Hej

torsdag 29 december 2016

4 år sedan

Jag kunde inte låta bli att skriva ett inlägg trots att bloggen egentligen är ett minne blott. På lördag är det 4 år sedan vår efterlängtade Lilly föddes och togs ifrån oss på samma gång. 4 år av saknad men också 4 år av lycka. Mio och Thea. Mina älskade små som gett mitt hjärta frid och glädje.

Jag vägrar att låta sorgen ta över. Mitt liv är ett glädjefullt liv trots att jag ibland drabbas av sorg. Dagen efter Theas ettårsdag dog min pappa. Alldeles för tidigt. Han är saknad och älskad. Men så mitt i all sorg händer det ibland underbara saker. Den här gången i form av ytterligare ett mirakel som flyttade in i min mage i precis samma veva.

I slutet av april väntar vi ytterligare en skatt. Jag känner glädje och tacksamhet. Livet är underbart och vackert.

Tack Lilly för allt du gav mig. Du finns i mitt hjärta.
Tack pappa för alla år vi fick tillsammans. Du lärde mig så mycket fint.

tisdag 22 september 2015

Dagen är kommen

Mina fina vänner som följt mig genom åren. Ni som stöttat mig genom sorg och visar stor glädje i min lycka. Jag har njutit av att dela min vardag med er och jag saknar att det inte blivit mycket av den varan på sistone. Men det är många tankar och snurrat under en längre tid och det har jag ju också skrivit lite kort om. Hur jag velat hantera min blogg.

Man kan väl säga att jag äntligen har landat i något som känns helt rätt. Jag vill verkligen kunna känna att jag, utan att behöva få dåligt samvete, kan skriva om min vardag tillsammans med min familj. Jag skriver för mig egen del och om någon annan får glädje av det är det ju roligt också. Men mest skriver jag som sagt för mig. För att jag ska kunna vara så personlig och ärlig som jag vill vara så kommer jag inte kunna fortsätta blogga som jag tidigare gjort. Det känns inte bra att bilder på familjen läggs ut och att vem som helst kan se dem och läsa så många detaljer kring vår vardag.

Jag vill skydda mina barn och oss vuxna från en exponering som jag inte riktigt själv vet vad jag tycker om. Därför kommer jag lösenordsskydda bloggen.

Med det sagt har jag genom åren haft många fina följare och ni är välkomna att följa med in i min lite mer privata värld. Men jag vill ha koll på vilka som läser min blogg så om DU vill fortsätta att följa oss så får du skicka ett e-mail till smamirakel@gmail.com. Jag önskar att du skriver lite om dig själv och varför du vill läsa min blogg. Sedan skickar jag tillbaka lösenord.
Med min älskade lilla Thea i magen.

Bloggen kommer ligga uppe ett litet tag till för allmänheten så att alla som klickar in sig lite mer oregelbundet här ska få en chans att hinna se meddelandet.

Och för er som känner att resan tar slut i samband med det här inlägget vill jag ändå bara passa på att tacka så hemskt mycket för allt under de här åren. Jag är så tacksam för allt stöd i samband med mina graviditeter och det är fantastiskt fint att se hur många vänliga själar det finns ute i bloggvärlden.

Många kramar till er alla.
Isabel med familj



onsdag 9 september 2015

Efterkontroll

Idag var vi på efterkontroll hos barnmorskan. Tyvärr var min egna barnmorska ledig så jag fick träffa en annan som jag aldrig träffat. Lite trist måste jag säga eftersom det känns som att halva nöjet med att komma på efterkontroll är att man får visa upp bebisen för sin barnmorska. Men men.

Det blev ett kort besök eftersom allt var normalt och jag inte hade några frågor osv. Jag avböjde den vaginala undersökningen den här gången, kände inget behov av den plus att jag hade lite fullt upp med ett barn i vardera arm.

Nåväl, det gick som sagt bra men jag måste känna att det kändes lite småtråkigt att hon lite hakade upp sig på vikten. Hon frågade om jag vägt mig idag och jag berättade vikten. Hon frågade om jag gått ner allt och jag sa att jag har ca 4-5 kg kvar till inskrivningsvikten. Sedan frågade hon om jag gick ner allt efter Mio och jag berättade att jag inte gjorde det utan hade ca 5 kg kvar från honom också.

Sedan verkade hon inte kunna släppa det för hon tjatade på om att jag måste gå ner i vikt nu och att jag verkligen borde gå ner i vikt innan jag blir gravid igen osv. Hon frågade om jag visste  hur jag skulle tänka med mat osv och att hon annars kunde erbjuda professionell hjälp för att gå ner i vikt. Här någonstans började jag väl känna mig lite irriterad. Okej, hon har rätt i att jag behöver gå ner i vikt och att det vore bra att gå ner innan jag blir gravid igen. Men jag födde barn för 6 veckor sedan. 6 VECKOR. Jag menar, låt min kropp få ta det lite lugnt innan man ska börja hetsa med professionell hjälp.

Jag har inga planer på att bli gravid de kommande veckorna direkt så jag känner att jag har tid på mig att låta min kropp gå ner i lagom lugn takt. Att jag inte gick ner mellan Mio och Thea berodde enbart på att jag var lat och aldrig orkade fullfölja, det sa jag också till henne. Visst, de där sista kilona var riktigt envetna, men det hade inte varit omöjligt om jag inte var en sådan chokladälskare.

Nåväl. Vi pratade på lite mer och sedan skulle vi gå och hon sa "Välkommen tillbaka... Fast se till att gå ner i vikt först".

