Idag var vi på efterkontroll hos barnmorskan. Tyvärr var min egna barnmorska ledig så jag fick träffa en annan som jag aldrig träffat. Lite trist måste jag säga eftersom det känns som att halva nöjet med att komma på efterkontroll är att man får visa upp bebisen för sin barnmorska. Men men.
Det blev ett kort besök eftersom allt var normalt och jag inte hade några frågor osv. Jag avböjde den vaginala undersökningen den här gången, kände inget behov av den plus att jag hade lite fullt upp med ett barn i vardera arm.
Nåväl, det gick som sagt bra men jag måste känna att det kändes lite småtråkigt att hon lite hakade upp sig på vikten. Hon frågade om jag vägt mig idag och jag berättade vikten. Hon frågade om jag gått ner allt och jag sa att jag har ca 4-5 kg kvar till inskrivningsvikten. Sedan frågade hon om jag gick ner allt efter Mio och jag berättade att jag inte gjorde det utan hade ca 5 kg kvar från honom också.
Sedan verkade hon inte kunna släppa det för hon tjatade på om att jag måste gå ner i vikt nu och att jag verkligen borde gå ner i vikt innan jag blir gravid igen osv. Hon frågade om jag visste hur jag skulle tänka med mat osv och att hon annars kunde erbjuda professionell hjälp för att gå ner i vikt. Här någonstans började jag väl känna mig lite irriterad. Okej, hon har rätt i att jag behöver gå ner i vikt och att det vore bra att gå ner innan jag blir gravid igen. Men jag födde barn för 6 veckor sedan. 6 VECKOR. Jag menar, låt min kropp få ta det lite lugnt innan man ska börja hetsa med professionell hjälp.
Jag har inga planer på att bli gravid de kommande veckorna direkt så jag känner att jag har tid på mig att låta min kropp gå ner i lagom lugn takt. Att jag inte gick ner mellan Mio och Thea berodde enbart på att jag var lat och aldrig orkade fullfölja, det sa jag också till henne. Visst, de där sista kilona var riktigt envetna, men det hade inte varit omöjligt om jag inte var en sådan chokladälskare.
Nåväl. Vi pratade på lite mer och sedan skulle vi gå och hon sa "Välkommen tillbaka... Fast se till att gå ner i vikt först".
Hm, konstigt fokus måste jag säga.
Visar inlägg med etikett Gravid med syskon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gravid med syskon. Visa alla inlägg
onsdag 9 september 2015
måndag 27 juli 2015
Aj
Okej, värkarna kom igång igen mot eftermiddagen. Milda som rätt svag mensvärk och väldigt oregelbundna. Började klocka lite runt middagsdag men det kändes så meningslöst eftersom det var 11-45 minuter emellan så jag slutade efter en liten stund. Men vid 20-tiden började de bli starkare så 20.30 började jag klocka igen och har hållit på sedan dess.
Det gör mig otroligt frustrerad att värkarna blir starkare och starkare men INTE tätare. Nu har jag haft rejält ont vid varje värk i ca 4 h men de fortsätter att kolla med ungefär 9-15 minuters mellanrum, ofta runt 10-11. Jag måste definitivt andas mig igenom väldigt medvetet och att ligga ner när en värk kommer går absolut inte.
Ringde förlossningen för en dryg timme sedan och barnmorskan i telefonen var väldigt gullig och sa att vi var välkomna när vi ville egentligen. Mios barnvakt har 30 minuter att köra hit så med tanke på att det dessutom är mitt i natten nu så lär hon ju inte vara här på 30 minuter utan hon behöver väl få vakna till lite innan hon kör hit. Så jag räknar med att hon kommer vara här ungefär 45 minuter efter att vi ringer. Sedan blir det väl någon liten stund för överlämning av allt här hemma och sedan tar det 50 minuter att köra till förlossningen och så ska man parkera och allt det där. Så jag räknar ungefär med 2 timmar från att vi ringer barnvakten tills att vi befinner oss på förlossningen.
Hur som helst, barnmorskan tyckte att vi kanske kunde vänta tills det var ungefär 7 minuter mellan värkarna innan vi åkte in vilket verkar rätt rimligt, om det inte vore för att mina värkar aldrig vill börja komma tätare. De är väldigt kraftfulla som sagt och de har även ökat i längd från ungefär 30-40 sekunder till dryga minuten. Men de fortsätter att komma oregelbundet och inte sådär jätteofta som man tänker att de borde för att det ska vara dags att åka.
Men barnmorskan sa också i telefonen att vi är välkomna in på en kontroll när vi vill och om jag känner att det gör för ont (även om värkarna kommer oregelbundet) så kan vi alltid komma in i alla fall. Skönt, det verkar vara lugnt på förlossningen idag alltså. Hon sa att hon har gjort en notering att det startat igång för min del och att vi som sagt bara kan åka in när vi vill.
Jag sa att vi stannar hemma ett tag till och hoppas att värkarna ökar lite och inte avtar. Som det känns nu så tror jag att jag kommer få hålla på här hemma ett litet tag till, men jag tror faktiskt inte att det kommer klinga av nu. Det känns som att det är på riktigt.
Mattias ligger och sover lite och jag är egentligen också rätt trött (vi var precis på väg att gå och lägga oss nu när värkarna började eskalera) men jag kan inte sova nu, det gör för ont när värkarna väl kommer att ligga ner. Jag får väl kämpa på lite till i min ensamhet och väcka Mattias om ett tag när jag inte orkar mer.
Jag är hur som helst redo för att föda barn nu, JÄTTEREDO :) Jag längtar redan efter lustgasen, haha. Känns redan jobbigt att andas mig igenom värkarna (om än hanterbart) så det ska bli skönt när jag väl får den där gasen. Har tagit 2 Alvedon men det har ju inte hjälpt ett dugg.
Det gör mig otroligt frustrerad att värkarna blir starkare och starkare men INTE tätare. Nu har jag haft rejält ont vid varje värk i ca 4 h men de fortsätter att kolla med ungefär 9-15 minuters mellanrum, ofta runt 10-11. Jag måste definitivt andas mig igenom väldigt medvetet och att ligga ner när en värk kommer går absolut inte.
Ringde förlossningen för en dryg timme sedan och barnmorskan i telefonen var väldigt gullig och sa att vi var välkomna när vi ville egentligen. Mios barnvakt har 30 minuter att köra hit så med tanke på att det dessutom är mitt i natten nu så lär hon ju inte vara här på 30 minuter utan hon behöver väl få vakna till lite innan hon kör hit. Så jag räknar med att hon kommer vara här ungefär 45 minuter efter att vi ringer. Sedan blir det väl någon liten stund för överlämning av allt här hemma och sedan tar det 50 minuter att köra till förlossningen och så ska man parkera och allt det där. Så jag räknar ungefär med 2 timmar från att vi ringer barnvakten tills att vi befinner oss på förlossningen.
Hur som helst, barnmorskan tyckte att vi kanske kunde vänta tills det var ungefär 7 minuter mellan värkarna innan vi åkte in vilket verkar rätt rimligt, om det inte vore för att mina värkar aldrig vill börja komma tätare. De är väldigt kraftfulla som sagt och de har även ökat i längd från ungefär 30-40 sekunder till dryga minuten. Men de fortsätter att komma oregelbundet och inte sådär jätteofta som man tänker att de borde för att det ska vara dags att åka.
Men barnmorskan sa också i telefonen att vi är välkomna in på en kontroll när vi vill och om jag känner att det gör för ont (även om värkarna kommer oregelbundet) så kan vi alltid komma in i alla fall. Skönt, det verkar vara lugnt på förlossningen idag alltså. Hon sa att hon har gjort en notering att det startat igång för min del och att vi som sagt bara kan åka in när vi vill.
Jag sa att vi stannar hemma ett tag till och hoppas att värkarna ökar lite och inte avtar. Som det känns nu så tror jag att jag kommer få hålla på här hemma ett litet tag till, men jag tror faktiskt inte att det kommer klinga av nu. Det känns som att det är på riktigt.
Mattias ligger och sover lite och jag är egentligen också rätt trött (vi var precis på väg att gå och lägga oss nu när värkarna började eskalera) men jag kan inte sova nu, det gör för ont när värkarna väl kommer att ligga ner. Jag får väl kämpa på lite till i min ensamhet och väcka Mattias om ett tag när jag inte orkar mer.
Jag är hur som helst redo för att föda barn nu, JÄTTEREDO :) Jag längtar redan efter lustgasen, haha. Känns redan jobbigt att andas mig igenom värkarna (om än hanterbart) så det ska bli skönt när jag väl får den där gasen. Har tagit 2 Alvedon men det har ju inte hjälpt ett dugg.
söndag 26 juli 2015
Man ska aldrig säga aldrig
Igår eftermiddag började jag få sammandragningar. En konstig känsla måste jag säga eftersom jag aldrig riktigt hade det med Mio och inte nu heller i graviditeten, bara när jag ansträngt mig väldigt mycket och då har det samtidigt gjort lite ont. Igår var det verkligen bara så att magen blev hård som en boll, men det gjorde inte ont alls. Det kom och gick ganska ofta under hela kvällen och lillan var sjövild i magen så jag började undra lite vad som stod på.
