En månad

För ett par dagar sedan hade det gått 4 veckor. Nu känns det som att vi nått ytterligare en milstolpe, en månad. 31 december 2012 - 31 januari 2013. Låter som att det gått lång tid, ett år ungefär när man skriver ut det så, men bara en ynka månad. Samtidigt känns denna månad som en lång sådan.

Kvällen till ära har jag ätit massa onyttigheter, tittat på film och tyckt lite synd om mig själv. Sedan förlossningen har jag gått upp 4 kg, ett kg i veckan med andra ord. Bara det talar väl för sig självt om hur jag verkligen mått den senaste tiden?

Nu är det inga restriktioner längre angående sex, bad, tamponganvändande eller träning. På måndag sätter jag igång och springer. Nu har jag haft en månad att riktigt gå ner mig i delikatesser och liknande så det är dags att vända cykeln och bli "normal" igen. Vill helst inte ligga på 20 kg övervikt redan innan, om jag nu skulle ha förmånen att någonsin bli gravid igen.

Lyfter på hatten och tackar för mig efter ett, åter igen, underbart positivt inlägg. Suck.

4 veckor sedan

Idag var det exakt 4 veckor sedan Lilly föddes. Det känns konstigt.

Tänk att det var 4 veckor sedan jag hade den där fina magen, 4 veckor sedan jag kände någon leva inom mig, 4 veckor sedan min graviditet tog slut likaså ett litet liv.

Min kropp är tillbaka i det normala igen, nästan helt. Jag har inte ont i ryggen, kan röra mig fritt, har inga blödningar eller smärtor kvar från förlossningen och det där med ömma bröst och hormoner är då ett minne blott.

Det enda som egentligen saknas nu för att vara helt återställd är väl att den kvinnliga månadscykeln ska komma igång igen. Det kan ta upp till några månader, men vanligt är väl att den kommer tillbaka efter 4-5 veckor såhär efter ett avbrytande. På ett sätt kommer det kännas skönt när den väl kommer, för då kommer kroppen få chans att verkligen rensa ut allt, samtidigt som det är det sista lilla som jag har kvar av att allt inte är som vanligt. Konstigt va hur man kan hänga kvar vid något så simpelt.

Njuter av vintern

Ja, hur konstigt det än må låta, för jag hör många säga raka motsatsen, men jag njuter faktiskt till fullo av vintern. Att komma ut varje dag till ett vackert snölandskap. Att sträcka ut tungan och fånga fallande flingor, att hänga ut mat till små fåglar som blir ständigt återkommande gäster på vår balkong, att höra det där knastrande ljudet under skorna när man går, att komma hem efter en kylig dag ute och få dricka något varmt. Ja, sedan allt som brukar höra vintern till så som advent, lucia, jul, nyår och mellandagsrea ;)

Okej, jag kan väl inte direkt påstå att jag njöt särskilt mycket av första halvan av vintern, d.v.s november/december. Men januari har, trots omständigheten, varit en bra månad. Att jag tycker att vintern är mysig hjälper nog. Hade det varit mitt i sommaren hade jag nog känt mig mer tvingad att åka iväg på utflykter, bad, sol, picknick och liknande. På vintern känns det mer okej att vara hemma i soffan, framför en bra film med lite gott att äta. Det är jag tacksam för.

Jag hoppas snön håller i sig lika länge som kylan vill stanna. För snöblask är inte ens jag särskilt förtjust i. Vill helst ha mycket snö hela tiden, det lyser upp så fint och jag blir så glad av att se barnen i området åka pulka och bygga snögubbar, lyktor och grottor.

Hur som helst, jag ser mycket charm i alla årstider och när våren, sommaren och hösten kommer så hoppas jag verkligen att jag njuter till fullo. Och när det åter igen blir vinter så hoppas jag att jag kan blicka tillbaka på år 2013 med ett leende. Så snälla år, ge mig ett bra sådant.

Omtanke

Idag på jobbet fick jag en jättefin Orkidé av mina kollegor som en liten "plåster-på-såret" gåva. Blev jätteglad och tyckte det var så omtänksamt av dem.

