Hej

måndag 31 december 2012

Dagen D

Om ca en halvtimma sätter vi oss i bilen och åker till förlossningen. Känns fruktansvärt men just nu kan jag knappt bärga mig tills det är över. Vet inte om det är p.g.a nervositet, dålig sömn, hormoner eller lite av varje men gårdagen var fruktansvärd. Jag pendlade mellan sängen, soffan och toaletten. Så fort jag kände mig sugen på att äta eller dricka något så kom det upp igen. Fick inte behålla NÅGOT under hela dagen. Tillslut tog jag en skål till soffan som jag kunde spy i istället för jag orkade inte springa till toaletten hela tiden. Mot kvällen var jag så hungrig så magen värkte och försökte äta två knäckebröd som verkade få stanna kvar. Glad i hågen gjorde jag mig i ordning för att sova med lite mat i magen men efter lite gråt mot Ms axel när vi packade väskan gjorde att även de kom upp igen.

Vaknade upp utsvulten idag men kunde inte förmå mig att ta något annat än ett glas apelsinjuice, som ca 10 minuter senare kom upp den med. Känner mig totalt utpumpad på energi då magen är helt tom sedan typ 36 h tillbaka. Att genomgå en förlossning idag är ungefär det sista jag känner att jag egentligen orkar. Att bara orka ta sig igenom kräkmaraton i soffan är liksom illa nog. Att dessutom föda barn och orka bearbeta den sorgen känns helt enkelt bara för mycket. Men har jag något val? Nej!

Därför kan jag nu knappt bärga mig tills den här dagen är över. Tills jag slipper må illa, kräkas, inte kunna sova, ha ont och fatta massa tråkiga och jobbiga beslut. Imorgon lär jag väl vara helt utslagen och bara gråta hela dagen, men åtminstone så är då det här eländet över och jag hoppas HOPPAS att jag aldrig mer behöver vara med om något sådant här (och ingen annan för den delen heller. Tyvärr vet jag att många andra kommer genomgå detta också, till er skänker jag min djupaste sorg och min starkaste styrka.)

lördag 29 december 2012

Avbrytandet är påbörjat

Ja, idag var dagen som jag fruktat men ändå vetat skulle komma. I morse kändes det okej men när vi klev in i väntrummet på sjukhuset kändes det lite som döden faktiskt. Det var några andra par där som antagligen visserligen har någon form av komplikationer men de såg ändå glada och förväntansfulla ut. En kvinna måste ha varit höggravid och en annan satt med en bola dinglandes på magen och såg stolt ut. Ett annat par såg trött ut men när barnmorskan kom ut så skulle de tydligen lyssna på bebisens hjärtljud så det verkade ändå vara okej. Och så var det ju vi, vi som skulle avbryta. När vår barnmorska hämtade oss såg hon så himla sorgsen ut så jag blev också lite nedstämd. Det var lite känslan av att vara på begravning.

Sedan berättade hon lite kort vad som skulle hända och sedan hämtade hon tabletten. Det tog kanske 2 minuter för henne att hämta den och jag grät hela den tiden, Mattias också. Det blev så påtagligt och på något sätt blev det ingen återvändo och början på slutet. När hon kom kände jag att jag inte ville ta den men jag gjorde det snabbt, som om det skulle bli lättare då? Det var det i vilket fall som helst inte. Vi fick sitta kvar en halvtimma för att se till så att jag inte kräktes upp tabletten och vi grät och höll om varandra den tiden.

Så nu var det gjort. Nu har jag startat processen som gör att vi måste ta farväl av vår lilla tjej för alltid. Vet inte riktigt om jag ångrar mig nu. Även om det ändå är kört. Hade kanske varit bättre att bara låta naturen ta hand om det för jag står nästan inte ut. En ynka dag har vi kvar tillsammans som det är nu, sedan ska hon ut. Jag vill inte, jag önskar att jag slapp. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden eller knäppa med fingrarna så hon blev frisk. Men det kan jag inte.

Gick sedan runt i några butiker för att hitta filten som jag ville ha till henne och tillslut hittade jag en som jag tyckte dög. En rosa, Newbie. Den var sådär mjuk och go som jag hade föreställt mig att den skulle vara. En sådan där skönt filt att lägga kinden mot. Hon kommer vila mysigt i den.

Jag försöker att se lite ljus på andra sidan. Att det här snart är över och att man kanske, på något vis, kan gå vidare med livet. Men just nu ser jag inget som helst ljus i det här. Det är faktiskt bara tragiskt och mörkt.

fredag 28 december 2012

Tack

Får inte glömma att sända er alla fina läsare ett stort TACK. Tack för alla era snälla, uppmuntrande och stödjande kommentarer. Jag har varit så dålig på att svara er alla personligt och hoppas på lite bättring när saker och ting lugnat ner sig. Men jag blir jätteglad för era kommentarer. Det ska ni veta :) Så många, varma kramar till er.

Godkänd

Ja, då kom det där telefonsamtalet som bekräftade att avbrytandet blir godkänt. Även om jag visste att det skulle bli så och nu är inställd på det så var det ändå en liten del av mig som blev besviken. Nu är det verkligen ett faktum och även om det är till det bästa för alla så gör det inte saken bättre, lättare eller mindre plågsam.

Imorgon kl 11 tas första tabletten och kl 8.15 på måndag ska vi vara på specialistförlossningen. Känns rätt overkligt. Jag, på förlossningen nu? Det skulle ju inte bli av förrän i maj. Jag känner mig absolut inte förberedd. Jag har liksom inte hunnit läsa på något om att föda än, det skulle ju komma långt senare. Förhoppningsvis fungerar kroppen som den brukar göra i mångt och mycket, den styr sig själv. Kommer väl få lite mer information imorgon när jag tar tabletten och får träffa en barnmorska.

Mitt störa orosmoment just nu är dock vår lilla kattunge. Vi skulle tydligen räkna med att få stanna över natten på förlossningen. Jag tycker det känns väldigt mycket för länge att lämna vår kelsjuka älskling hemma ensam i över 24 h. Egentligen blir det nog inga problem för vi fyller ju på med extra mat och vatten innan vi åker såklart. Men det är just det där med ensamheten som inte känns helt bra. Han har aldrig varit lämnad ensam över natten förut. Om vi har tur och allt går snabbt och smidigt så får vi dock åka hem på kvällen/natten och då blir han ju inte ensam lika länge. Nåväl, det går nog bra och OJ så glad han kommer bli när vi kommer hem. Han är som en liten hund som alltid möter oss i dörren och blir helt till sig. Vill bli klappad, buren och pussad på. Är för övrigt så himla glad att vi har honom nu när saker och ting blev som det blev. Nu har jag åtminstone någon att ta hand om, gosa med och ge lite kärlek till.

Tänkte köpa en liten fin filt att vira in vår lilla tjej i också. Vill att hon ska ligga bekvämt och fint och att hon ska ha med någonting från oss. Vet inte riktigt vad för typ av filt än. Men det blir nog någon liten babyfilt. Mjuk och go.

torsdag 27 december 2012

Dags att börja ta farväl

Sista magbilden vecka 21
Ja, idag fick vi se vår lilla tjej på ultraljudet för sista gången. När läkaren tog bort dopplern från magen och skärmen blev helt tom var det nära att tårarna kom. Sista gången vi får se det lilla hjärtat slå.

