Det trodde jag absolut inte att jag skulle göra, men det gör jag, verkligen jättemycket!
Visar inlägg med etikett Gravid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gravid. Visa alla inlägg
onsdag 27 augusti 2014
onsdag 23 april 2014
Det här med kroppen
Ja, det här är egentligen ett inlägg som jag känt mig ganska tveksam till att skriva för det känns egentligen för privat för mig att visa upp och prata om min kropp på nätet. MEN, jag känner ändå att jag ska göra det i detta inlägg faktiskt för jag tycker det är viktigt att visa verkligheten och visa att alla magar inte är jättevackra efteråt och inte drar ihop sig på en vecka eller ens 4 månader. Det är sådant vikthets och kroppshysteri idag så jag vill visa MIN verklighet. En verklighet som jag trots allt är stolt över för min lilla son bodde ju däri och min kropp har gjort sitt jobb precis så perfekt som den skulle.
Jag tänker att jag kanske inte måste skriva sådär jättemycket egentligen. Bilderna får väl tala för sig själva. Jag gick upp 18 kg och fick bristningar över hela magen och även en del i svanken.
Såhär kan det också se ut efter 4 månader. ALLA ser inte ut som förut. ALLA rasar inte i vikt av amning. Vissa kommer aldrig se ut precis som innan och för vissa tar det bara lite längre tid att komma tillbaka. Men det är också okej :)
Jag tänker att jag kanske inte måste skriva sådär jättemycket egentligen. Bilderna får väl tala för sig själva. Jag gick upp 18 kg och fick bristningar över hela magen och även en del i svanken.
 |
| Dagen innan gångsättningen |
 |
| Mio ca 1 vecka. Gravidjackan är på och är den enda jacka jag får på mig. |
 | ||
| Mio 4 månader. Lilla degmagen hänger kvar :) |
 |
| Magen idag. Bristningarna lever kvar och magen är en deg. |
torsdag 19 december 2013
Sista inlägget utan bebis
Ja, nu är klockan mycket och egentligen borde jag väl gå och lägga mig för vi ska trots allt upp ganska tidigt imorgon. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova någonting i natt men efter en hel dag av håll igång så känner jag mig faktiskt trött nu och det ska bli skönt att krypa ner i sängen om en stund. Däremot är jag ganska säker på att jag kommer vakna efter ett par timmar och antagligen ha svårt att somna om, det är ju så pirrigt nu.
Vi knäppte lite sista magbilder här hemma innan och det ser nästan groteskt ut nu. Ni har inte fått se någon magbild på nästan 2 veckor så det kanske är dags nu, sista dagen och allt. Men jag skrattade när jag såg bilderna för det ser typ overkligt ut. Som att jag bara stoppat en boll under tröjan, men jag lovar, magen är äkta.
Godnatt alla och ha en underbar helg.
Vår helg kommer bli magisk eftersom vi kommer få uppleva det största av alla mirakel, att få möta vårt barn för första gången.
Vi knäppte lite sista magbilder här hemma innan och det ser nästan groteskt ut nu. Ni har inte fått se någon magbild på nästan 2 veckor så det kanske är dags nu, sista dagen och allt. Men jag skrattade när jag såg bilderna för det ser typ overkligt ut. Som att jag bara stoppat en boll under tröjan, men jag lovar, magen är äkta.
Godnatt alla och ha en underbar helg.
Vår helg kommer bli magisk eftersom vi kommer få uppleva det största av alla mirakel, att få möta vårt barn för första gången.
 |
| Vecka 41+6 Redo för att bli mamma |
Vecka 42
WOW. Står det verkligen vecka 42? Ja det gör det. Idag är det alltså sista dagen i vecka 42 och imorgon går vi in i v 43. Det är ju helt galet egentligen och det här blir ju verkligen sista veckouppdateringen vilket känns bra.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om veckorna nu såhär på övertid. Det är inte mycket som händer förutom att man går och väntar, sover dåligt och har extra ont överallt. Det är precis som om ju mer man går över tiden desto mer skriker ens kropp "jag var bara okej med att gå 40 veckor och vi har passerat det nu så jag tänker jag bryta ner totalt fysiskt och psykiskt".
På riktigt så blir man lite knäpp av att gå och vänta såhär länge. Man tänker och agerar inte helt rationellt i alla lägen och det har varit himla synd om mig många gånger den här veckan ska ni veta ;) Utbrott och gråtattacker kommer lite om vartannat och jag är förundrad över hur Mattias står ut ibland alltså. Men han är jättegullig och verkar ta det hela med ro, även om han nog lyckats uttrycka att det blir skönt när det här är över också.
Min mage växer helt galet känns det som och jag tycker att den har blivit SÅ mycket större nu de här veckorna på övertid. Jag är seriöst lite orolig över hur stor den här bebisen kommer vara. Jag tippar på en bra bit över 4 kg. Vid vårt ultraljud i v 30 gjorde hon en liten viktskattning (även om jag egentligen tror det är lite tidigt att göra det i v 30) och då sa hon att vår bebis borde väga 3500 g vid BF, alltså mitt på kurvan så att säga. Sedan har jag ju läst att bebisar lägger på sig mellan 200-300 g/veckan nu på slutet så det skulle ju innebära ca 500 g extra för vår pojke. Sedan eftersom att mitt SF-mått rusat lite nu sedan efter BF så tänker jag att han kanske riktigt fettat på sig ordentligt de här två veckorna så därför räknar jag med en stor bebis. Vi får väl se, det blir spännande och vi kommer säkert tycka att han är en liten plutt även om han väger över 4,5 kg (vilket jag verkligen inte hoppas).
Man kan säga att jag har utnyttjat den här graviditeten till max eftersom jag verkligen varit gravid så länge jag bara kan. Det enda jag kan säga om den saken är att jag nu är totalt FÄRDIG med att vara gravid. Kommer inte sakna den sparkande magen ett dugg utan ser verkligen fram emot att ha en sparkande bebis på utsidan istället och bli av med bollen som gör att man inte kan klämma sig förbi sidleds längre :)
Egentligen finns det inte så mycket att säga om veckorna nu såhär på övertid. Det är inte mycket som händer förutom att man går och väntar, sover dåligt och har extra ont överallt. Det är precis som om ju mer man går över tiden desto mer skriker ens kropp "jag var bara okej med att gå 40 veckor och vi har passerat det nu så jag tänker jag bryta ner totalt fysiskt och psykiskt".
På riktigt så blir man lite knäpp av att gå och vänta såhär länge. Man tänker och agerar inte helt rationellt i alla lägen och det har varit himla synd om mig många gånger den här veckan ska ni veta ;) Utbrott och gråtattacker kommer lite om vartannat och jag är förundrad över hur Mattias står ut ibland alltså. Men han är jättegullig och verkar ta det hela med ro, även om han nog lyckats uttrycka att det blir skönt när det här är över också.
Min mage växer helt galet känns det som och jag tycker att den har blivit SÅ mycket större nu de här veckorna på övertid. Jag är seriöst lite orolig över hur stor den här bebisen kommer vara. Jag tippar på en bra bit över 4 kg. Vid vårt ultraljud i v 30 gjorde hon en liten viktskattning (även om jag egentligen tror det är lite tidigt att göra det i v 30) och då sa hon att vår bebis borde väga 3500 g vid BF, alltså mitt på kurvan så att säga. Sedan har jag ju läst att bebisar lägger på sig mellan 200-300 g/veckan nu på slutet så det skulle ju innebära ca 500 g extra för vår pojke. Sedan eftersom att mitt SF-mått rusat lite nu sedan efter BF så tänker jag att han kanske riktigt fettat på sig ordentligt de här två veckorna så därför räknar jag med en stor bebis. Vi får väl se, det blir spännande och vi kommer säkert tycka att han är en liten plutt även om han väger över 4,5 kg (vilket jag verkligen inte hoppas).
Man kan säga att jag har utnyttjat den här graviditeten till max eftersom jag verkligen varit gravid så länge jag bara kan. Det enda jag kan säga om den saken är att jag nu är totalt FÄRDIG med att vara gravid. Kommer inte sakna den sparkande magen ett dugg utan ser verkligen fram emot att ha en sparkande bebis på utsidan istället och bli av med bollen som gör att man inte kan klämma sig förbi sidleds längre :)
Dan före dan
BF+14 idag och imorgon är det vräkning av vår bebis.
Hade precis lyckats somna om nu på morgonen efter en vaken och tröttsam natt och JUST då ringer förlossningen för att meddela tid och plats för morgondagen. Lite tur i oturen att de ringde så tidigt eftersom jag precis lyckats somna och jag hade lite tänkt att ha det som en grej att gå och vänta på idag, att de skulle ringa. Men det var ju såklart också skönt att de ringde tidigt för nu slipper man oroa sig över att vara bortglömd eller något.
Imorgon vid 9-tiden var vi välkomna till förlossningen. Vi har ju två sjukhus här i Göteborg och det blev tyvärr inte det sjukhuset vi helst ville ha. Egentligen spelar det väl ingen större roll för jag tror det är rätt lika på bådas förlossningar/BB då de tillhör Sahlgrenska universitetssjukhus båda två men jag ville helst till det andra för att det dels ligger närmare oss, vi har varit där massa gånger förut och för att alla specialenheter ligger där (OM det nu skulle vara så att bebis exempelvis blir väldigt sjuk). Men men, nu får man ju vara glad att man bara får en plats över huvud taget, vilket jag är, så det blir nog bra i vilket fall :)
Barnmorskan i telefonen lät så söt och berättade att om det skulle komma igång av sig självt så ringer vi förlossningskoordinatorn som vanligt. Jag sa bara "okej, tack" men tänkte inombords att det aldrig kommer hända ;)
Jag tror den här dagen kommer gå hyfsat fort ändå. Det ska riktigt städas ordentligt hemma och ikväll ska vi mysa med räkor och cider för att fira lite. Sedan ska vi packa en väska med saker till mig och Mattias och förbereda lite underhållning som filmer/spel om det drar ut på tiden. Tänkte även göra en liten musiklista med peppande låtar som vi kan lyssna på i bilen på väg in och under förlossningen.