På vägen hem idag kände jag att det blev lite sorgset. Med blomman i hand började jag tänka på orsaken till varför jag satt med just den där och då. Jag tog upp lite bilder som jag har sedan förlossningen på mobilen och det tog inte många sekunder innan jag kände hur ögonen började tåras. Kände tur sorgligt det i mellan åt känns att ha förlorat vår lilla tjej. Undrar så om hennes lilla hjärta fortfarande hade slagit och undrar hur hon hade blivit om hon hade kommit till oss.

Jag vet att om jag hade ställts inför liknande beslut igen så hade jag valt att låta naturen ha sin gång till 100%. Känner mig ibland som en hemsk människa som valde att avbryta. Särskilt när jag tittar på kort av en vacker liten tjej med söta fötter, händer och drag av mig själv i det lilla ansiktet. Fruktansvärt. Även om jag vet innerst inne att hon inte hade någon chans och att jag inte gjorde det enkelt för mig. För det var absolut inte för min egen skull, utan för hennes.

Jag saknar så, men längtar samtidig efter något nytt. En väldigt konstig blandning av känslor. Ibland kan det kännas som att det är för tidigt att "gå vidare", längta efter ett nytt barn osv. Men jag vet inte, där är jag också blandad i mina känslor. En sak är dock säker, hon kommer alltid vara ihågkommen, även om vi lyckas få många barn till.

Alltid ihågkommen

Bröllopsplanering

Idag kommer min vän hit som är nyförlovad. Till sommaren blir det bröllop och det ska bli så hejdundrans kul. Det är så fint med bröllop. Den där kärleken och glädjen. Speciellt kul är det ju såklart när det är en nära vän som ska gifta sig. Tänker tillbaka på min egen dag och hur fint, fridfullt och lyckligt det var.

Om en stund kommer hon hit och då ska vi sätta oss ner och planera flitigt. Det är ju så himla mycket att tänka på så det kan vara bra att planera med någon som redan varit där. Faktum är att det är mycket roligare att planera någon annans bröllop än sitt eget. För innan sitt eget bröllop är man så stressad, nu behöver jag inte vara det utan kan finnas där som stöd, råd och vägledning när det önskas.

Leve äktenskapet, kärlek och bildandet av nya familjer.

Saknar, önskar och längtar

Var hemma hos min svägerska idag med två små barn. Även om det var väldigt trevligt så var det nästan att jag åkte med tårar i ögonen där ifrån.

Blev påmind om vår egna lilla Lilly som aldrig fick möjligheten att bli en del av vår familj. Blev påmind om hur kämpig den sista tiden varit och hur mycket jag verkligen hade önskat och hoppats på henne.

Det är svårt att förklara men det finns verkligen ingenting som jag önskar mer i hela världen än att få bli mamma. Ibland när jag får frågan om vad jag vill bli "när jag blir stor?" så säger jag "mamma". "Ja ja", brukar jag då få till svar. "Men vad mer?". Men då förklarar jag att det är just DET jag vill med mitt liv. Jag kan absolut inte tänka mig en bättre sysselsättning under min yrkesverksamma tid. Att få tid till mina egna barn, hitta på roliga aktiviteter, ta hand om hemmet. Man kan väl helt enkelt säga att jag rätt och slätt vill bli en hemmafru, fast med betoning på att spendera tid med barnen. Att få se mina barn växa upp, att ge de uppmärksamhet och tid. Att finns där som stöd när de blir äldre och att vara närvarande i allt.

När hemska saker hänt under mina graviditeter har det såklart varit fruktansvärt, precis som det givetvis är för vem som helst som blir av med något önskat. Men det har för mig inte bara varit en förlust av barn utan även en förlust av min framtida sysselsättning på något vis. Hela situationen är väldigt känslomässigt laddad för mig för att "idyllen" om att skaffa barn, vara hemma i måååååånga år och bli den bästa mamman jag någonsin kan bli har varit med mig i många år och nu, när jag äntligen har den perfekta maken, åldern inne och rätt tid i livet så vill det inte.