Sedan fick vi träffa en kurator som hjälpte oss att skicka in pappret till Socialstyrelsen och imorgon bör godkännandet komma. Innan man fått ett godkännande får man ju inte sätta igång förlossningen, men eftersom man vet att det kommer att bli godkänt så kunde vi ändå sätta ett preliminärt datum för igångsättningen. Det blir på måndag, den 31 december, självaste nyårsafton. På ett sätt kändes det värdelöst att behöva föda och gå igenom det här hemska på nyårsafton, samtidigt som det är skönt att det snart är över OCH att det faktiskt blir detta året. Mentalt blir det lite skönt att liksom kunna lämna allt det hemska kvar år 2012 och börja 2013 med något nytt. Jag tvivlar dessutom på att jag hade kunnat njuta av ett firande av nyår i vilket fall som helst.

På lördag får jag komma in och ta den första tabletten och idag fick jag klart för mig att det INTE är en tablett som ser till att bebisen dör, TACK OCH LOV. Utan det är en tablett som ska hjälpa kroppen att förstå att graviditeten ska avbrytas. Liksom mjuka upp lite och så, det som kroppen normalt sätt sköter själv innan själva förlossningen kommer igång. Sedan frågade jag när barnet dör om den inte gör det i samband med att man tar tabletten och kuratorn berättade att bebisarna brukar dö när de är på väg ut för att de är så små så de klarar inte av att födas. Men det händer också att de föds och det finns livstecken och då får man helt enkelt bara vänta ut att de ska dö. När jag tänkte på det hemska att vår lilla tjej kanske föds och faktiskt LEVER och får dö ensam och naken i en liten rondskål så mådde jag nästan illa. Hur fruktansvärt är inte det?

En sjuksköterska berättade i DN hur det kan gå till. ”Vi får inte göra någonting alls, det är det som är problemet. Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut”.

Om det mot förmodan skulle hända att hon föds och fortfarande lever så kommer jag be om att få hålla henne tills hon dör. Jag vill inte att hon ska vara ensam, naken och få självdö i någon himla skölj. För mig/oss är hon ändå vår lilla tjej som har ett hjärta som slår, vår lilla bebis. Hur skulle vi kunna göra annat än att vira in henne i någon handduk och låta henne somna in i famnen?

Usch, det är så hemskt allt det här. På lördag, när jag tar första tabletten, så ska jag få träffa någon barnmorska som berättar mer exakt vad som kommer ske och vad jag ska tänka på osv. Jag vet inte om det kommer finnas möjlighet att göra fot/handavtryck för vår lilla tjej är ju så svullen så det kanske inte finns något som ser ut som en hand/fot. Men OM det går så vill jag det. Jag tänkte förbereda något fint papper att ta med och sedan ska jag köpa ett litet minnesalbum där vi ska ha kort på henne och avtrycken och ja, helt enkelt det som går att få i minnesväg. Även om det kommer kännas jobbigt just där och då vet jag att jag kommer vilja ha så mycket det bara går senare i minnesväg.

Hennes små rörelser har blivit färre och färre de här senaste dagarna och varje gång jag känner henne så undrar jag om det är sista gången. Jag hoppas att jag får känna henne några gånger till innan det är över.

tisdag 25 december 2012

Juldagen

Jaha, då var det snart dags att åka iväg på julfirande nr 2, hos svärföräldrarna denna gång. Potatisgratängen står i ugnen och strax ska vi slå in lite klappar och göra oss fina. Det blir trevligt att träffa andra halvan av familjen idag.

Förhoppningsvis blir det en rätt lugn dag. Fick ett litet bakslag igår kväll/natt, gråtattack för att vara helt exakt. Började tänka på allt som vi inte kommer få uppleva nu under hela nästa år och hur annorlunda (eller egentligen inte annorlunda alls) vår vardag kommer vara gentemot vad som skulle bli. Tillbaka till jobb, skola. Tidiga morgnar, långa dagar på jobbet, inte lediga helger, lite fritid, ingen bebis, ingen mammaledighet.

Lillan i magen verkar vara trött. Har inte känt så mycket kickar igår och idag. Undrar om hon vet att vi gett upp hoppet om henne och kanske har hon själv också gett upp nu?

Ja, hur som helst så höll mina tankar mig vaken till ca 1.30 så jag är lite trött idag, men det är okej. Jag måste faktiskt inte vara på topp just nu och det är skönt att det är så. 

måndag 24 december 2012

Julafton

GOD JUL

till er alla fina läsare som troget följt oss de här veckorna när vi kämpat på. Jag hoppas verkligen att ni får en fantastisk julafton och får njuta av den här sista veckan på året innan det är dags för år 2013 då jag vet att många av er väntar era små fina bebisar.

Jag fick ett underbart presentkort av M idag på 60 minuters mammamassage, tyvärr kommer jag inte behöva just mammamassagen men M hade redan kollat upp om det var okej att byta om något skulle hända och det var det. Så 60 minuters helkroppsmassage ska jag boka in i början på nästa år, när allt är över. Det kan jag gott förtjäna och det ska bli SÅÅÅ underbart, riktigt längtar!

För drygt en vecka sedan smälte all vår snö bort och jag trodde att det som vanligt skulle bli en fesljummen julafton utan riktigt julkänsla men väderkungen lyssnade på mina önskningar och igår satte det igång att snöa och snöa och snöa och snöa, ja, det snöade hela dagen och hela natten och det blev MASSA snö. Så jag kan glatt meddela att vi faktiskt får en vit jul i år :)

Dagen till ära färgar jag håret också, riktigt rött och fint. Känns så skönt med lite nytt och fräscht. Lite som att få en ny start på något sätt. Ska bli spännande att se hur hormonerna reagerar på detta, he he. Nä, men det blir nog bra :) Nu ska jag skölja ur färgen och göra mig fin innan vi beger oss till min familj för julmys. Det blir nog inte en så dum dag idag trots allt :)  

PS, vet inte varför texten blev så konstig idag med så stora mellanrum. Jag har inte ändrat några inställningar. Nåväl, hoppas ni kan läsa trots allt ;)

söndag 23 december 2012

Oroliga dagar

Hur kul och glatt det än BÖR vara nu under jul så finner jag ingen glädje i år, vilket kanske är förståeligt.

Sov knappt alls i natt, var väldigt orolig för den här kommande veckan och vid 5tiden gav jag helt enkelt upp. Satte på en film och fick rusa till toaletten för att kräkas några gånger. Kände direkt när jag vaknade på natten att det inte skulle bli en bra dag. Hade tänkt försöka fixa lite sista minutengrejer inför i morgon men det sket sig totalt. Så nu har jag gett upp. Det blir inga lussekatter i år. Jag har försökt få till det varje dag i 2 veckors tid men det blir bara aldrig av. Känns så himla trist. Någon knäck, kola eller julkaka blev det inte heller.

Hon har sparkat mycket inne i magen idag. Försöker lägga handen på så ofta det bara går. Känns som att det på något sätt skulle lugna, men det är väl bara inbillning. Jag undrar vad hon känner. Läkarna säger att hon inte lider, men hur vet de det? Jag undrar vilken dag som blir sista dagen då jag får känna henne röra sig. Vill jag ens veta? Jag försöker att på något vis njuta nu, för jag vet att det bara handlar om dagar innan allt det här är över, borta.

