Ny vecka

Så var det ny vecka igen. Skönt även om helgen gärna hade fått pågå någon extra dag. Här har lille M kört någon form av sömnstrejk i en vecka, både på dagarna och nätterna så det blir inte mycket tid över för oss vuxna att vila upp oss. Förhoppningsvis är det bara p.g.a lite mer tänder som är påväg. Har vi tur kanske det vänder idag och han inser att det är rätt skönt att få sova ändå :)

Nu sover han i alla fall lite middag och jag hoppas att jag hinner få ta mig en lång och härlig dusch. Jag känner mig väldigt frusen. Vet inte om vi behöver skruva upp värmen lite här hemma men när vi vaknade idag var det väldigt motvilligt jag steg upp. Sovrummet kändes iskallt.

Försökte ta lite bilder på vår goding förut men alla bilder blev så suddiga så som han springer runt på sina små ben nu för tiden, hi hi. Ingen lugn stund längre :)

Nä, det är kanske lika bra att jag passar på att duscha innan lilleman vaknar igen. Man vet aldrig hur länge/kort han får för sig att sova.

Bjuder på en gammal sommarbild istället.
Hjälp så liten han var vår lille älskling.

13 månader

Så stor har min lilla guldgosse hunnit bli. Helt ofattbart men ändå så självklart, vi har ju haft honom i ett år nu. Fått uppleva vinter, vår, sommar, höst och nu vinter igen tillsammans. Det här året har gått så fort, det har varit fantastiskt.

Nu har han tre tänder nere och tre tänder uppe. Fler är på väg. Första tanden kom någon vecka innan ettårsdagen, på överkäken. Sedan kom det två till där uppe i en rasande fart. De tre tänderna där nere kom några veckor senare. Dessa söta små tänder. De har redan fått utstå så mycket. Redan någon vecka efter första tanden kommit så halkade Mio till i badkaret och slog av en bit av framtanden. Jag fick vansinnigt dåligt samvete och grät nog lika mycket som han gjorde. Knäppt nog letade jag febrilt efter den lilla avslagna tandbiten, precis som om jag hade kunnat limma tillbaka den om jag hittat den. Vi fick gå till tandläkaren efter julledigheten och tack och lov verkade det inte vara någon större fara. Sedan dess har stackaren ramlat på munnen flera gånger. Inte lika illa som i badkaret men ibland har han vinglat till när han suttit och lekt eller helt enkelt busat och varit så glad att han dunkat i golvet, ALLTID MED MUNNEN FÖRST. Oftast är det nog läppen som går sönder lite, men någon gång har han haft blod även runt tänderna. Usch :( Han blir så ledsen och jag får så dåligt samvete, även om jag vet att jag omöjligt att vaka som en hök alla vakna minuter. Jag har alltid suttit precis bredvid när olyckan händer och vi blir nog lika överraskade båda två. Jag hoppas det är slut med de här små tandolyckorna nu. Jag vill att de små tänderna ska få växa ifred. Nog om skador.

Vår lille prins går helt själv. Egentligen tog han sina första steg redan när han var 10,5 månad. Då var han väldigt ostabil och nästan sprang fram mellan våra famnar. Men han gick rätt snabbt flera steg och gick gärna ofta. Vi trodde att han skulle börja gå kort därefter men han har helt enkelt varit himla nöjd med att gåträna mellan oss och ha en hand som stöd i vardagen. Men sedan... plötsligt händer det. Strax efter nyår började han ge sig iväg mer och mer på små egna äventyr. Inte många steg, men han släppte min hand några gånger/dag för att traska tre-fyra steg mot en annan riktning. Sedan började han gå utmed möblerna och kort därefter släppte han både möblerna och min hand allt oftare för att traska allt fler steg helt själv. Nu går han definitivt mer än att ta sig fram på något annat sätt. Det är så underbart att se hur hans lilla hjärna jobbar. Han ser något och vill gå dit, då släpper han taget och traskar iväg, överlycklig. Ibland går han och hämtar saker i ett annat rum och kommer släpandes på. Idag hade han hämtat en kudde från soffan som han gärna ville ha med sig, det såg hur gulligt ut som helst när han försökte få med sig en kudde i samma storlek som han själv. Men han grejade det. För övrigt blev det aldrig någon krypning får Mios del. Han kröp några steg för första gången på öppna förskolan för kanske 2 veckor sedan. Sedan dess har han bara krupit kanske 4 gånger och det har inte varit mer än några få steg. Lustigt det där. Han hasade sig fram ett bra tag, sedan gick han över till att skutta på rumpan i några veckor innan gången tog över. När han leker på sitt rum nu för tiden blandar han ofta gång med lite hasande och rumpskuttande. ♥

