Om att vara hemma länge

Okej, nu blir det ett lite mer allvarligt inlägg trots allt. Fick en fråga om hur vi löser det så att jag kan vara hemma så länge och eftersom det är något viktigt för mig så tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ett inlägg om det. Kanske finns det fler som undrar.

För vår del löser vi det såhär:
Vi bor i en kommun som erbjuder vårdnadsbidrag. Det är ett bidrag som vissa kommuner ger om man väljer att inte nyttja någon barnomsorg från det att barnet är mellan 1-3 år. Bidraget ligger på 3000 kr skattefritt och detta ges per barn som är mellan 1-3 år alltså som inte nyttjar någon barnomsorg. Man får inte ta ut någon föräldrapenning samtidigt som man tar vårdnadsbidrag och man måste ha tagit ut 250 dagar innan man kan ansöka om vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidraget skyddar din anställning och din SGI.

I början tog vi ut 5 dagar i veckan och det klarade vi oss gott på. Men sedan vi fick veta att vi skulle flytta till "rätt" kommun så började vi ta ut 7 dagar i veckan. Vi får därför pengar över och väljer att spara undan så mycket vi bara kan eftersom vi sparar till att köpa hus.

Eftersom vi kommer nyttja detta bidraget så är det ju inte särskilt svårt för mig att lyckas vara hemma tills Mio är minst 3 år. Det var heller ingen idé för oss att snåla med dagarna för Mio är första barnet och gör vi inte av med dagarna nu så vet jag inte riktigt när vi kommer göra det. Kommer syskon in i bilden kanske vi väljer att avstå från vårdnadsbidrag et till Mio ett tag och bara ta ut föräldrapenning igen. Dock kommer jag såklart vara hemma tillsammans med båda barnen då.

Hur länge ska du vara hemma då?

Ja fick frågan igår och det är inte första gången jag har fått den faktiskt trots att Mio bara är 4 månader. Men det klart, folk är väl nyfikna på hur man har tänkt sig med föräldraledigheten. Kanske är det fler här som undrar?

I minst 3 år kommer jag vara hemma med vårt yngsta barn. Just nu betyder det alltså att jag kommer vara hemma minst tills Mio är minst 3 år. Men jag räknar kallt med att vi kommer ha fler barn när han är 3 och då kommer jag vara hemma även tills det barnet är 3 år osv.

Många blir förvånade och nästan lite obekväma när jag säger det. Ibland vet folk liksom inte vad de ska säga så ofta sägs något i stil med "Men det är ju jättelänge!" eller "Men jobbet då?".

Såhär väljer vi att göra och det känns underbart och perfekt för oss ♥

Vad händer nu?

Så hur blir det med allt denna gång? Vi har ju haft tre föregående graviditeter som inte riktigt lyckats hela vägen. Givetvis är oron på max men ändå känner jag ett visst lugn. Hur som helst kan jag ju inte påverka någonting utan vår del är ju redan gjord, så att säga. Vi kan bara hoppas att det blev en bra kombination av celler den här gången.

Något som jag är lovad av min läkare är att jag får komma in till ultraljudskliniken runt v 12 och göra ett ultraljud för att se hur det ser ut och även ett MKP/FVP om jag känner att jag vill ha det. Men eftersom att det ändå är 1% risk för missfall vid dessa prov så känner jag att jag helt enkelt inte kan riskera det om jag absolut inte är tvungen.

Att få se att allt ser "normalt" ut via ett UL räcker för att jag ska bli nöjd, faktiskt. Vi vet nu hur vi skulle reagera om det visade sig vara ett litet speciellt barn och vi skulle älska det ändå.

Men innan vi över huvud taget är i krokarna för detta ultraljud ska vi ta oss igenom ett tidigt ultraljud för att se att hjärtat slår och sedan inskrivning med tillhörande prover. Det innebär alltså att det lite mer "avgörande" ultraljudet inte kommer att ske förrän om ca 2 långa månader.

Detta är, åter igen, många veckor fram i tiden så mycket kan hinna hända. Men nu väntar vi ju barn och inte missfall.

Svar på lite frågor

Har fått lite frågor angående Lilly och hennes bortgång och jag förstår att frågorna är många för kanske flera av er. Väljer därför att svara på dem i ett eget inlägg så att alla som undrar kan få ta del av informationen. Vill bara säga tack för era frågor. Jag tycker det är jättebra att ni vågar fråga och jag svarar gärna på frågor. Så fortsätt fråga om ni undrar. Jag kanske inte svarar på exakt allt, men det jag vill och känner är lämpligt svarar jag på.

Första frågan jag fick var vad som händer med Lilly nu? Kommer hon begravas eller vad gör man med dessa små små fötts allt för tidigt?