Önskar så att jag inom ett par år har några söta små knoddar hemma, för jag längtar så otroligt.
Så idag är saknaden efter Lilly väldigt stor. Önskan och längtan efter en liten blir nästan för jobbig att bära. Det värker lite i hjärtat när man ser många andra lyckliga familjer.

Tiger myser och vaktar Lilly i magen

Tomt

Ja, tomt är precis vad det är i mitt lilla huvud. Har de senaste dagarna inte känt att jag egentligen haft något vettigt att skriva på bloggen. Känns så konstigt att gå från ha massvis att skriva om varje dag till att helt plötsligt inte ha något mer att säga. Kanske kommer skrivarglädjen tillbaka om ett tag? Tills dess kanske det helt enkelt får vara lite tyst här, för vem vill läsa om strunt egentligen? Inte jag i alla fall.

Tankekorn

Jag känner mig så glad och uppbyggd idag. I kyrkan fick jag lyssna till så fina lektioner och så tänkvärda tal. Det var mycket som talade direkt till mitt hjärta idag och åter igen fick jag bekräftelse på hur små vi människor egentligen är och hur stort livet och evigheten är.

Redo för andlig fest

Att det finns oändliga möjligheter för oss alla vet nog de flesta om, men det är kanske ofta det glöms bort? Man går till sitt jobb/sin skola, träffar vänner, inreder huset, handlar, lagar mat, tvättar, tränar, blir kär, får barn och hela spiralen bara snurrar på. Visst kan det stundtals kännas som att man har ett väldigt flyt och en bra vardag? Men visst kan man ibland också hamna i riktigt onda spiraler med jobb man inte trivs med, förhållanden man inte trivs i, vänner som sviker, träning som inte blir av, barnlöshet och problem med ekonomi vilket leder till brist på inköp av både inredning, mat, kläder och andra nöjen. Det är i de jobbiga stunderna som det blir riktigt svårt att se alla möjligheter som finns och hur härligt och givande detta livet verkligen är. Det är fel att tro att vi inte kan påverka. Det kan vi absolut och vi ska göra det också. Fortare än vi tror kommer livet åter igen ha vänt och vi kommer blicka tillbaka på våra svåra stunder men tacksamhet för det vi lärt oss på vägen.

Blev idag åter igen påmind att alla människor verkligen har ett syfte här och ibland (eller oftast kanske jag ska säga) så blir inte livet riktigt som man tänkt sig, men för det mesta blir det till det bästa ändå om än vissa saker kan tyckas komma 10 år för tidigt eller 10 år för sent. Vi har inte hela bilden, vi är människor som lever här och nu, kanske kan man planera för ett par år i framtiden max. Hade vi haft hela bilden hade vi sluppit oroa oss så mycket och vi hade dessutom sluppit många tråkiga missöden.

Men, jag tror verkligen starkt på att saker och ting sker vid rätt tid och på rätt plats.
Jag ska bara bli bättre på att luta mig tillbaka och njuta av livet och min övertygelse att mina önskningar och drömmar kommer att bli uppfyllda på rätt tid och på rätt plats.

Lördagsfix

Brukar lite då och då plantera örter hemma för det är ju bara SÅ gott att ha färska örter i maten. Men nu var det allt bra länge sedan så idag kände jag att det var dags igen. Nu är planteringen klar och jag väntar otåligt på att få äta fräscht igen.

Liten gärning, stor betydelse

Bild tagen av UNICEF/Georgina Cranston

 Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet. Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

Tankar

Har suttit med ett blankt blad framför mig fler gånger nu de senaste dagarna och börjat skriva mening efter mening men alltid raderat det jag skrivit för att sedan stänga ner datorn igen. Det jag ska skriva nu har känts väldigt svårt att formulera och få ner på ett bra sätt i bara ett inlägg.  Så istället för att försöka få ner alla mina tankar, vilket känns helt omöjligt, så tänkte jag bara dela med mig lite kort av mitt motto som hängt med mig i många år nu och hjälpt mig igenom många svårigheter.

"Se alltid något positivt i allt negativt som händer"

Sedan tänkte jag bara gå rakt på sak och skriva några korta tankar/känslor som jag har. Det får helt enkelt räcka. Ibland är det verkligen för svårt att riktigt sätta ord på det man känner och vill få fram.

