Dåliga nyheter

Sitter här och gråter, vet inte riktigt om jag egentligen orkar tänka och älta. Men jag vill ändå skriva av mig och berätta om ultraljudet idag.

Var ju lite nervös i morse men ändå mest på ett bra sätt. Jag mådde väldigt illa och kräktes även idag så på något sätt var jag ändå rätt förvissad om att det lilla hjärtat skulle slå. Jag tänkte, bara det lilla hjärtat slår och den har växt så är det lugnt.

Vi åkte hemifrån i god tid och tog en liten promenad i hamnen innan vi gick till ultraljudskliniken. Väl där spelades det lugn musik och vi var helt ensamma i väntrummet. Jag fick fylla i lite papper och så drack jag ett glas vatten. Efter ett par minuter blev jag uppropad av en barnmorska. Vi fick sätta oss ner på två stolar och så pratade vi bara lite snabbt. Hon gick igenom min historik med 2 tidiga missfall och berättade lite vad vi kunde förvänta oss se nu, armar, ben och hjärtat såklart.

Sedan fick jag lägga mig ner och ultraljudet började.

Hon hade nog inte kört med staven mer än några sekunder innan hon med en suck sa, "Aaa, men det ser inte bra ut". Jag tänkte direkt (för jag hade inte uppfattat något av ultraljudet ännu, bara att bebisen var större än sist) att hjärtat inte slår, att bebisen är död. Jag låg som förlamad och sa inte ett ord.

Hon fortsatte med staven och visade hjärtat och det slog. Sedan gick hon visare till huvudet och visade vätska som var runt huvudet på något sätt. En vätska som inte skulle vara där. Det var massa vätska runt huvudet, själva huvudet var för litet, massa vätska kring nacken så nackgropen mättes till 8,2 mm (vilket är jättestort) plus lite mindre vätska kring buken. Hon sa att hon inte riktigt kunde säga vad detta var för något men när det är massa vätska så kallas det för hygrom. Hon sa att brukar indikera på att någonting är väldigt fel med fostret. "Så det blir nog ingenting den här gången heller. Vad tråkigt för er, men tanke på er tidigare historik också", sa hon. Vi försökte fråga om barnet ändå kunde överleva men hon gav oss inte mycket hopp. Hon började direkt prata om att få "gå vidare så snabbt som möjligt".

Hon försökte få tag i min barnmorska för tydligen är det den vägen man ska gå nu för tiden. Såklart gick hon inte att få tag i så hon mailade uppgifterna till henne och sa att jag skulle ringa henne på måndag så att jag "kunde gå vidare". Sedan fick jag ett papper i handen och fick gå ut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Inom mig har jag ett barn med armar och ben, som sprattlar och med ett hjärta som slår. Ett litet barn som är så efterlängtat och som det nu är något fel på. Vad ska man göra? Antagligen kommer barnet inte överleva mer än ett par veckor till och OM det, mot all förmodan, överlever graviditeten så kommer det antagligen att dö vid födseln, strax där efter eller bli gravt missbildad.

Just nu känner jag mig tom. Det här var tredje gången och för att vara ärlig så orkar jag inte mer nu. Allting känns väldigt orättvist och vi lär väl aldrig få barn. Så känns det just nu!