Jag har börjat fundera lite på hur förlossningen kommer bli och hur vi vill göra med allt sedan. Idag har jag i alla fall bestämt att vi ska ge henne ett namn. När jag tänker på henne eller pratar om henne i framtiden vill jag inte bara säga "bebisen som dog" eller något. Hon ska bli kallad något fint. Det är ju säkert individuellt hur man väljer att göra men vi vill göra så. Om bara 2 veckor räknas hon som ett barn och inte som ett foster. Och kanske blir det bara 1 vecka från att hon faktiskt somnar in. Så för oss är det ju såklart ingen skillnad. Hon är ju inget foster för oss, även om det kommer fattas några fjuttiga dagar i lagens mening.

Jag är rädd för hur hon kommer se ut. Alla som föder döda bebisar brukar säga att de är världens finaste. Jag undrar om jag också kommer tycka det? Tänk om hon ser konstig ut? Eller jag menar, hon kommer nog se konstig ut. Hela hon är ju väldigt svullen. Jag är rädd att man inte ska se att det är en liten liten bebis. Jag VILL ändå kunna titta på henne och tycka att hon är fin.

Nu hoppas jag att hennes sista dagar blir lugna och sköna, att läkarna vet vad de pratar om så att hon verkligen inte lider. Jag hoppas att det inte gör ont när moderkakan lägger av och att ljudet av mina hjärtslag, som hon hört hela tiden, blir det sista hon får höra och lugnande. Nej usch, nu klarar jag inte av att skriva mer.

God jul!

fredag 21 december 2012

Nu då?

Har suttit här hela morgonen och funderat lite på vad som komma skall.

Igår efter ultraljudet så var jag så ledsen och kände mig så förvirrad och dessutom visste jag att läkaren var sen och lite stressad till nästa patient. Därför sa vi helt enkelt att vi ville åka hem och fundera ett litet tag på vad vi ville göra. Sedan fick vi en tid till ett nytt ultraljud den 27 december och sedan fick vi gå hem. Eller hem och hem blev det egentligen inte heller. M var tvungen att åka till skolan då det är sista veckan innan jullovet nu och han har MASSA saker att göra och jag var tvungen att åka till körskolan (ja visst, ännu ett oavslutat kapitel det där med att ta körkort, pust och stön) för att jag redan var inbokad på 4 h lång riskutbildning som skulle ha avbokats senast dagen innan. Jag grät på bussen på väg dit och torkade mina sista tårar precis utanför lokalen och fick helt enkelt bara förtränga alla känslor i de 4,5 h det tog innan allt var klart. När jag kom hem var jag helt färdig och hade nog kunnat somna bums, trots att klockan bara var ca 18.

Ändå var vi tvungna att sätta oss ner i soffan och gå igenom hur vi kände och vad vi ville göra. Det tog väl inte många minuter för oss att besluta att ett avbrytande var mest lämpligt i den här situationen. Nu fanns det ju inget hopp kvar och således heller ingen direkt anledning att fortsätta graviditeten. Det var vad vi båda kände och att få gå vidare känns lockande för oss nu.

Nu vet jag dock inte riktigt vad vi ska göra. Idag är fredag, sedan helg och julafton kommer på måndag. Nästa vecka är full med röda dagar och sedan är det nyårsafton måndagen därpå. Vad gäller ett avbrytande efter 18 fullgångna veckor så måste man få godkännande från socialstyrelsen (vilket aldrig brukar vara något problem när det gäller sådana här saker) och det har jag ingen aning om hur man får. Antar att man får skicka in något papper? Kanske gör sjukvården det? Sedan måste det väl behandlas, godkännas och sedan är det väl fritt fram att påbörja. Eftersom vår lilla fortfarande lever i magen kommer vi ju först behöva ta någon tablett som stannar av moderkakans funktion vilket gör att hjärtat slutar slå (tycker det känns helt fruktansvärt att göra såhär. Undrar om det känns som att kvävas för henne? Inget syre, ingen näring.) och sedan vad jag kunnat läsa mig till så får man sedan läggas in 2 dygn senare för att sätta igång värkarbetet.

Jag är idag i v 19+2 och sista dagen för att få avbryta en graviditet är v 22+0. Det är 19 dagar dit. Varav de kommande 10 dagarna känns helt hysteriska med tanke på hela julhelgen och nyårshelgen. Den 3 januari åker M bort till den 5. Sedan är det bara 4 dagar kvar. Hur ska detta gå? När ska det bli av? Ska vi behöva vänta tills in i det sista med att avbryta? Eller kommer det ska där i mellandagarna över helgen trots allt? Eller dagen efter nyårsafton?

Jag känner mig så ensam och utlämnad i det här. Jag har inte fått ett enda telefonnummer till någon att ringa om jag har frågor. Jag har inte ens fått någon information av sjukvården hur det går till och vad VI behöver göra. (ja, okej, lite information har jag fått. Men det var ju från kuratorn efter att jag sagt att jag ville ha information. Typ 2 veckor sedan)

Jag önskar att det fanns någon avdelning eller person som jag kunde ringa redan nu och säga att vi vill avbryta så jag slipper vänta tills den 27 december med att påbörja processen. Tycker faktiskt att det är lite dåligt med stödet/informationen. Hur ska jag kunna veta hur det går till eller vad som förväntas och var jag ska vända mig? Och normalt sätt kanske det inte hade känts som ett jättejobbigt problem men nu har jag liksom ingen ork att ringa runt till olika avdelningar på sjukhuset och höra mig för angående mina frågor.

 För min del kunde jag nästan lika väl föda på julafton för jul är ju ändå helt förstörd för mig/oss. Ser INGEN glädje i att behöva leta julklappar idag, sätta på glada minen på måndag och frossa i massa mat, lekar, klappar och vitsar. I år är det ingen glädjefull jul. Men jag antar att man inte kommer undan!

torsdag 20 december 2012

Till råga på allt...

... så fick jag min lönespec idag och sa till M att jag inte ens ville kolla hur lite pengar jag skulle få. Antog att det bara skulle vara någon tusenlapp eller två som skulle motsvara mitt OB från föregående månad. När han öppnade kuvertet stod det 0 kr + att jag tydligen nu har en löneskuld på ca 1400 kr. Blev både paff och gråtfärdig när jag insåg att det kommer bli massa bök att fixa detta. Inte för att 1400 kr kommer köra vår familj i botten men att vara skyldig jobbet pengar känns si sådär kul just NU.

Dessutom var det massa siffror som jag inte riktigt förstod mig på men som fick mig att verkligen fundera om jag inte kryssat i en ruta fel till försäkringskassan. JA MEN VISST. Så antagligen kommer jag behöva böka ännu mer med att ringa försäkringskassan och rätta till felet jag gjort vilket sedan leder till ÄNNU längre väntetid för mig att få min sjukersättning. Just nu har jag bra lust att skita i allt, bara betala de där kronorna till jobbet och lägga mig ner och gråta.

Och hur lätt kommer det vara att få tag i personer nu över jul/nyår? Och hur stor LUST har jag att böka med försäkringskassan och HR samtidigt som jag ska föda barn och bearbeta en stor sorg?