När jag skulle gå och lägga mig vid 22-tiden fick jag springa upp och kissa ungefär 20 gånger för sammandragningarna och allt kickandet där inne gjorde mig så nödig hela tiden. Tillslut lade jag mig ner för att försöka sova men då började det göra lite ont i magen i samband med sammandragningarna. Vad nu? Helt plötsligt kunde jag inte låta bli att bli lite pirrig i magen och jag låg ganska länge i sängen och bara funderade på vad det här kunde vara.
Jag kunde inte sova för det gjorde ändå ont titt som tätt så jag började fundera på om det faktiskt var någon på gång. Vid kl 00 började jag känna mig lite mör, för jag var ju redo för sängen och egentligen var jag ganska trött men det tog nog ytterligare en h innan jag lyckades somna, då hade det onda försvunnit. Vaknade nog till ett par gånger i natt av några små värkar men somnade om direkt. Sedan i morse kl 5 satte det igång igen, lite mer tätt emellan, kanske 10 minuter. Det kändes bara som svag mensvärk så det var liksom inget problem att ta sig igenom, men lite störande att ligga ner var det allt så efter en stund bestämde jag mig för att gå upp och ta en dusch och se åt vilket håll det skulle gå.
Innan duschen gick jag för att kissa och när jag torkade mig blev jag både förvånad och lycklig av att se att det var lite ljusrosa slem på pappret. Jag har aldrig haft något blodblandat förut varken med Mio eller denna graviditeten så för mig blev det jättepirrigt och ett tecken på att åtminstone NÅGOT händer.
Ja, nu behöver jag inte berätta allt in i minsta detalj, men värkarna fortsatte komma under morgonen men nu verkar det ha klingat av. Hade precis en liten värk men dessförinnan var det nästan 1½ h sedan (då kom de med ca 15 minuter emellan) så det verkar ju vara påväg att stanna av helt. Men vi får väl ge det idag och se om det kommer tillbaka eller försvinner helt.
På något sätt känns det ändå som att det börjar närma sig liiiite. Idag blir det en lugn dag för oss, Mycket vila och lite sista förberedelser utifall att det faktiskt sätter igång igen lite senare i eftermiddag. Spännande spännande.
När jag skulle gå och lägga mig vid 22-tiden fick jag springa upp och kissa ungefär 20 gånger för sammandragningarna och allt kickandet där inne gjorde mig så nödig hela tiden. Tillslut lade jag mig ner för att försöka sova men då började det göra lite ont i magen i samband med sammandragningarna. Vad nu? Helt plötsligt kunde jag inte låta bli att bli lite pirrig i magen och jag låg ganska länge i sängen och bara funderade på vad det här kunde vara.
Jag kunde inte sova för det gjorde ändå ont titt som tätt så jag började fundera på om det faktiskt var någon på gång. Vid kl 00 började jag känna mig lite mör, för jag var ju redo för sängen och egentligen var jag ganska trött men det tog nog ytterligare en h innan jag lyckades somna, då hade det onda försvunnit. Vaknade nog till ett par gånger i natt av några små värkar men somnade om direkt. Sedan i morse kl 5 satte det igång igen, lite mer tätt emellan, kanske 10 minuter. Det kändes bara som svag mensvärk så det var liksom inget problem att ta sig igenom, men lite störande att ligga ner var det allt så efter en stund bestämde jag mig för att gå upp och ta en dusch och se åt vilket håll det skulle gå.
Innan duschen gick jag för att kissa och när jag torkade mig blev jag både förvånad och lycklig av att se att det var lite ljusrosa slem på pappret. Jag har aldrig haft något blodblandat förut varken med Mio eller denna graviditeten så för mig blev det jättepirrigt och ett tecken på att åtminstone NÅGOT händer.
Ja, nu behöver jag inte berätta allt in i minsta detalj, men värkarna fortsatte komma under morgonen men nu verkar det ha klingat av. Hade precis en liten värk men dessförinnan var det nästan 1½ h sedan (då kom de med ca 15 minuter emellan) så det verkar ju vara påväg att stanna av helt. Men vi får väl ge det idag och se om det kommer tillbaka eller försvinner helt.
På något sätt känns det ändå som att det börjar närma sig liiiite. Idag blir det en lugn dag för oss, Mycket vila och lite sista förberedelser utifall att det faktiskt sätter igång igen lite senare i eftermiddag. Spännande spännande.
lördag 25 juli 2015
Ingen bebis än
Jag ser att ni är inne och kikar flitigt om det kommit någon bebis än, men tyvärr. BF+5 idag och det är lika dött här som vanligt. Inga som helst tecken fortfarande. Slemproppen verkar sitta stenhårt och inte en endaste liten värk bjuds det på. Vänta vänta vänta.
Min kropp skriker att det får vara nog men det hjälper tydligen inte. Jag är som en enda stor tickande bomb. Arg och irriterad jämt och ont överallt. Jag står nästan inte ut längre, men åter igen, jag har inget val.
Min barnmorska ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag hade fått en tid för bedömningssamtal den 29 juli. Jag trodde nästan att jag skulle bryta ihop. Det betyder att även om jag skulle få det beviljat blir det ju inte igångsättning förrän den 30 eller 31 om jag har otur och sedan vet man ju aldrig hur lång tid det tar, så det kan gott hända att jag behöver gå över till augusti i alla fall. Jag orkar inte ens tänka på det för jag mår bara dåligt och blir ledsen.
Idag var det exakt 38 veckor sedan jag plussade, vilket innebär att det var ca 40 veckor sedan som jag hade ägglossning. Men man räknar ju graviditetens start från senaste mensen vilket är ungefär 2 veckor innan ägglossningen. Jag har alltid haft regelbunden mens på ganska exakt 28 dagar så för mig stämmer det nog väldigt bra. Det betyder att jag egentligen är 42 fulla veckor idag, precis som första ultraljudet sa. Det känns i hela kroppen också, jag vet att jag är längre gången egentligen än BF+5. Men istället för att bli igångsatt imorgon som jag skulle ha blivit om datumet kvarstått så får jag nu vänta minst en vecka till på bebisen och om jag inte ens får det beviljat så dröjer det ÄNNU längre. Helt sjukt. Jag har nästan ångest i hela kroppen för att något ska hända med bebisen. Den är klar nu, nästan överbakad. Mios moderkaka mådde inte bra när han kom ut i v 42+1. Men jag har nämnt det här flera gånger och ingen lyssnar, så jag kan inget göra mer än att vänta och hoppas på det bästa.
Jag har ingen som helst förhoppning om att det ska komma igång av sig självt längre. Jag tror inte att min kropp klarar av det helt enkelt. Mattias mamma var likadan. 6 barn och hon fick bli igångsatt med allihop. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på det.
Min kropp skriker att det får vara nog men det hjälper tydligen inte. Jag är som en enda stor tickande bomb. Arg och irriterad jämt och ont överallt. Jag står nästan inte ut längre, men åter igen, jag har inget val.
Min barnmorska ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag hade fått en tid för bedömningssamtal den 29 juli. Jag trodde nästan att jag skulle bryta ihop. Det betyder att även om jag skulle få det beviljat blir det ju inte igångsättning förrän den 30 eller 31 om jag har otur och sedan vet man ju aldrig hur lång tid det tar, så det kan gott hända att jag behöver gå över till augusti i alla fall. Jag orkar inte ens tänka på det för jag mår bara dåligt och blir ledsen.
Idag var det exakt 38 veckor sedan jag plussade, vilket innebär att det var ca 40 veckor sedan som jag hade ägglossning. Men man räknar ju graviditetens start från senaste mensen vilket är ungefär 2 veckor innan ägglossningen. Jag har alltid haft regelbunden mens på ganska exakt 28 dagar så för mig stämmer det nog väldigt bra. Det betyder att jag egentligen är 42 fulla veckor idag, precis som första ultraljudet sa. Det känns i hela kroppen också, jag vet att jag är längre gången egentligen än BF+5. Men istället för att bli igångsatt imorgon som jag skulle ha blivit om datumet kvarstått så får jag nu vänta minst en vecka till på bebisen och om jag inte ens får det beviljat så dröjer det ÄNNU längre. Helt sjukt. Jag har nästan ångest i hela kroppen för att något ska hända med bebisen. Den är klar nu, nästan överbakad. Mios moderkaka mådde inte bra när han kom ut i v 42+1. Men jag har nämnt det här flera gånger och ingen lyssnar, så jag kan inget göra mer än att vänta och hoppas på det bästa.
Jag har ingen som helst förhoppning om att det ska komma igång av sig självt längre. Jag tror inte att min kropp klarar av det helt enkelt. Mattias mamma var likadan. 6 barn och hon fick bli igångsatt med allihop. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på det.
onsdag 22 juli 2015
Deppig dag
Hade hoppats på att föda barn idag, att besöket hos bm skulle sätta igång det hela efter en lyckad hinnsvepning. Ack så fel jag hade. Det slutade med att jag gick där ifrån med tårarna brännande bakom ögonen.
Jag har så ont överallt, jag kan knappt röra mig. Hela dagen har jag gått på kryckor och jag känner mig så värdelös som inte kan hjälpa till med någonting. Jag orkar inte leka med min son, stå upp och laga mat eller gå ut. Jag sitter i soffan en stund och stirrar tills jag behöver röra lite på mig för allt värker. Ofta blir det en tur till toaletten och sedan tillbaka igen. Försöker vila lite i sängen också på dagen men det går inte längre, det gör för ont. Ska jag klara av natten någorlunda kan jag inte ha legat ner under dagen.