När man ändå gått såpass långt i graviditeten som vi gick så får man faktiskt välja hur man vill göra med den lilla kroppen. Det finns allt från kremering till kistbegravning. Man kan välja att ha askan utspridd i en minneslund, eller en urna med aska som sänks ner i marken. Man kan också välja att en kista sänks ner i jorden med gravsten. Man kan välja att ha en ceremoni i kyrkan, en liten ceremoni bara nära familj hemma eller lite vad som helst. Det finns helt enkelt väldigt många olika alternativ och man ska göra det som känns bäst och rätt för en själv.

För vår del kände vi att vi fick ett så fint avslut med vår lilla tjej på sjukhuset. Vi fick hålla om, känna henne, ta kort och avtryck. Även om en del av mig vill åka till sjukhuset och se henne igen, ta mer kort, hålla om henne igen osv så kommer vi inte att göra det.  Jag vill inte att mitt sista minne med henne ska bli i något kylrum. Vi kommer aldrig släppa henne ur våra hjärtan eller tankar och jag vill att det sista minnet ska vara precis så lätt, ljust och fint som det var.

Vi har sedan valt att hon ska kremeras i en liten kista och spridas i en minneslund på en kyrkogård nära oss. I samma minneslund ligger det många andra bebisar, precis som hon, så det kändes fint att hon kunde få ligga där.

För oss kändes inte platsen där hon kommer ligga som det viktigaste. Jag är glad att hon kommer ligga där hon kommer ligga så vi lätt kan besöka lunden när/om vi vill. Men det viktigaste för oss är att framkalla bilderna på henne, på magen och alla de små minnena som vi faktiskt har kvar. Vi kommer sätta in det i ett album och det albumet kommer vara viktigt för oss. Det vill vi ha nära till hands och kunna kolla i ofta. Det är antagligen det albumet som kommer hjälpa oss att hålla minnet av henne vid liv.

Andra frågan jag fick var om det är något fel på oss fysiskt? Om vi har eller kommer att utredas?

Efter 3 (eller fler) missfall på raken så har man rätt till en utredning. Har man haft den otroliga oturen att råka ut för detta kallas det för upprepade missfall och det är rätt ovanligt, man tillhör även då kategorin "svårt att få barn" och har man tur (eller otur kanske beroende på hur man ser på saken) så kan man hitta vad som är fel och antingen så går det att åtgärda eller så gör det inte det.

Nu är det så att jag ju faktiskt "bara" har haft två missfall. Även om Lilly så småningom skulle ha räknats som ett missfall så räknas hon nu istället som en abort. (usch, hatar det ordet. Gillar avbrytande av graviditet mycket bättre. Vår Lilly var älskad och efterlängtad, ingenting som jag alls förknippar med en abort.)

Vi har frågat olika läkare om varför det blivit såhär för oss och alla säger samma sak. Otur. Att få två missfall är tråkigt och oturligt och att få ett barn med kromosomfel är också väldigt mycket otur. När jag försiktigt nämnde någonting om en eventuell utredning så verkade läkaren inte tycka att det var nödvändigt. För som sagt, vi har än så länge bara drabbats av otur.

Att sedan många tidiga missfall beror på att bebisen utvecklats fel, kromosomfel och liknande verkade inte läkaren tänka på. Vad mig beträffar så kan vi lika gärna ha "råkat" ut för tre graviditeter med kromosomfel vilket för mig INTE bara känns som ren otur.

Nu har jag fått en återbesökstid på kvinnokliniken om 2 månader så jag tänker åtminstone avvakta tills dess och se vad läkaren säger då. Antingen så blir det en utredning eller inte. Enligt läkarna så ska det ju åtminstone inte vara något fel på oss. Så det hoppas vi ju på såklart tills motsatsen är bevisad.

Vad händer nu?

Startade den här bloggen i juli förra året då jag blev gravid (tyvärr slutade den graviditeten precis som min första, i missfall). Tänkte att det kunde vara kul för mig själv att ha anteckningar under hela graviditeten och kunna dela med mig av tankar och funderingar till andra gravida. Tänkte även att det kunde vara praktiskt att få råd och tips kring allt som har med graviditet, inköp och småbarnstiden att göra. Med andra ord startade jag en riktig gravidblogg i hopp om att ha 9 riktigt mysiga månader framför mig.

Graviditet nummer 3 är nu över och fortfarande har vi inte lyckats nå målet att gå 9 månader ut och få en frisk liten bebis till vår familj. Kanske undrar många nu vad som kommer hända med bloggen?

Tyvärr, för er som hoppats på det, så kommer det dröja länge innan det här blir någon typ av gravidblogg igen. Vi kommer inte försöka oss på en graviditet nr 4 som det ser ut nu. Rent fysiskt och mentalt orkar jag inte det. De senaste 10 månaderna, som i princip enbart präglats av graviditet och barn, har helt totalt tagit all min kraft och energi. Att först 2 gånger bli överlycklig och sedan få beskedet att barnet man hoppats på inte blir av är sorgligt, hård och kämpigt. Det tar emot att få missfall och det gör starten på nästa graviditet riktigt orolig och skakig. Att förlora Lilly var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Det var mer än vad jag klarade av.