Aldrig ska saker och ting få gå smidigt och tydligen är jag världens olycksfågel. Inte ens den lilla glädjen i att åtminstone ekonomi/ersättning funkade skulle jag få. Bara elände till oss!

Vår lilla kämpe får somna in

Sitter här med tårar som rinner ner från mina kinder och vet knappt hur jag ska skriva det här inlägget.

Det finns inte längre något hopp för vår tjej. Hon har kämpat på så himla väl de här veckorna och gör det fortfarande egentligen men nu har läkarna gett oss 0% chans till överlevnad och det är nu verkligen bara en fråga om NÄR? Läkarna sa att vi såklart kunde fortsätta graviditeten om vi ville men vad vi nu än väljer så kommer hon inte överleva födseln. Läkaren sa också att vi skulle tänka på om vi ville avbryta nu. Har inte många dagar kvar att bestämma innan det är försent med avbrytande och med tanke på de risker det ändå är att genomgå en graviditet så tror jag faktiskt, hur fel och fruktansvärt det än må kännas, att vi har kämpat färdig nu.

Vår lilla kämpe kommer få somna in och tro mig, det är långt ifrån ett själviskt val. Just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska klara av att ta någon tablett som gör vår lilla bebis helt stilla inne i magen. Hur ska jag kunna leva med det? Att känna henne sparka och aktivt välja att avsluta det. Att veta att JAG dödade henne. För det precis så illa det känns just nu, det spelar ingen roll om hon är så sjuk så sjuk, så illa känns det.

Det blir inget inköp av barnvagn, vagga och små söta kläder. Det blir ingen megastor mage som stolt spatserar genom stan. Det blir inga vakna nätter i maj och inga mysiga amningsstunder och härliga promenader. Det blir inga bara små fötter som trippar omkring i lägenheten. Det blir inga föräldrar av oss. Jag blir ingen mamma. Det enda som blir är ännu en ängel och ännu en familj som aldrig fulländas. Vår lilla ängel och vår lilla familj.

onsdag 19 december 2012

Tack lilla bebis

Hela gårdagen gick jag runt med en liten oro i magen och den blev starkare och starkare ju fler timmar som gick. Den senaste tiden har jag ju känt små buffar varje dag och det har liksom varit mitt lugn då jag vetat att hon fortfarande lever. Även om det är normalt att det kan gå flera dagar i mellan buffarna i den här veckan så började jag ändå anta det värsta, usch! Senast jag kände något var ju söndags kväll och det oroade mig. Jag sa till M att vi kanske måste vara förberedda på det värsta på ultraljudet på torsdag och det kändes jobbigt att behöva tänka i de banorna när jag faktiskt känt lite hopp den senaste veckan med alla små buffar.

MEN, tydligen gillar vår tjej ishockey, hög musik, klappar och skrik. För mitt under matchen när Frölunda gjorde mål och hela stadion stod upp och musiken var hög och "raketer avfyrades", så gjorde hon nog lite kullerbytter där inne. Det blev dubbel glädje med mål OCH framför allt att jag kunde känna henne. Sedan när vi gick och la oss så kände jag henne igen ett par gånger, så nu är jag lite lugn igen. Tack lilla bebis för att du kämpar så.

tisdag 18 december 2012

Liten paus

Tar en liten paus mitt i allt, känner att jag måste sitta ner ett par minuter.

Bestämde mig för att göra en lite enkel variant av julbord idag till middag. Tyckte det lät enkelt och bra då mycket är färdigt, men sedan insåg jag att det trots allt är en hel del saker som ska lagas och framför allt förberedas så helt enkelt kanske det inte blir ändå. Men när jag väl kom på det så var jag så sugen på julbord så det får bli det ändå :)

Skinkan är nu griljerad och står och kyler av sig ute på balkongen och strax ska jag förbereda det sista och förhoppningsvis hinna fixa mig själv också. ha ha. Om jag inte hinner bli helt klar får väl gästerna underhålla sig själva ett tag. Jag slipper åtminstone skämmas för ett stökigt hem då det luktar gott och är nystädat nu :) Några lussekatter blev det såklart inte idag heller, typiskt. Men tiden har gått allt för fort och nu hinns det inte med. Jag får väl vara nöjd om jag över huvud taget får i mig en lussekatt innan årets slut, än har jag inte lyckats!

Stressiga dagar

Usch, har nästan lite dåligt samvete för att gårdagen blev så himla stressig så jag inte ens hade tid till att känna efter om lillan sparkade eller inte. Gillar inte när det går en hel dag utan att jag känner henne kicka. Kände bara att magen blev hård igår och oftast brukar det sparkas lite efter det, men jag hade liksom inte tid att känna efter.

Jag var iväg hela förmiddagen fram till lunch på ett viktigt ärende och när jag kom hem vid 13.30 var jag vrålhungrig, men Tiger ville verkligen ha uppmärksamhet och leka av sig så jag kunde inte med att sätta honom i andra hand. Så vi lekte någon halvtimma och när jag sedan skulle värma min mat ringde pappa och ville prata en stund. Så runt 14.30 fick jag kasta i mig maten för vid 15 skulle jag ta bussen in till stan för att möta mina två vänner från USA som bara är här på en snabbvisit i ett par dagar.

Lägenheten lämnade jag lite halvt som ett bombnedslag och trots att ryggen skrek åt mig att vila så hade jag liksom inte tid. Och halvspringa till bussen fick jag göra också vilket var mindre behagligt. Fick åter igen dåligt samvete för att jag inte hade tid att tänka på lilla damen i magen utan jag hade en tid att passa som kändes viktigare.

Sedan var det såklart kramkalas och trevligt återseende och vi gick en del på stan, åt mat och köpte riktigt svenskt lösgodis ;) Mmmm. Gott!

När jag och M kom hem vid 20tiden var jag helt färdig. Vi slängde oss i soffan en stund och åt lite godis och tillslut orkade vi inte hålla ögonen öppna utan slumrade gott i sängen.

Men vad dåligt jag sov i natt. Ryggen värkte hela natten och hur jag än låg så gjorde det verkligen ONT. Jag tror att det berodde på att jag var igång så under hela dagen och inte vilade ryggen tillräckligt. För jag kände det när vi gick på stan, hur det värkte i ryggen. Att ligga ner sedan var tydligen inte vad ryggen ville. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få det att funka. Jag känner mig som en gammal tant som knappt kan röra mig utan att få krämpor. Hade en varm vetekudde vid middagsbordet här om dagen och det tyckte jag var skönt. Men det klan man liksom inte ha jämt, särskilt inte om man är ute och går eller liknande och inte heller på natten, för den svalnar ju efter ett tag.

Hur som helst, idag känns också som en stressig dag och jag känner mig redan nu slut.
Vi ska ha tvättid om en stund, sedan måste jag röja upp här i lägenheten, dammsuga, försöka fixa avloppet i badkaret som pluggat igen (antagligen massa hår), duscha, handla middagsmat, BAKA LUSSEBULLAR (för det har jag lovat mig själv att göra de senaste 2 veckorna och aldrig blir det av), laga middag och sedan ha middagsbjudning för våra vänner på besök och sedan ikväll ska vi 4 gå på ishockey. Så det känns som att jag har massa saker att göra och det känns extra viktigt att vara en god värdinna nu när man har så långväga gäster som kommit hit bara för oss.

