Ja, så var det ju det här med boende. Den stora frågan om hur och var man ska bo för att trivas och må bra?
Jag tycker det är svårt. Svårt att veta behovet för ens växande familj. Som ungt par utan barn med inte särskilt mycket prylar i bagaget så har vi hittills levt ganska enkelt och inte jättestort. Vi bor i en hyresrätt på 64 kvm, en helt lagom stor tvåa för en familj på två. Området vi bor i nu är inte direkt ett attraktivt område, egentligen motsatsen, men just i det lilla "kvarteret" där vi bor så är det rätt lugnt med mycket barnfamiljer.
När vi började planera vår växande familj för drygt ett halvår sedan så började vi även fundera på nytt boende. För mig är det väldigt viktigt att barnen får växa upp på ett tryggt och bra ställe och jag önskade även att vi inte skulle bo kvar i lägenhet. Ingen av oss är lägenhetsmänniskor. Vi känner oss instängda under fina dagar när man sitter inne och tittar ut. Balkongen känns mest som något typ av växthus så där orkar man inte sitta jättelänge om man inte solar. Och det vill man väl knappast göra heller eftersom att det finns 20 lägenheter rakt över gården som ser tydligt och bra om man vistas i en lätt bikini. Det är ingen privacy. Både jag och kärleken är uppväxta i hus och helst av allt hade vi velat börja med hus från första början. Älskar en härlig trädgård där man kan plantera och där barnen kan springa och leka, där man kan bygga träkojor och ha en lekstuga, sandlåda och gungställning. Det är så underbart att bara slå upp altandörren en fin sommardag och gå rakt ut med nakna fötter i gräset för att sedan kunna gå in när man blir varm, hämta ett glas saft och gå ut igen. Dessutom kan man strutta omkring i vad helst man vill i sin trädgård utan att särskilt många ser in eller bryr sig. Känslan av frihet är heeelt annorlunda och, för oss, så är ett stort hus på landet drömmen.
Men vi känner väl att det rent ekonomiskt är bra att börja med något mellanting och arbeta sig uppåt. Dels så är det dyrt att köpa ett hus med bra trädgård och sedan känns det lite over kill att köpa ett stort hus till bara oss. Men vi tycker ändå att det är bra att just köpa någonting istället för att hyra för det är en investering och det ger större möjligheter att trivas då man kan ändra som man vill. Så därför har vi helt enkelt bestämt oss för att radhus känns som en kanonstart för en ung, liten familj som oss. Lagom stort med lite utrymme att växa, lite huskänsla men ändå inte riktigt det tunga ansvaret som ett stort hus kräver.
Vi har ju hållit oss rätt uppdaterade på husmarknaden det senaste året och från och till så har det kommit upp några intressanta objekt men som ändå inte har känts rätt. Det har dessutom varit väldigt dött de senaste månaderna, nästan så att vi hade gett upp hoppet lite om att hitta något som passade oss. Men idag, till vår stora glädje, så dök det upp ett radhus på 4 rok och 100 kvm. Helt perfekt storlek för oss och dessutom precis i det området där vi är som mest intresserade av att köpa. OCH, hör och häpna, nyrenoverat i nästan hela huset och till ett BRA utgångspris.
Så, nu håller vi tummarna stenhårt för att vi ska få lite ökning på vårt nya lånelöfte och att vi ska gilla radhuset när vi går på visningen. För om så är fallet så kommer vi lägga bud och förhoppningsvis kunna flytta runt årsskiftet.
Men som med andra drömmar man har så går de inte alltid i uppfyllelse och vi har ju också pratat om det. Vad händer om vi faktiskt inte lyckas få något radhus innan bebisen kommer? Ska vi bo kvar här och fortsätta sökandet? Ska vi flytta till en likvärdig lägenhet fast i ett bättre område? Ska vi kanske försöka hitta något bättre att hyra, exempelvis en lägenhet i en villa som åtminstone har delad trädgård med de andra i villan?