I alla fall. När det var dags för hinnsvepningen hos barnmorskan grävde hon runt en stund, bad om ursäkt för att hon bökade med mig och konstaterade sedan att "Tyvärr, jag kommer inte åt". Min livmodertapp är jättelångt bak och omogen. Hon sa att det var svårt att känna eftersom den är så långt bak men det är MINST 2-3 cm kvar och hon lyckades inte ens komma åt för att känna om jag var öppen något eller inte. Hon såg ledsamt på mig eftersom hon vet hur ont jag har och försäkrade mig om att hon skulle försöka ligga på förlossningen lite så att de skulle höra av sig om eventuell tidigare igångsättning.
Jag visste ju att de här kunde hända, att kroppen inte var redo, men ändå så tänkte jag nog att jag den här gången skulle vara mer redo och att kroppen skulle fatta galoppen. När vi var på väg mot bilen kom nästan tårarna för jag kände bara... NÄ, jag orkar inte mer. Att det ska ske någon förlossning de närmsta dagarna är ju inte direkt troligt och det känns SÅ deppigt att liksom veta att ingenting kommer hända imorgon heller. Jag har redan lidit nog känner jag. Nu får det vara bra. Jag orkar inte gå en dag till egentligen.
Det känns så vansinnigt orättvist att först behöva ha en kass och jobbig graviditet OCH dessutom behöva gå över tiden på det. Jag kan inte låta bli att vara riktigt bitter för att vissa har det så bra. Just nu klarar jag inte av att höra om folk som har kanongraviditeter och deras förlossningar startar spontant i v 38. Det känns också som att vissa sätts igång bara för att de vill i typ v 37, inga medicinska anledningar osv. Det känns faktiskt inte riktigt okej att vissa får beviljat det "bara för att" medan man själv går med plågor i typ 5 extra veckor utan att få hjälp.
Ja fy. Dagarna är bara riktigt långa och jobbiga nu. Jag njuter inte ett dugg av att Mattias har semester (är dock tacksam för hjälpen och avlastningen han ger). Vill bara att hela juli ska vara över så att bebisen kan vara här, så känner jag nu. Inte ens lite glad av fint väder kan man få vara heller. Den här sommaren har ju slagit rekord i världens sämsta väder. Vi sitter mest inne och försöker fördriva tiden.
Pust och stön. Gnälligt värre, men jag får vara ledsen, arg och besviken nu.
Jag tror på allvar att det är något fel på min kropp. Jag tror att jag är en av de där kvinnorna där förlossningen helt enkelt aldrig startar om man inte blir igångsatt. Vissa kvinnor har ju brist på något hormon eller vad det nu är som gör att kroppen aldrig kommer igång. Hade jag inte levt i denna moderna tid hade antagligen både jag och barnen strykt med.
Usch, dumma dumma kropp.
Jag har så ont överallt, jag kan knappt röra mig. Hela dagen har jag gått på kryckor och jag känner mig så värdelös som inte kan hjälpa till med någonting. Jag orkar inte leka med min son, stå upp och laga mat eller gå ut. Jag sitter i soffan en stund och stirrar tills jag behöver röra lite på mig för allt värker. Ofta blir det en tur till toaletten och sedan tillbaka igen. Försöker vila lite i sängen också på dagen men det går inte längre, det gör för ont. Ska jag klara av natten någorlunda kan jag inte ha legat ner under dagen.
I alla fall. När det var dags för hinnsvepningen hos barnmorskan grävde hon runt en stund, bad om ursäkt för att hon bökade med mig och konstaterade sedan att "Tyvärr, jag kommer inte åt". Min livmodertapp är jättelångt bak och omogen. Hon sa att det var svårt att känna eftersom den är så långt bak men det är MINST 2-3 cm kvar och hon lyckades inte ens komma åt för att känna om jag var öppen något eller inte. Hon såg ledsamt på mig eftersom hon vet hur ont jag har och försäkrade mig om att hon skulle försöka ligga på förlossningen lite så att de skulle höra av sig om eventuell tidigare igångsättning.
Jag visste ju att de här kunde hända, att kroppen inte var redo, men ändå så tänkte jag nog att jag den här gången skulle vara mer redo och att kroppen skulle fatta galoppen. När vi var på väg mot bilen kom nästan tårarna för jag kände bara... NÄ, jag orkar inte mer. Att det ska ske någon förlossning de närmsta dagarna är ju inte direkt troligt och det känns SÅ deppigt att liksom veta att ingenting kommer hända imorgon heller. Jag har redan lidit nog känner jag. Nu får det vara bra. Jag orkar inte gå en dag till egentligen.
Det känns så vansinnigt orättvist att först behöva ha en kass och jobbig graviditet OCH dessutom behöva gå över tiden på det. Jag kan inte låta bli att vara riktigt bitter för att vissa har det så bra. Just nu klarar jag inte av att höra om folk som har kanongraviditeter och deras förlossningar startar spontant i v 38. Det känns också som att vissa sätts igång bara för att de vill i typ v 37, inga medicinska anledningar osv. Det känns faktiskt inte riktigt okej att vissa får beviljat det "bara för att" medan man själv går med plågor i typ 5 extra veckor utan att få hjälp.
Ja fy. Dagarna är bara riktigt långa och jobbiga nu. Jag njuter inte ett dugg av att Mattias har semester (är dock tacksam för hjälpen och avlastningen han ger). Vill bara att hela juli ska vara över så att bebisen kan vara här, så känner jag nu. Inte ens lite glad av fint väder kan man få vara heller. Den här sommaren har ju slagit rekord i världens sämsta väder. Vi sitter mest inne och försöker fördriva tiden.
Pust och stön. Gnälligt värre, men jag får vara ledsen, arg och besviken nu.
Jag tror på allvar att det är något fel på min kropp. Jag tror att jag är en av de där kvinnorna där förlossningen helt enkelt aldrig startar om man inte blir igångsatt. Vissa kvinnor har ju brist på något hormon eller vad det nu är som gör att kroppen aldrig kommer igång. Hade jag inte levt i denna moderna tid hade antagligen både jag och barnen strykt med.
Usch, dumma dumma kropp.
Bf+2
Japp, då börjar vi gå plus på dagarna igen, inte helt oväntat såklart men segt som tusan ändå. Min kropp har totalt förfallit nu. Jag har SÅ ont hela tiden. Det känns som att min rygg ska gå av, min svank är helt galen, som ett stort hål rakt in i ryggen bara, AJ!
Efter lunch har vi tid hos bm. Det ska bli skönt att få komma dit idag och lyssna på hjärtljuden och bara prata av sig lite. Har ju haft lite extra besvär den här senaste veckan så det blir skönt att få klaga av sig lite. Hon pratade också sist om att vi kunde göra en hinnsvepning idag så jag hoppas att jag är tillräckligt mogen för att det ska funka. Gjorde aldrig någon med Mio men jag har ju hört att det kan ha effekt, så hoppas på det.
I övrigt så ringde hon mig igår för att fråga en sak och hon berättade samtidigt att hon både ringt och skickat remiss till sjukhuset för att jag ska få komma på ett tidigare bedömningssamtal om igångsättning. De hade tydligen inte ringt tillbaka då men hon hoppades att de hade gjort det tills vårt besök idag så det håller vi också tummarna för.
Annars händer det inte mycket. Jag är väldigt tacksam att Mattias började sin semester igår. Jag hade helt enkelt inte pallat med utan hans hjälp. Jag har för ont helt enkelt. Stackars Mio som haft en så tråkig mamma de senaste veckorna :( Men det känns bättre nu när Mattias är hemma och kan leka och ta ut honom på cykelturer osv. Min lille lille älskling som blir storebror när som helst.
Efter lunch har vi tid hos bm. Det ska bli skönt att få komma dit idag och lyssna på hjärtljuden och bara prata av sig lite. Har ju haft lite extra besvär den här senaste veckan så det blir skönt att få klaga av sig lite. Hon pratade också sist om att vi kunde göra en hinnsvepning idag så jag hoppas att jag är tillräckligt mogen för att det ska funka. Gjorde aldrig någon med Mio men jag har ju hört att det kan ha effekt, så hoppas på det.
I övrigt så ringde hon mig igår för att fråga en sak och hon berättade samtidigt att hon både ringt och skickat remiss till sjukhuset för att jag ska få komma på ett tidigare bedömningssamtal om igångsättning. De hade tydligen inte ringt tillbaka då men hon hoppades att de hade gjort det tills vårt besök idag så det håller vi också tummarna för.
Annars händer det inte mycket. Jag är väldigt tacksam att Mattias började sin semester igår. Jag hade helt enkelt inte pallat med utan hans hjälp. Jag har för ont helt enkelt. Stackars Mio som haft en så tråkig mamma de senaste veckorna :( Men det känns bättre nu när Mattias är hemma och kan leka och ta ut honom på cykelturer osv. Min lille lille älskling som blir storebror när som helst.
måndag 20 juli 2015
BF idag
Och så var vi i mål. Känns otroligt skönt men samtidigt frustrerande att inget hänt än. Jag kan gott tycka att det kunde få vara min tur att få föda ett par dagar i förväg den här gången, men icke.
Vaknade upp i morse och var tät i näsan, GREAT. Det är ju just nu som man önskar att en förkylning ska bryta ut. Ont i hela kroppen hade jag ju också som vanligt. Dessutom hade jag en antydan till huvudvärk vilket kändes sådär.
