite rester att stoppa i magen så att han kunde komma i säng innan kl 19 i alla fall. Men stackaren var nog väldigt hungrig för han slukade både smörgås, grönsaker och en portion kyckling med ris.

Det var så underbart idag på eftermiddagen när vi var ute. Våra kära grannar var också ute och lekte så deras barn kom över till oss och busade lite. Det var så kul att se dem tillsammans. Det ena är 3 år och den andre lika gammal som Mio. De busade med en liten fotboll och jagade varandra i gräset. Småttingarna förstod nog inte riktigt tjusningen i att leka tillsammans än men där emot lekte Mio jättefint med treåringen. Nu kan det ju varit för att denne treåring var väldigt gullig mot honom men han höll henne i handen och de gick och tittade på våra blommor och hon kittlade honom lite på magen så han kiknade av skratt. Sedan var han helt såld och ville bara gå efter henne och visa henne alla vackra saker han kunde hitta som typ mossa och grässtrån :) Mitt lilla mammahjärta svällde till minst tredubbel storlek och jag kände mig så vansinnigt lycklig över att Mio snart ska få ett småsyskon som han kommer kunna busa med till nästa sommar. Fram tills dess får han nöja sig med grannbarnen men det är ju verkligen inte fy skam det heller, vi bor ju till och med i samma hus ;) (parhus).

Jag struntade i att föreviga denna ljuvliga eftermiddag utan lät bara ögat njuta för stunden så därför får jag istället bjuda på en bild som är från förra året vid den här tiden. Det ser ut som att det var varmt och gott då också. Vår lille plutt var bara 4 månader och jag bara känner i hela kroppen hur otroligt mycket roligare den här våren/sommaren kommer bli. Förra året vid den här tiden kunde man ju inte vara ute och leka som nu. Då var det istället långa vagnpromenader som förgyllde våra dagar, inte helt fel det heller såklart :)

Livet just nu

Är verkligen helt underbart. Vår lille busunge är ju sig själv igen och inte nog med det, han har växt så otroligt mycket i sin personlighet i och med hela hans utvecklingsfas. Han är en väldigt bestämd pojke som vet vad han vill. En riktig "nej-sägare" just nu, haha. Jag tror att han förstår innebörden av det ordet för han använder det nästan alltid rätt, alltså när han inte vill något. Visar väldigt tydligt, både skakar på huvudet, slår bort med handen, rynkar ögonbrynen och säger nej.

I övrigt är han fortfarande en ganska försiktig kille som vääääldigt sällan pillar på saker som han inte får. Han klättrar aldrig upp på farliga ställen så som soffan, soffbordet eller stolar och hittar han småsaker på golvet är det väldigt ovanligt att han stoppar det i munnen. För det mesta brukar han plocka upp sakerna och lägga i någon låda. Eftersom att vi äntligen fått upp grindar i trappan både på över och undervåningen nu så låter vi honom oftast ströva helt fritt och pilla med sitt. Vi har ju såklart inte massa farliga saker liggandes men det känns ändå väldigt skönt att han är så lugn och försiktig av sig så att vi slipper oroa oss konstant för att något ska hända.

Han gillar musik, så fort vi sätter på någon melodi så börjar han twerka med sin lilla blöjrumpa. SÅ gulligt. Han tycker om att vi sjunger tillsammans och hans favoritlåt är "Imse vimse spindel" som han kan alla rörelser till nu :) Han gillar även olika tittut-lekar. Vi har en tittut-ramsa som vi gör ibland vid matbordet som är bra för att lura ner lite extra mat och så brukar vi springa och gömma oss på nedervåningen och så får han leta, när han hittar oss och vi säger tittut så kiknar han av skratt den lille godingen.

Han tycker verkligen om att vara ute också. Ofta när vi väl gått ut vill han inte gå in igen. Han älskar att gunga och det är alltid det första han vill göra när vi kommer till lekplatsen, efter gungan är det rutschkanan som gäller. I trädgården är favoritsysslan mest att jaga katten. Tiger tycker nog också att det är lite kul för han brukar busa tillbaka och springa lite runt och visa konster så att Mio skrattar. Om Mio går iväg och gör något annat brukar Tiger springa fram till honom och börja buffa lite precis som om han tycker att han ska fortsätta leka med honom :)

Mio är fortfarande ett litet matvrak och det är vi glada över. Vi bekymrar oss inte över att han äter som en liten vuxen utan låter honom äta tills han blir mätt. Vi märker ju att han gör av med energin för nu för tiden har han nästan myror i brallan och vill knappt sitta still en sekund.

Man väl säga att han är lite småblyg. På öppna förskolan tar det alltid nästan en h innan han vågar släppa min hand, trots att vi varit där flera gånger. Han vill alltid vara väldigt nära mig eller Mattias om vi träffar folk som han inte känner. Och även folk som han faktiskt känner kan det ibland ta lite tid innan han vågar närma sig. Det här har gått lite upp och ner i vågor så det blir spännande att se hur det faktiskt blir om ett par år. Om han kommer fortsätta vara lite blyg som person eller om det släpper när han väl kan prata och förstår mer.

Slutligen kan man väl säga att han är full med kärlek vår lille prins. Många pussar och kramar delas ut varje dag här hemma och ibland vill han bara sitta och gosa i famnen. Ibland när vi leker råkar han bitas lite och då brukar vi låtsasgråta och säga att vi blev ledsna. Då blir han väldigt bekymrad och förstår att det är allvar och brukar komma fram och försöka gosa eller trösta med en puss. Till skillnad mot när vi bara säger ett bestämt "nej", då brukar han mest skratta eller få en busig blick precis som att han visst vet att han inte får men tänker fortsätta ändå ;)

Första cykelturen för i år skedde i helgen.
Han var så himla nöjd under hela turen.
Det kommer bli mycket cyklande i vår/sommar.

Funderingar kring sömn

Varning för långt inlägg

Mio har alltid haft ett väldigt varierande sömnmönster. Hans första 2 månader var han helt galet exemplarisk och sov sig igenom natten från ungefär kl 21-8 med kanske 2 uppvak för mat. Men han sov sig igenom amningarna och även blöjbytena så det hela var superenkelt och smidigt. Jag var utvilad och allt flöt på jättebra. Han sov i sin egna spjälsäng och jag satt upp och ammade på kanten av sängen.