Sedan kan jag ju också bekänna att inte en enda julklapp är inhandlad. Även här har jag försökt att komma in till stan i någon vecka för att åtminstone påbörja shoppingen men saker har kommit i mellan och nu står jag här, endast några få dagar kvar och ihjälstressad för allt som ska göras. Några julkort blev det aldrig detta året vilket också känns trist men det var helt enkelt inte vår prio 1 och jag hann inte.

Tacksamt nog så vill M bara ha kläder i julklapp och ekonomisk som han är så tyckte han att jag inte skulle köpa det till honom utan bara ge honom pengar så att han kan köpa det under mellandagsrean. Och hur tråkigt det än må kännas att inte ge honom någonting så kan jag samtidigt tycka att det är jättebra att han inte är så fixerat vid klappar den 24. Är det kläder han vill ha så ska han få kläder, några dagar senare :) På så vis slipper jag både stressa och leta någonting till honom och dessutom blir det  billigare. BRA!

Wow, varför blir det alltid såhär innan jul? Stressigt med klappar, julmat/bak som ska fixas, julstämning som inte riktigt infunnit sig, en vilja om att pynta, pyssla och fixa mysigt som aldrig riktigt blir som man tänkt sig. Jag kan nästan skratta lite när jag tänker på det för såhär blir det varje år för mig. Jag tror väl att jag har massa tid när december väl börjar och sedan inser jag veckan innan julafton att dagarna går så FORT och jag skulle jag avverkat massa saker redan innan andra advent!

Nåväl, nu får jag sluta skriva av mig om min stress och ta tag i dagen istället, för annars blir det väl bara ännu stressigare ;)

måndag 17 december 2012

Läsarfråga

Har fått några frågor av olika läsare om det är möjligt att kanske plocka ut vår lilla tjej bra mycket tidigare än v 40 för att få vård utanför magen istället så tänkte att jag gör ett inlägg om det istället för att svara på varje kommentar angående detta, då fler kanske undrar.

Så, till att börja med kan jag säga att detta är inget som jag frågat våra läkare om ännu. Än känns det så långt borta och fortfarande så tror de inte att hon kommer klara sig. Så det jag kommer skriva nu är bara taget från andras historier som jag läst samt mina egna funderingar och vad jag tror.

Så, vår lilla tjej har ju ett stort hygrom i nacken (den där vätskan) som envisas med att växa hela tiden. Vid senaste ultraljudet sa läkaren att vätskan var minst lika stor som själva huvudet nu, men från det jag kunde se så såg det ut att vara ungefär 3 ggr så stort som hennes huvud. Det är inte alls ovanligt att den här vätskan existerar hos barn med kromosomfel. Vår läkare sa att hygromet brukar vara mer av ett symtom på kromosomfel än något annat. Nu är vår tjejs hygrom väldigt stort och exakt vad det innebär vet jag inte riktigt. Men läkaren brukar säga att OM hon skulle klara sig hela vägen så brukar hygromen försvinna senare i graviditeten. Vissa föds även med det fast oftast inte så stort och antingen försvinner det av sig självt eller så kan man försöka operera bort det, alternativt så får det helt enkelt bara vara så. Antar att det beror väldigt mycket på exakt hur det ser ut och var det sitter. Detta är alltså inget direkt som oroar läkarna just nu, då det brukar försvinna senare.

Det som oroar är att vår tjej har hydrops (vätska runt organ på flera olika ställen). Exakt vad det är som gör att hon utvecklat detta kan läkarna inte säga. Det finns en teori om att det har med hennes hjärta att göra. Har hon hjärtfel (vilket vi inte har kunnat konstatera ännu) så kanske hjärtat inte orkar pumpa runt ordentligt för att det är för svagt, vilket gör att vätska samlar sig runt olika organ. Detta leder ju i slutändan till att hjärtat inte orkar mer och slutar slå. Vad jag har uppfattat är detta inte anledning nog för att plocka ut vår tjej TIDIGT. Teoretiskt sätt skulle de ju kunna plocka ut henne i v 23 men att då behöva göra hjärtoperation och annat för att hjälpa henne är nog inte möjligt. Hon skulle helt enkelt vara för liten och risken skulle nog vara större att hon klarade sig inne i magen än utanför.

En annan teori är ett outvecklat lymfsystem som gör att vissa bebisar (både sjuka och friska) inte riktigt kan ta hand om vätskan. Detta är något som också brukar försvinna med tiden och är det detta som är problemet så känns det som att det succesivt borde bli bättre då det inte känns dödligt.

Som det ser ut nu så finns det ingenting läkarna kan göra för vår tjej utanför magen. Antar att detta även gäller om det skulle se likadant ut i vecka 23. Det känns lite som att vår tjej är dödsdömd om hon inte fixar detta på egen hand. MEN, jag är säker på att läkarna vet när det är dags att börja behandla utanför magen istället för inuti.

Precis som med alla graviditeter så kan ju diverse komplikationer uppstå på vägen vilket gör att bebisen helt enkelt måste ut för att kunna överleva. Detta gäller ju såklart i allra högsta grad även vår tjej. Om fostervattnet försvinner i v 30 exempelvis kommer de ju givetvis inte låta henne dö i magen när hon istället har goda chanser att överleva utanför. Det samma gäller om moderkakan inte ger tillräckligt med näring eller om bebisen får en infektion. Alla dessa saker kan ju hända vilken bebis som helst och jag skulle helt enkelt inte tillåta att vi behandlades annorlunda än andra bebisar bara p.g.a att vår lilla redan är sjuk.

Till saken hör också att bebisar med kromosomavvikelser ofta redan föds för tidigt liksom naturligt. Det är inte ovanligt att förlossningen sätter igång runt 4 veckor för tidigt, då är det klart att man gör allt man kan för att hjälpa henne när hon kommer ut oavsett hur illa det verkar vara.

Så, det jag vill komma till är nog att hon kommer inte få födas runt v 23 bara för att man KAN göra det och försöka behandla henne på utsidan istället. Det finns så otroligt många risker med SÅ för tidigt födda barn och antagligen skulle hon ändå inte överleva utanför magen i det skick hon är i nu.

Blir hon dock bättre i magen och det sedan tillkommer andra komplikationer så hoppas, eller ja, FÖRVÄNTAR jag mig att hon får behandlas på utsidan, precis som vilket barn som helst.

Som ni säkert förstår så handlar det hela tiden om en avvägning mellan för och nackdelar. Är det större chans att hon kan leva utanför magen så kommer det kanske börja diskuteras om det är ett alternativ. Men där litar jag faktiskt på att läkarna sköter sitt jobb och informerar oss om vad som gäller och hur det ser ut.

Givetvis hoppas vi på att hon är ett riktigt litet mirakel och orkar kämpa många veckor till. Att hennes vätska runt organen försvinner och att hon för övrigt förblir så frisk så att hon kan stanna hela vägen ut. Det är ändå det bästa för bebisen om det går. Men skulle det tillstöta komplikationer och hon behöver möta världen redan i vecka 30 så välkomnar vi henne med öppna armar och istället för att hon får kämpa ensam, som hon gör nu, så kommer vi finnas där för henne och kämpa för hennes bästa. Vår lilla, lilla älskade tjej!

lördag 15 december 2012

Om jag kunde drömma...