Gårdagen/natten kändes lite jobbigare. Jag var jätteorolig hela tiden att något skulle hända med bebisen INNAN vi kommit till förlossningen. Jag har visserligen haft gott om rörelser i magen så det är inte så men trots det så kunde jag bara inte släppa tanken på att moderkakan kanske skulle sluta/redan har slutat att ge näring/syre till bebisen. Sedan att jag kom över hemska historier där personer kommit in för igångsättning och man inte hittat hjärtljud osv gjorde ju inte saken bättre direkt. Så dumt och onödigt att läsa sådana där saker, jag vet, men man gör det ändå och mår sedan jättedåligt. Just nu är det i alla fall min största mardröm... att vi trots all den här väntan inte ska få behålla vårt barn i livet. USCH.
Men det känns som sagt lite bättre idag. Han rörde på sig en del när jag hade förlossningen i telefonen och nu är det ju ändå mindre än ett dygn kvar tills vi är där med full övervakning så jag ska försöka släppa de tankarna nu och "njuta" av sista dagen här hemma.
Hade precis lyckats somna om nu på morgonen efter en vaken och tröttsam natt och JUST då ringer förlossningen för att meddela tid och plats för morgondagen. Lite tur i oturen att de ringde så tidigt eftersom jag precis lyckats somna och jag hade lite tänkt att ha det som en grej att gå och vänta på idag, att de skulle ringa. Men det var ju såklart också skönt att de ringde tidigt för nu slipper man oroa sig över att vara bortglömd eller något.
Imorgon vid 9-tiden var vi välkomna till förlossningen. Vi har ju två sjukhus här i Göteborg och det blev tyvärr inte det sjukhuset vi helst ville ha. Egentligen spelar det väl ingen större roll för jag tror det är rätt lika på bådas förlossningar/BB då de tillhör Sahlgrenska universitetssjukhus båda två men jag ville helst till det andra för att det dels ligger närmare oss, vi har varit där massa gånger förut och för att alla specialenheter ligger där (OM det nu skulle vara så att bebis exempelvis blir väldigt sjuk). Men men, nu får man ju vara glad att man bara får en plats över huvud taget, vilket jag är, så det blir nog bra i vilket fall :)
Barnmorskan i telefonen lät så söt och berättade att om det skulle komma igång av sig självt så ringer vi förlossningskoordinatorn som vanligt. Jag sa bara "okej, tack" men tänkte inombords att det aldrig kommer hända ;)
Jag tror den här dagen kommer gå hyfsat fort ändå. Det ska riktigt städas ordentligt hemma och ikväll ska vi mysa med räkor och cider för att fira lite. Sedan ska vi packa en väska med saker till mig och Mattias och förbereda lite underhållning som filmer/spel om det drar ut på tiden. Tänkte även göra en liten musiklista med peppande låtar som vi kan lyssna på i bilen på väg in och under förlossningen.
Gårdagen/natten kändes lite jobbigare. Jag var jätteorolig hela tiden att något skulle hända med bebisen INNAN vi kommit till förlossningen. Jag har visserligen haft gott om rörelser i magen så det är inte så men trots det så kunde jag bara inte släppa tanken på att moderkakan kanske skulle sluta/redan har slutat att ge näring/syre till bebisen. Sedan att jag kom över hemska historier där personer kommit in för igångsättning och man inte hittat hjärtljud osv gjorde ju inte saken bättre direkt. Så dumt och onödigt att läsa sådana där saker, jag vet, men man gör det ändå och mår sedan jättedåligt. Just nu är det i alla fall min största mardröm... att vi trots all den här väntan inte ska få behålla vårt barn i livet. USCH.
Men det känns som sagt lite bättre idag. Han rörde på sig en del när jag hade förlossningen i telefonen och nu är det ju ändå mindre än ett dygn kvar tills vi är där med full övervakning så jag ska försöka släppa de tankarna nu och "njuta" av sista dagen här hemma.
onsdag 18 december 2013
BF+13
Skönt att jag fick sova gott igår natt i alla fall för i natt vet jag inte riktigt vad som hände. Jag hade svårt att somna in och sedan låg jag och vred och vände på mig nästan hela natten. Kanske berodde det på att jag råkade sova ett par timmar mitt på dagen igår? Jag ska hur som helst verkligen försöka hålla mig vaken idag så att jag får sova i natt. Känner att jag verkligen behöver nattsömnen nu om jag ska orka med förlossningen till helgen.
Det är verkligen nära nu. Nästan lite pirrigt nära faktiskt. Jag räknar med att morgondagen kommer kännas lite stressig för det blir ju verkligen sista dagen som vi kan fixa med saker och se till att städa och förbereda innan vi åker iväg på lite obestämd tid.Vi räknar inte med att vara hemma innan julafton men skulle vi ha turen att förlossningen går snabbt och att vi alla mår bra kanske vi hinner hem trots allt.
I vilket fall som helst räknar vi nog med en väääldigt lugn jul för vår del. Vi hade stora planer på att riktigt lyxa till det och köpa äkta gran och allt i år och fira en härlig jul med både Mattias familj och sedan min. Gran blir det ju inte kan jag säga. Det är ju ingen idé att köpa en nu och sedan vara hemifrån hela julen. Dessutom vet jag inte hur det skulle fungera med Tiger och en gran. Jag skulle nog inte våga honom vara ensam med ett sådant fint klätterträd i flera dagar. Det skulle kunna sluta i stor katastrof ;) Om det blir något julfirande med familjerna återstår väl att se. Vi har sagt att vi kanske åker dit en sväng bara för att visa upp lillen och äta gratis. ha ha. Nä, det lät fel, men jag menar att det nog inte skulle vara helt fel att slippa laga mat och så ett par dagar efter hemkomsten. Kan ju vara rätt skönt att bara bli lite ompysslad. Men vi bestämmer varken det ena eller andra förrän samma dag för innan dess vet vi ju faktiskt inte hur vi mår, var vi befinner oss och vad vi orkar med.
Det är verkligen nära nu. Nästan lite pirrigt nära faktiskt. Jag räknar med att morgondagen kommer kännas lite stressig för det blir ju verkligen sista dagen som vi kan fixa med saker och se till att städa och förbereda innan vi åker iväg på lite obestämd tid.Vi räknar inte med att vara hemma innan julafton men skulle vi ha turen att förlossningen går snabbt och att vi alla mår bra kanske vi hinner hem trots allt.
I vilket fall som helst räknar vi nog med en väääldigt lugn jul för vår del. Vi hade stora planer på att riktigt lyxa till det och köpa äkta gran och allt i år och fira en härlig jul med både Mattias familj och sedan min. Gran blir det ju inte kan jag säga. Det är ju ingen idé att köpa en nu och sedan vara hemifrån hela julen. Dessutom vet jag inte hur det skulle fungera med Tiger och en gran. Jag skulle nog inte våga honom vara ensam med ett sådant fint klätterträd i flera dagar. Det skulle kunna sluta i stor katastrof ;) Om det blir något julfirande med familjerna återstår väl att se. Vi har sagt att vi kanske åker dit en sväng bara för att visa upp lillen och äta gratis. ha ha. Nä, det lät fel, men jag menar att det nog inte skulle vara helt fel att slippa laga mat och så ett par dagar efter hemkomsten. Kan ju vara rätt skönt att bara bli lite ompysslad. Men vi bestämmer varken det ena eller andra förrän samma dag för innan dess vet vi ju faktiskt inte hur vi mår, var vi befinner oss och vad vi orkar med.
tisdag 17 december 2013
BF+12
Åh vilken härlig natt jag haft för ovanlighetens skull. Jag hoppas att varje natt bli såhär bra tills lillen kommer för då kommer jag ju faktiskt vara utvilad när det väl är dags.
Var ju hos barnmorskan igår och vi pratade lite kort om eventuell igångsättning. Det blir på fredag och eftersom vi har två sjukhus här i Göteborg så tror jag knappast att jag behöver oroa mig för platsbrist. Hon försäkrade mig i alla fall att det BLIR igångsättning då och vi åker helt enkelt inte hem utan en bebis.
Det var så otroligt skönt att höra. Helt plötsligt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt och ha ett slutdatum att se fram emot. Jag är ju helt inställd på att det kommer bli igångsättning (även om bm sa att hon fortfarande inte tappat hoppet om att det kan sätta igång av sig självt) och det skulle innebära att vi har några få dagar kvar att pyssla med vårt och fixa här hemma vilket känns väldigt lagom helt plötsligt. Vi ska tvätta, handla, packa väska, städa, göra lite storkok, julshoppa det sista och bara fixa lite andra småärenden. Det kanske inte låter så mycket för världen men i princip allt får göras när Mattias kommer hem från jobbet då jag inte riktigt orkar själv längre och då helt plötsligt har man ju inte så mycket tid på sig.
Sjukhuset kommer ringa oss dagen innan, alltså på torsdag, för att meddela tid och plats. Så spännande. Den här veckan blir helt enkelt inte lika långtråkig i ensamhet eftersom Mattias bara jobbar fram till torsdag i.o.m igångsättningen på fredag. Sedan ska vi vara hemma tillsammans i nästan 4 veckor och bara mysa. Det kommer bli underbart.
Jag undrar hur lång tid förlossningen kommer ta och om vi kommer hinna hem innan jul eller inte. Vi hade ju lite planer på att besöka våra närmaste familjer på julafton och juldagen men nu när förlossningen dröjt så länge så får vi väl se hur det blir med den saken. Blir vi bara hemma i lägenheten blir det nog också mysigt och är vi kvar på BB så blir det väl kanske ingen jätterolig julafton även om det säkert kan vara mysigt också att bara få gosa med vår bebis oavsett plats. Kanske gör personalen något extra mysigt för de som ligger där på just julafton, man kan ju hoppas att de har lite extra god mat och så ;)
Var ju hos barnmorskan igår och vi pratade lite kort om eventuell igångsättning. Det blir på fredag och eftersom vi har två sjukhus här i Göteborg så tror jag knappast att jag behöver oroa mig för platsbrist. Hon försäkrade mig i alla fall att det BLIR igångsättning då och vi åker helt enkelt inte hem utan en bebis.