Vi åt lite frukost och tätheten i näsan verkade inte bli så illa. Däremot ökade huvudvärken. När vi borstade tänderna efter frukosten så fick jag ont i magen. Inte magknip men inte heller riktigt mensvärk. Det gjorde rätt ont, som om någon kyvnöp mig i livmodern och så höll det i sig i ett par sekunder. Det återkom ett par gånger med lite olika tidsintervall emellan och en del av mig fick upp förhoppningarna och tänkte att det kanske skulle sätta igång på riktigt under dagen.
Vi åkte och gjorde lite ärenden och strax innan lunch försvann kyvnypen helt, typiskt. Där emot har jag fått tömma tarmen typ 10 gånger idag så det har varit ett himla spring. Efter lunch stod jag inte ut längre med huvudvärken. Jag lade mig för att sova en stund men det blev inte ett dugg bättre. Tillslut nästan grät jag att Mattias skulle åka och köpa värktabletter för jag hade sprängande huvudvärk som också lett till illamående och jag kände mig nästan skakig i kroppen. Sagt och gjort. Han stack iväg med Mio för att handla och utföra lite ärenden och under den timmen han var borta blev jag SÅ dålig.
Jag skakade, kände mig svimfärdig, ögonen var nästan suddiga när jag tittade och jag kräktes. Allt samtidigt som huvudet bara dunkade. När Mattias kom hem igen slängde jag i mig 2 Alvedon och blundade en stund. TACK och lov hjälpte det och det mesta släppte men jag känner mig fortfarande lite skakig i kroppen och jag är VANSINNIGT törstig.
Hur som helst. Den här BF-dagen verkar bli precis lika bebislös som min förra BF-dag för 1,5 år sedan. Nu återstår bara att vänta och se när den här bebisen behagar komma ut. Jag hoppas på att få sova ordentligt i natt med tanke på hur dåligt jag mått idag. Sedan får det gärna sätta igång.
Vaknade upp i morse och var tät i näsan, GREAT. Det är ju just nu som man önskar att en förkylning ska bryta ut. Ont i hela kroppen hade jag ju också som vanligt. Dessutom hade jag en antydan till huvudvärk vilket kändes sådär.
Vi åt lite frukost och tätheten i näsan verkade inte bli så illa. Däremot ökade huvudvärken. När vi borstade tänderna efter frukosten så fick jag ont i magen. Inte magknip men inte heller riktigt mensvärk. Det gjorde rätt ont, som om någon kyvnöp mig i livmodern och så höll det i sig i ett par sekunder. Det återkom ett par gånger med lite olika tidsintervall emellan och en del av mig fick upp förhoppningarna och tänkte att det kanske skulle sätta igång på riktigt under dagen.
Vi åkte och gjorde lite ärenden och strax innan lunch försvann kyvnypen helt, typiskt. Där emot har jag fått tömma tarmen typ 10 gånger idag så det har varit ett himla spring. Efter lunch stod jag inte ut längre med huvudvärken. Jag lade mig för att sova en stund men det blev inte ett dugg bättre. Tillslut nästan grät jag att Mattias skulle åka och köpa värktabletter för jag hade sprängande huvudvärk som också lett till illamående och jag kände mig nästan skakig i kroppen. Sagt och gjort. Han stack iväg med Mio för att handla och utföra lite ärenden och under den timmen han var borta blev jag SÅ dålig.
Jag skakade, kände mig svimfärdig, ögonen var nästan suddiga när jag tittade och jag kräktes. Allt samtidigt som huvudet bara dunkade. När Mattias kom hem igen slängde jag i mig 2 Alvedon och blundade en stund. TACK och lov hjälpte det och det mesta släppte men jag känner mig fortfarande lite skakig i kroppen och jag är VANSINNIGT törstig.
Hur som helst. Den här BF-dagen verkar bli precis lika bebislös som min förra BF-dag för 1,5 år sedan. Nu återstår bara att vänta och se när den här bebisen behagar komma ut. Jag hoppas på att få sova ordentligt i natt med tanke på hur dåligt jag mått idag. Sedan får det gärna sätta igång.
 |
| Tog en bild i förbifarten idag mitt i huvudvärken. Det är nog därför jag ser så himla glad ut ;) Men BF-magen måste ändå dokumenteras tycker jag :) |
söndag 19 juli 2015
Nästan i mål
Ja, det måste man väl ändå få säga såhär dagen innan BF. En del av mig hade verkligen hoppats på att den här bebisen skulle vara ute nu, fast innerst inne visste jag väl ändå att det inte skulle ske. Men nu är det nära. Förhoppningsvis inte mer än ett par dagar. Om man utgår från mitt första ultraljud så har jag redan gått över tiden med 8 dagar. I kroppen känns det som att det skulle kunna stämma. Den här senaste veckan har min kropp totalt rasat ihop. Jag har SÅ ont överallt. Precis samma känsla som kom efter BF förra graviditeten.
Men men, det första ultraljudet är ju inte det vi gått på, så i praktiken når jag inte BF förrän imorgon. Det kan dock hända att jag kommer få en igångsättning ungefär en vecka tidigare än sist. Min barnmorska är jättegullig och lyssnar mycket på mig. När jag var där sist klagade jag av mig lite lagom rejält och hon förstod att jag inte riktigt orkar gå två veckor till. Så om inte bebisen har kommit på mitt nästa bm besök i veckan så kommer min bm skicka en remiss till förlossningen angående bedömningssamtal för igångsättning i v 41+0 istället för 42+0. Det är ju ingen garanti för att jag får det beviljat men hon lät ändå hoppfull med tanke på att jag inte sover om nätterna och har så himla ont. Jag kan ju inte göra någonting och som hon sa "man ska ju faktiskt orka med förlossningen också". Så förhoppningsvis är det inte mer än dryga veckan kvar tills vi får träffa vår lilla prinsessa.
Kära nån vad spännande det känns. ÅH vad vi längtar. Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja lite att vi bara har några få dagar kvar tillsammans med BARA Mio. Min lille kille ska redan få bli storebror. Jag tror dock att det kommer gå kanon och de kommer nog växa upp och ha jätteroligt ihop, Så jag är väldigt glad för att det kommer en liten bebis nu ändå :) Och jag känner mig väldigt redo för att ta emot ett till barn till vår familj. Så underbart och fantastiskt.
Idag har kroppen känts lite annorlunda. Kan inte riktigt beskriva vad det är men någonting bara. Det känns som att det har varit mycket mer tryck neråt, fast liksom ovanifrån. Det har dragit i hela magen på något sätt, ingen känsla som jag haft förut så det är svårt att beskriva. Det har stuckit lite i typ livmodertappen, fast det har jag dock känt av förut, men det var någon vecka sedan nu. Jag hoppas såklart att känslan är någon form av tecken på att det hela snart är på G. Men man ska väl inte hoppas för mycket. Men det hade varit himla kul att få komma igång av sig själv den här gången.
Men men, det första ultraljudet är ju inte det vi gått på, så i praktiken når jag inte BF förrän imorgon. Det kan dock hända att jag kommer få en igångsättning ungefär en vecka tidigare än sist. Min barnmorska är jättegullig och lyssnar mycket på mig. När jag var där sist klagade jag av mig lite lagom rejält och hon förstod att jag inte riktigt orkar gå två veckor till. Så om inte bebisen har kommit på mitt nästa bm besök i veckan så kommer min bm skicka en remiss till förlossningen angående bedömningssamtal för igångsättning i v 41+0 istället för 42+0. Det är ju ingen garanti för att jag får det beviljat men hon lät ändå hoppfull med tanke på att jag inte sover om nätterna och har så himla ont. Jag kan ju inte göra någonting och som hon sa "man ska ju faktiskt orka med förlossningen också". Så förhoppningsvis är det inte mer än dryga veckan kvar tills vi får träffa vår lilla prinsessa.
 |
| Dagens mage. Nu är jag redo. |
Idag har kroppen känts lite annorlunda. Kan inte riktigt beskriva vad det är men någonting bara. Det känns som att det har varit mycket mer tryck neråt, fast liksom ovanifrån. Det har dragit i hela magen på något sätt, ingen känsla som jag haft förut så det är svårt att beskriva. Det har stuckit lite i typ livmodertappen, fast det har jag dock känt av förut, men det var någon vecka sedan nu. Jag hoppas såklart att känslan är någon form av tecken på att det hela snart är på G. Men man ska väl inte hoppas för mycket. Men det hade varit himla kul att få komma igång av sig själv den här gången.
tisdag 14 juli 2015
Vaken natt
Ja, jag sitter vaken och kan inte sova. Mitt bäcken strejkar så det gör bara ont att ligga ner. Dessutom verkar lillan, som varit lugn hela dagen, vaknat till liv så hela magen spänner och åker omkring vilket gör ont och är obehagligt så det gör det hela ännu mer omöjligt att kunna slappna av.
Nätterna just nu är mest ångest. Jag vet att jag inte får sova och att jag bara kommer ha ont under natten. Jättejobbigt att känna så.
Det hugger och sticker lite ibland i typ livmodertappen men det sker alltid i samband med att hon rör på sig så hon kommer väl bara åt någon nerv eller borrar sig ännu mer ner.
Jag har i alla fall fortfarande inga tecken på att en förlossning skulle vara nära. Ska till bm imorgon och egentligen hade jag gärna blivit undersökt för ett se om något hänt och fått en hinnsvepning, men jag får nog vänta tills jag gått en vecka över tiden.