... och det kan jag ju faktiskt, så skulle vår lilla tjej varit frisk som en piggelin och bökat omkring i magen. Jag skulle njutit av varje sekund av graviditeten och älskat att se min växande mage och klä upp den i fina kläder. Jag skulle ha börjat inhandla massa små saker till henne och suttit och tittat på små kläder, nappar, blöjor, filtar, leksaker, böcker mm och bara längtat tills dagen då hon skulle få använda allt. Jag skulle förundras över hur små kläderna var och att hon också skulle vara så liten när hon kom till oss. Jag skulle gå i affärer och kika på spjälsäng, skötbord, babyskydd och vagn och stolt komma ut med stora paket :)

Men, hela min kropp bara strejkar nu vad gäller allt det här. Jag kan, för inget i världen, förmå mig att handla något alls till vår lilla. Det är halva graviditeten kvar och så illa som det ser ut så bara kan jag INTE lägga ut massa pengar, tid och drömmar på att handla massa saker som kanske aldrig kommer användas. Om hon orkar kämpa ca 10 veckor till så har jag nog inte så mycket till val än att börja inhandla allt, för hon ska ju inte födas till denna värld och inte ha något förberett. Oh nej, hon ska minsann skämmas bort om hon orkar ta sig hela vägen till oss. För då är hon inte bara vårt mirakel, precis som alla bebisar är, utan då är hon verkligen ETT mirakel även världsligt definierat.

Och OM hon kommer till oss så ska jag banne mig se till att hon ska få glida runt i en Brio Happy. Det har länge varit min favoritvagn. Tycker den är så snygg. Gillar mer klassisk look på vagnar och även om den kanske blir lite stor i vår lilla bil så får det bli den ändå. Det är hon och jag värd :)
http://4.bp.blogspot.com/_xW8baGJMeTo/TAduEuS0HeI/AAAAAAAAAFk/HsufmlraGjs/s1600/Brio+Happy.png
Bild från google
 

Vecka 19

Vecka 19
Då var det åter igen dags för en liten update. De senaste dagarna har det varit full fart för mig med lite besök, barnpassning, ärenden mm. Jag har haft fullt upp de flesta dagarna och jag har varit så slut på kvällarna så bloggen har, åter igen, kommit lite i skym undan.

Hur som helst, mina fina läsare, kan ni tänka er att jag är i vecka 19 redan? Det är rätt galet faktiskt måste jag säga. För 7 veckor sedan trodde jag inte ens att jag skulle komma hit men vår lilla tjej är en riktig kämpe och det bara känns att hon vill leva. Hon har redan övervunnit en del dåliga odds och trots ännu sämre odds så fortsätter hon att sparka i mig, så än är hoppet inte borta om vår lilla tjej.

Den senaste veckan har varit rätt tuff. I början av veckan trodde jag att illamåendet hade blivit lite bättre då jag gick några dagar utan några som helst besvär. Då passade jag på att gå på stan, städa, laga mat, baka och fixa inför julen. Men så var det ju det där med sömnen. Blir den rubbad så mår jag så himla dåligt dagen efter och bra sömn är det sista jag har haft den här veckan. Ryggont har verkligen börjat säga sitt här och framför allt på natten, typiskt.

Igår vaknade jag och mådde SÅ kasst. Lyckades klara mig undan kräk men M var borta hela dagen i skolan (verkligen alltså, han åkte vid 8 och kom hem vid 20.30) så det var så kämpigt att känna sig dålig och inte kunna få någon hjälp. Mådde verkligen illa och all kraft hade runnit ur mig. Jag tror inte jag hade feber eller så men det kändes nästan som influensa med frossa, så dålig var jag. Orkade knappt röra mig för varje rörelse kändes ansträngande och någon mat var det inte riktigt tal om. Blev någon macka och clementin och vid 20tiden släpade jag mig ut i köket och kokade lite pasta.

Blev rätt orolig faktiskt att det hade hänt lilla tjejen någonting. Att hennes hjärta slutat slå och att det var kroppens sätt att reagera på att någonting inte stod rätt till. För jag kände henne inte på hela dagen igår så jag var orolig samtidigt som jag var så dålig så jag inte riktigt orkade bry mig. Jag orkade bara sova.

Idag mår jag mycket bättre, även om frukosten inte fick stanna i magen, och kunde för ett par timmar sedan pusta ut för då kickade hon på ett tag som för att säga att hon var okej :) Men ryggen alltså, AJ. Jag får ont i alla positioner känns det som. Värst är det nog när jag sitter eller ligger men jag orkar liksom inte gå omkring hela tiden heller. Borde ifs bli bättre på att ta mig ut på promenad varje dag för att åtminstone avlasta ryggen lite, men det är inte heller så lockande mitt i all snöslask. Bunkrar upp med kuddar att sitta på, ha bakom ryggen, mellan benen, på sidorna, ja lite överallt samt en vetekudde som gör gott. Undrar om det finns något band/stöd som kan spänna åt lite runt ryggen som ger lite stabilitet? Känns som att det är något jag behöver nu.

Det här med att vara gravid var visst ingen dans på rosor för mig har jag insett. Och bara tanken på att jag går igenom allt det här för KANSKE ingenting känns nästan overkligt. Måtte hon klara sig och komma ut levande så är allt det här väldigt värt det och lite till.

Slutligen kan jag meddela att vikten ligger stadigt på ca -2 kg från start. Vet inte om det är illamåendet/kräkningarna som gör det eller att hon är rätt liten? Men nu börjar jag snart undra om det inte är dags att gå upp lite i vikt? Jag menar, SÅ mycket kräks jag inte längre. Hoppas att hon tar den energin som hon behöver i alla fall.

tisdag 11 december 2012

Kläder för en växande mage?

Jag har haft väldigt svårt att gå i affärer på sistone och inhandla mammakläder eftersom det känns väldigt osäkert på hur det kommer sluta med den här graviditeten. Det känns för det mesta onödigt att lägga ut pengar på kläder som jag kanske inte kan ha om 1,2 eller 3 veckor.

MEN, även jag börjar inse att även om det bara gäller för ett litet tag så växer min mage och det är inte många kläder som sitter bra nu. Koftor och liknande funkar ju för de kan man ju ha uppknäppt om det är så, men t-shirts och andra tröjor som inte går att knäppa upp sitter inte bra.

Jag köpte 4 basplagg i förra veckan och valde att ta en storlek större än jag normalt brukar ha. De funkar bra att använda nu. Magen får plats bra och jag kan även tänka mig att de funkar om jag inte är gravid. Lite löst sittande bara, men det är helt okej. Men, fortsätter jag växa i den här takten så dröjer det nog inte länge innan jag växer ut "vanliga" kläder i storleken större.

Sedan kan jag ju inte gå i dessa 4 tröjor jämt utan känner verkligen stort behov av att inhandla lite nya kläder som är både fina och passar en växande mage men kanske inte rena mammakläder då eftersom det skulle vara väldigt tråkigt att inte använda de mer än någon vecka. (Fortsätter graviditeten många veckor till blir jag väl tvungen att inhandla mammakläder i alla fall, men det tar jag då.)