Sedan blev han förkyld och jag var väldigt orolig eftersom han hade så jobbigt med andningen då plus att jag ville ha honom nära om han vaknade och var orolig så då lade vi hans madrass i vår säng och så låg han så mellan oss ett par veckor faktiskt innan han blev helt frisk. Då fick han flytta tillbaka till sin egna säng igen för varken jag eller Mattias kunde sova särskilt bra när han låg och tog upp halva sängen i mellan oss. Men vid den tidpunkten började han vakna mer ofta på natten (han sov sig fortfarande igenom allt, men väckte mig betydligt oftare). Jag trodde att det kanske berodde på att han nyss blivit frisk men efter ett par veckor kände jag mig så trött av att behöva avbryta min sömn så mycket så jag "gav upp" och vi började ha honom mellan oss i sängen i ett babynest istället. Det funkade ganska bra. Han sov ungefär halva natten i sin egen säng och halva natten i vår. Lite mer obekvämt för oss vuxna men det var skönt att i princip kunna amma sovandes.

Så från ungefär 4 månader körde vi på att han sov halva natten själv i sin säng och halva natten hos oss. Det fungerade också väldigt bra. Inte minst för att han var så väldigt enkel att lägga om kvällarna. Vid 19tiden började han bli trött så då gjorde vi i ordning honom och sedan la vi ner honom i hans säng, sa godnatt och gick ut. Han brukade ofta ligga vaken en liten stund och titta på sin mobil, "prata lite" med sig själv och pilla på tårna (eller vad han nu gjorde, hehe) men han somnade alltid av sig själv och vi behövde inte gå in mer förrän han vaknade för mat i samband med att vi gick och lade oss. Det fungerade samma oavsett om vi var hemma eller borta.

Men så en dag, strax innan han skulle fylla 7 månader, så vände det totalt. Vi körde samma procedur som alltid men när vi skulle lägga ner honom blev han helt hysterisk och gallskrek i säkert 1 h innan vi ens lyckades lugna ner honom lite. Sedan den dagen har han aldrig lyckats somna själv igen. Här efter följde en ganska lång period när vi inte riktigt visste hur nätterna brukade vara. Vi fick sitta bredvid sängen och vrida upp hans speldosa tills han somnade och sedan om vi hade tur så sov han tills vi gick och lade oss, men ofta vaknade han till någon gång i mellan och ville ha nappen eller bara kolla att vi fortfarande var där.

Sedan kom hösten och ju längre tiden gick desto oftare vaknade han. Vi började märka av att det inte längre var optimalt att ha honom mellan oss heller för ofta väckte vi varande när vi rörde oss. Så när vi flyttade i början av november bestämde vi oss för att han skulle få prova att flytta till eget rum för att se om det hjälpte, vilket det verkade göra... ett tag. Vi lade ut madrasser på golvet för att kunna ligga bredvid honom då han skulle somna och oftast tog det lite tid, kanske en halvtimma. Men när han väl somnat sov han ändå ganska bra och de få (typ 2) nätterna när han faktiskt har sovit sig igenom hela natten utan att vakna skedde under den här perioden. Men efter ett par veckor började det ta längre och längre tid att få honom att somna om kvällarna (ca 1 h) och dessutom började han vakna upp fler och fler gånger både på kvällarna och nätterna. Tidigare hade vi bara kunnat gå och stoppa in nappen och lämna men nu räckte inte det utan han ville att vi skulle ligga bredvid honom och hålla i handen tills att han somnade om.

Efter ett litet tag blev det ganska ohållbart att springa upp flera gånger på natten (jag var gravid igen och behövde verkligen få sova för att inte må allt för illa på morgonen) så Mattias fick i uppgift att hämta honom till vår säng när han vaknade på natten, sedan fick han sova resten av natten där. Det fungerade också ganska bra men tillslut kände vi båda två att kvällarna blev rätt ohållbara. En person var ju borta nästan hela kvällen för att man skulle spendera timmar med att ligga på Mios madrass och hålla handen.

Så runt hans ettårsdag tror jag att vi valde att flytta tillbaka honom till vårt rum. Vi tog upp spjälsängen igen och tänkte att han kanske ville vara nära oss på natten. Vi trodde verkligen att vi kommit på en bra lösning här, för de första veckorna så sov han bra på kvällarna i sin säng och när han vaknade till efter att vi gått och lagt oss så fick han komma över till oss och då sov han lite sämre men ammade när han önskade så vi kunde ändå sova oss igenom nätterna rätt bra.

Men sedan slutet på januari någon gång så har det bara blivit värre med allt igen. Det började med att han sov sämre nattetid. Han vaknade oftare och oftare. Spottade ut nappen, ammade väldigt korta men många stunder osv. Vi försökte med att lägga tillbaka honom i spjälsängen igen efter att han ammat lite men det fungerade absolut inte. Då vaknade han till på riktigt och grät hysteriskt. Så vi lät honom helt enkelt sova i vår säng halva natten.

Sedan har det som sagt bara blivit värre och värre med... allt egentligen. Han började få svårare att somna om kvällarna, blev extremt ljudkänslig och sedan började han vakna upp... ofta. Till en början var det mest för att han ville ha nappen men sedan har det mer och mer övergått till lite allt möjligt som vi egentligen inte vet varför han gråter för.

Han somnar på kvällen (oftast hyfsat snabbt och lätt) då vi ligger bredvid honom i vår säng. Sedan när han somnat lyfter vi över honom till hans spjälsäng och går ut. Sedan dröjer det oftast inte allt för länge innan han vaknar och börjar skrika. Ibland (sällan) räcker det med att stoppa in nappen men oftast löser det inga problem i längden utan det går 15-20 minuter och så vaknar han till igen. Så håller han på så i kanske 2 h och sedan sover han fridfullt i kanske 1-2 h tills att vi ska gå och lägga oss. Då är han som en klocka, så fort vi går in i sovrummet blir han klarvaken och gallskriker och så får han komma upp i vår säng och bums så sover han vidare. Men vad han bökar om nätterna. Jag vet inte hur många gånger han gnäller och gnyr för att han tappat nappen, men det är många. Vissa nätter vet jag knappt vad han håller på med men han kryper omkring i sängen som en vilde och hinner nog sova på typ 10 olika ställen innan natten är över.