Om det är något vår kille INTE är så är det tyst. Han pratar mest hela tiden vilket är underbart. Har har så mycket att säga hela tiden och jag önskar att jag förstod alla hans små ord och uttryck. Vissa ord används väldigt flitigt så som där (när han pekar på saker) och nej. hihi. Ordet nej förstår han verkligen och det är så roligt att se. Han visar väldigt tydligt om han inte vill något. Då vänder han bort huvudet och säger nej. Andra tydliga ord han säger är mamma, pappa, tack tack, titta, hej, tittut och katt. Lampa och vatten tecknar han med hjälp av teckenspråk. Sedan vet vi att han förstår massa andra ord också så som näsa, bok, puss, mat, klappa händerna, vinka, hejdå, godnatt osv. Han förstår säkert massa fler saker som vi inte ens vet om. Jag tror att hans språk kommer utvecklas supermycket den här våren och sommaren. Ska bli så kul att se hur mycket han kan prata när lilla syskonet kommer.

I övrigt ser vi mer och mer av hans personlighet hela tiden. Han är en riktig liten goding som kan vara precis lika envis som sin mamma. Han vet vad han vill och han kan bli jättearg/ledsen om han inte får sin vilja igenom. Han är väldigt lugn av sig rent allmänt och har alltid varit. Stoppar aldrig (okej, väldigt väldigt sällan) saker i munnen och klättrar inte upp på farliga ställen. Han kan sitta lugnt med oss i soffan ett bra tag och pilla med en leksak och blir han uttråkad visar han att han vill gå ner och så får vi lyfta ner honom (han brukar liksom väldigt sällan försöka hoppa ner själv från lite högre höjder) och så går han ett par varv runt soffan och kommer tillbaka igen. Han tycker att det är mysigt att hämta en bok och sitta i knät en stund och bläddra. Generellt tycker han väldigt mycket om närhet. Att kramas, pussas, gosa och få sitta nära. Han har varit en väldig närhetsbebis sedan han var väldigt liten och det är han fortfarande. Jag hoppas det håller i sig för det är helt underbart att han är så go och kärleksfull. Han kan vara väldigt allvarlig också, gillar han inte något så ger han verkligen ifrån sig dödsblicken, vilket kan se väldigt gulligt ut, men man ska nog ta honom på allvar för han visar sina känslor.

Jag tycker att det är så vansinnigt roligt nu när vi har kommit lite mer i uppfostraåldern. Tidigare var det ju mer ta hand om, hela tiden. Men nu gör han ju lite busiga saker ibland som han inte får, ofta vet han om att han är busig också för han rycker till med ett himla skutt när jag kommer på honom. Sedan är det jättekul att få vägleda honom och uppmuntra honom till bra saker också. Åh vad kul det är att han utvecklas så mycket.

Den här åldern tycker jag är helt fantastisk och jag kan inte tänka mig annat än att hela det här året kommer vara underbart. Livet med en 13 månaders är fullt upp hela tiden, men på ett väldigt fint, roligt och härligt vis. Älskade älskade Mio. Tack för att just nu kom till oss.

Härlig liten sommarprins - juli 2014

Vecka 16

Jag har ju helt glömt bort att veckouppdatera graviditeten. Det får jag ju i9nte glömma bort. Jag har haft mycket glädje av att jag uppdaterade så flitigt under Mios graviditet.