Hur tänker ni läsare kring det här? Hur bor ni och vad tycker ni hade varit optimalt för er familj?
Jag tycker det är svårt. Svårt att veta behovet för ens växande familj. Som ungt par utan barn med inte särskilt mycket prylar i bagaget så har vi hittills levt ganska enkelt och inte jättestort. Vi bor i en hyresrätt på 64 kvm, en helt lagom stor tvåa för en familj på två. Området vi bor i nu är inte direkt ett attraktivt område, egentligen motsatsen, men just i det lilla "kvarteret" där vi bor så är det rätt lugnt med mycket barnfamiljer.
När vi började planera vår växande familj för drygt ett halvår sedan så började vi även fundera på nytt boende. För mig är det väldigt viktigt att barnen får växa upp på ett tryggt och bra ställe och jag önskade även att vi inte skulle bo kvar i lägenhet. Ingen av oss är lägenhetsmänniskor. Vi känner oss instängda under fina dagar när man sitter inne och tittar ut. Balkongen känns mest som något typ av växthus så där orkar man inte sitta jättelänge om man inte solar. Och det vill man väl knappast göra heller eftersom att det finns 20 lägenheter rakt över gården som ser tydligt och bra om man vistas i en lätt bikini. Det är ingen privacy. Både jag och kärleken är uppväxta i hus och helst av allt hade vi velat börja med hus från första början. Älskar en härlig trädgård där man kan plantera och där barnen kan springa och leka, där man kan bygga träkojor och ha en lekstuga, sandlåda och gungställning. Det är så underbart att bara slå upp altandörren en fin sommardag och gå rakt ut med nakna fötter i gräset för att sedan kunna gå in när man blir varm, hämta ett glas saft och gå ut igen. Dessutom kan man strutta omkring i vad helst man vill i sin trädgård utan att särskilt många ser in eller bryr sig. Känslan av frihet är heeelt annorlunda och, för oss, så är ett stort hus på landet drömmen.
Men vi känner väl att det rent ekonomiskt är bra att börja med något mellanting och arbeta sig uppåt. Dels så är det dyrt att köpa ett hus med bra trädgård och sedan känns det lite over kill att köpa ett stort hus till bara oss. Men vi tycker ändå att det är bra att just köpa någonting istället för att hyra för det är en investering och det ger större möjligheter att trivas då man kan ändra som man vill. Så därför har vi helt enkelt bestämt oss för att radhus känns som en kanonstart för en ung, liten familj som oss. Lagom stort med lite utrymme att växa, lite huskänsla men ändå inte riktigt det tunga ansvaret som ett stort hus kräver.
Vi har ju hållit oss rätt uppdaterade på husmarknaden det senaste året och från och till så har det kommit upp några intressanta objekt men som ändå inte har känts rätt. Det har dessutom varit väldigt dött de senaste månaderna, nästan så att vi hade gett upp hoppet lite om att hitta något som passade oss. Men idag, till vår stora glädje, så dök det upp ett radhus på 4 rok och 100 kvm. Helt perfekt storlek för oss och dessutom precis i det området där vi är som mest intresserade av att köpa. OCH, hör och häpna, nyrenoverat i nästan hela huset och till ett BRA utgångspris.
Så, nu håller vi tummarna stenhårt för att vi ska få lite ökning på vårt nya lånelöfte och att vi ska gilla radhuset när vi går på visningen. För om så är fallet så kommer vi lägga bud och förhoppningsvis kunna flytta runt årsskiftet.
Men som med andra drömmar man har så går de inte alltid i uppfyllelse och vi har ju också pratat om det. Vad händer om vi faktiskt inte lyckas få något radhus innan bebisen kommer? Ska vi bo kvar här och fortsätta sökandet? Ska vi flytta till en likvärdig lägenhet fast i ett bättre område? Ska vi kanske försöka hitta något bättre att hyra, exempelvis en lägenhet i en villa som åtminstone har delad trädgård med de andra i villan?