Nätterna just nu är mest ångest. Jag vet att jag inte får sova och att jag bara kommer ha ont under natten. Jättejobbigt att känna så.
Det hugger och sticker lite ibland i typ livmodertappen men det sker alltid i samband med att hon rör på sig så hon kommer väl bara åt någon nerv eller borrar sig ännu mer ner.
Jag har i alla fall fortfarande inga tecken på att en förlossning skulle vara nära. Ska till bm imorgon och egentligen hade jag gärna blivit undersökt för ett se om något hänt och fått en hinnsvepning, men jag får nog vänta tills jag gått en vecka över tiden.
torsdag 9 juli 2015
Liten uppdatering
Nu har det gått flera veckor igen och ingen uppdatering från min sida. Faktum är att jag inte ens varit inne och kikat på bloggen över huvud taget. Jag har nog känt mig ganska trött på graviditeten rent allmänt så det har varit skönt att slippa tänka extra mycket genom att skriva om den.
Men nu mina vänner är det allt dags för en liten uppdatering va? :)
Kan ni tänka er att jag bara har 11 dagar kvar till BF? När jag läser det så känns det jättekonstigt. Så nära men fortfrande ändå så långt bort. Jag kan fortfarande inte helt släppa tanken på att jag tror att jag fått fel bf-datum och enligt mitt 11veckors ultraljud skulle bf vara om 2 dagar. WOW, det låter både bättre och känns bättre. Men vi får väl se. Bebisen kommer nog närmare den 20 än 11 i alla fall.
Men hur som helst. Såhär i vecka 39 roar jag mig med att försöka alla möjliga knep för att få igång det hela. Precis lika effektlöst som när jag väntade Mio och lovade mig själv att jag inte skulle hålla på såhär nästa graviditet. Men jag är SÅ färdig med att vara gravid och jag har ont och är sjukt trött så då sitter man trots allt här igen och försöker. Och försöka kan man ju göra hur mycket man vill. Det händer ändå ingenting ;)
Inga förvärkar den här gången heller, ingen slempropp eller något annat som skulle vara en indikation på att bebisen kanske är på G inom det närmsta i alla fall.
Den 4 augusti blir det igångsättning om ingenting händer innan dess. Det gör mig både frustrerad och ledsen av att tänka på det. Det känns inte rättvist någonstans om jag ska behöva gå över så mycket igen. Jag tycker gott och väl att det kan vara min tur nu att bara få lite smidighet och få en julibebis. Men men, ingen ide att tänka på det nu. Det är ju trots allt 1,5 vecka kvar tills bf och hela 3 veckor kvar av juli. Mycket kan hända.
Vi hade en riktigt fin sommarvecka här i början av juli, men det var allt, Nu är vi tillbaka till 15 grader och regn igen. Deprimerande värre att inte ens få njuta av lite varma dagar när man går i väntans tider. Jag hade velat kunna gå ut med Mio och leka i shorts och t-shirt och äta picknick på altanen. Istället sitter vi instängda i huset och väntar ut regnet och dagarna känns långa.
Om 1 vecka börjar Mattias sin semster och ni anar inte mycket jag längtar. Vi kommer ha så vansinnigt mysigt här i väntan på bebisen. Det ska bli underbart att slippa vara själv hela dagarna och bära bära bära och slita med Mio som absolut inte vill ligga still vid blöjbyte, påklädning eller tandborstning. Alla de sakerna är en stor kamp varje dag och jag jobbar mig svettig varje gång. Det ska bli så skönt att kunna få vila när jag vill och inte behöva känna dåligt samvete för att jag inte orkar sitta och leka massa på golvet längre. Och framför allt ska det bli så mysigt att vi kan hitta på roliga saker om dagarna så att tiden går fort. Men en vecka till får jag allt härda ut här hemma.
Jag kanske ska försöka blogga lite flitigare så att både ni och jag har något att se fram emot om dagarna? :)
Men nu mina vänner är det allt dags för en liten uppdatering va? :)
Kan ni tänka er att jag bara har 11 dagar kvar till BF? När jag läser det så känns det jättekonstigt. Så nära men fortfrande ändå så långt bort. Jag kan fortfarande inte helt släppa tanken på att jag tror att jag fått fel bf-datum och enligt mitt 11veckors ultraljud skulle bf vara om 2 dagar. WOW, det låter både bättre och känns bättre. Men vi får väl se. Bebisen kommer nog närmare den 20 än 11 i alla fall.
Men hur som helst. Såhär i vecka 39 roar jag mig med att försöka alla möjliga knep för att få igång det hela. Precis lika effektlöst som när jag väntade Mio och lovade mig själv att jag inte skulle hålla på såhär nästa graviditet. Men jag är SÅ färdig med att vara gravid och jag har ont och är sjukt trött så då sitter man trots allt här igen och försöker. Och försöka kan man ju göra hur mycket man vill. Det händer ändå ingenting ;)
Inga förvärkar den här gången heller, ingen slempropp eller något annat som skulle vara en indikation på att bebisen kanske är på G inom det närmsta i alla fall.
Den 4 augusti blir det igångsättning om ingenting händer innan dess. Det gör mig både frustrerad och ledsen av att tänka på det. Det känns inte rättvist någonstans om jag ska behöva gå över så mycket igen. Jag tycker gott och väl att det kan vara min tur nu att bara få lite smidighet och få en julibebis. Men men, ingen ide att tänka på det nu. Det är ju trots allt 1,5 vecka kvar tills bf och hela 3 veckor kvar av juli. Mycket kan hända.
Vi hade en riktigt fin sommarvecka här i början av juli, men det var allt, Nu är vi tillbaka till 15 grader och regn igen. Deprimerande värre att inte ens få njuta av lite varma dagar när man går i väntans tider. Jag hade velat kunna gå ut med Mio och leka i shorts och t-shirt och äta picknick på altanen. Istället sitter vi instängda i huset och väntar ut regnet och dagarna känns långa.
Om 1 vecka börjar Mattias sin semster och ni anar inte mycket jag längtar. Vi kommer ha så vansinnigt mysigt här i väntan på bebisen. Det ska bli underbart att slippa vara själv hela dagarna och bära bära bära och slita med Mio som absolut inte vill ligga still vid blöjbyte, påklädning eller tandborstning. Alla de sakerna är en stor kamp varje dag och jag jobbar mig svettig varje gång. Det ska bli så skönt att kunna få vila när jag vill och inte behöva känna dåligt samvete för att jag inte orkar sitta och leka massa på golvet längre. Och framför allt ska det bli så mysigt att vi kan hitta på roliga saker om dagarna så att tiden går fort. Men en vecka till får jag allt härda ut här hemma.
Jag kanske ska försöka blogga lite flitigare så att både ni och jag har något att se fram emot om dagarna? :)
 |
| Bjuder på en bild tagen för ca 2 veckor sedan på en varm och skön sommardag. Jag och mina två barn på en och samma bild <3 |
onsdag 17 juni 2015
Hallå
Nu har det gått flera veckor sedan jag uppdaterade sist, nästan en månad faktiskt. Man kunde ju nästan tro att jag har gått och fött barn eller något men till min stora lättnad men också lite besvikelse kommer jag inte med några sådana besked.
Jag vill ju absolut inte såklart att bebisen ska födas FÖR tidigt, bli prematur, få ligga i veckor på neonatal och få en tuff start i livet. Samtidigt kan inte en del av mig bara önska att det typ ska sätta igång snart, därav den lilla besvikelsen. Faktum är att jag är inne i v 36 nu (35+1) och jag känner på allvar att jag GÄRNA vill att det hela sätter igång när Mattias har en veckas semester med start den 26 juni. Men det kommer ju såklart aldrig hända :(
Så okej, ni förstår att jag börjar bli rejält trött på att vara gravid nu. Mitt största hinder just nu är definitivt foglossningen. Jag måste ändå säga att jag tycker att den varit lite snällare mot mig än med Mio, där kom den i full kraft tidigare, men NU har jag ont, väldigt ont. Det går såklart lite upp och ner och vissa dagar är bättre än andra, men det är väldigt frustrerande när en liten promenad med vagnen till affären och lätt hushållsarbete blir för mycket för kroppen. Det är väldigt svårt med tanke på att vi ändå har en liten son också på nästan 1,5 år som kräver sitt. Han är visserligen duktig på att knata runt själv här hemma om dagarna, men han är fortfarande väldigt liten och kräver mycket närhet och kärlek vilket ändå resulterar i en hel del bärande. Det är frustrerande att inte orka sitta ner på golvet och leka med Mio mer än ett par minuter innan kroppen strejkar och det är frustrerande att jag ibland har så ont så att vi inte kommer ut. Jag får väldigt dåligt samvete över det ibland även om jag försöker tänka att de dagarna (som trots allt inte är särskilt många) får vara så. Han överlever det och det är inte hela världen egentligen.
Så förutom foglossningen lider jag väl mest av trötthet. Det beror nog mest på att jag verkligen slarvat med mina järntabletter, men igår köpte jag nya så nu hoppas jag få lite fart på järnet. Tacksamt nog brukar jag även passa på att ta en tupplur när Mio gör det. En himla mysig stund på dagen när vi kan snosa gott i upp emot 3 (!!) h tillsammans. wow! Men det behövs verkligen ibland så jag tackar Mio för att han låter mig :) Jag sover ändå så dåligt på nätterna nu, allt gör ont plus att lilleman fortfarande inte sover hela nätter så han är som en liten propeller i sängen och främst älskar han att ligga PÅ mig, gärna på mitt ansikte. Superskönt, eller inte. Men men, sak samma, jag sover ju inte direkt ändå.