1. Jag är så glad för att jag blev gravid med Lilly och för att hon var hon. För att hon, just vår lilla speciella tjej, stannade med oss i hela 21 veckor och kämpade på varje dag och varje vecka. Vi älskar henne, saknar henne men vet att hon har det bra nu. Vi tror och hoppas att vi får träffa henne igen i livet efter detta och att vi då kommer få chans att uppfostra henne som den fina lilla speciella dotter som hon är.

2. Jag gråter inte ofta längre för att hon är borta. Jag har insett att hon helt enkelt var för fin för den här världen. Det var inte vår lott att få ta hand om henne här och nu. Det har jag accepterat nu.

3. Det finns fortfarande ingenting som jag önskar mer i hela världen än att få bli mamma till ett litet barn som behöver bli älskad, uppfostrad, uppassad och undervisad. Ibland kan den längtan göra så att det känns som att jag nästan ska explodera. Jag vet att jag har så mycket att ge och den längtan kommer aldrig att bli tillfredsställd förrän jag får bli mamma.

4. Jag är konstigt nog tacksam för alla mina tidigare graviditeter, trots att jag inte önskar att någon annan behöver gå igenom samma sak, då jag känner att det fått mig att verkligen inse vilket otroligt mirakel varje litet unikt barn verkligen är.

5. Alla barn, sjuka som friska, normalbegåvade eller mindre begåvade, nyfödda eller äldre, som på ett eller annat sätt kommer till vår familj under årens lopp kommer att vara varmt välkomna, önskade, älskade och behövda.

6. Det finns nog ingenting som gör mig mer upprörd än vuxna människor som tycker att det är okej att välja och vraka vilket typ av barn man ska ha och att det är helt okej att försumma ett liv som inte passar in "just nu". Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan se sig omkring, se alla små barn och välja bort att välkomna sitt eget. Det gör verkligen ont i mitt hjärta varje gång jag tänker på alla de barn som aldrig får komma hit.



Jag vet att det är en del som följer mig som varit med om liknande saker som jag, och andra tumma erfarenheter också för den delen, och det är främst p.g.a er som jag inte vetat hur jag skulle skriva detta inlägg. Jag vill absolut inte trampa någon på tårna och ni ska veta att jag känner med er allihop. Jag förstår er sorg och sörjer tillsammans med er. För er kanske detta inlägg kan kännas hårt, hänsynslöst, jobbigt och provocerande men ni ska veta att det inte är min mening. Så med det sagt hoppas jag att ni fortsätter kämpa på och tar ER tid till att läka och komma tillbaka till livet.

Mys

Det har varit några hektiska dagar tillbaka på jobbet och efter en 11 h lång arbetsdag fick jag idag komma hem till färdiglagad middag, tända ljus, bakgrundsmusik och lite massage på det. Hur välsignad är inte jag?

Nu har jag sjunkit ner i soffan och bett om lite Marabou så Mattias sprang iväg till närbutiken och kommer när som helst tillbaka. Så med Tiger i knät och filmen redo checkar jag ut idag för att göra en repris imorgon igen.

Börja jobba

Ja, snabbare än önskat är dagen här, jag ska börja jobba igen. Nu ångrar jag bittert att jag inte försökte få till en lite längre sjukskrivning men jag var nog helt enkelt för trött dålig för att orka med det när det var aktuellt. Allt som var i höstas och precis i slutet av år 2012 känns så avlägset nu trots att det avslutades för bara ett par veckor sedan, det känns jättekonstigt. Det känns nästan som att det aldrig hände.

Nej, inte gör det saken bättre att vi har haft några riktigt fina vinterdagar här med snöfall och rejäl kyla. Träden och marken är så vackra så det absolut sista jag har lust med är egentligen att sitta instängd alla dagens ljusa timmar, vill verkligen bara vara ute i det fina vädret och pyssla med mina små projekt.

Men jag antar att man inte är kvalificerad för att vara sjukskriven heller om man ändå känner sig så pass pigg att man orkar med hobbys etc, så det är väl rätt på något vis att jag går tillbaka idag.