Han vill helst av allt ligga PÅ mig (eller typ väldigt väldigt nära, hålla i min hand och känna mitt ansikte mot hans). Jag får usel sömn för jag tvingas ligga i så konstiga ställningar och så fort jag vänder lite på mig så vaknar han. Oftast sover han bra mellan kl 5-8. Men det är ungefär det.

Även om nätterna absolut inte är BRA så är nog ändå kvällarna snäppet värre just nu. Det är på något vis den enda tiden vi har att återhämta oss lite så för oss är det viktigt att han sover bra från att vi lägger honom för natten och åtminstone tills att vi själva går och lägger oss. Men icke! Som jag skrev ovan så vaknar han ibland var 15-20 minut och vill något. Ibland nappen, ibland bara att vi ska komma in och lägga ner honom igen. Men vissa kvällar så lägger vi honom för natten och sedan sover han faktiskt utan avbrott i kanske 2 h. Sedan drar skriket igång. Han kan alltså vakna varannan minut i TIMMAR. Vi rusar såklart inte in direkt utan låter honom gny lite för att se om det går över, men det gör det nästan aldrig. Ibland har han tappat nappen, ibland ligger han med nappen i munnen och slutna ögon men skriker ändå, ibland har han ställt sig upp och håller i nappen och så fort vi kommer in så stoppar han själv tillbaka nappen men skriker. Ofta slutar det med att någon av oss bara ger upp och går och lägger sig för vi får ändå springa in till honom 573 gånger ändå så det är ingen idé att vara vaken för man får ändå bara vara inne hos honom. Bara under den här tiden som jag har skrivit det här inlägget har Mattias varit inne hos honom säkert 10 gånger.

Och här står vi just nu och stampar. Vi har ingen aning om hur vi ska ta oss vidare för vi har ingen aning om vad som är fel!? Det känns som att vi har testat det mesta, men ingenting hjälper. Oavsett vad vi gör så vaknar han HELA tiden om kvällarna och nätterna och det är verkligen ohållbart.

Här är lite fakta runt omkring Mios sovrutiner:
-Vi lägger Mio samma tid varje dag, mellan kl 18.30-19. Vi vet att det är en bra tid för han är trött, men inte övertrött. Ofta somnar han på ett par minuter, max 15.
-Innan vi lägger honom äter han kvällsmat så han går och lägger sig mätt varje dag. Under dagarna äter dessutom vår kille som en mindre vuxen typ så han tankar på rejält under dagarna.
-Han äter ingenting på nätterna och det har han inte gjort sedan han slutade amma i mitten av februari. Vi försökte ge honom välling ett par gånger när han vaknade men det ville han absolut inte ha.
- För det mesta vaknar han som en liten solstråle på morgonen men jag kan märka att han sover alldeles för lite på nätterna för ofta börjar han gnugga ögonen redan efter frukost.
- Han sover inte mycket middag heller. Oftast runt 1 h. Ibland bara så lite som 35-45 minuter. Ibland lite mer än en timma, men det är om han får ligga bredvid mig i soffan så att jag kan få honom att komma till ro igen om han vaknar till. Vi har försökt att få honom att sova mer under dagen men har inte lyckats.

WHAT TO DO MAMAS?

Utvecklingsfas

Idag vaknade vår lille prins upp på ett strålande humör. Jag lyckades lura till mig 30 minuter extra i sängen (vilket han tyckte var lite tråkigt) så när vi väl gick upp var han tacksam. Jag är så glad att han börjar bli sig själv mer. Han verkar inte direkt ha ont längre. Ibland tar han sig för huvudet fast ofta är det inte i samband med skrik som det var förut så jag hoppas att det som stört honom har försvunnit. Det är så underbart att ha en liten kille hemma igen som faktiskt ler och skrattar lite ibland och som inte behöver uppmärksamhet precis varje liten sekund på dygnet.

3 dygn, ganska exakt tog det honom att återgå till någorlunda normal efter febern så vi är alla glada att vi kan fira in helgen med en glad kille. Men helt tillbaka till sig själv är han inte ännu och om jag ska vara ärlig så tror jag kanske inte att han kommer återgå på ett par veckor i alla fall.

Jag tror nämligen (precis som någon läsare uppmärksammade) att han är inne i någon utvecklingsfas just nu. Nästan så att jag vill kalla det trotsålder till och med för han har aldrig varit direkt påverkad av tidigare utvecklingsfaser.

I alla fall så märker man klart och tydligt nu hur ARG han blir när han inte får någon som han vill. Idag hände det två gånger. Första gången var när vi var ute och lekte på lekplatsen. Han älskar att gunga och vill göra det mest hela tiden. Jag själv passade på att bygga lite sandslott medan han gungade, allt var frid och fröjd. Men efter att vi varit ute i 1½ timma så började det bli dags att gå hemåt så jag sa helt enkelt till honom att vi skulle gå hem och sträckte fram armarna för att hjälpa honom ur gungan. Tydligt viftar han bort mig, skakar på huvudet och säger nej. Vi upprepar proceduren en gång till där han tydligt säger nej innan jag helt enkelt bara plockar upp honom ur gungan för att gå hem.

Då blev han rasande och kastade sig på marken och bara skrek. Vägrade följa med mig hem så tillslut fick jag bära hem honom. Han skrek och sparkade hela vägen (50 meter;) så folk som gick förbi vände sig om och undrade vad det var frågan om. När vi kom hem ställde jag ner honom på marken medan jag låste upp osv och när jag ropade på honom att komma in så hörde jag bara hur han fortfarande skrek utanför dörren. När jag stack ut huvudet för att titta till honom så hade han ställt sig i ett hörn med huvudet inåt väggen och där stod han och var riktigt ARG.

Jag kunde givetvis inte låta bli att tycka att det hela var rätt gulligt men samtidigt tyckte jag lite synd om honom eftersom jag önskade att han kunde förstå att vi kan gå och gunga när vi vill, bara inte just nu. Han fortsatte sitt lilla utbrott även ett par minuter efter att vi kom hem men sedan när han fick nappen och såg katten på andra sidan rummet så blev han glad igen och sprang vidare för att jaga svansen.