Idag är det sista dagen i v 16, hjälp vad hände med tiden? Rent graviditetsmässigt har den här veckan gått fort. Jag har nog inte tänkt så mycket på graviditeten egentligen. Det kanske beror på att illamåendet verkar ha försvunnit nu. Jag är ganska säker på att jag inte har kräkts något denna veckan och jag tror bara jag mådde lite illa en dag i början av veckan, så jag skulle nog säga att det är över nu. ÄNTLIGEN.

I övrigt finns det kanske inte så jättemycket att berätta, mer än att den här magen verkar bete sig lite annorlunda jämfört med när jag väntade Mio och även Lilly. Mio kände jag tidigt, i vecka 15. Med Lilly kände jag i v 16 vilket ändå är tidigt (för att vara första och dessutom hon som inte rörde sig lika mycket som andra bebisar). Den här gången känner jag absolut ingenting. Jag tycker faktiskt att det är ganska konstigt, det måste jag medge, men jag hoppas att lillen gör sig tillkänna snart. Jag vill verkligen känna och få veta att liten fortfarande lever där inne.

Min mage är större än tidigare graviditeter i den här veckan, men det beror nog mest på icke existerande magmuskler. Allt putar ut, men det är bara en enda stor deg, mindre charmigt måste jag väl erkänna, men men.

Där emot har jag märkt att livmodern inte är märkbart större (än tidigare gånger). Det är inte förrän nu i veckan som jag har kunnat se den som en bulle som putar ut när jag ligger ner på rygg. Så uppenbarligen växer åtminstone livmodern, så det är väl ett gott tecken.

Magen v 16

Något jag minns från graviditeten med Mio var att jag väldigt tidigt tyckte att det var obehagligt att ligga på rygg på natten eller att ha minsta lilla tryck mot magen, så som en tajt byxa, leggins eller liknande. Så är det inte alls den här gången. Jag störs inte nämnvärt av att sova på rygg och att ha lite tajt om magen störs jag inte av alls.

Lite knepigt att vissa saker är så olika ändå.
Jag kan väl inte direkt säga att jag har någon craving. Men det som jag oftast blir sugen på just nu är thaimat. haha. Väldigt otippat. Men det blir ganska fort dyrt med den cravingen så jag har helt enkelt börjat laga min egen thaimat. Jättegott och inte alls särskilt svårt heller. Så egentligen ska jag vara tacksam över mitt sug som gett mig nya matlagningskunskaper :)

Förresten upplever jag magen lite mindre "gravidmagig" den här veckan jämfört med för några veckor sedan. Jag undrar om det kan bero på att svullnaden liksom har lagt sig nu och att det bara är det naturliga kvar? I så fall börjar nog den riktiga bebismagen ta form så smått och kommer nog snart :)

Älskade helg

Åh vad jag älskar helg när vi alla får vara tillsammans och umgås.

När jag och min lillplutt vaknade i morse hade pappan i huset lämnat sängen för länge sedan. Han hade åkt iväg i lite privata jobbärenden så vi tog det rätt lugnt med morgonrutinerna. När vi fått på oss kläder och dragit upp persiennerna möttes vi av ett riktigt vitt landskap och snön föll, så vackert och underbart.

Mio väntar på frukost.

Egentligen brukar vi försöka äta lite extra gott till frukost på just lördagar men eftersom det bara var jag och Mio tog vi bara lite smörgås. Och som han kan äta alltså. Man förstår inte hur mycket som ryms i den där lilla magen. Han kan äta lika mycket mat som vi vuxna äter, så jag antar att han växer ordentligt. Jag har dock fått lov att stoppa honom lite vid frukosten, annars skippar han lunchen helt och det blir så knasigt.

När vi ätit färdigt och plockat undan så knackade Mattias på rutan och Mio blev superglad. Det är alltid lika underbart att se hur glad han blir av att se Mattias när han varit borta ett tag. Så jag släppte ner honom från barnstolen i köket och sedan gick han hela vägen själv ut i hallen för att möta och krama om sin pappa ♥

Hela familjen fick på sig ytterkläder och sedan gick vi ut och lekte i snön. Det var supermysigt och Mio tycker om snön mer och mer (Första gången var han lite småtveksam).