Det var så otroligt skönt att höra. Helt plötsligt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt och ha ett slutdatum att se fram emot. Jag är ju helt inställd på att det kommer bli igångsättning (även om bm sa att hon fortfarande inte tappat hoppet om att det kan sätta igång av sig självt) och det skulle innebära att vi har några få dagar kvar att pyssla med vårt och fixa här hemma vilket känns väldigt lagom helt plötsligt. Vi ska tvätta, handla, packa väska, städa, göra lite storkok, julshoppa det sista och bara fixa lite andra småärenden. Det kanske inte låter så mycket för världen men i princip allt får göras när Mattias kommer hem från jobbet då jag inte riktigt orkar själv längre och då helt plötsligt har man ju inte så mycket tid på sig.
Sjukhuset kommer ringa oss dagen innan, alltså på torsdag, för att meddela tid och plats. Så spännande. Den här veckan blir helt enkelt inte lika långtråkig i ensamhet eftersom Mattias bara jobbar fram till torsdag i.o.m igångsättningen på fredag. Sedan ska vi vara hemma tillsammans i nästan 4 veckor och bara mysa. Det kommer bli underbart.
Jag undrar hur lång tid förlossningen kommer ta och om vi kommer hinna hem innan jul eller inte. Vi hade ju lite planer på att besöka våra närmaste familjer på julafton och juldagen men nu när förlossningen dröjt så länge så får vi väl se hur det blir med den saken. Blir vi bara hemma i lägenheten blir det nog också mysigt och är vi kvar på BB så blir det väl kanske ingen jätterolig julafton även om det säkert kan vara mysigt också att bara få gosa med vår bebis oavsett plats. Kanske gör personalen något extra mysigt för de som ligger där på just julafton, man kan ju hoppas att de har lite extra god mat och så ;)
måndag 16 december 2013
BF+11
Nu, mina vänner, är det tungt vill jag lova. Jag har svullnat upp så väldigt de senaste dagarna så igår tog jag av mig mina ringar. Det funkar väl fortfarande att ha de på men det är bekvämast att vara utan just nu. Om jag sätter mig på huk så känner jag hur svullna mina knän är för det liksom tar emot. Fötterna och händerna är också ständigt varma och pulserande vilket brukar hjälpa så länge man sitter och masserar men det kan man ju inte göra hela dagarna direkt.
I övrigt är jag bara extremt trött. Så fort jag rör mig gör det ont i fogarna och smärtan flyttar runt lite kring bäckenet men det gör ständigt ont någonstans. Att sova på nätterna är jättesvårt. Jag sover någon/några timmar i taget för att sedan behöva vända mig om vilket är ett projekt i sig som gör ONT. På dagarna är jag både uttråkad och helt slut eftersom jag har svårt att röra på mig och komma iväg men också för att jag helt enkelt sover så dåligt så jag är trött jämt.
Jag tror jag sov bort halva helgen som var faktiskt. Jag sov minst en gång på dagen och då snackar vi 2-3 h så inte direkt en powernap. Jag skrev det igår också men det känns verkligen som att min kropp håller på att lägga av. Den vill inte mer, det känner jag. Mina knän är inte gjorda för all den här extra vikten och jag belastar säkert helt fel också eftersom jag går så illa nu med foglossningen och allt. Mina muskler lär ju dessutom vara totalt förtvinade vid det här laget eftersom jag mest är stillasittande.
Nåja, det här SKA ju vara sista veckan som gravid är det sagt. 42+0 ska jag ju få igångsättning. Det är nu på fredag, den 20 december. Ju mer jag läser om igångsättning desto dystrare blir jag. Det känns ungefär som att alla igångsättningar där kvinnan gått 2 veckor över tiden slutar med kejsarsnitt tillslut. Det är verkligen min största rädsla och fasa. Det finns så otroligt många anledningar till att jag absolut inte vill göra kejsarsnitt och jag kan vara ärlig och säga att hade det blivit så vad någon anledning hade jag blivit jätteledsen och besviken.
Vad jag har läst mig till verkar riskerna som störst om man är förstföderska och helt omogen då igångästtningen sker (antagligen därför att man då har två faktorer som lutar mot en utdragen förlossning?). Nu vet jag ju inte alls hur mogen/omogen jag är eftersom jag inte gjort någon vaginal undersökning men jag har ju inte haft några förvärkar eller liknanade så jag skulle ju inte direkt tro att min tapp är särskilt påverkad. Men vad vet jag?
Nu hoppas jag ju såklart att det kommer igång av sig självt men ärligt talat så tror jag inte det. Jag försöker ändå förbereda mig mentalt på att det kan bli både igångsättning och kejsarsnitt. Inget av de var ju något jag föreställt mig och det är ju så himla tråkigt om man blir jättebesviken så som sagt, lika bra att jag ställer in mig på att allt kan hända och kommer det sedan igång av sig självt så får det bli en bonus :)
I övrigt är jag bara extremt trött. Så fort jag rör mig gör det ont i fogarna och smärtan flyttar runt lite kring bäckenet men det gör ständigt ont någonstans. Att sova på nätterna är jättesvårt. Jag sover någon/några timmar i taget för att sedan behöva vända mig om vilket är ett projekt i sig som gör ONT. På dagarna är jag både uttråkad och helt slut eftersom jag har svårt att röra på mig och komma iväg men också för att jag helt enkelt sover så dåligt så jag är trött jämt.
Jag tror jag sov bort halva helgen som var faktiskt. Jag sov minst en gång på dagen och då snackar vi 2-3 h så inte direkt en powernap. Jag skrev det igår också men det känns verkligen som att min kropp håller på att lägga av. Den vill inte mer, det känner jag. Mina knän är inte gjorda för all den här extra vikten och jag belastar säkert helt fel också eftersom jag går så illa nu med foglossningen och allt. Mina muskler lär ju dessutom vara totalt förtvinade vid det här laget eftersom jag mest är stillasittande.
Nåja, det här SKA ju vara sista veckan som gravid är det sagt. 42+0 ska jag ju få igångsättning. Det är nu på fredag, den 20 december. Ju mer jag läser om igångsättning desto dystrare blir jag. Det känns ungefär som att alla igångsättningar där kvinnan gått 2 veckor över tiden slutar med kejsarsnitt tillslut. Det är verkligen min största rädsla och fasa. Det finns så otroligt många anledningar till att jag absolut inte vill göra kejsarsnitt och jag kan vara ärlig och säga att hade det blivit så vad någon anledning hade jag blivit jätteledsen och besviken.
Vad jag har läst mig till verkar riskerna som störst om man är förstföderska och helt omogen då igångästtningen sker (antagligen därför att man då har två faktorer som lutar mot en utdragen förlossning?). Nu vet jag ju inte alls hur mogen/omogen jag är eftersom jag inte gjort någon vaginal undersökning men jag har ju inte haft några förvärkar eller liknanade så jag skulle ju inte direkt tro att min tapp är särskilt påverkad. Men vad vet jag?
Nu hoppas jag ju såklart att det kommer igång av sig självt men ärligt talat så tror jag inte det. Jag försöker ändå förbereda mig mentalt på att det kan bli både igångsättning och kejsarsnitt. Inget av de var ju något jag föreställt mig och det är ju så himla tråkigt om man blir jättebesviken så som sagt, lika bra att jag ställer in mig på att allt kan hända och kommer det sedan igång av sig självt så får det bli en bonus :)
söndag 15 december 2013
BF+10
Tänk att det redan är den 15 december och här fortsätter vi på övertid med bebis i magen. Måste vara ett himla mysigt litet hem jag skapat där inne för han vill sannerligen inte komma ut. För någon vecka sedan letade jag alla möjliga tecken på att det snart kunde vara dags men det har jag slutat med nu för det finns helt enkelt inga tecken. Inga sammandragningar, inga förvärkar, ingen slempropp, ingen vattenavgång... NADA.
Men trots att det är jobbigt p.g.a att det känns som att min egna kropp strejkar mer och mer för varje dag så känner jag inte längre den där extrema hopplösheten som jag hade de första 6 dagarna på övertid. För övrigt blir det igångsättning nästa vecka hur som helst och det känns jätteskönt att veta att det bara är några få dagar kvar i vilket fall som helst. Nästa vecka så har vi honom hos oss. Gissa om vi längtar? :)
Imorgon ska jag till barnmorskan igen och det blir också sista besöket. Blir skönt att få mäta magen och lyssna på hjärtljuden. Man blir ju lite extra nojig nu på slutet att något ska gå snett. Usch, hemska tanke. Sedan vet jag inte riktigt om det blir lite mer prat angående igångsättningen. Jag fick ju några papper sist som förklarade en del men jag längtar så tills att jag faktiskt får själva datumet och tiden. Mentalt är det skönt att ha något att sikta in sig på. Fast i papperna står det att någon från sjukhuset ringer inom 1-2 dagar innan igångsättningen sker och berättar vilken avdelning man ska till osv. 2 dagar innan, okej, men 1 dag innan känns lite väl... nära inpå kan jag tycka. Jag hade nog uppskattat om jag fick veta avdelning/tid mer än kanske ett par timmar innan vi ska åka dit. Jag har också börjat tänka lite på det här med OM det skulle vara fullt på förlossningen. Jag är livrädd för att de ska säga att jag får vänta en dag eller två för att det inte finns plats för mig. För jag tänker att de liksom prioriterar de som kommer in och är i full gång med sin förlossning framför någon som inte ens är det minsta mogen typ, ha ha! Men det kanske inte fungerar så? Har man tid för igångsättning så har man kanske plats helt enkelt?