Igår tänkte jag att jag skulle lägga mig i tid, vilket jag gjorde. Låg i sängen redan vid 20.30 och läste och lite sådär. Vid 22 släckte jag lampan och tyckte att jag var himla duktig som för en gång skull skulle få tillräckligt många timmars sömn. Men tji fick jag. Vaknade vid 3.30 av att jag hade så vansinnigt ont så jag vet inte vad i fogarna så jag kände att jag inte kunde ligga kvar en sekund. Lyckades efter många minuters kämpande sätta mig upp på sängkanten och jag bara hör hur bäckenet knakar och klickar vid alla rörelser. Gick upp på toaletten och insåg sedan att det inte var någon idé att gå tillbaka och försöka sova.
Tydligen klarar inte bäckenet hur många timmar som helst i en skön säng. Så nu har jag gett upp tanken på att få sova något mer idag. Jag ska nog passa på att ta mig en lång och skön dusch istället, såhär kl 4.30 innan min lilla familj vaknar. Äta frukost har jag för övrigt redan klarat av. Jag var vrålhungrig vid kl 4, haha. Men det blir väl en andra frukost sedan med Mio om ett par timmar :)
Jag vill ju absolut inte såklart att bebisen ska födas FÖR tidigt, bli prematur, få ligga i veckor på neonatal och få en tuff start i livet. Samtidigt kan inte en del av mig bara önska att det typ ska sätta igång snart, därav den lilla besvikelsen. Faktum är att jag är inne i v 36 nu (35+1) och jag känner på allvar att jag GÄRNA vill att det hela sätter igång när Mattias har en veckas semester med start den 26 juni. Men det kommer ju såklart aldrig hända :(
Så okej, ni förstår att jag börjar bli rejält trött på att vara gravid nu. Mitt största hinder just nu är definitivt foglossningen. Jag måste ändå säga att jag tycker att den varit lite snällare mot mig än med Mio, där kom den i full kraft tidigare, men NU har jag ont, väldigt ont. Det går såklart lite upp och ner och vissa dagar är bättre än andra, men det är väldigt frustrerande när en liten promenad med vagnen till affären och lätt hushållsarbete blir för mycket för kroppen. Det är väldigt svårt med tanke på att vi ändå har en liten son också på nästan 1,5 år som kräver sitt. Han är visserligen duktig på att knata runt själv här hemma om dagarna, men han är fortfarande väldigt liten och kräver mycket närhet och kärlek vilket ändå resulterar i en hel del bärande. Det är frustrerande att inte orka sitta ner på golvet och leka med Mio mer än ett par minuter innan kroppen strejkar och det är frustrerande att jag ibland har så ont så att vi inte kommer ut. Jag får väldigt dåligt samvete över det ibland även om jag försöker tänka att de dagarna (som trots allt inte är särskilt många) får vara så. Han överlever det och det är inte hela världen egentligen.
Så förutom foglossningen lider jag väl mest av trötthet. Det beror nog mest på att jag verkligen slarvat med mina järntabletter, men igår köpte jag nya så nu hoppas jag få lite fart på järnet. Tacksamt nog brukar jag även passa på att ta en tupplur när Mio gör det. En himla mysig stund på dagen när vi kan snosa gott i upp emot 3 (!!) h tillsammans. wow! Men det behövs verkligen ibland så jag tackar Mio för att han låter mig :) Jag sover ändå så dåligt på nätterna nu, allt gör ont plus att lilleman fortfarande inte sover hela nätter så han är som en liten propeller i sängen och främst älskar han att ligga PÅ mig, gärna på mitt ansikte. Superskönt, eller inte. Men men, sak samma, jag sover ju inte direkt ändå.
Igår tänkte jag att jag skulle lägga mig i tid, vilket jag gjorde. Låg i sängen redan vid 20.30 och läste och lite sådär. Vid 22 släckte jag lampan och tyckte att jag var himla duktig som för en gång skull skulle få tillräckligt många timmars sömn. Men tji fick jag. Vaknade vid 3.30 av att jag hade så vansinnigt ont så jag vet inte vad i fogarna så jag kände att jag inte kunde ligga kvar en sekund. Lyckades efter många minuters kämpande sätta mig upp på sängkanten och jag bara hör hur bäckenet knakar och klickar vid alla rörelser. Gick upp på toaletten och insåg sedan att det inte var någon idé att gå tillbaka och försöka sova.
Tydligen klarar inte bäckenet hur många timmar som helst i en skön säng. Så nu har jag gett upp tanken på att få sova något mer idag. Jag ska nog passa på att ta mig en lång och skön dusch istället, såhär kl 4.30 innan min lilla familj vaknar. Äta frukost har jag för övrigt redan klarat av. Jag var vrålhungrig vid kl 4, haha. Men det blir väl en andra frukost sedan med Mio om ett par timmar :)
 |
| Bjuder på en magbild också. Jag kan inte förstå att den här magen bara är i v 35+0 här. Jag är STOR! |
onsdag 27 maj 2015
Vecka 33
Jag är inne i vecka 33 nu och det börjar kännas kan jag väl säga. Jag sover dåligt på nätterna och vaknar ofta upp ganska stel i kroppen. Till min stora förvåning och glädje så verkar mitt bäcken vara snällare mot mig den här gången. Vid den här tiden sist gång så satt jag mest still och hade hemskt ont. Den här gången är jag mycket mer rörlig och orkar mer. Fast vissa dagar har jag ont och då går jag på kryckor. Men det är åtminstone inte konstant ont hela tiden, vilket är jätteskönt för mig. Om kvällarna är jag ofta trött i ryggen och blygdbenet värker lite, men det är ändå HELT okej. Riktiga långpromenader är det dock helt slut med, då får jag lida för det dagen efter så det är det inte värt. Vanliga vardagspromenader funkar fortfarande, men jag gör det inte så ofta. Det är inte så mycket njutning för mig just nu att bara gå ut och traska så det gör jag mest om jag har något ärende.
Jag har gått upp nästan 7 kg hittills den här graviditeten och det känns jättebra. Jag gick ju aldrig ner alla mina gravidkilon efter Mio så jag behöver verkligen inte lägga på mig 18 kg igen. Men jag har lite svårt att tro att jag skulle gå upp 11 kilo de kommande veckorna så det är nog ingen fara ;) I så fall måste det vara extremt mycket vatten och då gör det ju inte så mycket. Men med Mio blev jag inte vätskefylld alls och inte hittills heller, vi får väl se hur det blir om värmer slår till ordentligt.
Efter ett par lugna veckor i magen är det nu fullt ös mest hela tiden. Det är skönt att det håller igång där inne, det gör mig lugn. Fast ibland är det nästan lite jobbigt, när man ska sova :) Och hjälp vad det trycker och sticker neråt. Det har det visserligen gjort i många veckor nu men den här bebisen borrade ner sig tidigt. Det sa hon på TUL också, att bebisen långt väldigt långt ner. Annars är det inte så mycket nytt. Inga direkta sammandragningar eller så. Men det förväntade jag mig inte heller. Med Mio hade jag inte en enda. Jag hoppas dock att det kommer snart, det hade ju varit trevligt om livmodern började öva sig lite så jag slipper en till igångsättning :(
Jag har gått upp nästan 7 kg hittills den här graviditeten och det känns jättebra. Jag gick ju aldrig ner alla mina gravidkilon efter Mio så jag behöver verkligen inte lägga på mig 18 kg igen. Men jag har lite svårt att tro att jag skulle gå upp 11 kilo de kommande veckorna så det är nog ingen fara ;) I så fall måste det vara extremt mycket vatten och då gör det ju inte så mycket. Men med Mio blev jag inte vätskefylld alls och inte hittills heller, vi får väl se hur det blir om värmer slår till ordentligt.
 |
| Dagens mage vecka 32+1 |
tisdag 19 maj 2015
Jag lever
Kära nån vilket uppehåll det varit här då. Det har varit ganska ofrivilligt faktiskt för jag har legat rejält sjuk i en hel vecka med feber och en dunder förkylning. Det börjar bli bättre nu även om jag fortfarande är rejält förkyld. Dessutom har vi hantverkare hos oss för tillfället som renoverar vår tvättstuga och Mattias har en extra tuff jobbvecka nu så man kan väl minst sagt säga att det varit/är lite mycket just nu.
Jag tänker väl inte ge mig på någon större uppdatering idag heller egentligen för jag behöver fortsätta vila upp mig lite men jag ville ändå ge lite kort status på magen. Vecka 32 idag och jag var hos bm i morse för att mäta. Nu var det visserligen en annan bm jag träffade idag så måtten kan ju bli lite olika p.g.a det men enligt hennes mätning så hade magen i alla fall växt riktigt rejält. Det var ju himla skönt att höra men inte direkt förvånande eftersom både jag och Mattias sagt till varandra flera gånger den senaste veckan att magen verkligen exploderat.
 |
| Vecka 32 med min kanonkula :) |
Hur som helst. Allt annat var också bra, fina hjärtljud och sådär :) Lillan har äntligen börjat stöka omkring i magen igen ordentligt nu efter många veckor av lugn. Så jag njuter av det och känner att resten av den här tiden kanske ändå kommer gå rätt fort. Fogarna och sömnen är verkligen inte på topp, men värre hade det ändå kunnat vara känner jag. Jag tar det rätt lugnt om dagarna. Tacksamt nog så är vår lille kille en lugn sort som är snäll mot mig :)
fredag 8 maj 2015
Läget i magen
Jag får be om ursäkt att jag har hållit er på halster nu sedan ultraljudet, det har verkligen inte varit meningen men jag har helt enkelt fått prioritera annat än datorsittande de senaste dagarna. Det känns nästan omöjligt att få till det ibland.