Ett liknande scenario hände när jag städade köket på eftermiddagen. Han lekte med några DVDfodral och jag insåg att ena filmen ramlat ut så jag skulle bara stoppa tillbaka den i fodralet innan han skulle få fortsätta. Men han blev såklart jätteledsen när jag sa att jag skulle ta fodralet och stoppa i filmen igen så han slängde sig på golvet och började skrika. Det gick dock över ganska fort för jag antar att han kom på andra tankar när jag la ner filmerna på golvet igen.

Tänk vad mycket som händer i hans lilla huvud just nu. Det måste verkligen vara ansträngande och frustrerande att vilja så mycket men hela tiden ha någon annan som styr vad man får och inte får göra. Jag hoppas att han ska känna att vi älskar honom och att våra armar är öppna att omfamna honom när han än vill. Även om det här är ett steg i att bli mer medveten och självständig så är vi väl medvetna om att han fortfarande är väldigt liten och ibland bara vill vara den där lilla lilla bebisen.

Det märkte jag tydligt lite senare på eftermiddagen när han råkade snubbla till då han bar något. Han ramlade framåt men tog emot sig fint så det var inget som borde gjort ont. Men ändå kunde jag se på honom att han bara ville ha lite närhet och kärlek för han gnällde på sitt lilla missnöjda sätt :) Så jag satte mig ner och sträckte ut armarna och fjäskade lite extra för honom och jag kunde se i hans ögon hur han bara njöt. Sedan gav han mig några pussar och fortsatte vidare mot nya äventyr.

När gick vår lille pojke från det här...

... till det här?

Första gången

Det har blivit mycket "första gången" för Mio den här veckan. Första sjukhusbesöket, första hårklippningen OCH första sötsaken.

Hårklippningen var lite impulsiv från min sida men efter 2 veckors sjukdom och mycket ligga i sängen/famnen osv så var min lille killes lockar mer eller mindre bara svinto i bakhuvudet. Alla med riktigt krulligt hår vet att det är lite besvärligt att hålla fint. Kamma går inte, det blir bara burrigt. Man får vattenkamma det så att det blir helt blött för att sedan lufttorka. VARJE DAG. Det funkar rätt bra nu eftersom han inte har så mycket hår men ändå blir han störd när jag ska komma med den där blöta borsten. Dessutom blir håret bara frissigt igen om han har sovit på det eller om han haft mössa som burrat till det.

Hur som helst så tyckte jag att håret blivit så medtaget på sistone, så jag kände behovet av att göra något åt det. Han har fortfarande vissa fläckar i bakhuvudet som nästan är kala eftersom han fortsätter att gnugga sig väldigt mot kudden när han sover. Därför kände jag att jag ville klippa till det så att det åtminstone var någorlunda jämnt.

Att klippa en 15 månaders är inte helt enkelt men det gick rätt bra ändå. Han fick sitta i matstolen och titta på lite Teletubbies medan jag drog några snabba tag med saxen. Jag kan verkligen inte klippa hår och skulle aldrig ge mig på att klippa till någon typ av frisyr men nu skulle det ju bara "fixas till" lite så det gjorde jag vare sig jag kunde eller inte :)

Jag måste ändå säga att jag blev rätt nöjd. De flesta lockarna försvann, men de växer nog ut snart igen. Han har kvar lite lockar i bakhuvudet. Men just nu är håret ganska kort överallt så det behöver lite mer längd för att kunna locka sig. Mitt på huvudet har han aldrig haft lockar, men å andra sidan har han aldrig haft särskilt långt hår där så där behövde jag knappt ta något alls.

Tyvärr var jag dum nog och tog inga ordentliga före/efterbilder men jag får ta lite efterbilder imorgon och lägga upp. Direkt när jag hade klippt honom ångrade jag mig lite och tyckte han såg konstig ut. haha. Men nu har jag vant mig och tycker såklart han är supersöt. Han ser äldre ut. Men jag tror nog ändå att han är en liten kille som ska ha liiite längre hår :)

Vad gäller första sötsaken så var det en isglass. På sjukhuset ville de att vi skulle försöka ge honom en men där tvärvägrade han att ens ta in den i munnen. När vi åkte därifrån så sa läkaren att vi gärna skulle försöka ge honom isglass för att få i honom lite energi eftersom de kunde se på några prover att han ätit dåligt.

Så man kan väl praktiskt taget säga att det var läkarordinerat att ge honom den där glassen. Han fick smaka lite på min när jag åt den till mellanmål och det tyckte han VÄLDIGT mycket om. Men vi vill fortfarande vara lite försiktiga med sötsaker för det känns så onödigt att börja proppa i honom redan, så det kommer inte bli lördagsgodis varje helg nu bara för att han fått smaka :) Än så länge är han faktiskt väldigt ointresserad av det vi äter. Så det känns bara onödigt att erbjuda exempelvis bulle bara för att vi äter det. Han blir mer exalterad om jag visar honom en banan :) Men till sommaren kanske det blir en och annan isglass. Det kan ju vara gott att svalka sig lite i solen.

Bättre idag

Jag är så lättad över att kunna skriva att allt känns lite bättre idag. För första gången på länge så känns det som att allt går åt rätt håll. Det är fortfarande inte som vanligt här hemma men vår lille prins är på betydligt bättre humör idag. Han börjar så smått återgå till en glad pojke vilket känns underbart. Jag hoppas verkligen att det fortsätter åt rätt håll nu och att det inte kommer något form av bakslag de närmsta dagarna.

Nu ligger han och sover i lugn och ro så jag kan passa på att få sitta lite vid datorn. Något som varit omöjligt den senaste tiden. Då har han bara sovit i famnen. Min älskade lille skatt <3

Sjukdom

Så har bloggen ekat tomt ett tag igen. Men så får det vara när allt inte riktigt är som vanligt.

Måndags kan väl inte direkt beskrivas som en fantastisk dag för vår lilla familj. Lilleman vaknade med feber och jag ringde vårdcentralen direkt. Vi fick tid innan lunch och han var ändå lite go och glad innan vi träffade läkaren. Så fort han såg hennes sjukhuskläder blev han helt hysterisk. Vet egentligen inte riktigt varför för han har aldrig varit med om någon obehaglig sjukhusvistelse innan.