Skänka kläder

I närheten av där vi bor finns det en kontainer där man kan slänga ner hela, rena och användbara kläder som man inte längre behöver eller vill ha. Sedan skickas dessa kläder vidare och delas ut till behövande. Tycker att det är SÅ smidigt och bra. Vi brukar rensa då och då hemma och ge bort lite kassar till kontainern.

Idag lyckades vi skrapa ihop 2 fulla kassar som nu kommer kunna glädja någon i behov. Så smidigt, enkelt och bra.

Ni med blogspot

Oerfaren som jag är i den stora bloggvärlden så har jag hittills gjort det väldigt enkelt för mig och inte lagt ner mycket tid och energi på en smidig och snygg blogg. Jag valde helt enkelt en standardinställning som jag tyckte var fin och några lättare tillägg som jag lyckades klura ut.

Inte för att någon har klagat eller för att jag har tänkt att storsatsa som bloggerska, men, nu är det ändå några justeringar som jag vill få gjort för att få bloggen lite mer min. Problemet är att jag inte har någon aning om hur man gör. Jag har försökt att söka information på google och youtube men jag verkar inte lyckas ändå. Kanske har jag turen att ha någon kunnig läsare som använder sig av blogspot?

Det jag undrar över:

*Hur gör man en egen header? Eller rättare sagt, hur lägger man in sin header? Fixade en bild som jag ville ha men när jag youtubade hur man skulle göra så fungerade det inte. Känns väldigt tråkigt och opersonligt utan en trevlig "överskrift".

*Jag ville lägga till kategorier för att få lite mer struktur och för att det ska bli lättare för er läsare att gå tillbaka och läsa om det ni vill, men HUR GÖR JAG? (river mitt hår)

Skulle bli så tacksam om någon kunde hjälpa mig så det kan bli lite "städat" och fint här inne.

Minne

Till minne av vår Lilly har jag nu äntligen lyckats påbörja mitt lilla projekt med hennes album. Har ännu inte hunnit framkalla bilderna men gjorde klart sidan med avtrycken i alla fall.

Tiger vaktar ett av de dyrbaraste minnena vi har kvar, de små avtrycken

2 veckor sedan

Det var nu, nästan på minuten, två veckor sedan vår fina tjej föddes.  Tycker att de här två veckorna har gått otroligt fort samtidigt som de har gått väldigt långsamt också. Saknaden och längtan gör att tiden kryper fram men vardagen och mitt fysiska välmående gör att dagarna rusar fram. Jag hinner knappt med faktiskt.

Att jag börjar jobba i övermorgon känns fortfarande lite avlägset. Kommer nog inte riktigt förstå det förrän jag sätter min fot innanför husets dörrar. Känns både nervöst, jobbigt och lite pirrigt. Kan inte säga att jag ser fram emot att återgå till jobbet men det ska bli ganska kul att träffa kollegorna igen. Det har ju trots allt varit ganska ensamt här under de två månaderna som jag gått hemma.

Rent fysiskt är kroppen inte helt återställd än. Det känner jag tydligt när jag anstränger mig. Det räcker egentligen med att jag går ca 500 m för att få hela magen att kännas. Vet inte hur jag ska beskriva det men innan jag blev gravid reflekterade man aldrig över ens kroppsdelar och inre organ, de liksom bara var där. När jag blev gravid blev man helt plötsligt medveten om att man hade en mage, det kändes som en stor kula som skulle trilla av. Nu däremot känns det väldigt tydligt att jag har en livmoder, en känsla som är svår att beskriva eftersom jag aldrig har känt mina inre organ så förut, men på ett bättre sätt kan jag inte förklara. Varje steg jag tar så känns livmodern. Det gör inte ont, men det känns att den finns där inne.

Dagen till ära åkte vi in till stan för att göra lite sista REAshopping innan den tar slut och innan vi återgår till jobb och skola. Gissa OM vi blev helt lyriska när det mesta var nere på halva REApriset. Vi shoppade som galningar både kläder, accessoarer, pyssla-om- mig-själv-SPA-artiklar mm. Vi kom hem med 8 kassar och efter 5 h i stan är min kropp så mörbultad som den bara kan bli.