Nåväl... ultraljudet som sagt. Bebisen är lite tillväxthämmad, 13,2% för att vara exakt. Det är än så länge ingen fara om hon håller sig ungefär här, men om hon skulle bli mindre är det inte så bra. Hade hon varit 16% tillväxthämmad hade vi fått komma tillbaka efter 2 veckor för att kontrollera igen, men nu avvaktar vi istället och fortsätter mäta magen som vanligt hos bm. Om lillans kurva fortsätter att avvika så bokas det in ett nytt ultraljud igen.
I övrigt fanns det ingenting som tydde på att hon mådde dåligt där inne. Det var normalt med fostervatten och även om hon var lugn så vände och vred hon lite på sig, vilket tydligen räcker.
Jag är både lättad och orolig på samma gång. Jag har ju själv märkt att magen liksom slutat växa och lillan är lugn i magen, inga häftiga sparkar, åtminstone väldigt sällan. Man får lite fåniga tankar så som om man helt plötsligt fått en dålig livmoder som inte riktigt gör sitt jobb. Egentligen skulle jag önska att de kollade flödet i navelsträngen också men det gör man tydligen bara när bebisen är 22% (eller mer) tillväxthämmad.
En annan sak som kommer till mig ännu mer nu efter allt det här är det där med att jag ju tror att mitt RULdatum inte riktigt stämmer. Jag är rätt övertygad om att det är fel på ungefär en vecka. Dels p.g.a av ett tidigt ultraljud i v 11 men också p.g.a att jag vet när jag plussade så då är det rätt lätt att räkna ut att datumet för när jag "skulle blivit gravid" inte stämmer. Hur som helst så är det ju så att man inte kan få ett tillförlitligt bf datum hur sent som helst eftersom att bebisarna så småningom börjar växa i lite olika takt. Allt detta får mig att tro än mer att jag faktiskt var/är längre gången (och att bevisen helt enkelt redan var lite liten vid RUL) och en vecka hit eller dit kanske inte spelar SÅ stor roll egentligen, men det betyder ju att vår lilla tjej om möjligt egentligen är mer tillväxthämmad. För en vecka gör ändå rätt stor skillnad för måtten.
Ja, jag vet inte. Jag kanske nojar mig lite överdrivet och tänker för mycket och drar egna slutsatser. Men det här är ju främmande för mig också, Mio låg alltid mitt på normalkurvan, så det klart man oroar sig. Man vill ju bara att allt ska vara så normalt och vanligt som möjligt.
Jag fick även två ul-bilder men lillan är så stor nu så det var svårt att få till någon vettig profilbild så det är inget att bjussa på här känner jag :)
Nåväl... ultraljudet som sagt. Bebisen är lite tillväxthämmad, 13,2% för att vara exakt. Det är än så länge ingen fara om hon håller sig ungefär här, men om hon skulle bli mindre är det inte så bra. Hade hon varit 16% tillväxthämmad hade vi fått komma tillbaka efter 2 veckor för att kontrollera igen, men nu avvaktar vi istället och fortsätter mäta magen som vanligt hos bm. Om lillans kurva fortsätter att avvika så bokas det in ett nytt ultraljud igen.
I övrigt fanns det ingenting som tydde på att hon mådde dåligt där inne. Det var normalt med fostervatten och även om hon var lugn så vände och vred hon lite på sig, vilket tydligen räcker.
Jag är både lättad och orolig på samma gång. Jag har ju själv märkt att magen liksom slutat växa och lillan är lugn i magen, inga häftiga sparkar, åtminstone väldigt sällan. Man får lite fåniga tankar så som om man helt plötsligt fått en dålig livmoder som inte riktigt gör sitt jobb. Egentligen skulle jag önska att de kollade flödet i navelsträngen också men det gör man tydligen bara när bebisen är 22% (eller mer) tillväxthämmad.
En annan sak som kommer till mig ännu mer nu efter allt det här är det där med att jag ju tror att mitt RULdatum inte riktigt stämmer. Jag är rätt övertygad om att det är fel på ungefär en vecka. Dels p.g.a av ett tidigt ultraljud i v 11 men också p.g.a att jag vet när jag plussade så då är det rätt lätt att räkna ut att datumet för när jag "skulle blivit gravid" inte stämmer. Hur som helst så är det ju så att man inte kan få ett tillförlitligt bf datum hur sent som helst eftersom att bebisarna så småningom börjar växa i lite olika takt. Allt detta får mig att tro än mer att jag faktiskt var/är längre gången (och att bevisen helt enkelt redan var lite liten vid RUL) och en vecka hit eller dit kanske inte spelar SÅ stor roll egentligen, men det betyder ju att vår lilla tjej om möjligt egentligen är mer tillväxthämmad. För en vecka gör ändå rätt stor skillnad för måtten.
Ja, jag vet inte. Jag kanske nojar mig lite överdrivet och tänker för mycket och drar egna slutsatser. Men det här är ju främmande för mig också, Mio låg alltid mitt på normalkurvan, så det klart man oroar sig. Man vill ju bara att allt ska vara så normalt och vanligt som möjligt.
Jag fick även två ul-bilder men lillan är så stor nu så det var svårt att få till någon vettig profilbild så det är inget att bjussa på här känner jag :)
tisdag 5 maj 2015
I eftermiddag
Är det som sagt dags för ultraljudet. Det har varit ett par oroliga dagar. Visserligen har jag väl inte hunnit tänka allt för mycket på det hela men jag har känt mig lite extra förpliktigad att hålla koll på lillans rörelsemönster där inne. På dagarna går ju allt i 110 men på kvällarna/nätterna har jag inte riktigt kunnat komma till ro utan jag har legat och känt efter och funderat. Nu har det inte varit något fel på aktiviteten så det känns ju bra, men ändå, lite mentalt påfrestande bara.
Sedan har jag åkt på någon infektion i halsen också, typiskt. Jag har hostat lite till och från i 2 veckor och det har gjort lite ont i på nätterna när den där hostan slår till. Men fy bubblan för de senaste dagarna, då har det övergått till att göra konstant ont på ena sidan halsen och framför allt när jag sväljer. Det river varje gång jag äter och dricker och om jag hostar så känns det som att halsen ska gå sönder. Det gör jätteont att luta bak huvudet och att vrida på nacken. På nätterna vaknar jag varje gång jag ska svälja för att det gör så ont.
Ringde vårdcentralen idag för det går ju aldrig över och har dessutom liksom börjat stråla ut mot käken och örat på den sidan där det gör ont, men eftersom att jag i övrigt är frisk, ingen feber, så är det inte halsfluss och då gör man inget? Hon sa att jag kunde få komma ner och bli kikad på men att jag bara skulle få gå hem igen utan hjälp så det kändes ju totalt meningslöst. Hon föreslog dricka varmt och vila och det klart jag ska försöka men mitt liv just nu är inte direkt anpassat till att vila, hehe. Nåja, det är väl bara att härda ut ett tag till då.
Sedan har jag åkt på någon infektion i halsen också, typiskt. Jag har hostat lite till och från i 2 veckor och det har gjort lite ont i på nätterna när den där hostan slår till. Men fy bubblan för de senaste dagarna, då har det övergått till att göra konstant ont på ena sidan halsen och framför allt när jag sväljer. Det river varje gång jag äter och dricker och om jag hostar så känns det som att halsen ska gå sönder. Det gör jätteont att luta bak huvudet och att vrida på nacken. På nätterna vaknar jag varje gång jag ska svälja för att det gör så ont.
Ringde vårdcentralen idag för det går ju aldrig över och har dessutom liksom börjat stråla ut mot käken och örat på den sidan där det gör ont, men eftersom att jag i övrigt är frisk, ingen feber, så är det inte halsfluss och då gör man inget? Hon sa att jag kunde få komma ner och bli kikad på men att jag bara skulle få gå hem igen utan hjälp så det kändes ju totalt meningslöst. Hon föreslog dricka varmt och vila och det klart jag ska försöka men mitt liv just nu är inte direkt anpassat till att vila, hehe. Nåja, det är väl bara att härda ut ett tag till då.
fredag 1 maj 2015
extrakontroll
Det har varit lite tyst här. Lilla familjen råkade ut för förkylning (igen) så jag har känt mig rätt matt. Att det aldrig vill gå över. Vi har varit sjuka sedan slutet på februari så det börjar som sagt kännas otroligt tröttsamt.
Igår hade jag min extrakontroll hos bm. Magen hade ju inte växt nästan något på 4 veckor så jag fick komma in för att mäta och se så att det fortsatt växa nu, vilket det inte hade :( måttet var t.o.m en cm mindre än förra veckan så min kurva ser inte alls ut som dem ska. Den pekar neråt och ligger långt under medel.
Jag fick snabbt en tid för tillväxtultraljud på tisdag så det ska bli skönt att få veta lite mer exakt vad det är som händer där inne. Jag försöker att inte oroa mig för mycket men det klart... man kan inte låta bli att läsa och att tänka det värsta. Tycker det känns obehagligt att mitt mått varit samma och t.o.m minskat under 5 veckor. Det känns ju inte alls bra. Men som sagt. Vi får väl veta mer på tisdag.