Men trots att det är jobbigt p.g.a att det känns som att min egna kropp strejkar mer och mer för varje dag så känner jag inte längre den där extrema hopplösheten som jag hade de första 6 dagarna på övertid. För övrigt blir det igångsättning nästa vecka hur som helst och det känns jätteskönt att veta att det bara är några få dagar kvar i vilket fall som helst. Nästa vecka så har vi honom hos oss. Gissa om vi längtar? :)
Imorgon ska jag till barnmorskan igen och det blir också sista besöket. Blir skönt att få mäta magen och lyssna på hjärtljuden. Man blir ju lite extra nojig nu på slutet att något ska gå snett. Usch, hemska tanke. Sedan vet jag inte riktigt om det blir lite mer prat angående igångsättningen. Jag fick ju några papper sist som förklarade en del men jag längtar så tills att jag faktiskt får själva datumet och tiden. Mentalt är det skönt att ha något att sikta in sig på. Fast i papperna står det att någon från sjukhuset ringer inom 1-2 dagar innan igångsättningen sker och berättar vilken avdelning man ska till osv. 2 dagar innan, okej, men 1 dag innan känns lite väl... nära inpå kan jag tycka. Jag hade nog uppskattat om jag fick veta avdelning/tid mer än kanske ett par timmar innan vi ska åka dit. Jag har också börjat tänka lite på det här med OM det skulle vara fullt på förlossningen. Jag är livrädd för att de ska säga att jag får vänta en dag eller två för att det inte finns plats för mig. För jag tänker att de liksom prioriterar de som kommer in och är i full gång med sin förlossning framför någon som inte ens är det minsta mogen typ, ha ha! Men det kanske inte fungerar så? Har man tid för igångsättning så har man kanske plats helt enkelt?
fredag 13 december 2013
BF+8
Lucia, fredag den 13 och graviditetsvecka 42 har vi idag kommit till. Jag känner mig nästan lite förundrad över det här nu faktiskt. Vissa får prematurt, andra föder ett par veckor innan beräknat men ändå inom spannet för att vara fullgången, ett fåtal lyckas pricka in helt rätt datum och vissa går över några dagar. Jag undrar om det egentligen finns någon logik i det hela?
Vissa säger att bebisen kommer när den är färdig, vilket jag hade kunnat köpa om nu alla bebisar kom ut och var normalstora. Men istället kommer det ut vissa som är pyttesmå på under 3000 g och 50 cm och vissa bjässar på över 4500 g och 55 cm. Det "värsta" jag läst om var en bebis som kom ut 2 veckor efter beräknat som vägde närmare 6 (!) kg och var 62 cm lång. Mamman hade visserligen 2 barn sedan tidigare som också varit rätt stora (men inte sååå stora) och hon sa att det typ kändes som att få en tremånaders bebis på en gång och inte en nyfödd, vilket hon tyckte kändes himla trist. Jag kan förstå det. Jag hoppas inte att min övertid här nu påverkar lillens vikt jättemycket. Vill gärna ha en normalstor bebis av flera olika anledningar. Men det blir ju såklart som det blir ändå och inget jag kan styra över.
Ungefär sedan BF så tycker jag verkligen att jag har kunnat känna att den här lillen lugnat sig rejält i magen. Det är inte det att jag inte känt några rörelser men det har varit precis som att det verkligen inte finns plats att röra sig på. Men igår vet jag inte riktigt vad som hade hänt för då var han igång HELA dagen i princip. Han buffade och sparkade massa och det var till och med så intensivt så att jag var helt öm igår kväll vid revbenen på sidan där han bökat mest. Kan man få blåmärken på revbenen? ha ha. Även nu på förmiddagen har det varit full rulle där inne och mina stackars revben ömmar. Knäppt det där :)
Jag har ingen som helst förhoppning att den här envise lille bebisen ska kika ut under helgen. Det tåget men de förhoppningarna har liksom passerat nu känns det som. På måndag har jag tid hos bm igen och den tiden räknar jag med att jag ska gå på. Men jag tror ändå helgen kommer gå fort, som den brukar. Det är alltid lättare att få tiden att gå när Mattias är hemma också. Vi får väl se vad för roligt vi hittar på.
Vissa säger att bebisen kommer när den är färdig, vilket jag hade kunnat köpa om nu alla bebisar kom ut och var normalstora. Men istället kommer det ut vissa som är pyttesmå på under 3000 g och 50 cm och vissa bjässar på över 4500 g och 55 cm. Det "värsta" jag läst om var en bebis som kom ut 2 veckor efter beräknat som vägde närmare 6 (!) kg och var 62 cm lång. Mamman hade visserligen 2 barn sedan tidigare som också varit rätt stora (men inte sååå stora) och hon sa att det typ kändes som att få en tremånaders bebis på en gång och inte en nyfödd, vilket hon tyckte kändes himla trist. Jag kan förstå det. Jag hoppas inte att min övertid här nu påverkar lillens vikt jättemycket. Vill gärna ha en normalstor bebis av flera olika anledningar. Men det blir ju såklart som det blir ändå och inget jag kan styra över.
Ungefär sedan BF så tycker jag verkligen att jag har kunnat känna att den här lillen lugnat sig rejält i magen. Det är inte det att jag inte känt några rörelser men det har varit precis som att det verkligen inte finns plats att röra sig på. Men igår vet jag inte riktigt vad som hade hänt för då var han igång HELA dagen i princip. Han buffade och sparkade massa och det var till och med så intensivt så att jag var helt öm igår kväll vid revbenen på sidan där han bökat mest. Kan man få blåmärken på revbenen? ha ha. Även nu på förmiddagen har det varit full rulle där inne och mina stackars revben ömmar. Knäppt det där :)
Jag har ingen som helst förhoppning att den här envise lille bebisen ska kika ut under helgen. Det tåget men de förhoppningarna har liksom passerat nu känns det som. På måndag har jag tid hos bm igen och den tiden räknar jag med att jag ska gå på. Men jag tror ändå helgen kommer gå fort, som den brukar. Det är alltid lättare att få tiden att gå när Mattias är hemma också. Vi får väl se vad för roligt vi hittar på.
torsdag 12 december 2013
BF+7
En vecka över tiden idag och jag vaknar upp och mår riktigt bra. Det var otippat men väldigt trevligt såklart. Jag har sovit bra hela natten och vaknade utsövd och inte ens särskilt ont i kroppen hade jag heller. Det är ju helt underbart. Nu känner jag verkligen att det här kommer bli en bra dag som nog kommer att gå rätt fort för jag har energi att göra massa saker.
På något sätt tror jag också att det lite var en magisk gräns igår. Det var så laddat på något vis att man går och väntar så jag spände mig nog och allt blev liksom bara pest. Nu känner jag verkligen att jag inte har några som helst förhoppningar på att den här bebisen ska komma ut av sig självt så det är lika bra att inte tänka på att han kommer göra det varje minut av varje dag. Istället är jag nu inställd på sista dagen som han faktiskt får vara i magen innan det blir igångsättning och nu helt plötsligt är det ju inte så lång tid kvar tills dess. Vi längtar såklart ihjäl oss efter vår bebis men han kommer helt enkelt när han kommer :)
Nu ska jag mysa ner mig i soffan framför en film och med god frukost, sedan starta dagen med lite frisk luft, städning, brödbak, matlagning, pyssel, lek med katten och läsning. Det ska nog hålla mig sysselsatt tills Mattias kommer hem från jobbet. Allt sker ju verkligen inte i ultra speed här nu för tiden nämligen ;)
På något sätt tror jag också att det lite var en magisk gräns igår. Det var så laddat på något vis att man går och väntar så jag spände mig nog och allt blev liksom bara pest. Nu känner jag verkligen att jag inte har några som helst förhoppningar på att den här bebisen ska komma ut av sig självt så det är lika bra att inte tänka på att han kommer göra det varje minut av varje dag. Istället är jag nu inställd på sista dagen som han faktiskt får vara i magen innan det blir igångsättning och nu helt plötsligt är det ju inte så lång tid kvar tills dess. Vi längtar såklart ihjäl oss efter vår bebis men han kommer helt enkelt när han kommer :)
Nu ska jag mysa ner mig i soffan framför en film och med god frukost, sedan starta dagen med lite frisk luft, städning, brödbak, matlagning, pyssel, lek med katten och läsning. Det ska nog hålla mig sysselsatt tills Mattias kommer hem från jobbet. Allt sker ju verkligen inte i ultra speed här nu för tiden nämligen ;)
onsdag 11 december 2013
Vecka 41
Tänka sig att jag inte lyckades slippa undan den här veckouppdateringen heller. Jag trodde nog faktiskt innerst inne att vår bebis skulle vara ute vid det här laget. Jag hade nog räknat med ett par dagars övertid, kanske 2-3-4, men inte mer än så. Mentalt var jag nog inte inställd på mer än så vilket jag tror är en del av anledningen till att det är så galet trist nu att vänta. Det känns som att det föds bebisar åt höger och vänster. ALLA föder barn utom jag. Jag vet ju visserligen att det inte är sant, men det känns så.
Jag som normalt tycker att graviditetsveckorna gått ganska fort tycker då att den här veckan har gått i ett extreeeeeemt långsamt tempo. Jag bara fattar inte hur dagarna kan gå så långsamt. Jag tror visserligen det kan ha att göra med att jag bara sitter här hemma och gör ingenting, men ärligt talat så har jag varken ork eller stor lust till att göra massa saker. Det ENDA jag vill är att få träffa vår bebis nu.
Vi har nog testat alla möjliga husmorsknep nu och jag tycker att det är lika intressant varje gång någon kommer med tips och råd. "Gör si, gör så... det funkade för mig". Ja, det är kanske möjligt men jag har redan testat allt och det funkar INTE för mig. Hade något fungerat så hade det här barnet varit ute för länge sedan kan jag lova.
Så, förutom att det är galet tråkigt att gå på övertid och bara vänta vänta vänta, hur har den här veckan varit då?
Fruktansvärd. ha ha ha! Alltså, tidigare har jag ändå kunnat sysselsätta mig med små saker under dagarna och visserligen har jag haft rätt ont ibland och de dagarna har blivit lugnare men det har ändå gått upp och ner så att jag emellanåt har kunnat njuta av hyfsade dagar då jag orkat/velat ta mig ut och göra saker. Nätterna har tidigare varit så sköna efter en lång dag med ryggont och lite andra krämpor och jag lyckades ju i princip sova hela nätter där ett tag vilket var underbart.