Vi bestämde oss för att vi var sugna på pannkakor till lunch idag så vi tog fram vagnen och gick till affären och handlade lite. Sedan stekte vi pannkakor och Mio fick 2 stycken, fast en hamnade nog mest på golvet kan man säga.

Han måste ha haft så roligt under hela förmiddagen/lunchen så han somnade aldrig. Vid kl 14 kände jag att han MÅSTE sova, så jag gick upp med honom till hans säng och han somnade direkt :) Lillplutten.

Nu tar jag och Mattias en liten andningspaus på var sitt håll och njuter av lite tystnad innan lillen vaknar igen och vill leka.

Kvällen blir nog rätt lugn för övrigt. Vika lite tvätt, äta god mat och när Mio somnat tänkte jag sätta mig ner med lite smågodis och en bra bok. Riktigt härligt.

Redo för att busa lite i snön.

Busar med pappa.

M ger sig iväg på lite egna äventyr.

Tankar

På något sätt så har Lilly kommit upp mycket på senaste. Inte bara i mina tankar utan också rent samtalsmässigt. Det brukar annars ofta gå lite i perioder när jag och Mattias nämner henne här hemma men nu har det varit ofta och mycket.

Den där akuta sorgen är över. Det har den egentligen varit länge. Jag valde helt enkelt att gå vidare. Inte för att jag inte älskade henne, för det gjorde jag verkligen. Men helt enkelt för att jag inte ville gräva ner mig totalt i sorgens träsk. Jag ville inte att sorgen skulle ta över mitt liv. Jag ville inte sörja, jag ville leva.

För det mesta när vi pratar om henne går det fint, den tiden känns verkligen förbi på något sätt. Det känns länge sedan och jag kan se tillbaka på tiden som lärorik och fin (kanske konstigt ordval, men det är ändå så jag upplever det trots att det just då var fruktansvärt). Men så ibland kommer alla de där känslorna tillbaka och tårarna bara sprutar. Idag var en sådan dag.

BARN SKA INTE BEHÖVA DÖ. BARN SKA INTE BEHÖVA LIDA. SKIT OCKSÅ.

Med Mio i magen, oktober 2013

Men så idag, mitt i alla tårar, så hände något fantastiskt. Min älskade lilla fantastiska pojke visade för första gången att han förstod att jag var ledsen. Vi satt i soffan när det hände. Mina tårar rann och han tittade på mig och såg lite sorgsen ut med ögonen. Sedan kröp han upp i mitt knä och la sitt underbara lilla huvud mot min blöta kind. Han klappade mig till och med några gånger samtidigt som hans huvud inte rörde sig ur fläcken från mitt ansikte. Där satt vi och kramades en liten stund tills mina tårar tog slut. Då såg han mig i ögonen och log stort. Underbara barn <3

Igår samtalades det om Lilly igen. Inte bara om henne utan om handikapp och fosterskador i allmänhet. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare i graviditeten faktiskt. Men nu har tankarna börjat smyga sig på. Tänk om något är fel? Hur tacklar vi det? Tänk om något händer med vår lilla bebis som gör att hela vårt liv vänds upp och ner?

Jag oroar mig. Jag vill ju bara att allt ska vara bra. Jag vill få en till helt underbar unge att älska. Tänk om livet, åter igen, inte blir som vi tänkt oss. Ångestkänslorna smyger sig sakta på och jag hoppas att det bara är mina hjärna som spelar sig ett spratt och att jag inte känner på mig något som kolla skall.

Dumma mig

Här går jag in och skriver att jag ska börja skriva mer för att sedan helt försvinna igen.  Den här gången var det dock inget planerat uteblivet bloggande utan mer att att allt tuffat på i 120 och varje dag varit fullspäckad med olika saker. De få gångerna när jag haft lite tid över på kvällarna har jag helt enkelt tvingat mig själv att göra lite nytta här hemma. Så var får be om ursäkt för det lilla avbrottet men nu framöver ska jag försöka få in någon bra bloggrutin så att det inte bara faller genom stolarna.