Jag efterlyser nu snygga kläder som kan passa både för en gravid mage och en ickegravid. Alternativt fina men billiga mammakläder som det inte gör så mycket om de inte använd så länge. Någon som har något förslag på märke/butik så skulle jag bli jätteglad.

måndag 10 december 2012

Små glädjestunder

Ja, i den här svåra stund som vi ändå har just nu så gäller det att verkligen försöka finna lite glädje. Just det lilla som faktiskt lyser upp vardagen och gör det värt att orka kämpa och det som gör att man orkar med dagarna.

Igår mådde jag verkligen dåligt (hade sovit jättekasst och det visade sig tydligt med kräkningar, huvudvärk och trötthet). Vi skulle egentligen tagit oss iväg till kyrkan på förmiddagen men icke, det blev till att stanna hemma och ta det lugnt.

Vi fick ett litet infall att göra om här hemma så det gjorde vi. Det blev som ett helt nytt vardagsrum och även nytt i sovrummet. Vi blev SÅ nöjda med hur ommöbleringen blev. Det kändes verkligen som ett helt nytt hem, fridfullt på ett helt annat sätt och verkligen mysigt. Det kändes mycket mer som trivsel och "hemma" på något sätt. Och vi som ett bra tag velat flytta här ifrån kände att det inte var lika bråttom. Kan inte riktigt förstå att vi inte gjort det här tidigare :)

Vår Tiger som växer så det knakar
I morse vaknade jag också tidigt, runt 5, och gick upp för att kissa. Då kom vår lilla Tiger springandes (han blir alltid lika glad när man kommer upp på morgonen) och ville gosa. Generellt sätt får han inte vara i sovrummet på natten för då busar han bara och "attackerar" täcket när vi rör på oss. Men i morse var han så go så jag kunde helt enkelt inte riktigt med att stänga ute honom när jag gick tillbaka och la mig. Han fick följa med och han stortrivdes. Han la sig nära mig så att jag kunde känna hans hjärtslag och han mina. Det var så gosigt med en liten mjuk hårboll tätt intill. Där låg vi och gosade i ca en timma innan han blev lekfull igen och fick gå ut ;)

När Tiger hade gått ut så kände jag hur bebisen hade ett riktigt gympapass i magen. Det kom flera små lätta kickar som inte gick att ta miste på. Det var som att hela magen hoppade till (kändes det som). Så jag väckte Mattias och ville att han också skulle få känna och där låg vi och försökte känna lillans sparkar. Han tyckte att han kunde känna något, men det var så otydligt för honom så han var inte säker på om det var en kick eller hans egen puls, he he.

Hoppas snart att sparkarna blir lite starkare så att han också verkligen får känna. Vill så gärna att han också ska känna nu, om något hemskt skulle hända. Det känns viktigt.

Jag tror att det är viktigt att försöka fokusera på de här små sakerna i tillvaron som ändå skänker stor glädje och tillfredsställelse. När mycket runt omkring känns jobbigt så försöker åtminstone jag fokusera på det lilla trevliga man kan uppleva och det gör det lättare att orka fortsätta kämpa.

lördag 8 december 2012

En liten rörelse?

Satt precis nu och lutade mig lite framåt över datorn när jag kände det. Det var liksom ingen tvekan att det var en annorlunda sak i magen. Det kändes precis som ett finger som petade från insidan, långt ner, nästan vid bikinilinjen. Det var väldigt tydligt och jag har väldigt svårt att tro att det bara var typ gaser eller något.

Har känt det några gånger här nu. Som ett finger som petar ut. Undrar så om det är vår lilla tjej som säger hej? Önskar så att det är det. Vill ju som sagt verkligen få känna.

Barnet som aldrig fick bli vårt

Ja, i april hoppade jag högt av glädje när testet på stickan visade 2 fina streck. Jag var så stolt och började direkt drömma om vår lilla bebis som skulle komma till oss. Jag hade ju nyss tagit ut spiralen och förväntade mig inte alls att det skulle gå så snabbt, såklart jag hoppades dock :)

Vi fick det till oss att bebisen var beräknad någon gång runt den 10 december och jag tyckte att det kändes så himla mysigt. Tänk att få en liten bebis i december, få sitta och amma mitt i natten i skenet av bara julgransbelysningen och att ha en liten nyfödd på julafton som verkligen kunde bli familjens glädje.

Jag hann tänka, planera och drömma mycket under de ca 2-3 veckorna som jag var gravid innan jag fick missfall och jag blev verkligen helt förstörd och ledsen när det hände. Jag visste ju att det var vanligt men jag tänkte ändå att allt nog skulle gå bra, för det gör det ju för det mesta och jag var ju bara 21 år också så det kändes som att jag hade oddsen på min sida.

Jag minns då att jag tänkte att det nog skulle kännas okej om jag bara var gravid igen när bebisen skulle ha kommit, i december alltså. Och jag hoppades på att jag snart skulle bli gravid igen.

2 månader tog det och gravid var jag igen. Jag försökte att inte bli lika hoppfull den här gången men kände ändå att det var skönt att jag lyckades igen innan december och att lyckan nog skulle vara med oss nu, för 2 missfall i rad är ju ändå lite ovanligare än 1.

Den lyckan varade också ca 2 veckor innan jag fick missfall igen och den gången kändes det verkligen fruktansvärt. Jag började tvivla på om vi kunde få barn, om det var något fel på oss, om vi alltid bara kunde få missfall osv. Kände att det kanske var dags för en liten paus i allt men tji fick jag när mensen aldrig dök upp utan det var en ny bebis som kommit för att stanna, hoppades vi.

Ja, och den lilla bebisen är ju flickan jag bär på nu, flickan men Turners syndrom som är så väldigt sjuk och som med största sannolikhet inte kommer att överleva hela graviditeten och få komma till oss i maj.

Jag trodde att det skulle hjälpa att vara gravid nu men det hjälper ingenting. Har tänkt mycket på den där första graviditeten som skulle ha varit vårt barn nu vilket dag som helst. Jag undrar vem det skulle blivit och hur vårt liv hade sett ut om graviditeten fortsatt.

Kanske blir det en förlossning nu i december för min del i alla fall. Men av ett annat barn, ett barn som inte alls är redo för att födas nu. Ett barn som i så fall inte lever. Istället för att komma hem med vår bebis till min decemberdröm kanske vi istället kommer hem utan någonting alls, möjligtvis ett kort och fot/handavtryck.

Jag tänker också mycket på bebisen vi väntar nu. Vem är hon, vem skulle hon blivit (om hon inte klarar sig) osv. Tyvärr så ersätter inte ett barn ett annat som jag trodde. Jag är ledsen för alla de tre små liv som jag väntat som inte fått komma.

Ja, nu har vi ju visserligen en chans på vår lilla tjej, Även om den chansen är 0,0001 % eller något. Men oavsett så känns det ändå lite sorgligt nu i dagarna när vi skulle fått vår första bebis. Jag undrar om/när det blir?

Vecka 18

Vecka 18
Jag tycker verkligen att tiden går fort framåt nu. Den här senaste veckan har bara flugit förbi och jag är redan i vecka 18. Snart börjar man nosa på halvtidsstrecket och jag undrar om vi kommer komma dit?