Den här veckan så har min foglossning blivit värre för varje dag. Jag trodde inte ens det var möjligt, men det är verkligen så. Det värsta sitter i ljumskarna vilket är rena tortyren eftersom det påverkar allt. Jag kan inte lyfta på benen själv mer än pyttelite och så fort jag vrider på mig eller rör benet på något vis så hugger det till som knivar och det känns som att jag går sönder. Att ta på sig byxor, strumpor och skor är en kamp vilket jag oftast får be om hjälp med och att ta mig en dusch hemma ensam på dagarna är nästan bara att glömma för jag kan inte hoppa i och ur badkaret själv. Att gå är också en plåga, för det känns som knivar som skär in vid varje steg. Jag har även foglossning som sitter mer bak mot ryggen men i jämförelse är det en fis i rymden.
Och nätterna som tidigare var min räddning är nu min största skräck. Jag kan känna smått ångest när kvällen kommer för jag vet att jag inte kommer kunna sova. Jag lyckas ofta somna, efter någon timma av vakenhet och tittande i taket, men vaknar alltid runt 3-4 av att hela kroppen värker. Det är som när man vaknar upp och har legat konstigt på nacken och har som nackspärr. Så känns det, fast i hela kroppen. Det känns ungefär som att jag har hoppat ner från ett berg och brutit mina ben överallt eller blivit överkörd av en buss eller något. ha ha! När jag väl vaknat är det ofta kört. Jag får kliva upp på toa vilket är ett helt projekt i sig och det gör rent ut sagt skitont att komma upp ur sängen och gå bort till toaletten. Sedan känner jag i min ömma kropp att jag absolut inte vill gå och lägga mig igen för man vill liksom inte belasta det onda ännu mer, men var tusan ska jag göra uppe kl 3-4 på natten? Dessutom ÄR jag ju himla trött, det är bara det att jag inte kan sova. Oftast följer ett par timmar av att jag bara vrider och vänder på mig för att försöka fördela smärtan lite på olika kroppsdelar och lagom till att Mattias ska upp till jobbet så brukar jag slumra till i ca 2 timmar av ren utmattning. Sedan vaknar jag upp som i en dimma av extrem trötthet och helt öm i hela kroppen är jag och så börjar hela proceduren om.
Så, det var allt för den här veckan. Gnälligt värre va? Men det är ju trots allt mina tankar, känslor och min blogg som ändå ska reflektera den här graviditeten och sanningen. Så jag skriver precis som det känns även om det säkert blir rätt tröttsamt att bara läsa om hur segt och tungt allt är just nu.
Jag som normalt tycker att graviditetsveckorna gått ganska fort tycker då att den här veckan har gått i ett extreeeeeemt långsamt tempo. Jag bara fattar inte hur dagarna kan gå så långsamt. Jag tror visserligen det kan ha att göra med att jag bara sitter här hemma och gör ingenting, men ärligt talat så har jag varken ork eller stor lust till att göra massa saker. Det ENDA jag vill är att få träffa vår bebis nu.
Vi har nog testat alla möjliga husmorsknep nu och jag tycker att det är lika intressant varje gång någon kommer med tips och råd. "Gör si, gör så... det funkade för mig". Ja, det är kanske möjligt men jag har redan testat allt och det funkar INTE för mig. Hade något fungerat så hade det här barnet varit ute för länge sedan kan jag lova.
Så, förutom att det är galet tråkigt att gå på övertid och bara vänta vänta vänta, hur har den här veckan varit då?
Fruktansvärd. ha ha ha! Alltså, tidigare har jag ändå kunnat sysselsätta mig med små saker under dagarna och visserligen har jag haft rätt ont ibland och de dagarna har blivit lugnare men det har ändå gått upp och ner så att jag emellanåt har kunnat njuta av hyfsade dagar då jag orkat/velat ta mig ut och göra saker. Nätterna har tidigare varit så sköna efter en lång dag med ryggont och lite andra krämpor och jag lyckades ju i princip sova hela nätter där ett tag vilket var underbart.
Den här veckan så har min foglossning blivit värre för varje dag. Jag trodde inte ens det var möjligt, men det är verkligen så. Det värsta sitter i ljumskarna vilket är rena tortyren eftersom det påverkar allt. Jag kan inte lyfta på benen själv mer än pyttelite och så fort jag vrider på mig eller rör benet på något vis så hugger det till som knivar och det känns som att jag går sönder. Att ta på sig byxor, strumpor och skor är en kamp vilket jag oftast får be om hjälp med och att ta mig en dusch hemma ensam på dagarna är nästan bara att glömma för jag kan inte hoppa i och ur badkaret själv. Att gå är också en plåga, för det känns som knivar som skär in vid varje steg. Jag har även foglossning som sitter mer bak mot ryggen men i jämförelse är det en fis i rymden.
Och nätterna som tidigare var min räddning är nu min största skräck. Jag kan känna smått ångest när kvällen kommer för jag vet att jag inte kommer kunna sova. Jag lyckas ofta somna, efter någon timma av vakenhet och tittande i taket, men vaknar alltid runt 3-4 av att hela kroppen värker. Det är som när man vaknar upp och har legat konstigt på nacken och har som nackspärr. Så känns det, fast i hela kroppen. Det känns ungefär som att jag har hoppat ner från ett berg och brutit mina ben överallt eller blivit överkörd av en buss eller något. ha ha! När jag väl vaknat är det ofta kört. Jag får kliva upp på toa vilket är ett helt projekt i sig och det gör rent ut sagt skitont att komma upp ur sängen och gå bort till toaletten. Sedan känner jag i min ömma kropp att jag absolut inte vill gå och lägga mig igen för man vill liksom inte belasta det onda ännu mer, men var tusan ska jag göra uppe kl 3-4 på natten? Dessutom ÄR jag ju himla trött, det är bara det att jag inte kan sova. Oftast följer ett par timmar av att jag bara vrider och vänder på mig för att försöka fördela smärtan lite på olika kroppsdelar och lagom till att Mattias ska upp till jobbet så brukar jag slumra till i ca 2 timmar av ren utmattning. Sedan vaknar jag upp som i en dimma av extrem trötthet och helt öm i hela kroppen är jag och så börjar hela proceduren om.
Så, det var allt för den här veckan. Gnälligt värre va? Men det är ju trots allt mina tankar, känslor och min blogg som ändå ska reflektera den här graviditeten och sanningen. Så jag skriver precis som det känns även om det säkert blir rätt tröttsamt att bara läsa om hur segt och tungt allt är just nu.
BF+6
I natt drömde jag att hela slemproppen kom ut och att mina värkar startade. Jag var i fullkomlig extas och tänkte att "NU äntligen är det dags". Jag dansade glädjedans och kände mig allmänt lycklig. Tror ni jag blev besviken när jag vaknade upp till mitt vanliga ryggont och insåg att det hela bara var en dröm? Ja, riktigt besviken blev jag och min lycka sjönk direkt ner till noll igen när jag insåg att jag nu har ytterligare en dag att försöka genomlida, suck!
För typ en vecka sedan bestämde jag mig för att måla tånaglarna. Jag tänkte typ att "ingenting under förlossningen kommer ju vara direkt fräscht men jag kan ju åtminstone ha fina tånaglar". Så jag putsade till dem och satte igång att måla vilket verkligen blev ett stort projekt. Det tog 30 minuter att måla 10 naglar, ha ha. Det var allt annat än lätt och bekvämt men jag var SÅ nöjd när det hela var gjort och tänkte att jag nu i alla fall var redo för förlossningen och aldrig skulle ge mig in på att göra detta igen.
Hur tror ni mina naglar ser ut idag? Inte som för en vecka sedan i alla fall. Naglar växer ju som bekant så färgen har liksom hängt med och dessutom har den börjat flagna på vissa ställen. Okej, det ser fortfarande helt okej ut men inte sådär fint och fräscht som för en vecka sedan. Så trots att jag dyrt och heligt lovade mig att aldrig göra om detta så tror jag faktiskt att jag ska se till att göra det idag. Om jag dessutom ska få bort den gamla färgen först och sedan putsa till naglarna också innan jag målar ny färg så kanske jag lyckas döda en hel timma av min dag. Bra va? ;)
För typ en vecka sedan bestämde jag mig för att måla tånaglarna. Jag tänkte typ att "ingenting under förlossningen kommer ju vara direkt fräscht men jag kan ju åtminstone ha fina tånaglar". Så jag putsade till dem och satte igång att måla vilket verkligen blev ett stort projekt. Det tog 30 minuter att måla 10 naglar, ha ha. Det var allt annat än lätt och bekvämt men jag var SÅ nöjd när det hela var gjort och tänkte att jag nu i alla fall var redo för förlossningen och aldrig skulle ge mig in på att göra detta igen.
Hur tror ni mina naglar ser ut idag? Inte som för en vecka sedan i alla fall. Naglar växer ju som bekant så färgen har liksom hängt med och dessutom har den börjat flagna på vissa ställen. Okej, det ser fortfarande helt okej ut men inte sådär fint och fräscht som för en vecka sedan. Så trots att jag dyrt och heligt lovade mig att aldrig göra om detta så tror jag faktiskt att jag ska se till att göra det idag. Om jag dessutom ska få bort den gamla färgen först och sedan putsa till naglarna också innan jag målar ny färg så kanske jag lyckas döda en hel timma av min dag. Bra va? ;)
tisdag 10 december 2013
BF+5
Jag hade ju tyckt att det hade varit fint om lillen valt att komma just idag på självaste nobeldagen, men åter igen verkar han ha helt andra planer. Kanske inväntar han att få ett coolt födelsedatum (2013-12-11) eller så tänker han helt enkelt stanna i magen så länge han bara får.
Humöret här hemma går väldigt mycket upp och ner. För någon/några dagar sedan kände jag nästan panik över att han inte hade kommit. Idag känns det som att jag tar det mer med ro. Jag har inga förhoppningar att han ska komma idag, imorgon eller ens den här veckan så varför ha ångest varje morgon när man vaknar eller varje kväll när man ska sova över att det fortfarande inte hänt något (som att jag inte redan visste det liksom).
Just idag känner jag att han kommer när han kommer och hade det inte varit för min foglossning som verkligen blir värre och värre för varje dag så kanske jag t.o.m hade kunnat njuta av mina sista dagar/timmar som gravid. Men nu har jag ju ont i hela kroppen, sover knappt på nätterna och går ständigt runt som i en dimma av trötthet och smärta. Roligare hade det ju kunnat vara, men oavsett så är det INTE många dagar kvar nu och jag försöker att leva en dag i taget. Att tänka 10 dagar (då det eventuellt blir igångsättning) blir alldeles för jobbigt.