Jag har flera saker som jag vill skriva om, så jag får helt enkelt ta en sak i taget. Mio roar sig själv en liten stund nu så har jag tur hinner jag med ett inlägg innan han vill leka med sin mamma igen :)

Håll ut

Håll ut mina vänner. Det kommer lite inlägg under dagen.

Vem är du?

Jag är så nyfiken på vem som ligger där inne i magen just nu? Jag undrar om det är en liten pojke eller en liten flicka? <3 Det spelar såklart ingen roll, vi kommer ju vinna jackpotten oavsett, men en liten del av mig kanske hoppas lite extra på en pojke för jag tänker att det vore så kul med en bror till Mio så nära i ålder. Å andra sidan, om det blir en liten flicka kommer jag få köpa massa nya söta kläder och det skulle också vara superkul. Dessutom har vi helt kört fast i namnträsket vad gäller pojknamn, men inte flicknamn, så av den anledningen vore ju kanske en tjej att föredra. Så spännande det där.

Jag tror att en del av mig tänker att det kommer komma ut en ny liten mini-Mio till sommaren. Något som jag så sakta börjar jobba bort, för så är det ju inte. Till sommaren kommer det en helt ny liten människa, med eget utseende och egna egenskaper. Egentligen behöver ju Mio och bebisen inte vara lika varandra över huvud taget, varken utseendemässigt eller personlighetsmässigt. Det ska bli riktigt häftigt att få se hur nästa bebis blir.

Det enda jag vet är att kärleken kommer vara lika stor till det här barnet som till det barnet vi redan har. Jag känner redan hur mitt hjärta växer och ger plats för en ny individ. Mina barn. lika älskade, lika välkomna, lika betydelsefulla.

Hur skulle jag inte kunna älska dig?

Magbild

Okej, här kommer den där magbilden jag utlovade för ett par dagar sedan. Nästa gång ska jag inte ta bilden i den spegeln. Jag tror att det är en sådan där smalspegel, som gör figuren lite överdrivet tacksam :)

v 15 med nya bebisen

Och för att jämföra lite...

v 15 med Mio

Lite bilder

Här kommer ett inlägg med lite bilder.

Liten kille redo att flytta till hus.

Försök till julkort som inte gick alls.

Födelsedagskille som leker med en ballong

Öppna presenter med pappa.

Första pulkaåkningen, vilket inte direkt blev en succé.

Ett försök till ett familjekort framför granen vilket blev
lika (miss)lyckat som förra årets försök.

Förra årets bästa kort :)

De första 14 veckorna

Eftersom jag inte har dokumenterat någonting om den första tiden får jag helt enkelt bara försöka göra en sammanfattning av det jag kommer ihåg.

Jag var 100% säker på att jag skulle må dåligt igen. Även om alla sa att man inte måste känna samma så bara visste jag att jag inte skulle bli en av de lyckliga som får uppleva en lugn och fin graviditet. Mycket riktigt så dröjde det inte länge innan illamåendet och kräkingarna kom igång. Till en början var det ganska lugnt. Lite tufft på morgonen men det värsta precis i början var ändå den förlamande tröttheten eftersom jag hade Mio att ta hand om. Då var han väl ca 10 månader och började bli ett riktigt energiknippe så det kändes jobbigt att inte bara kunna ligga på soffan och vila när jag kände att jag behövde det.

Sedan runt v 8 försvann allt. All trötthet, allt illamående. Jag blev jättepigg, hade inte ont någonstans, kände mig väldigt ogravid. Då började nervositeten krypa sig på. Jag började oroa mig för om allt verkligen stod rätt till. Därför bad jag barnmorskan om ett ultraljud på inskrivningen, vilket skulle ske 2 veckor senare. Det gick nog inte mer än någon dag efter att jag fått beviljat ett ultraljud så kom illamåendet tillbaka, i full kraft. Jag skulle säga att alla symtom försvann i 1,5 vecka för att sedan återvända. Det hände aldrig när jag väntade Mio.