I alla fall så var det inte helt enkelt att undersöka honom eftersom han skrek och krängde så mycket. Men hon kunde i alla fall undersöka öron. hals och hjärta/lungor samt buken. Allt verkade normalt. Sedan fick vi gå till labb för att ta lite prover eftersom han haft feber så länge. Det visade på väldigt höga infektionsvärden så då blev vi hänvisade vidare till barnsjukhuset :(

Mattias fick åka hem från jobbet och tillsammans åkte vi in på eftermiddagen vid 14. Tack vare att vi fått med oss en remiss från vårdcentralen gick det ganska fort att få komma in på ett rum. Men åter igen så blev Mio helt hysterisk när sjuksköterskan skulle undersöka lite. Deras största misstanke var väl urinvägsinfektion och således skulle vi försöka ta ett kissprov. Utan att gå in på vidare detaljer kan jag väl bara säga att det är skitsvårt att få ett kissprov från ett 15månaders barn. Vi satt och stirrade med en kopp i handen i 5 timmar för att lyckas fånga strålen. Vi lyckades inte riktigt helt men fick tillräckligt med kiss för att kunna utesluta urinvägsinfektion i alla fall. SUCK!

Läkaren som kom och gick tyckte att det hela var rätt besynnerligt eftersom alla prover visade på att han mådde bra förutom infektionsvädret. Hon valde i alla fall att ta nya prover och kom sedan fram till (efter konsultation med annan läkare) att Mio antagligen bara har haft en otrolig otur och drabbats av flera virusinfektioner på rad utan att han egentligen hunnit återhämta sig emellan.

Hon sa att det här eländet borde avta vilken dag som helst och om det inte blivit bättre (eller rentav sämre) om 2-3 dagar så skulle vi komma tillbaka.

Vi åkte hem vid 20tiden på kvällen och vi var minst sagt utmattade alla tre. Det var ju skönt att höra att det inte var något allvarligt men samtidigt hade vi nästan önskat att det var något som gick att behandla så att han hade kunnat bli bättre snabbare.

Nåväl, vi sov alla gott den natten och Mio vaknade faktiskt nästan feberfri morgonen efter (och har varit feberfri sedan tisdag eftermiddag). MEN, ändå blir han inte bättre. Alltså, lite bättre har han ju såklart blivit eftersom han inte har feber. Han äter kanske lite bättre också så det är ju ett gott tecken (till middag idag åt han 4 portioner). Men ändå så märker jag hur påverkad han är. Han skiftar otroligt mycket i humöret och han är inte riktigt... glad. Han ler lite ibland och kan skratta till åt något han tycker är roligt, men det är ändå inte samma kille. Det oroar mig. Jag tycker att det bara känns fel i kroppen på något sätt. Han fortsätter att ibland panikskrika (utan att jag kan se någon anledning till det). För det mesta när det händer så tar han sig för huvudet samtidigt, precis som att han har ont. Oftast hjälper det inte heller att jag lyfter upp honom och ger honom nappen eller går runt och pratar utan han fortsätter skrika hysteriskt för att sedan helt plötsligt sluta.

Han är också extremt känslig. Om han ramlar på rumpan så brister han ut i fullt skrik, precis som att det gjorde vansinnigt ont och ibland ställer han sig bara i ett hörn någonstans och gråter. När jag kommer för att lyfta upp honom så skriker han bara och slänger sig bakåt. Ibland puttar han bort mig men samtidigt så blir han vansinnig om jag bara låter honom stå där.

Alltså, hela den här personlighetsförändringen är jättejobbig. Jag känner ju att det är något. Något som inte riktigt stämmer. Han är aldrig såhär annars. Jag tog upp det med båda läkarna jag träffade också. Sa att han inte är sig själv, att han verkar ha ont. Att han alltid tar sig för huvudet när han skriker. Men ingen verkade tycka att det var något konstigt. Det kändes lite som att de tyckte att det nog hade att göra med febern och snart skulle gå över.

Nu har han ju som sagt varit feberfri i 1½ dygn, så jag kanske helt enkelt bara måste ge det lite tid? Men samtidigt har han varit såhär i 2 veckor nu och han har aldrig varit såhär personlighetsförändrad tidigare bara för att han har varit sjuk. Jag hoppas ju verkligen att det faktiskt är som läkarna säger, att han bara har haft det väldigt tufft och behöver återhämta sig. Men mitt hjärta oroar sig ändå för att det är något annat som ingen har upptäckt än. Obehagligt och skrämmande.

Det har varit väldigt krävande veckor. Särskilt eftersom att han dessutom har sovit som en kratta. Mattias har haft mycket på jobbet så det har bara varit jag och Mio från tidiga morgnar till sena kvällar. Det i sin tur har gjort honom extra mammig så även när Mattias varit hemma har det mest varit jag som gäller. Just nu vill jag bara få tillbaka min lille älskling och att han ska må bra. Håller tummarna för en bättre dag imorgon.

skrik och panik

Hela helgen har varit katastrof. Vår lille kille insjuknade i feber igen i fredags morse och sedan dess har det bara gått utför. Vi valde att avvakta under helgen i samråd med vården men imorgon är det jag som tar med honom till vårdcentralen. Något är fel.

Trött

Jag måste erkänna att jag är lite trött nu. Vi har haft en så härligt och rolig dag full med bus så dagen har bara svischat förbi. Börjar känna mig lite täppt i näsan men jag får helt enkelt inte bli sjuk den här helgen för vi har så himla mycket roligt att göra så jag får ta en lugnt kväll här nu och dricka te och mysa under en filt.

Bus på G.

Vädret idag var ju ännu underbarare än igår. Jag och min lille buse spenderade i princip hela förmiddagen ute. Gungade och rensade i trädgården. Vår söta lilla grannflicka på 3 år kom och hjälpte till med att rensa löv i våra rabatter. Hon var himla pratglad så nu vet jag både vad hennes bästa kompis heter (samt hans lillebror), vad hennes favoritmat är, vad hon gillar att leka med mest osv :)

Eftermiddagen var inte riktigt lika varm men vi tog en promenad ändå och handlade lite mellanmål som vi åt på lekplatsen innan vi gick hem och bakade bröd till torsdagssoppan.

Älskade busungen mitt i gungningen.

Nu sover vår lille plutt sedan en timma tillbaka och Mattias är borta med ett par kompisar. Han har semester imorgon så det ska bli riktigt skönt med en långhelg tillsammans.