Hos barnmorskan igår mättes magen till 1 cm större än förra veckan så den fortsätter att växa och som jag sa så känns det verkligen. Min mage är stenhård hela tiden för nu tror jag verkligen inte att det finns någon mer plats där inne. Det trycks ut mot sidorna och det är helt otroligt att det bara är lite hud emellan oss nu. Hjärtljuden var som vanligt fina och blodtrycket var super. Hon klämde på magen och berättade att "här uppe ligger en liten rumpa" och sedan skulle hon känna efter hur bebisens huvud låg och jag tyckte hon tryckte lite längre än vanligt. Därefter var hon tyst (hon brukar annars alltid direkt säga om huvudet är ruckbart/fixerat osv) och gick tillbaka upp på magen och började klämma där hon tidigare sa att rumpan var och klämde en liten stund innan hon frågade mig var jag brukade känna sparkar och när jag pekade på någonstans uppe till vänster så var hon nöjd och sa bara "fint". Just då tänkte jag inte så mycket på det med när jag gick där ifrån var det ändå en tanke som kom ifatt mig och jag blev nästan lite orolig. Så typiskt att jag inte bara frågade henne där och då men eftersom hon sa "fint" så tänkte jag att det nog är bra, vilket det säkert också var/är. Men nu undrar jag verkligen vad det var hon funderade på som fick henne att känna extra och fråga var jag känner sparkarna. Tänk om hon inte kände huvudet? Tänk om det ploppat ut ur bäckenet så att bebisen ligger och skvalpar runt hela i magen? Kan det ens hända efter att bebis varit fixerad? Ärligt talat så har jag reagerat ett tag på att den här lila rumpan verkligen förflyttar sig över hela magen. Hur är det ens möjligt att vara så rörlig när huvudet ändå sitter fast? Eller så kanske huvudet nu bara är jättelångt ner i bäckenet så att det är svårt att känna det? Ja, hur som helst så var det himla dumt att jag inte frågade henne på en gång, för nu kommer jag säkert gå och fundera på detta tills nästa vecka när jag ska dit.
Humöret här hemma går väldigt mycket upp och ner. För någon/några dagar sedan kände jag nästan panik över att han inte hade kommit. Idag känns det som att jag tar det mer med ro. Jag har inga förhoppningar att han ska komma idag, imorgon eller ens den här veckan så varför ha ångest varje morgon när man vaknar eller varje kväll när man ska sova över att det fortfarande inte hänt något (som att jag inte redan visste det liksom).
Just idag känner jag att han kommer när han kommer och hade det inte varit för min foglossning som verkligen blir värre och värre för varje dag så kanske jag t.o.m hade kunnat njuta av mina sista dagar/timmar som gravid. Men nu har jag ju ont i hela kroppen, sover knappt på nätterna och går ständigt runt som i en dimma av trötthet och smärta. Roligare hade det ju kunnat vara, men oavsett så är det INTE många dagar kvar nu och jag försöker att leva en dag i taget. Att tänka 10 dagar (då det eventuellt blir igångsättning) blir alldeles för jobbigt.
Hos barnmorskan igår mättes magen till 1 cm större än förra veckan så den fortsätter att växa och som jag sa så känns det verkligen. Min mage är stenhård hela tiden för nu tror jag verkligen inte att det finns någon mer plats där inne. Det trycks ut mot sidorna och det är helt otroligt att det bara är lite hud emellan oss nu. Hjärtljuden var som vanligt fina och blodtrycket var super. Hon klämde på magen och berättade att "här uppe ligger en liten rumpa" och sedan skulle hon känna efter hur bebisens huvud låg och jag tyckte hon tryckte lite längre än vanligt. Därefter var hon tyst (hon brukar annars alltid direkt säga om huvudet är ruckbart/fixerat osv) och gick tillbaka upp på magen och började klämma där hon tidigare sa att rumpan var och klämde en liten stund innan hon frågade mig var jag brukade känna sparkar och när jag pekade på någonstans uppe till vänster så var hon nöjd och sa bara "fint". Just då tänkte jag inte så mycket på det med när jag gick där ifrån var det ändå en tanke som kom ifatt mig och jag blev nästan lite orolig. Så typiskt att jag inte bara frågade henne där och då men eftersom hon sa "fint" så tänkte jag att det nog är bra, vilket det säkert också var/är. Men nu undrar jag verkligen vad det var hon funderade på som fick henne att känna extra och fråga var jag känner sparkarna. Tänk om hon inte kände huvudet? Tänk om det ploppat ut ur bäckenet så att bebisen ligger och skvalpar runt hela i magen? Kan det ens hända efter att bebis varit fixerad? Ärligt talat så har jag reagerat ett tag på att den här lila rumpan verkligen förflyttar sig över hela magen. Hur är det ens möjligt att vara så rörlig när huvudet ändå sitter fast? Eller så kanske huvudet nu bara är jättelångt ner i bäckenet så att det är svårt att känna det? Ja, hur som helst så var det himla dumt att jag inte frågade henne på en gång, för nu kommer jag säkert gå och fundera på detta tills nästa vecka när jag ska dit.
måndag 9 december 2013
BF+4
Ja, jag är fortfarande väldigt gravid och bebis verkar fortfarande inte ha några som helst planer på att komma ut till världen. Idag är ju dagen som jag tippat på att han ska komma men jag tror faktiskt inte att han gör det, hur mycket jag än önskar det.
Trots att det varit helg och Mattias har varit hemma så har den här helgen känts otroligt lång och seg. Vi båda två har nog mest gått och väntat och hoppats på att något skulle ske.
Hur som helst så HOPPAS jag verkligen att det här var vår sista helg tillsammans utan en liten bebis. Inte bara känns det som att jag går upp typ 1 kg om dagen nu vilket gör allt så tungt fysiskt men psykiskt så är jag superkänslig nu. Det kom någon gång under helgen. Jag gråter för minsta lilla och är irriterad över det mesta. Det känns jättetråkigt att de sista dagarna som gravid är såhär å andra sidan är det ju inte mycket jag kan göra åt saken.
Idag ska jag till barnmorskan igen och jag är himla nyfiken på om magen har växt något sedan jag var där förra måndagen. För det känns verkligen som att jag blir större för varje dag och jag blir mer och mer nojig för att den lille där inne fettar på sig massa och kommer komma ut som en stor bebis. Men kanske är det så att jag har fått lite extra vätska i min kropp nu? För första gången under graviditeten känner jag nämligen nu hur mina ringar sitter tajt och hur vissa skor kan kännas lite trånga. Ja ja, vi får se vad barnmorskan säger.
Ska nog försöka se till att den här dagen går hyfsat snabbt med ett besök på stan efteråt med lite shopping och sedan ska jag nog baka lite lussekatter och njuta framför en film till kvällen :)
Trots att det varit helg och Mattias har varit hemma så har den här helgen känts otroligt lång och seg. Vi båda två har nog mest gått och väntat och hoppats på att något skulle ske.
Hur som helst så HOPPAS jag verkligen att det här var vår sista helg tillsammans utan en liten bebis. Inte bara känns det som att jag går upp typ 1 kg om dagen nu vilket gör allt så tungt fysiskt men psykiskt så är jag superkänslig nu. Det kom någon gång under helgen. Jag gråter för minsta lilla och är irriterad över det mesta. Det känns jättetråkigt att de sista dagarna som gravid är såhär å andra sidan är det ju inte mycket jag kan göra åt saken.
Idag ska jag till barnmorskan igen och jag är himla nyfiken på om magen har växt något sedan jag var där förra måndagen. För det känns verkligen som att jag blir större för varje dag och jag blir mer och mer nojig för att den lille där inne fettar på sig massa och kommer komma ut som en stor bebis. Men kanske är det så att jag har fått lite extra vätska i min kropp nu? För första gången under graviditeten känner jag nämligen nu hur mina ringar sitter tajt och hur vissa skor kan kännas lite trånga. Ja ja, vi får se vad barnmorskan säger.
Ska nog försöka se till att den här dagen går hyfsat snabbt med ett besök på stan efteråt med lite shopping och sedan ska jag nog baka lite lussekatter och njuta framför en film till kvällen :)
lördag 7 december 2013
BF+2
Hade egentligen inte tänkt kika in här idag men Mattias fick lite oväntat besök från bästa vännen som just nu bor i Stockholm så han fick passa på att åka iväg ett par timmar nu på kvällen och ha det lite roligt med sina vänner. Lite trist för mig såklart för vi skulle egentligen åkt till stan och haft en mysig kväll men istället sitter jag själv och åter igen så går tiden i snigelfart. Men han kommer nog hem om ett par timmar så det borde jag väl klara ;)
I övrigt fick jag veta idag att en bekants lilla bebis kommit nu. Jag blev jätteförvånad för deras bebis var inte beräknad förrän runt den 25 december tror jag och visserligen skulle de få en tidigare igångsättning p.g.a lite tidigare komplicerade graviditeter/förlossningar men vad jag vet så skulle det inte ske förrän runt den 12 december eller något så deras lilla plutt måste helt enkelt ha valt själv att titta ut tidigare.
I vilket fall är det ju såklart jättemysigt för dem men jag måste erkänna att det känns rätt snopet att man själv (som var beräknad 20 dagar tidigare) fortfarande sitter här tjock och utan bebis. Men åh så liten det lilla livet var och kära nån så mycket man längtar nu.
På ett sätt känns det som att allt blir tyngre och tyngre för varje dag nu. Jag tycker magen rejält för varje dag och helt ärligt så tycker jag verkligen att den kan sluta växa nu. Trots detta går dagarna ändå hyfsat bra. Nog för att jag är less på att vara gravid, men jag vet vissa som berättat att de i princip bara suttit hemma och gråtit när de gick på övertid och att det var det värsta i deras liv och riktigt så illa har det inte blivit här än. Men jag kanske säger annorlunda om jag fortfarande sitter här med stor mage om 10 dagar ;)
I övrigt fick jag veta idag att en bekants lilla bebis kommit nu. Jag blev jätteförvånad för deras bebis var inte beräknad förrän runt den 25 december tror jag och visserligen skulle de få en tidigare igångsättning p.g.a lite tidigare komplicerade graviditeter/förlossningar men vad jag vet så skulle det inte ske förrän runt den 12 december eller något så deras lilla plutt måste helt enkelt ha valt själv att titta ut tidigare.