Med tanke på de tunga lyft och allt spring som sker på mitt jobb så är jag, på riktigt, orolig över hur det ska gå och jag undrar om det inte bara var dumdristigt av mig att inte ens försöka få till en förlängd sjukskrivning. Men går det åt skogen får jag väl bli "sjuk" igen?

Äntligen...

... fick jag tummen ur och bakade, åter igen, lite gott till söndagens välkända kvällsfika. Maken nöjd, jag nöjd. Kul var det också.

Barnkläder

Älskar att titta på barnkläder. På något vis tycker jag att det är bra mycket roligare än att titta på kläder till mig själv. Kanske är det för att man slipper bli besviken på byxorna som inte kommer över rumpan eller tröjan som ger magen 3 utfyllda veck på helt fel ställen?

Kan sitta länge och bara drömma mig bort till dagen då alla fina barnplagg får äran att flytta hem till oss och så småningom pryda vårt barn. När jag blev gravid var jag SÅ glad för att jag äntligen kände att jag, på riktigt, kunde börja kika på barnkläder och shoppa lite. Det hann inte bli så många plagg innan vi fick veta att det antagligen inte skulle gå vägen men lite blev det, som nu ligger omsorgsfullt nerpackat i en låda i källaren.

Satt nyss och kikade runt lite på hemsidor både i och utanför Sverige och kom över de sötaste små klänningarna, kapporna, västarna, skorna, mössorna osv. På internet finns det ett så stort utbud av både kill och tjejkläder och det gjorde lite ont i mitt hjärta att veta att jag inte ens är i närheten av att ha användning för små kläder nu. Undrar så när det blir vår tur.

Tillbakablick om lycka, glädje och verkligheten

För exakt tre år sedan höll jag på att förbereda mig för mitt livs äventyr. En resa som jag hade drömt om i många år och äntligen var det bara dagar kvar tills jag skulle få åka. Min dröm och mitt äventyr handlar om en 3 månader lång volontärresa som jag gjorde till mitt kära hjärtans lilla land Ghana, på Västafrikas kust.

Ibland är det helt enkelt jobbigt. En famn hjälper

Som enda information om hur allt skulle bli när jag väl kom fram hade jag ett A4papper med mycket kortfattad information om staden, värdfamiljen och arbetet. Jag kan dessutom säga att hälften av informationen dessutom var felaktig, så i princip åkte jag dit ovetandes om vad som komma skulle.

Finaste små själarna

När jag, idag, tänker tillbaka på resan så minns jag alla de ljusa stunderna och allt det fantastiska som jag fick vara med om. Jag minns hur förändrad jag kom hem och hur skevt det kändes med alla bekvämligheter och folk som klagade på s.k I-landsproblem. Men när jag tittar tillbaka i min dagbok som jag skrev i någorlunda regelbundet så inser jag vilken otrolig misär och vilken ofattbar upplevelse jag var med om. Jag fick se, bevittna och uppleva saker som jag aldrig skulle fått göra här, på gott och ont. Vissa upplevelser vill man kanske helst vara utan, för någonstans inom en känns det bättre att naivt nog vara ovetandes om barnmisshandel och olyckor som man bara ser om på film, om drogmissbruk, fattigdom och slaveri. Det är saker som man egentligen inte vill tro existerar.

Älskade Francis

Men att uppleva dessa saker som en del av sin egen vardag var också nyttigt. Nu VET jag att det existerar och hur vriden världen ibland är. Hur bra vi har det här och hur otacksamma de flesta av oss är (inklusive mig själv).

Jag har ALDRIG mött ett lyckligare folk än de människor jag mötte i Ghana. Aldrig har jag mött människor som haft så lite, men ändå så mycket. Tänk att det finns människor här i världen som är så fattiga att det enda de har är pengar.

Med hjälp av donation kunde jag köpa massa mat till barnen

Jag kan inte berätta om alla mina upplevelser här för då skulle det nog bli en liten roman av detta inlägget men, trots att det var det svåraste jag gjort i mitt liv så var det ändå det som har gett mig mest.