Nä, nu ska jag bädda ner mig i soffan.

Dagens mage v 21 :)

Våren fortsätter

Idag fortsatte våren tacksamt nog och det måste varit ännu varmare och skönare än igår. Vi var ute både på förmiddagen och eftermiddagen och eftermiddagen var helt ljuvlig. Då satt vi på altanen i solen och åt banan till mellanmål :)

Liten buse fullt upptagen med att utforska gruset

Här hade vi kommit till lilla skogen bakom vårt hus. Det fanns massa saker
att titta på och Mio pekade och sa "där" hela tiden :)

Den här veckan har gått fort måste jag säga. En del av det beror nog på vädret. Man får så mycket energi och ork av ljus och värme. Men men del beror nog också på att vi har fått in så himla bra rutiner nu på vår lille kille. Förut var allt lite upp och ner med tider då han vaknade, åt, sov middag, åt middag och gick och lade sig. Han brukade vakna så himla sent på morgonen så allt blev liksom väldigt förskjutet och dessutom sov har väldigt dåligt på nätterna. Men det har verkligen vänt. Nu vaknar han som en klocka vid 7 eller strax efter och det fungerar så mycket bättre för oss. Då kan vi äta lunch vid normal lunchtid och så kan han sova middag med mat i magen. Sedan har vi flyttat om Mattias jobbtider lite så att han oftast kommer hem vid 16.30 så då kan vi äta middag allihop vid 17tiden och sedan går Mio och lägger sig vid 18.30 och sover för det mesta riktigt bra.

Jag försöker att hålla stenhårt på rutinerna nu så att det ska fortsätta vara såhär. Det är ljuvligt när allt bara klaffar.

Fullspäckad tisdag

Vilken tisdag. Mio är fortfarande förkyld men ändå på gott humör måste jag säga. Jag märker inte direkt någon positiv förbättring vad gäller snuvan men kanske går det ändå åt rätt håll eftersom han inte är riktigt lika gnällig och känslig längre.

Hur som helst så började vi dagen (precis som vanligt) med lek i Mios rum. Det är alltid det första han gör på morgonen när han fått på sig ny blöja. Då springer han in i sitt rum och börjar pussla. Sedan gick vi ut på en promenad direkt efter frukosten, det var riktigt ruggigt kallt ute men vi hade lite ärenden till affären så vi tog på oss ordentligt och gick ut. Det var skönt att få lite frisk luft trots allt och ungefär lagom till att vi kom hem igen så kikade solen fram men då hade vi inte tid att fortsätta vara ute för det var nästan lunchdags och dessutom var jag lite frusen.

Efter lunchen tog Mio en välbehövlig vila och när han vaknade bakade vi muffins. Jag skulle bara ungefär 50 muffins till en aktivitet på kvällen så det tog sin lilla tid och även om lilleman tröttnade tillslut så var han ändå himla duktig som höll mig sällskap och hjälpte mig lägga ut formar på plåten :) När muffinsarna stod i ugnen så passade vi på att äta lite mellanmål och sedan tänkte jag att Mio skulle få bada (för det ääälskar han) men eftersom att solen lös så himla fint ute så kunde jag inte med att stanna inne så vi tog på oss kläderna igen och hand i hand gick vi till lekplatsen gungade och åkte rutschkana. Tillslut fick jag nästan tvinga hem Mio för han ville aldrig sluta gunga och det började bli dags att laga middag.

Bus i sandlådan

Tursamt nog kom Mattias hem från jobbet i samma sekund som vi kom tillbaka från lekplatsen så då kunde han snabbt glömma bort att han egentligen inte alls ville gå in. Grabbarna lekte lite medan jag lagade middag och sedan åt vi i lugn och ro innan vi begav oss iväg till min kvällsaktivitet.

Jag är ledare för ett gäng tjejer mellan 8-11 år och varje tisdag kväll så gör vi någon rolig aktivitet 1 h. Idag var det dekoration av cupcakes på schemat så det var fullt med pyssel, strössel, marsipanfigurer och grädde lite överallt. Men det var kul.

När vi kom hem var vår lille kille väldigt trött (på tisdagar blir alltid hans sömnrutiner lite annorlunda eftersom att vi inte är hemma just då. Så han tar sig en tupplur vid 18 och sedan somnar han för natten vid 21 istället för 18.30) så han somnade som en stock efter att han fått lite kvällsmat.

Och nu är nog resten av familjen också redo för sängen skulle jag tro. Jag är trött men himla lycklig över sådana här dagar när allt bara flyter på, vädret är fint och man bara kan njuta av sin lilla familj.

Amning

Mio har slutat amma, tyvärr vill jag tillägga. Det här var inte planen, varken från hans eller mitt håll tror jag egentligen. Jag tycker att amningen har varit supersmidig och mysig. Jag kände inget behov av att sluta och jag hade till och med tänkt att fortsätta amma Mio när nästa bebis kommit. Nu i efterhand kan jag väl kanske tänka att det ändå är lite skönt att bara ha ett ammandes barn åt gången, men ett par månader till hade jag definitivt velat fortsätta.

Jag är 95% säker att anledningen till att han (självmant?) valde att sluta amma beror på att jag har börjat producera råmjölk igen. Jag har ju läst om att det brukar ske ungefär runt halva graviditeten och att många barn inte vill fortsätta amma då. Men jag tänkte väl inte så mycket på det egentligen.

Märkte för någon vecka sedan att han inte var lika intresserad av bröstet, främst dagtid. Han har ju inte varit fokuserad på amningen på länge, men ändå alltid velat snutta när jag erbjudit. Sedan efter ett par dagar märkte jag att han snuttade mindre på nätterna också och jag vet att jag sa till Mattias att jag undrade om han försökte sluta amma. Men sedan blev han sjuk, så jag tänkte att det kanske mer berodde på det. Under de 2 dygnen han var magsjuk erbjöd jag honom inte bröstet alls för han kräktes bara så fort han drack något. Sedan när han blev frisk så ville han inte ha längre.

Eller inte ville ha är kanske lite fel egentligen. För när jag erbjuder honom på natten så tar han bröstet, för att sedan direkt spotta ut det. Precis som att han gärna vill att det ska vara samma men att det smakar äckligt nu. Ungefär så upplever jag det. För två nätter sedan snuttade han en bra stund faktiskt, men efter det har han bara totalvägrat så nu har jag helt enkelt slutat erbjuda honom och bestämt för att det är slut.