I vilket fall är det ju såklart jättemysigt för dem men jag måste erkänna att det känns rätt snopet att man själv (som var beräknad 20 dagar tidigare) fortfarande sitter här tjock och utan bebis. Men åh så liten det lilla livet var och kära nån så mycket man längtar nu.
På ett sätt känns det som att allt blir tyngre och tyngre för varje dag nu. Jag tycker magen rejält för varje dag och helt ärligt så tycker jag verkligen att den kan sluta växa nu. Trots detta går dagarna ändå hyfsat bra. Nog för att jag är less på att vara gravid, men jag vet vissa som berättat att de i princip bara suttit hemma och gråtit när de gick på övertid och att det var det värsta i deras liv och riktigt så illa har det inte blivit här än. Men jag kanske säger annorlunda om jag fortfarande sitter här med stor mage om 10 dagar ;)
 |
| Vi vill gärna att du kommer ut snart lille vän |
fredag 6 december 2013
BF+1
Ingen bebis i sikte här inte och egentligen var det väl lika bra det för det blev en faslig snöstorm här igår kväll som vi inte alls var beredda på. Vi var borta under kvällen och när vi skulle åka hem var det väldigt läskigt att vara ute och köra, det blåste jättemycket och det var som iskristaller på vägarna. Jag tänkte "i natt får han gärna stanna inne i magen för jag har då ingen som helst lust att med onda värkar ta mig ut i det här vädret och ut på vägarna". Han lyssnade snällt där på sin mamma och hade inte den minsta lust att komma ut i natt.
Nu är jag hyfsat utsövd igen så nog tycker jag att idag hade varit rätt lämpligt. Snön ligger vit på marken och det hade väl varit mysigt att födas då? Men, åter igen tror jag inte att Herrn och jag har samma planer. Han verkar trivas supergott i magen och jag har inte den minsta antydan till värk eller annat, suck!
Ja ja, idag ska jag försöka storstäda inför helgen och hoppas på att det blir sista städningen innan liten kommer till oss. Jag har känt mig lite stressad de senaste dagarna för att jag inte riktigt orkat ta tag i städningen här hemma och visst, vi hade nog haft tid att plocka undan när väl värkarna satt igång också men jag har tänkt på scenariot att det sätter igång på sen kväll/natt och då kan vi visserligen gå här och småplocka med städa (dvs dammsuga och så) kan man ju inte göra mitt i natten när man bor i lägenhet. Kanske är det lustigt att det är DET jag går och oroar mig över men faktum är att det just nu känns väldigt viktigt att inte sedan behöva komma hem från BB med huset fullt av dammtussar överallt. Sedan kan det ju gott hända att mina föräldrar får komma över en sväng och se till vår lille misse och jag skulle skämmas så mycket om det inte var hyfsat städat.
Hur som helst, det ska bli skönt att gå här hemma och pyssla lite med ditten och datten i lugn och ro lyssnandes till julmusik. Jag är ju knappast en orkan längre som kan göra sådana här saker snabbt utan det tar TID. Emellanåt måste jag ju nämligen äta och vila ryggen också så har jag tur är jag kanske klar lagom tills att Mattias kommer hem från jobbet :)
För övrigt så brukar jag ju för det mesta knappt uppdatera bloggen alls över helgen och det är inte alls säkert att det kommer bli något uppdaterande nu heller, oavsett om det blir bebis eller inte. Så hör ni inget nu över helgen så behöver ni inte bli helt excited för det. Det kan helt enkelt vara så att jag försöker insupa de sista dagarna av att bara barnlös tillsammans med min man och då har jag viktigare saker för mig än att sitta vid datorn.
Men trevlig helg på er alla i all fall :)
Nu är jag hyfsat utsövd igen så nog tycker jag att idag hade varit rätt lämpligt. Snön ligger vit på marken och det hade väl varit mysigt att födas då? Men, åter igen tror jag inte att Herrn och jag har samma planer. Han verkar trivas supergott i magen och jag har inte den minsta antydan till värk eller annat, suck!
Ja ja, idag ska jag försöka storstäda inför helgen och hoppas på att det blir sista städningen innan liten kommer till oss. Jag har känt mig lite stressad de senaste dagarna för att jag inte riktigt orkat ta tag i städningen här hemma och visst, vi hade nog haft tid att plocka undan när väl värkarna satt igång också men jag har tänkt på scenariot att det sätter igång på sen kväll/natt och då kan vi visserligen gå här och småplocka med städa (dvs dammsuga och så) kan man ju inte göra mitt i natten när man bor i lägenhet. Kanske är det lustigt att det är DET jag går och oroar mig över men faktum är att det just nu känns väldigt viktigt att inte sedan behöva komma hem från BB med huset fullt av dammtussar överallt. Sedan kan det ju gott hända att mina föräldrar får komma över en sväng och se till vår lille misse och jag skulle skämmas så mycket om det inte var hyfsat städat.
Hur som helst, det ska bli skönt att gå här hemma och pyssla lite med ditten och datten i lugn och ro lyssnandes till julmusik. Jag är ju knappast en orkan längre som kan göra sådana här saker snabbt utan det tar TID. Emellanåt måste jag ju nämligen äta och vila ryggen också så har jag tur är jag kanske klar lagom tills att Mattias kommer hem från jobbet :)
För övrigt så brukar jag ju för det mesta knappt uppdatera bloggen alls över helgen och det är inte alls säkert att det kommer bli något uppdaterande nu heller, oavsett om det blir bebis eller inte. Så hör ni inget nu över helgen så behöver ni inte bli helt excited för det. Det kan helt enkelt vara så att jag försöker insupa de sista dagarna av att bara barnlös tillsammans med min man och då har jag viktigare saker för mig än att sitta vid datorn.
Men trevlig helg på er alla i all fall :)
torsdag 5 december 2013
Vecka 40
På något märkligt sätt så känns det så stort att skriva den här veckouppdateringen. Förhoppningsvis är det den sista och bara de här senaste dagarna har det blivit så otroligt påtagligt att vi snart är föräldrar. Nu går vi lite som på nålar hemma och det är svårt att inte analysera ALLT som händer och sker med kroppen.
SMS och e-mail skickas flitigt till min mobil/mail med peppningar och frågan om det verkar vara på gång och Mattias har nog svårt att riktigt få ro på jobbet tror jag. Det hela känns nästan en smula dramatiskt just nu faktiskt, som om vattnet helt plötsligt skulle börja forsa ut och Mattias är på jobbet och inte hinner hem och jag behöver tillkalla ambulans som kanske inte hinner fram i tid så jag behöver föda här hemma i sängen, ha ha. Så kommer det ju givetvis inte bli men det är lite den känslan i luften, väldigt spänt liksom. Det känns som att både familj och vänner står redo att rycka ut vilken sekund som helst ;)
Nåväl, den här veckan har varit lugn på så vis att jag inte ens kunnat tro för en sekund att det är förlossning på gång. Han där inne har dock, som vanligt, varit en aktiv liten kille och magen åker upp och ner mest hela tiden. Den känns att det är riktigt trångt nu och jag börjar bli lite smått nojig över hur stor han kommer vara när han kommer ut. Det är märkligt egentligen för tidigare har jag inte ens tänkt på det men ju fler dagar som går desto mer känns det som att han kommer bli en stor bebis. I hope not, men man vet ju aldrig?
Det enda som egentligen om möjligt är nytt för den här veckan är att det har varit ett otroligt tryck neråt. Både fram men också bak. Det har stundtals känts som att han är på väg ut när jag går och det har varit en rätt obehaglig känsla och jag har kommit på mig själv att liksom gå lite extra hjulbent för att kunna ge honom plats att komma ut, ha ha! Nu är han ju fixerad men det fortsätter att sticka och trycka på väldigt ibland. Jag vet inte om det är så att bebisarna fortsätter att bara åka längre och längre ner i kanalen tills att de helt enkelt kommer ut? I vilket fall så tror jag att han ligger riktigt långt ner nu för det händer väldigt ofta när jag står/går att jag liksom får kramp i mina ljumskar, precis som om något trycker på nerver, vilket säkert hans lilla huvud gör.
Nätterna har varit ganska bra den här veckan, vilket är tacksamt. Jag känner mig för det mesta utvilad och känner att det är bra uppladdning för en eventuell förlossning. Dessvärre har en riktigt ond foglossning kommit tillbaka och det är riktigt illa på nätterna när jag försöker vända på mig. Jag kan helt enkelt inte lyfta på mina ben eller min kropp när jag ligger ner och antingen så vaknar jag till av extrem smärta när jag försökt lägesändra mig i sömnen eller så ändrar jag mig inte alls på jättemånga timmar och vaknar istället av att typ axlar/nacke/rygg känns helt ur led och det känns som att jag har liggsår lite överallt.
Jag undrar egentligen varför foglossningen kommit tillbaka så nu? För precis såhär kände jag för ett par veckor sedan men därefter gick det ju i princip över och jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Jag fick det då förklarat för mig att det kan bli bättre senare i graviditeten då bebisens huvud sjunker ner lite och liksom kilar fast bäckenet. Och nu vet jag ju att han är riktigt fastkilad så jag trodde inte det skulle bli sämre igen, men nu kanske han har kommit så långt ner så det är FÖR långt ner för att ha effekten av en kil? :) Faktum är att jag är lite småbekymrad över hur det kommer bli när förlossningen väl sätter igång om jag har såhär ont. Jag vet inte om man kanske inte kommer reflektera över den smärtan när man har så mycket annan smärta men det känns bara rätt jobbigt att inte kunna vara rörlig under förlossningen. Jag vill ju kunna gå runt och hjälpa bebis att komma ut och byta ställningar osv, men det kan nog bli svårt i dagsläget som sagt. Men kanske stabiliserar sig bäckenet lite igen när han väl är på väg ut? :)
SMS och e-mail skickas flitigt till min mobil/mail med peppningar och frågan om det verkar vara på gång och Mattias har nog svårt att riktigt få ro på jobbet tror jag. Det hela känns nästan en smula dramatiskt just nu faktiskt, som om vattnet helt plötsligt skulle börja forsa ut och Mattias är på jobbet och inte hinner hem och jag behöver tillkalla ambulans som kanske inte hinner fram i tid så jag behöver föda här hemma i sängen, ha ha. Så kommer det ju givetvis inte bli men det är lite den känslan i luften, väldigt spänt liksom. Det känns som att både familj och vänner står redo att rycka ut vilken sekund som helst ;)
Nåväl, den här veckan har varit lugn på så vis att jag inte ens kunnat tro för en sekund att det är förlossning på gång. Han där inne har dock, som vanligt, varit en aktiv liten kille och magen åker upp och ner mest hela tiden. Den känns att det är riktigt trångt nu och jag börjar bli lite smått nojig över hur stor han kommer vara när han kommer ut. Det är märkligt egentligen för tidigare har jag inte ens tänkt på det men ju fler dagar som går desto mer känns det som att han kommer bli en stor bebis. I hope not, men man vet ju aldrig?