Ju värre det blev med kräkningarna desto mer insåg jag att det skulle bli ohållbart att vara hemma själv med Mio om dagarna och kunna stimulera och ge honom allt han behövde samtidigt som jag fick vila och försöka ta hand om mig själv. Så i v 11 bestämde jag mig för att jag skulle göra något åt saken och jag plockade fram vår medicinlåda här hemma för att leta efter mina gamla tabletter. Först hittade jag burken med Lergigan Comp men eftersom att det inte fungerade alls med Mio kändes det rätt meningslöst att börja knapra dem. Sedan hittade jag en förpackning med riktigt starka tabletter som jag fick utskrivet då Lergiganen inte fungerade. Tabletterna heter Ondansetron STADA och är tabletter som man ger till cancerpatienter efter cellgiftsbehandling, så det är som sagt riktigt starka grejer. Förra graviditeten valde jag att avstå från tabletterna eftersom vid tiden då jag väl fick dem utskrivna började jag så smått må bättre och den största faktorn berodde väl på att när jag läste bipacksedeln stod det att tabletterna inte rekommenderades till gravida.

Det kändes otroligt olustigt även den här gången att sitta med den där tabletten i handen och inte veta om jag borde ta den eller inte. Jag ville ju absolut inte riskera mitt barn något samtidigt som jag fått läkemedlet utskrivet av min läkare på MVC. Man kan ju ändå tycka att han vet vilka mediciner han skriver ut?

I vanliga fall kan google göra mer skada än nytta mitt i mammaoron men den här gången hjälpte den mig att fatta ett vikigt beslut. Jag satt under en hel kväll och läste på om den där lilla gula tabletten och insåg sedan att den inte borde vara någon risk för bebisen så jag tog tabletten. Den smakade vanilj och var lätt att få ner. Och jag ska säga att det hann inte gå mer än max 15 minuter så kände jag hur en våg sköljde över mig och illamåendet försvann. Vilken befrielse, nästan helt overkligt. Jag minns hur jag sprang upp för tappan till Mattias och lös av lycka för att jag kände en smula hopp igen.

Tack och lov har den där tabletten varit otroligt effektiv på mig och jag har klarat mig undan väldigt lindigt med att bara behöva ta en per dag och ibland till och med varannan dag. Det har känts skönt att inte behöva sätta i sig stora mängder när man ändå vet att det är ett starkt läkemedel. De sista två veckorna har jag knappt använt tabletterna över huvud taget med undantag för idag då kräkningarna inte ville ge med sig. Jag brukar ofta ge et någon kräkning per dag. Ibland räcker det och sedan blir det bättre, men blir det inte det har jag tagit lite hjälp av medicinen.

Ja måste ändå säga att den varit lite av en räddning. Jag är inte säker på att jag hade klarat av det där extrema igen, särskilt inte eftersom jag inte bara kan ligga och sova bort hela dagarna längre. Jag är tacksam för att de värsta veckorna kunde tonas ner lite även om ja såklart fortfarande varit rätt trött och svag.

Jag kan knappt förstå att jag redan är i v 15. Jag känner mig så glad för att jag vet att jag faktiskt är igenom den där första tiden och att jag klarade det, med bravur dessutom. Tack vare medicinen blev det här starten 10 gånger bättre än sist. Tack för det.

Vad gäller magen så är den MYCKET större nu än vad den var i v 15 sist. Men man märker klart och tydligt att det beror på att jag inte har några magmuskler kvar för det som stor ut är bara en mjuk deg, så ingen riktig bebismage. Sedan var jag lite större redan från start den här gången vilket också gör sitt. Jag får visa er en bild senare när jag sitter vid rätt dator.

Jag har försökt känna lite rörelser i magen för det var i den här veckan som jag kände sist. Då var jag väl inte helt säker på att det var bebisen men nu vet jag ju hur det känns så jag tänker att jag borde kunna känna nu. Än så länge är det dock helt stilla i magen så jag får väl vänta lite till. Hoppas att jag får lite livstecken snart.

Tiden går

Tiden går så fort framåt. Min stora lille älskling är redan 12 månader och min miniälskling är 15 veckor i magen. Någonting som jag är otroligt glad över är hur väl jag dokumenterade förra graviditeten. Det har varit fantastiskt roligt att kunna gå tillbaka i bloggen och läsa om känslor, symtom osv i samma veckor. Därför käner jag mig lite besviken på mig själv att jag inte skrivit någonting alls denna gången. Men det är ju inte försent att börja nu så så får det helt enkelt bli.