Det gjorde mig rätt ledsen hela den här situationen. En del beror nog på att jag liksom tvingas inse att han har blivit "stor" nu. Han är inte min lilla bebis längre som bara behöver mig. Han är såklart fortfarande liten och totalt beroende av oss vuxna, men det är ändå annorlunda. Han behöver mig inte varje sekund av dygnet och det känns lite sorgligt. Men jag tror att det till störst del ändå beror på att hela sluta amma processen gick så vansinnigt fort så att jag inte hann reagera nästan. Jag ville ju amma länge till och jag hade väl förväntat mig att de skulle bli en successiv avtrappning för att sedan kunna amma en sista gång osv. Liksom, ta lite farväl. Okej, det kanske låter väldigt överdrivet nu, men ni förstår. Nu hann jag knappt reagera innan den fina amning som vi delat i 13,5 månader bara var över. Den där speciella närheten och goset. Jag kommer sakna det.

Mattias tyckte väl inte riktigt det var en lika big deal, även om han också tyckte att han hade kunnat amma lite till. Utan han konstaterade mest att det ju är tur att jag snart får en ny bebis som jag kan amma så jag slipper sakna det så länge.

Men jag tror inte riktigt att det är det som är grejen, själva ammandet. Utan det handlar ju mer om att jag aldrig kommer göra det igen med Mio. Nu har jag tur för vår gosse är väldigt gosig av sig ändå och gillar fortfarande att ligga nära, pussas, kramas, och bli buren en hel del. Jag får väl bara hoppas att det håller i sig länge så att jag slipper känna att vår närhet till varandra försvunnit helt.

13 månader

Så stor har min lilla guldgosse hunnit bli. Helt ofattbart men ändå så självklart, vi har ju haft honom i ett år nu. Fått uppleva vinter, vår, sommar, höst och nu vinter igen tillsammans. Det här året har gått så fort, det har varit fantastiskt.

Nu har han tre tänder nere och tre tänder uppe. Fler är på väg. Första tanden kom någon vecka innan ettårsdagen, på överkäken. Sedan kom det två till där uppe i en rasande fart. De tre tänderna där nere kom några veckor senare. Dessa söta små tänder. De har redan fått utstå så mycket. Redan någon vecka efter första tanden kommit så halkade Mio till i badkaret och slog av en bit av framtanden. Jag fick vansinnigt dåligt samvete och grät nog lika mycket som han gjorde. Knäppt nog letade jag febrilt efter den lilla avslagna tandbiten, precis som om jag hade kunnat limma tillbaka den om jag hittat den. Vi fick gå till tandläkaren efter julledigheten och tack och lov verkade det inte vara någon större fara. Sedan dess har stackaren ramlat på munnen flera gånger. Inte lika illa som i badkaret men ibland har han vinglat till när han suttit och lekt eller helt enkelt busat och varit så glad att han dunkat i golvet, ALLTID MED MUNNEN FÖRST. Oftast är det nog läppen som går sönder lite, men någon gång har han haft blod även runt tänderna. Usch :( Han blir så ledsen och jag får så dåligt samvete, även om jag vet att jag omöjligt att vaka som en hök alla vakna minuter. Jag har alltid suttit precis bredvid när olyckan händer och vi blir nog lika överraskade båda två. Jag hoppas det är slut med de här små tandolyckorna nu. Jag vill att de små tänderna ska få växa ifred. Nog om skador.

Vår lille prins går helt själv. Egentligen tog han sina första steg redan när han var 10,5 månad. Då var han väldigt ostabil och nästan sprang fram mellan våra famnar. Men han gick rätt snabbt flera steg och gick gärna ofta. Vi trodde att han skulle börja gå kort därefter men han har helt enkelt varit himla nöjd med att gåträna mellan oss och ha en hand som stöd i vardagen. Men sedan... plötsligt händer det. Strax efter nyår började han ge sig iväg mer och mer på små egna äventyr. Inte många steg, men han släppte min hand några gånger/dag för att traska tre-fyra steg mot en annan riktning. Sedan började han gå utmed möblerna och kort därefter släppte han både möblerna och min hand allt oftare för att traska allt fler steg helt själv. Nu går han definitivt mer än att ta sig fram på något annat sätt. Det är så underbart att se hur hans lilla hjärna jobbar. Han ser något och vill gå dit, då släpper han taget och traskar iväg, överlycklig. Ibland går han och hämtar saker i ett annat rum och kommer släpandes på. Idag hade han hämtat en kudde från soffan som han gärna ville ha med sig, det såg hur gulligt ut som helst när han försökte få med sig en kudde i samma storlek som han själv. Men han grejade det. För övrigt blev det aldrig någon krypning får Mios del. Han kröp några steg för första gången på öppna förskolan för kanske 2 veckor sedan. Sedan dess har han bara krupit kanske 4 gånger och det har inte varit mer än några få steg. Lustigt det där. Han hasade sig fram ett bra tag, sedan gick han över till att skutta på rumpan i några veckor innan gången tog över. När han leker på sitt rum nu för tiden blandar han ofta gång med lite hasande och rumpskuttande. ♥

Om det är något vår kille INTE är så är det tyst. Han pratar mest hela tiden vilket är underbart. Har har så mycket att säga hela tiden och jag önskar att jag förstod alla hans små ord och uttryck. Vissa ord används väldigt flitigt så som där (när han pekar på saker) och nej. hihi. Ordet nej förstår han verkligen och det är så roligt att se. Han visar väldigt tydligt om han inte vill något. Då vänder han bort huvudet och säger nej. Andra tydliga ord han säger är mamma, pappa, tack tack, titta, hej, tittut och katt. Lampa och vatten tecknar han med hjälp av teckenspråk. Sedan vet vi att han förstår massa andra ord också så som näsa, bok, puss, mat, klappa händerna, vinka, hejdå, godnatt osv. Han förstår säkert massa fler saker som vi inte ens vet om. Jag tror att hans språk kommer utvecklas supermycket den här våren och sommaren. Ska bli så kul att se hur mycket han kan prata när lilla syskonet kommer.