Hm, konstigt fokus måste jag säga.

tisdag 8 september 2015

Tillbakablick

Satt och kollade igenom lite mobilbilder här på datorn. Jag måste verkligen rensa. Har bilder från flera år tillbaka. Massa struntbilder men också en del värdefulla. Hittade några godingar på Mio när han var liten bebis som jag bjuder på. Kan inte förstå att bilderna är tagna för 1½ år sedan. Usch, tiden går så fort. Bilderna är tagna någon vecka innan Mio blev 2 månader. Nästan som Thea är nu :)

En kärlekshälsning till pappsen på
alla hjärtans dag :)

Redo för att gå ut i kylan.

En suddig groupie på tåget på väg till Stockholm och bröllop.

söndag 6 september 2015

Fint minne

 Minns tillbaka till en varm och underbar sommardag i augusti med den här lille busungen som jag älskar så vansinnigt mycket ♥♥♥


Första veckan hemma

Ja, nu är det redan söndag igen. Men veckan som varit var min första vecka hemma själv med barnen när Mattias återgick till jobbet. Vi har haft en underbar ledighet tillsammans men det var ändå lite skönt att komma tillbaka till de gamla rutinerna. Mer ordning och redan när jag är själv med barnen ;)

Hur som helst. Vi har verkligen haft en underbar vecka och det har gått hur bra som helst att vara hemma med båda. Mio är så snäll och förståndig trots att han är så liten och Thea är snäll och gnäller nästan bara i situationer då jag har tid att sitta ner lite med henne :) Det klart, ett par svettiga situationer uppstod också under veckan när båda barnen är ledsna samtidigt, båda trötta, båda hungriga, båda behöver ny blöja etc. Men det har också funkat bra. Man blir en hejare på att multitaska. Att amma samtidigt som man står vid spisen och lagar lunch och underhåller storebror samtidigt - inga problem :) Nåväl, det är härligt, men krävande. Jag slocknar gärna kl 21 om kvällarna. Gäspar och kolla på klockan gör jag redan kl 20 ;)

Något som jag är glatt överraskad över är hur extremt ROLIGT jag tycker att det är att vara hemma med båda två samtidigt. Jag tyckte mycket om att vara mammaledig med Mio ensam också, men det här är något annat. Det ÄLSKAR jag. Full fart varje dag. Dagarna går undan och nu när Mio är äldre kan vi hitta på så mycket roligt. Thea är nöjd bara hon får vara med och vara nära så det är bra. Just nu känner jag bara att ju fler barn jag har här hemma desto roligare. Kanske man skulle bli någon typ av dagmamma? :)

söndag 30 augusti 2015

Första mötet

Jag inser att de här första veckorna när bloggen i princip legat nere så har missat ganska mycket. Dels har jag inte skrivit ner min förlossningsberättelse vilket jag måste göra snart innan jag glömmer, men det får bli i ett senare inlägg. Nu tänkte jag berätta lite om första syskonmötet och allmänt hur Mio reagerat på att få ett syskon.

För det första måste jag säga att jag var lite nervös och orolig för detta innan. Vi har alltid velat ha våra barn tätt men jag tror inte att någon av oss insåg hur liten man faktiskt är när man är 1,5 år. Jag tror nog att vi hade en föreställning av att Mio skulle vara mer självständig, kunna prata mer och bara allmänt vara större. Men när Mio passerat ett år med ett par månader och vi insåg att han inte skulle hinna bli så mycket större innan han blev storebror så kändes det lite svettigt. Jag kände lite dåligt samvete över att inte kunna ge honom 100% uppmärksamhet och jag var orolig att han inte skulle förstå att jag behövde ge Thea mycket tid också. Jag var orolig för svartsjuka och kände att det kanske inte var helt rättvist honom Mio att behöva bli storebror när han var så liiiten. Jag funderade mycket kring allt det här men eftersom att jag redan var gravid så var det bara att acceptera läget och hoppas att det skulle bli bra ändå.

Men oj så fel jag hade. Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig alls. Mio älskar sin lillasyster. Han vill pussa och krama henne hela tiden och vi låter honom så ofta som han vill. Det första han gör på morgonen när han vaknar är att springa in till vår säng och pussa på Thea. När vi åkt bil brukar vi alltid ta ut Mio först men han är alltid väldigt noga med att peta och "säga till" att Thea ska med också, Det är så gulligt, som om han påminner oss så att vi inte glömmer henne :) Om hon gråter så springer han direkt och letar upp en napp och stoppar den i hennes mun. Han är så försiktig och oftast blir hon faktiskt nöjd och glad när han gett henne nappen. Då blir han jätteglad och dansar och klappar händerna ♥

Första mötet var väl inget speciellt direkt. Mio och min familj kom på besök på BB. I möttes nere i entrén och när han såg oss sprang han rakt förbi mig och fram till Mattias. Jag tror han var arg på mig för att vi åkt iväg från honom. Han ville inte vara hos mig alls den halvtimmen som de var på besök. Han kikade lite på Thea där hon låg i baljan och så pekade han ut var hennes näsa och mun var. Sedan ville han gå ner på golvet igen och springa runt :) Dagen efter när Mattias och Mio kom tillbaka för att hämta hem oss från BB så var han sig själv igen. Då ville han krama mig och vara nära.

De två första dagarna hemma fick vi passa honom lite för då kunde han klappa på Thea och rätt som det var så kunde han klappa hårt. Men det förstod han väldigt fort att han inte kunde/fick göra. Sedan dess har det som sagt inte varit något problem alls.

Jag känner verkligen inte längre någon oro eller ledsamhet över att vi fick barn så tätt, bara tvärtom. Han älskar henne så mycket och jag bara känner hur otroligt roligt de kommer ha ihop när hon blir lite större. Det här med ett syskon måste nog vara det bästa vi någonsin kommer ge honom :)