Jag och Mattias kommer förbli bara vi ett bra tag till. Att ta hand om varandra är vad vi behöver nu

Just nu känns adoption mer lockande än att försöka på egen hand igen. Det går ju ändå bara fel för oss varje gång, så kanske är det bara dumt att ens önska och försöka?

Hur som helst så är jag glad att jag har haft bloggen och allt stöd genom månaderna som gått. Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med den? Antingen så fortsätter jag skriva om vårt liv och allt där till (men vem kan egentligen vara intresserad av att läsa om det?) eller så får jag helt enkelt tacka och bocka för mig då syftet med bloggen liksom försvann tillsammans med Lilly. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men jag behöver få fundera ett par varv innan jag fattar något beslut.

Jag kommer såklart skriva hur jag väljer att göra, så sista inlägget är detta ändå inte helt.

Läsarfråga

Har fått några frågor av olika läsare om det är möjligt att kanske plocka ut vår lilla tjej bra mycket tidigare än v 40 för att få vård utanför magen istället så tänkte att jag gör ett inlägg om det istället för att svara på varje kommentar angående detta, då fler kanske undrar.

Så, till att börja med kan jag säga att detta är inget som jag frågat våra läkare om ännu. Än känns det så långt borta och fortfarande så tror de inte att hon kommer klara sig. Så det jag kommer skriva nu är bara taget från andras historier som jag läst samt mina egna funderingar och vad jag tror.

Så, vår lilla tjej har ju ett stort hygrom i nacken (den där vätskan) som envisas med att växa hela tiden. Vid senaste ultraljudet sa läkaren att vätskan var minst lika stor som själva huvudet nu, men från det jag kunde se så såg det ut att vara ungefär 3 ggr så stort som hennes huvud. Det är inte alls ovanligt att den här vätskan existerar hos barn med kromosomfel. Vår läkare sa att hygromet brukar vara mer av ett symtom på kromosomfel än något annat. Nu är vår tjejs hygrom väldigt stort och exakt vad det innebär vet jag inte riktigt. Men läkaren brukar säga att OM hon skulle klara sig hela vägen så brukar hygromen försvinna senare i graviditeten. Vissa föds även med det fast oftast inte så stort och antingen försvinner det av sig självt eller så kan man försöka operera bort det, alternativt så får det helt enkelt bara vara så. Antar att det beror väldigt mycket på exakt hur det ser ut och var det sitter. Detta är alltså inget direkt som oroar läkarna just nu, då det brukar försvinna senare.

Det som oroar är att vår tjej har hydrops (vätska runt organ på flera olika ställen). Exakt vad det är som gör att hon utvecklat detta kan läkarna inte säga. Det finns en teori om att det har med hennes hjärta att göra. Har hon hjärtfel (vilket vi inte har kunnat konstatera ännu) så kanske hjärtat inte orkar pumpa runt ordentligt för att det är för svagt, vilket gör att vätska samlar sig runt olika organ. Detta leder ju i slutändan till att hjärtat inte orkar mer och slutar slå. Vad jag har uppfattat är detta inte anledning nog för att plocka ut vår tjej TIDIGT. Teoretiskt sätt skulle de ju kunna plocka ut henne i v 23 men att då behöva göra hjärtoperation och annat för att hjälpa henne är nog inte möjligt. Hon skulle helt enkelt vara för liten och risken skulle nog vara större att hon klarade sig inne i magen än utanför.

En annan teori är ett outvecklat lymfsystem som gör att vissa bebisar (både sjuka och friska) inte riktigt kan ta hand om vätskan. Detta är något som också brukar försvinna med tiden och är det detta som är problemet så känns det som att det succesivt borde bli bättre då det inte känns dödligt.

Som det ser ut nu så finns det ingenting läkarna kan göra för vår tjej utanför magen. Antar att detta även gäller om det skulle se likadant ut i vecka 23. Det känns lite som att vår tjej är dödsdömd om hon inte fixar detta på egen hand. MEN, jag är säker på att läkarna vet när det är dags att börja behandla utanför magen istället för inuti.

Precis som med alla graviditeter så kan ju diverse komplikationer uppstå på vägen vilket gör att bebisen helt enkelt måste ut för att kunna överleva. Detta gäller ju såklart i allra högsta grad även vår tjej. Om fostervattnet försvinner i v 30 exempelvis kommer de ju givetvis inte låta henne dö i magen när hon istället har goda chanser att överleva utanför. Det samma gäller om moderkakan inte ger tillräckligt med näring eller om bebisen får en infektion. Alla dessa saker kan ju hända vilken bebis som helst och jag skulle helt enkelt inte tillåta att vi behandlades annorlunda än andra bebisar bara p.g.a att vår lilla redan är sjuk.