I övrigt ser vi mer och mer av hans personlighet hela tiden. Han är en riktig liten goding som kan vara precis lika envis som sin mamma. Han vet vad han vill och han kan bli jättearg/ledsen om han inte får sin vilja igenom. Han är väldigt lugn av sig rent allmänt och har alltid varit. Stoppar aldrig (okej, väldigt väldigt sällan) saker i munnen och klättrar inte upp på farliga ställen. Han kan sitta lugnt med oss i soffan ett bra tag och pilla med en leksak och blir han uttråkad visar han att han vill gå ner och så får vi lyfta ner honom (han brukar liksom väldigt sällan försöka hoppa ner själv från lite högre höjder) och så går han ett par varv runt soffan och kommer tillbaka igen. Han tycker att det är mysigt att hämta en bok och sitta i knät en stund och bläddra. Generellt tycker han väldigt mycket om närhet. Att kramas, pussas, gosa och få sitta nära. Han har varit en väldig närhetsbebis sedan han var väldigt liten och det är han fortfarande. Jag hoppas det håller i sig för det är helt underbart att han är så go och kärleksfull. Han kan vara väldigt allvarlig också, gillar han inte något så ger han verkligen ifrån sig dödsblicken, vilket kan se väldigt gulligt ut, men man ska nog ta honom på allvar för han visar sina känslor.

Jag tycker att det är så vansinnigt roligt nu när vi har kommit lite mer i uppfostraåldern. Tidigare var det ju mer ta hand om, hela tiden. Men nu gör han ju lite busiga saker ibland som han inte får, ofta vet han om att han är busig också för han rycker till med ett himla skutt när jag kommer på honom. Sedan är det jättekul att få vägleda honom och uppmuntra honom till bra saker också. Åh vad kul det är att han utvecklas så mycket.

Den här åldern tycker jag är helt fantastisk och jag kan inte tänka mig annat än att hela det här året kommer vara underbart. Livet med en 13 månaders är fullt upp hela tiden, men på ett väldigt fint, roligt och härligt vis. Älskade älskade Mio. Tack för att just nu kom till oss.

Härlig liten sommarprins - juli 2014

Tankar

På något sätt så har Lilly kommit upp mycket på senaste. Inte bara i mina tankar utan också rent samtalsmässigt. Det brukar annars ofta gå lite i perioder när jag och Mattias nämner henne här hemma men nu har det varit ofta och mycket.

Den där akuta sorgen är över. Det har den egentligen varit länge. Jag valde helt enkelt att gå vidare. Inte för att jag inte älskade henne, för det gjorde jag verkligen. Men helt enkelt för att jag inte ville gräva ner mig totalt i sorgens träsk. Jag ville inte att sorgen skulle ta över mitt liv. Jag ville inte sörja, jag ville leva.

För det mesta när vi pratar om henne går det fint, den tiden känns verkligen förbi på något sätt. Det känns länge sedan och jag kan se tillbaka på tiden som lärorik och fin (kanske konstigt ordval, men det är ändå så jag upplever det trots att det just då var fruktansvärt). Men så ibland kommer alla de där känslorna tillbaka och tårarna bara sprutar. Idag var en sådan dag.

BARN SKA INTE BEHÖVA DÖ. BARN SKA INTE BEHÖVA LIDA. SKIT OCKSÅ.

Med Mio i magen, oktober 2013

Men så idag, mitt i alla tårar, så hände något fantastiskt. Min älskade lilla fantastiska pojke visade för första gången att han förstod att jag var ledsen. Vi satt i soffan när det hände. Mina tårar rann och han tittade på mig och såg lite sorgsen ut med ögonen. Sedan kröp han upp i mitt knä och la sitt underbara lilla huvud mot min blöta kind. Han klappade mig till och med några gånger samtidigt som hans huvud inte rörde sig ur fläcken från mitt ansikte. Där satt vi och kramades en liten stund tills mina tårar tog slut. Då såg han mig i ögonen och log stort. Underbara barn <3

Igår samtalades det om Lilly igen. Inte bara om henne utan om handikapp och fosterskador i allmänhet. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare i graviditeten faktiskt. Men nu har tankarna börjat smyga sig på. Tänk om något är fel? Hur tacklar vi det? Tänk om något händer med vår lilla bebis som gör att hela vårt liv vänds upp och ner?

Jag oroar mig. Jag vill ju bara att allt ska vara bra. Jag vill få en till helt underbar unge att älska. Tänk om livet, åter igen, inte blir som vi tänkt oss. Ångestkänslorna smyger sig sakta på och jag hoppas att det bara är mina hjärna som spelar sig ett spratt och att jag inte känner på mig något som kolla skall.

Gott nytt år

Tänk att ni fortfarande är så många trogna läsare som kikar in här varje dag trots att jag inte skivit ett enda inlägg sedan september. Då blir ni nog lite glada nu när jag faktiskt uppdaterar idag :)

För det första är nyårsafton en väldigt speciell dag för oss sedan två år tillbaka. Då föddes Lilly. Vår fina lilla tjej som kom och lämnade oss på samma gång. Tänk att det redan gått två år. Ibland blir jag rädd att folk runt omkring glömmer. Därför är det viktigt för mig att påminna, speciellt idag. Lilly ska inte glömmas bort bara för att hon aldrig riktigt fick bli. Vi undrar så vem hon skulle ha blivit och hur våra liv skulle se ut. Vi är ledsna för att vi aldrig får veta samtidigt som vi är glada för att vårt barn slipper lidande och sorg. Vi vet att hon är på en bra och trygg plats och det hjälper. Vi ser fram emot att få omfamna henne igen när den dagen väl kommer <3

Tänk att det redan är nyårsafton. Hela 2014 har passerat, så fort. Vår lille kille har gått från att vara en hjälplös liten nyfödding till att bli en underbar liten ettåring full av energi och egen vilja. Det har varit ett fantastiskt år tillsammans med honom då vi fått se honom växa upp och jag riktigt längtar efter att få njuta av det här kommande året tillsammans med vår prins.

Jag vet att nästa år kommer bli magiskt, precis som detta året varit. Vi kommer nämligen få älska och välkomna ytterligare en bebis in i vår lilla familj. Vi längtar massvis och håller alla våra tummar och tår för att resten av tiden ska gå smidigt och bra. ♥