Hur tänker ni läsare kring det här? Hur bor ni och vad tycker ni hade varit optimalt för er familj?
Förstår att det är svårt med boende...
SvaraRaderaVi bor i ett parhus, alltså ett hus som är delat på mitten (nan tänker dock inte på att vi bor så) med egen hörnträdgård och en stor åker vid sidan om :) 3 rok på ca 90 kvm. Lagom till två vuxna och ev en liten knodd :D
Det ligger utanför en bit från någon större stad/by (har 8 km till närmsta affär) vilken enligt mig är lite väl långt. Men ekonomin är som den är när man studerar så jag är nöjd över att vi har hus med trädgård överhuvudtaget :)
Billigt att köpa var det också, ca 100 000:- då det inte är så eftertracktat område. Det är en bostadsrätt förening och hyran ligger på 3600:-/mån och min sambo är ordförande ;)
Ja, vad mysigt det låter. Önskar att husen här var lika billiga men tyvärr får man inget sådant parhus som du pratar om här för under miljonen. Men vi håller tummarna för att vi ska hitta något bra för oss till ett rimligt pris. Det är lite klurigt när man är ung.
RaderaI början behöver ni inte känna stress om ni inte hittat nåt större... bebisen lär inte lida av att bo i en tvåa och det är väl först när han/hon börjar ta sig runt som det kanske kommer kännas för er att det behövs nåt större... ni ska nog inte se till att flytta när du är höggravid eller nyförlöst, det är tillräckligt många förändringar :-)
SvaraRaderaVi bodde i en trea när vi fick lillkillen, det var en stor trea strax utanför Stockholm. Jag har letat hus flera år och vi har varit med i många budgivningar men i Stockholm är det ju lite överhettat. När vi var gravida tog vi en paus med letandet tills E var typ ett halvår tror jag. Det var rätt skönt att bo i lägenhet i början, slippa skotta och sköta trädgård är inte fy skam när man är trött.
Men så kom Huset ut på nätet och vi slog till, fick ett jättebra pris då det är en del att göra, flyttade in när E var ca 10 månader. trädgården är underbar, men även där finns mycket att göra (men vi stressar inte utan gör det vi orkar).
Det känns jätteskönt att bo i hus nu, tryggt område med många barn och nära dagis. Men det var kanonbra att bo i lägenhet första tiden också, så mitt råd är att ni inte stressletar hus, men om detta radhuset går vägen borde ni hinna flytta in i god tid innan bebisen :-)
Vart bor du förresten? har inte riktigt koll tror jag :-)
Tack för svaret. Vi bor också i en storstad (håller oss lite hemliga här ett tag, så jag väntar lite med att berätta var vi bor, ut ifall att ;) så priserna här har riktigt dragit iväg och är skyhöga, även om det möjligtvis har sjunkit lite på sistone. Men fortfarande är det överpris utan dess like.
RaderaJag tror inte att jag hade känt mig så stressad över att skaffa nytt om vi bott i en likvärdig lägenhet i ett bra område. För som du säger, antagligen behövs det egentligen inte större förrän barnet börjar röra sig mer, runt 1 år antar jag.
och jag hoppas att det går vägen snart så att vi hinner flytta i god tid innan bebisen kommer. P.g.a mitt arbete så kommer jag dock behöva sluta jobba tidigare, antagligen 2 månader innan eller så, så då kommer jag ju ha massa tid att fixa i hemmet om vi inte flyttar förrän lite senare. Kanske i och för sig inte går att bära så tunga saker då men småfix finns det tid för.
Men vi får se. I "värsta" fall så bor vi väl kvar här ett litet tag till, även om jag nog hade känt mig lite instängd här den första tiden. Men som du sa, bebisen bryr sig ju inte.