Jag minns att det var någon som sa att efter vecka 12 så rusar tiden fram och jag kan i princip hålla med. Åtminstone från si sådär vecka 14 tycker jag att tiden har rusat fram. Magen trycker utåt hela tiden och jag känner mig så fin med min lilla bula, som numera inte känns så liten längre. Jag tycker allt att man utan problem kan se att det är en bebis som döljer sig i magen nu och inte bara extra mat. Den är rund och fin och hård när man känner på den.

Inga sparkar/fladder har jag känt ännu, men jag tror det är en rätt lugn tjej där inne. Hon får ju kämpa en del bara för att orka med att leva så ansträngningar som sparkar kanske hon inte gör så mycket. Kunde se det tydligt på ultraljudet igår att hon inte rörde sig så mycket längre.

På något vis vill jag väldigt gärna få känna små rörelser, oavsett vad som sker. Jag vill gärna ha den  erfarenheten med mig och det känns lite viktigt att jag liksom får känna henne på det viset.

Fortfarande så känns varje dag som en förberedelse för att säga hejdå. Jag tänker mycket på en eventuell förlossning och vad som kommer hända sedan. Kommer man orka att ens försöka skaffa barn igen på lååång tid? Kommer man vilja ha barn just nu eller ta en paus i allt vad det innebär? Tänk om det inte går vägen då heller, orkar man någonsin ha barn då över huvud taget? Många sådana tråkiga tankar som snurrar.

I övrigt mår jag lite bättre nu med illamåendet tycker jag. Mådde illa i morse men lyckades undvika en kräkning. Kanske vänder det nu, äntligen efter ca halva tiden? Vikten ligger stadigt på - 2 kg sedan graviditetens start.

fredag 7 december 2012

Hon kämpar vidare

En sak är säker, vår lilla flicka är verkligen en riktig kämpe.

På ultraljudet i v 12 så såg redan barnmorskan/läkaren  att det såg dåligt ut. Hon var faktiskt, redan då, förvånad över att hjärtat fortfarande slog. Hon trodde att hjärtat skulle sluta slå när som helst i princip. Men tji fick hon.

Nu, 6 veckor senare har vi verkligen bevisat motsatsen. Hjärtat slog så fint idag trots att hon verkligen får anstränga sig nu. Läkaren sa att det är ansträngt men påpekade, precis som sist, att hon inte lider.

Det hade inte hänt något direkt från förra veckan, vilket jag nu ser positivt på. Fortfarande mycket vätska i buken och i nacken och även lite kring hjärtat. Läkaren trodde inte hjärtat skulle slå så mycket längre till, men kanske kan vi bevisa motsatsen även denna gång?

Jag vet att oddsen för att hon ska klara den här graviditeten är små. Men små odds är väl bättre än inga odds om inte annat? Läkaren berättade att det är ovanligt det tillståndet som vår lilla tjej har nu. Han sa att de bara brukar ha ca 10 fall/år där det ser ut som för oss. Så lite unika är vi allt, om än på ett rätt dåligt sätt. Men vi fortsätter att hålla andan och kämpa på för vår lilla.

På väg igen

Ja, då var det snart dags för ett till ultraljud. Befarar alltid det värsta. Känner ju ingenting från magen än så det är omöjligt att veta om hon fortfarande lever eller inte. Känns nervöst och lika jobbigt varje gång. Men man måste samtidigt vara förberedd när vi vet hur stor risken är att hon en dag inte ska orka kämpa mer. Nu håller vi bara tummarna och hoppas på det bästa...

onsdag 5 december 2012

Julkalender

Kalendern år 2011
En av mina stora hobbys är pyssel av olika slag. Ett tag var jag väldigt mycket inne i scrapbooking och det tycker jag fortfarande är vansinnigt kul men det är tidskrävande så det har inte blivit så mycket sådant på ett tag. Men nu, när jag har varit ledig ett tag och energin har börjat komma tillbaka så har även pysslet kommit igång lite.

Jag har förmånen att ha en man som älskar högtider och födelsedagar precis lika mycket som små barn och för en som gillar pyssel så är det jättekul att ha någon hemma som uppskattar det.

Förra året fixade jag en egen julkalender åt min Mattias (jag velade lite fram och tillbaka om hans namn och bild skulle vara med i bloggen men nu blev det så i alla fall) och det blev uppskattat så jag ville inte vara sämre i år. Det blev en något lättare variant i år men jag hade inte lika mycket tid. Velade fram och tillbaka tills dagen innan 1 december om jag skulle använda förra årets eller göra en ny och tillslut blev det en ny i alla fall.


Kalendern år 2012
Känns mysigt med lite sådana grejer hemma som liksom förgyller jultiden och ger lite glädje och mysfaktor.

Vecka 17

Nu är det hög tid att uppdatera bloggen igen känner jag. Som vanligt har allt fått ligga lite i lä just nu för att orken inte riktigt funnits. Efter senaste ultraljudet kändes allt väldigt tungt och jobbigt och resten av den veckan var det bara vila som fanns på schemat.

Har haft det lite jobbigt med kräkningar och Lergigan comp har funkat sådär. Ungefär hälften av gångerna funkar det och hälften av gångerna kräks jag upp maten som jag äter.

Söta bulan i vecka 17
Jag väger fortfarande 2 kg mindre än jag gjorde innan jag blev gravid så kräkningarna gör väl sitt. Men som det är just nu är det inget jag orkar bry mig om. Går graviditeten vägen så får jag väl vara tacksam att jag inte går upp föööör mycket och går graviditeten inte bra får jag väl vara glad att jag åtminstone inte har massa extravikt att gråta över också.

Magen växer på men känner inga fosterrörelser än. Är ju såklart konstant orolig att det ska bero på att hjärtat slutat slå men det kan ju lika gärna bara vara för tidigt för det. Jag njuter åtminstone så gott jag kan åt min lilla kula som jag tycker är så söt. Tacksamt nog har liksom mina lovehandles förflyttat sig och ligger nu på magen istället. Eller tja, de kanske har försvunnit helt för magen är rätt hård. Kärleken säger nästan varje dag att jag känns så smal och inte har mycket att ta i på sidorna och jag ser det också i spegeln. Men det klagar jag inte över. Lovehandles kan jag leva utan ;)

Har fått lite problem med ryggen, jobbigt att sitta och jobbigt att gå. Känns som att jag redan vaggar fram lite för att det ska kännas bekvämt, men jag känner mig så fånig då eftersom magen är så liten så jag försöker gå normalt när jag är ute bland folk.

På fredag ska vi tillbaka till läkaren och göra ett nytt ultraljud för att se om hon fortfarande lever, skönt att få regelbundna kollar samtidigt som det alltid känns som en stor klump i magen innan ultraljudet sätts igång och man ser hjärtat. Varje vecka får jag liksom förbereda mig på dåliga nyheter och det är väldigt påfrestande.

Träffade en annan läkare i morse också och blev sjukskriven till mitten av januari. Blev lite förvånad över att jag blev sjukskriven så länge, hade väl förväntat mig att få typ 2 veckor till bara. Men det kändes skönt. Nu vet jag att jag har tid att slappna av och bara njuta så gott det går av allt. Händer det något tråkigt så får jag ändå tid att sörja och sedan går jag väl tillbaka till jobbet lite tidigare men ändå när jag orkar.