Det enda som egentligen om möjligt är nytt för den här veckan är att det har varit ett otroligt tryck neråt. Både fram men också bak. Det har stundtals känts som att han är på väg ut när jag går och det har varit en rätt obehaglig känsla och jag har kommit på mig själv att liksom gå lite extra hjulbent för att kunna ge honom plats att komma ut, ha ha! Nu är han ju fixerad men det fortsätter att sticka och trycka på väldigt ibland. Jag vet inte om det är så att bebisarna fortsätter att bara åka längre och längre ner i kanalen tills att de helt enkelt kommer ut? I vilket fall så tror jag att han ligger riktigt långt ner nu för det händer väldigt ofta när jag står/går att jag liksom får kramp i mina ljumskar, precis som om något trycker på nerver, vilket säkert hans lilla huvud gör.
Nätterna har varit ganska bra den här veckan, vilket är tacksamt. Jag känner mig för det mesta utvilad och känner att det är bra uppladdning för en eventuell förlossning. Dessvärre har en riktigt ond foglossning kommit tillbaka och det är riktigt illa på nätterna när jag försöker vända på mig. Jag kan helt enkelt inte lyfta på mina ben eller min kropp när jag ligger ner och antingen så vaknar jag till av extrem smärta när jag försökt lägesändra mig i sömnen eller så ändrar jag mig inte alls på jättemånga timmar och vaknar istället av att typ axlar/nacke/rygg känns helt ur led och det känns som att jag har liggsår lite överallt.
Jag undrar egentligen varför foglossningen kommit tillbaka så nu? För precis såhär kände jag för ett par veckor sedan men därefter gick det ju i princip över och jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Jag fick det då förklarat för mig att det kan bli bättre senare i graviditeten då bebisens huvud sjunker ner lite och liksom kilar fast bäckenet. Och nu vet jag ju att han är riktigt fastkilad så jag trodde inte det skulle bli sämre igen, men nu kanske han har kommit så långt ner så det är FÖR långt ner för att ha effekten av en kil? :) Faktum är att jag är lite småbekymrad över hur det kommer bli när förlossningen väl sätter igång om jag har såhär ont. Jag vet inte om man kanske inte kommer reflektera över den smärtan när man har så mycket annan smärta men det känns bara rätt jobbigt att inte kunna vara rörlig under förlossningen. Jag vill ju kunna gå runt och hjälpa bebis att komma ut och byta ställningar osv, men det kan nog bli svårt i dagsläget som sagt. Men kanske stabiliserar sig bäckenet lite igen när han väl är på väg ut? :)
Beräknad förlossningsdag
Idag är det den 5 december 2013 vilket alltså är dagen som vi så länge gått och väntat på. Nu har jag ju tidigare redan sagt att jag inte direkt hakat upp mig på just detta datum för det är trots allt inte så vanligt att barnet kommer på just detta datum, men visst är det ett stort måldatum ändå.
Det innebär att vi faktiskt har fullgjort en hel graviditet och att bebis nu borde vara helt färdigbakad. Nu är det verkligen nära tills vi får träffa vår älskade, efterlängtade lilla son, som vi väntat och så mycket upp och nedgång vi haft på vår resa.
Det verkar dock inte som att det blir någon bebis idag heller. Visserligen ska man kanske aldrig säga aldrig, den här dagen har ju många timmar kvar och när det väl sätter igång så kan det ju gå i rasande fart. Men jag tror nog inte jag kommer ha sådan tur utan föreställer mig mer en dygnslång förlossning.
Hur som helst så är ju vår tid utan bebis väldigt begränsad nu och det ska bli jättespännande att se vilket datum han tillslut väljer att titta ut på. Ett datum som kommer ligga oss varmt om hjärtat för resten av livet ♥
Det innebär att vi faktiskt har fullgjort en hel graviditet och att bebis nu borde vara helt färdigbakad. Nu är det verkligen nära tills vi får träffa vår älskade, efterlängtade lilla son, som vi väntat och så mycket upp och nedgång vi haft på vår resa.
Det verkar dock inte som att det blir någon bebis idag heller. Visserligen ska man kanske aldrig säga aldrig, den här dagen har ju många timmar kvar och när det väl sätter igång så kan det ju gå i rasande fart. Men jag tror nog inte jag kommer ha sådan tur utan föreställer mig mer en dygnslång förlossning.
Hur som helst så är ju vår tid utan bebis väldigt begränsad nu och det ska bli jättespännande att se vilket datum han tillslut väljer att titta ut på. Ett datum som kommer ligga oss varmt om hjärtat för resten av livet ♥
 |
| Som vi längtar efter dig nu |
onsdag 4 december 2013
Otåligt
Ja, man märker att ni är nyfikna på om det blivit någon bebis eller inte för statistiken har höjts en del de sista dagarna :) Men än kan jag inte komma med något glädjande besked. Vaknar upp lika besviken varje morgon och tycker åtminstone att magen kan bjuda på lite smärtsamma sammandragningar, men icke, ha ha!
Det är lugnt som en filbunke här och jag börjar mer och mer tro att jag kanske trots allt blir en av de där som går över tiden fullt ut och får bli igångsatt, suck. Okej, nu har vi ju visserligen 2 veckor till på oss innan vi är där, men det känns inte direkt hoppfullt just nu måste jag medge.
I övrigt flyter allt på rätt bra. Jag sover hyfsat på nätterna igen vilket är otroligt skönt. Dessvärre gör min foglossning mig rätt begränsad på dagarna även då jag inte är trött. Så på något vis var det nästan lättare när jag ständigt var trött för då ville jag ändå bara ligga i soffan/sängen. Nu VILL jag gärna hitta på saker men kroppen säger nej. Det blir rätt långtråkigt och sega dagar när man är ensam från 7.30-17.30.
Mattias börjar bli otålig han också, nästan mer än mig faktiskt. Han brukar skicka minst 1 sms om dagen och fråga om jag har några värkar och på kvällarna så pratar han ofta om hur han vill att det ska sätta igång nu. Ja, vi är en lite otålig familj just nu. Men det är faktiskt väldigt frustrerande att inte veta när det bli av. Det här är ju det största i livet och då vill man ju gärna ha lite koll. Dessutom rent mentalt hade det varit skönt att veta om det liksom skulle blivit bebis i v 38 eller 42, det är lång tid att bara gå och vänta och hoppas varje dag.
Hoppet om att den här bebisen kommer innan BF är nu i alla fall ganska borta. Det skulle vara om det typ satte igång nu då och att bebisen är en raketbebis, men det är ju inte så troligt. Men vi får väl se :)
Men nu behöver jag lite tips på vad jag kan göra för att sysselsätta mig ett tag framöver. Tråkigt nog är det en rätt dålig årstid att vara "ledig" på. Vädret är inget vidare och dessutom blir det så mörkt tidigt. Folk är allmänt lite stressade inför julen och har inte riktigt tid att ses. Hade det varit sommar hade det nog varit lättare att fördriva dagarna men nu blir det ju inomhus som gäller. Så VAD kan jag hitta på?
Det är lugnt som en filbunke här och jag börjar mer och mer tro att jag kanske trots allt blir en av de där som går över tiden fullt ut och får bli igångsatt, suck. Okej, nu har vi ju visserligen 2 veckor till på oss innan vi är där, men det känns inte direkt hoppfullt just nu måste jag medge.
I övrigt flyter allt på rätt bra. Jag sover hyfsat på nätterna igen vilket är otroligt skönt. Dessvärre gör min foglossning mig rätt begränsad på dagarna även då jag inte är trött. Så på något vis var det nästan lättare när jag ständigt var trött för då ville jag ändå bara ligga i soffan/sängen. Nu VILL jag gärna hitta på saker men kroppen säger nej. Det blir rätt långtråkigt och sega dagar när man är ensam från 7.30-17.30.
Mattias börjar bli otålig han också, nästan mer än mig faktiskt. Han brukar skicka minst 1 sms om dagen och fråga om jag har några värkar och på kvällarna så pratar han ofta om hur han vill att det ska sätta igång nu. Ja, vi är en lite otålig familj just nu. Men det är faktiskt väldigt frustrerande att inte veta när det bli av. Det här är ju det största i livet och då vill man ju gärna ha lite koll. Dessutom rent mentalt hade det varit skönt att veta om det liksom skulle blivit bebis i v 38 eller 42, det är lång tid att bara gå och vänta och hoppas varje dag.
Hoppet om att den här bebisen kommer innan BF är nu i alla fall ganska borta. Det skulle vara om det typ satte igång nu då och att bebisen är en raketbebis, men det är ju inte så troligt. Men vi får väl se :)
Men nu behöver jag lite tips på vad jag kan göra för att sysselsätta mig ett tag framöver. Tråkigt nog är det en rätt dålig årstid att vara "ledig" på. Vädret är inget vidare och dessutom blir det så mörkt tidigt. Folk är allmänt lite stressade inför julen och har inte riktigt tid att ses. Hade det varit sommar hade det nog varit lättare att fördriva dagarna men nu blir det ju inomhus som gäller. Så VAD kan jag hitta på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)