Till saken hör också att bebisar med kromosomavvikelser ofta redan föds för tidigt liksom naturligt. Det är inte ovanligt att förlossningen sätter igång runt 4 veckor för tidigt, då är det klart att man gör allt man kan för att hjälpa henne när hon kommer ut oavsett hur illa det verkar vara.

Så, det jag vill komma till är nog att hon kommer inte få födas runt v 23 bara för att man KAN göra det och försöka behandla henne på utsidan istället. Det finns så otroligt många risker med SÅ för tidigt födda barn och antagligen skulle hon ändå inte överleva utanför magen i det skick hon är i nu.

Blir hon dock bättre i magen och det sedan tillkommer andra komplikationer så hoppas, eller ja, FÖRVÄNTAR jag mig att hon får behandlas på utsidan, precis som vilket barn som helst.

Som ni säkert förstår så handlar det hela tiden om en avvägning mellan för och nackdelar. Är det större chans att hon kan leva utanför magen så kommer det kanske börja diskuteras om det är ett alternativ. Men där litar jag faktiskt på att läkarna sköter sitt jobb och informerar oss om vad som gäller och hur det ser ut.

Givetvis hoppas vi på att hon är ett riktigt litet mirakel och orkar kämpa många veckor till. Att hennes vätska runt organen försvinner och att hon för övrigt förblir så frisk så att hon kan stanna hela vägen ut. Det är ändå det bästa för bebisen om det går. Men skulle det tillstöta komplikationer och hon behöver möta världen redan i vecka 30 så välkomnar vi henne med öppna armar och istället för att hon får kämpa ensam, som hon gör nu, så kommer vi finnas där för henne och kämpa för hennes bästa. Vår lilla, lilla älskade tjej! ♥

Läsarfråga

Fick en fråga om jag har berättat för mina föräldrar än och hur de i så fall tog det den här gången.

Svaret på den frågan är nej. Jag har inte berättat för mina föräldrar och kärleken har inte berättat för sina föräldrar heller. Faktum är att jag är lite halvrädd, eller egentligen kanske mer obekväm, för att berätta det för mina. En del kanske tycker att det borde vara det lättaste och mest glädjande man kan berätta men, trots att mina föräldrar är barnkära så tycker de nog inte riktigt att det är dags för barnbarn än.

Självklart kommer de inte bli arga  eller något så men förra gången vi berättade så var det liksom inte ren glädje heller. Snarare chock och oro. Jag fick till och med en stark känsla av att mamma kände att det liksom inte riktigt passade in i hennes livsplan just nu, vilket retar mig då det är VÅRT barn och inte deras som ska födas. Alltså, jag älskar mina föräldrar men de har väldigt starka åsikter kring hur livet ska se ut.... Man ska träffa sin livspartner, gifta sig, resa jorden runt, utbilda sig, jobba några år och SEDAN skaffa barn.

Ja, det säger ju sig självt att denna planen inte direkt inkluderar en 22åring som mamma. Men med en riktigt envis dotter, som jag är, och med min starka vilja och självständighet så har nu även mamma och pappa fått tänka om lite. De var väl inte direkt beredda på att jag skulle flytta hemifrån som 18åring, förlova mig som 19åring och gifta mig som 20åring. När jag sedan valde att hoppa av universitetet för att börja jobba (helt enkelt därför att jag ville jobba ihop en bra föräldrapenning) så blev de nog lite besvikna men samtidigt tror jag att de har börjat acceptera mer och mer att jag är jag och mitt liv är mitt och det ser väldigt annorlunda ut jämfört med deras liv och jag är nöjd.

Vi väljer därför att vänta lite på rätt tillfälle, när familjen är samlad och helt enkelt då vi känner oss bekväma med att berätta. Vi väntar också av just den enkla anledningen med missfallsrisken. Jag berättar inte gärna i onödan för familjen om den gladaste nyheten vi har för att sedan behöva ringa upp och berätta att det gick fel, igen.

Vår plan är att berätta för kärlekens familj på svärfars födelsedag i början av november. Då borde vi väl vara i v 14 ungefär och det känns helt lagom. Runt där berättat vi väl även för min familj. Vi vill ju inte riskera att de råkar stöta på varandra och börja prata barnbarn och så vet bara ena familjen... Nej nej :)

Det ska hur som helst bli spännande dagen då vi väl berättar. Kärlekens familj kommer bli glada hela bunten och min familj vänjer sig säkert vid tanken på att bli morföräldrar och jag vet att de kommer älska sitt lilla barnbarn så mycket.