En annan sak som jag är lite ledsen över är att jag varit väldigt dålig på att dokumentera Mios första år. Jag var väldigt velig med bloggen och var väl bara aktiv under vissa perioder förra året. Det ångrar jag nu. Man tror att man ska komma ihåg men det gör man inte. Därför har jag bestämt mig för att det också ska bli ändring på nu.

Just nu sitter jag vid en dator som inte innehåller alla bilder men det får komma i ett inlägg lite senare idag.

Nya lilla bebisen

Vi är så otroligt glada och tacksamma för den nya lilla bebisen som just nu ligger på jäsning i min mage. Den här bebisen var ockå väldigt önskad och efterlängtad.

Vi bestämde oss bara 3 månader efter att Mio fötts att det var dags att skippa preventivmedel och trots att vi väldigt gärna ville och önskade att något skulle hända så var vi inte särskilt förvånade att inget gjorde det eftersom min mens inte kommit tillbaka.

Jag bestämde tidigt att jag inte skulle försöka påverka min amning för att kunna bli gravid igen. Jag ville ge Mio och min kropp all tid som de behövde. Jag valde helt enkelt att låta allt ha sin gång och bestämde mig för att amma på så länge jag och Mio önskade. När månad efter månad gick så började jag mer och mer tro att jag skulle behöva sluta amma helt innan systemet kom igång igen så jag förjade förbereda mig mentalt på att det skulle bli längre än önskat mellan barnen, vilket kändes lite sorgligt men ändå okej. Mios behov kom först.

Men mitt i allt, när jag ammade som mest både nattetid och dagtid så kom mensen. Vi var på semester och jag blev jätteglad. Månaden efter fick jag veta att jag var gravid. Jag blev såklart jätteglad men jag vet ju att man inte ska ta ut segern i förskott så jag var ändå rätt... lugn. Jag försökte att inte få upp bilder i huvudet på hur livet skulle bli och jag försökte väl egentligen rätt allmänt att inte tänka så mycket på att jag var gravid.

Hela tiden hade jag en känsla inom mig att något inte stod rätt till. Jag sa det till Mattias flera gånger. Jag hade rätt.

Ett litet tag senare fick jag missfall och även om jag upplevde det som att jag redan visste att det skulle hända så kom många gamla känslor tillbaka. Det var min femte graviditet och bara EN hade slutat i en bebis. Jag kände mig lite arg och framför allt uppgiven över att behöva gå igenom den är karusellen igen. Jag var orolig över behöva gå igenom 2-3 missfall till och värst av allt gå igenom en graviditet som slutade som Lillys gjorde.

Vi bestämde för att försöka igen direkt. Jag vet att vårdpersonal ofta rekommenderar att man ska låta en cykel gå för att kroppen ska komma i balans men jag ville inte vänta. Jag tror inte kroppen tar emot ett nytt barn förrän den är redo ändå.

Månaden efter stod jag med ett nytt graviditetstest i handen som visade att jag åter igen var gravid. Jag var glad, men bara lite. Jag vågade knappt hoppas. Men dagarna gick, veckorna likaså. Jag sa till barnmorskan att jag absolut ville ha ett ultraljud för att se hur läget var och det fick jag också. I vecka 11 fick vi se vårt andra lilla mirakel sparka omkring. Det kändes fantastiskt att veta att allt såg bra ut. Tyvärr var det egentligen lite tidigt. Jag hade gärna velat vänta en eller två veckor till för att kunna se lite mer men tiderna var rätt begränsade innan jul så det fick bli som det blev.

Nu är jag i vecka 14 och egentligen borde jag väl kanske börja slappna av lite mer, men det är svårt. Jag oroar mig, det kan jag inte ljuga om. Jag längtar tills jag känner lite rörelser för då kan jag slappna av mer. Jag längtar ju så efter det här lilla barnet och de känns väldigt svårt att tänka på allt kanske inte skulle gå vägen. Men jag hoppas såklart.