Igår hade jag min extrakontroll hos bm. Magen hade ju inte växt nästan något på 4 veckor så jag fick komma in för att mäta och se så att det fortsatt växa nu, vilket det inte hade :( måttet var t.o.m en cm mindre än förra veckan så min kurva ser inte alls ut som dem ska. Den pekar neråt och ligger långt under medel.
Jag fick snabbt en tid för tillväxtultraljud på tisdag så det ska bli skönt att få veta lite mer exakt vad det är som händer där inne. Jag försöker att inte oroa mig för mycket men det klart... man kan inte låta bli att läsa och att tänka det värsta. Tycker det känns obehagligt att mitt mått varit samma och t.o.m minskat under 5 veckor. Det känns ju inte alls bra. Men som sagt. Vi får väl veta mer på tisdag.
torsdag 23 april 2015
Hos barnmorskan
Idag var jag hos barnmorskan på ett vanligt besök. Lillan visade upp fina hjärtslag så det var ju skönt att höra. En mindre bra sak var att min livmoder knappt växt något alls sedan vi var där sist för 4 veckor sedan. Jag har aldrig varit med om det förut men det kändes inte roligt att höra. Nu har jag fått ett extra besök i nästa vecka inbokat bara för att se hur det hela utvecklar det sig. Om det fortsätter växa dåligt vet jag inte riktigt vad som händer men jag antar att det blir ett tillväxtultraljud för att kolla så allt är bra?
Man blir ju lite extra nojig helt plötsligt att hon varit lite lugnare i magen. Tänk om hon inte får bra med näring? Usch! Obehaglig tanke.
Man blir ju lite extra nojig helt plötsligt att hon varit lite lugnare i magen. Tänk om hon inte får bra med näring? Usch! Obehaglig tanke.
onsdag 22 april 2015
Vecka 28
Helt plötsligt kom jag på att jag gått in i vecka 28, tredje trimestern. Det gick fort känns det som. Lilla bebisen ska nu väga runt 1 kg och vara ungefär 39 cm lång. Det känns jättestort tycker jag. Det sägs att mellan v 28-32 är det en himla växtspurt och jag tror att jag märkt av det någon vecka redan. Precis som med Mio så har lillan en lugnare period just nu. Antar att hon sover mycket och bara lägger på sig en massa. Det är som att hon inte riktigt har tid eller ork för att hålla igång med sparkfest utan hon nöjer sig med lite lättare buffar och mest att vända sig om.
Det senaste veckan tror jag att hon har snurrat runt flera gånger för jag känner nästan buffar på olika ställen varje dag. Ibland neråt, ibland uppåt, ibland på höger sida och ibland vänster sida. Märkligt. Nu är det ju lång tid kvar innan hon ska kika ut så det gör ju inget om hon åker omkring lite där inne ett tag till men jag vill minnas att Mio lade sig neråt väldigt tidigt och sedan låg han så hela tiden fram tills det var dags (trots att han tydligen aldrig fixerade sig för han låg och flöt på förlossningen).
Jag börjar känna av lite mer i fogarna nu men fortfarande är det helt okej. Lite får man väl räkna med när man ändå närmar sig slutet. Det värsta uppstår när Mio vill bli buren vilket han ju såklart vill rätt ofta. Tacksamt nog så behöver jag ofta inte kånka honom så långt för efter ett par meter brukar det gå bra att sätta ner honom igen så han får traska vidare själv. Sedan trivs han jättebra i vagnen och brukar ofta be om att få sitta där själv så det underlättar ju också lite :)
Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen och det ska bli kul. Efter imorgon så kommer jag att gå lite oftare än 1 gång/månaden så det känns trevligt. Tycker det är så väldigt sällan att bara gå 1 gång/månad.
I övrigt mår jag rätt mycket som vanligt. Jag är lite trött emellanåt men jag tror faktiskt inte det är graviditetsrelaterat utan mer för att vi fortfarande inte sover hela nätter och för att vi håller igång hela dagarna. Men ibland slumrar jag till en timma mitt på dagen tillsammans med Mio och det är helt underbart.
Det senaste veckan tror jag att hon har snurrat runt flera gånger för jag känner nästan buffar på olika ställen varje dag. Ibland neråt, ibland uppåt, ibland på höger sida och ibland vänster sida. Märkligt. Nu är det ju lång tid kvar innan hon ska kika ut så det gör ju inget om hon åker omkring lite där inne ett tag till men jag vill minnas att Mio lade sig neråt väldigt tidigt och sedan låg han så hela tiden fram tills det var dags (trots att han tydligen aldrig fixerade sig för han låg och flöt på förlossningen).
 |
| Magen i vecka 28. Börjar bli stor, fast ändå inte på något sätt. Där emot har jag blivit väldigt bred, vilket inte uppskattas ;) |
Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen och det ska bli kul. Efter imorgon så kommer jag att gå lite oftare än 1 gång/månaden så det känns trevligt. Tycker det är så väldigt sällan att bara gå 1 gång/månad.
I övrigt mår jag rätt mycket som vanligt. Jag är lite trött emellanåt men jag tror faktiskt inte det är graviditetsrelaterat utan mer för att vi fortfarande inte sover hela nätter och för att vi håller igång hela dagarna. Men ibland slumrar jag till en timma mitt på dagen tillsammans med Mio och det är helt underbart.
torsdag 16 april 2015
Nedräkning
 |
| En helt färsk liten Mio bara ett par timmar gammal ♥ |
Tänk att vi ska få en till liten bebis om 3 månader. Det känns lite overkligt. Jag vet inte om det riktigt sjunkit in än faktiskt. Det känns fortfarande lååångt bort.
onsdag 15 april 2015
Vecka 27
Nu var det ett litet tag sedan magen fick sig ett inlägg så det är väl dags igen. Nu är jag redan i vecka 27 och de senaste veckorna har gått så fort så jag har inte hängt med alls. Vips så var det vecka 25, 26 och nu 27. Måste bero på att jag har haft så mycket med körkortet så jag har inte hunnit tänka eller ens känna efter särskilt mycket, vilket har varit rätt skönt. Det var ett par veckor där vid kanske 24-25 som lillan var rätt lugn i magen. Inte så att jag var väldigt orolig för hon rörde sig ofta med väldigt svaga rörelser. Det berodde antagligen på att hon vänt sig och sparkade inåt mot ryggen eller så men man blir ju alltid lite nojig såklart.
Så det har varit lite skönt att de senaste veckorna har gått fort för då har jag sluppit sitta och känna efter varje dag och oroa mig. Nu har hon nog vänt sig igen för nu är sparkarna hårda. Men hon fortsätter med sitt aktiva rörelsemönster och det är skönt. Livlig liten dam :)
Jag tycker inte att magen blivit något större alls de senaste veckorna. Kanske är det nu som min mage lugnar ner sin växtspurt. Det sägs ju att man kan få mage tidigare med andra barnet (vilket verkligen stämt in på mig) men att det ska lugna sig någon gång efter halvvägs och jag tror vi kommit dit nu för jag känner mig inte alls lika stor och klumpig längre i förhållande till att jag ändå är i vecka 27 nu.
Foglossningen är nästan som bortblåst (åtminstone de flesta dagar) och det är helt underbart. Jag förstår knappt vad det är som händer men jag njuter som bara den så länge det varar. Om kvällarna kan jag känna mig lite trött i ryggen, men det går över när Mio lagt sig och jag får vila i soffan en stund.
Viktmässigt har jag faktiskt inte vägt mig sedan barnmorskan och om jag ska vara ärlig så har jag ingen större lust att göra det heller, hehe, så nästa viktuppdatering får nog helt enkelt bli efter nästa bm besök om någon vecka.
Jag har inte riktigt kommit in i boastadiet än men det börjar så smått. Jag har börjat fundera lite mer ingående på vad jag vill köpa till lilla bebisen och det viktigaste av allt kanske är lite kläder eftersom jag fortfarande bara har köpt typ 2 plagg till henne. Ska bli så roligt att få shoppa loss lite söta bebissaker igen.
Så det har varit lite skönt att de senaste veckorna har gått fort för då har jag sluppit sitta och känna efter varje dag och oroa mig. Nu har hon nog vänt sig igen för nu är sparkarna hårda. Men hon fortsätter med sitt aktiva rörelsemönster och det är skönt. Livlig liten dam :)
 |
| Vecka 27 |
Foglossningen är nästan som bortblåst (åtminstone de flesta dagar) och det är helt underbart. Jag förstår knappt vad det är som händer men jag njuter som bara den så länge det varar. Om kvällarna kan jag känna mig lite trött i ryggen, men det går över när Mio lagt sig och jag får vila i soffan en stund.
Viktmässigt har jag faktiskt inte vägt mig sedan barnmorskan och om jag ska vara ärlig så har jag ingen större lust att göra det heller, hehe, så nästa viktuppdatering får nog helt enkelt bli efter nästa bm besök om någon vecka.
Jag har inte riktigt kommit in i boastadiet än men det börjar så smått. Jag har börjat fundera lite mer ingående på vad jag vill köpa till lilla bebisen och det viktigaste av allt kanske är lite kläder eftersom jag fortfarande bara har köpt typ 2 plagg till henne. Ska bli så roligt att få shoppa loss lite söta bebissaker igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)