En dröm som jag hade redan innan jag åkte dit och som inte direkt har blivit mindre är att jag någon dag själv vill bosätta mig i ett fattigt land och starta ett eget barnhem. Det finns SÅ många som behöver hjälp här i världen och jag önskar och hoppas verkligen att jag en dag får möjligheten att aktivt och fysiskt jobba för en lite bättre värld. Tacksamt nog känner Mattias likadant och små, små tankar och frön har börjat gro angående detta. Men det är ett STORT projekt som inte direkt ligger runt hörnet de kommande åren.

Varför är det så svårt?

Varför är det så himla svårt att ta tag i projekt som behöver göras? Ni vet sådana där tråkiga projekt som man helst undviker men väldigt gärna vill att det blir gjort ändå.

Jag har en byrå och två garderober fullproppade med kläder som behöver rensas och vikas. Vissa kläder ska skänkas bort, vissa bara ner i källaren i väntan på rätt säsong, vissa ska väl slängas och resten behöver bara vikas och hängas snyggt så att man faktiskt HITTAR dem. Det här har jag behövt göra i flera veckor men ack så tråkigt det är, vill helt enkelt inte.

Detsamma gäller dammsugningen som behöver göras nu under dagen. Orkar egentligen inte för det är så himla tråkigt, men måste verkligen få det gjort.

Igår släpade vi oss till sist till affären för att storhandla. Hade skjutit upp det bra länge och morgon efter morgon öppnade vi kylskåpet och fann (fortfarande) bara en liten bit ost och ett torrt bröd. Ytterligare en sak som låg lååångt ner på vill göra listan men som var så skönt när det var gjort. Kunde laga god lunch, middag, baka, äta frukt och annat gott. Var det verkligen så himla jobbigt?

Ni kanske känner igen det ni också? Många sådana där vardagssaker som man måste göra var och varannan dag blir tillslut väldigt tråkiga. Diska, laga mat, städa, tvätta och handla är några av mina sådana saker.

Det som gör mig lite frustrerad är dock att det till och med har börjat gå ut över projekt som jag normalt sett tycker är väldigt roliga men nu känns det mest som en börda.

Jag köpte ett album där jag skulle samla minnen av Lilly. Än har jag inte ens lyckats få in en enda sida. Får dåligt samvete och tårar i ögonen när jag bara sitter här på min lilla rumpa och inte egentligen gör något speciellt men inte heller förmår mig att ta tag i det lilla projektet.

Detsamma gäller bakning. Älskar att baka och fick, som lite plåster på såren, nya bakgrejer av min bror med sambo efter förlossningen. Blev jätteglad men har ännu inte lyckats få tummen ur att orka använda sakerna.

Skulle dessutom så gärna ge mig på att börja sy lite små saker. Vi fick en symaskin av min mamma för något år sedan och än så länge har den använts kanske 2 gånger.

Det känns både sorgligt och pinsamt att jag inte har någon energi att vara kreativ och göra saker som jag egentligen tycker är jättekul. Varför är det så svårt att få tummen ur och sätta igång? Det är ju SÅ skönt när man utnyttjar dagarna och SÅ glädjande när projekten väl är gjorda. Skäms på mig!

Bilder

2010
Nyförlovade

 Satt och bläddrade igenom lite bilder från de senaste åren och blev lite nostalgisk. Tänk vad mycket roligt vi hunnit med och vad mycket mer roligt vi kommer att göra. Just idag längtar jag extra mycket efter sommaren och allt vad den har att erbjuda.

Känner verkligen så starkt hur snabbt tiden går numera. Fortare än vad vi tror kommer sommaren vara här och sedan vips är det jul och nyår igen.

Det gäller verkligen att utnyttja varje dag, vecka, månad och tillslut år. Så mycket kan hinna hända på ett år. Det ska bli riktigt spännande att se var vi befinner oss när 2013 är slut.

Fram till dess vill jag se till att göra allt för att få ett roligt, spännande och omväxlande år. Känns som att det börjar bli dags att planera lite för framtiden.

2011
Firar ettårig bröllopsdag

2012
En av många utflykter

Date idag

Det var så länge sedan vi var ute på date men idag bestämde vi oss för att det var dags igen.

Känner mig nästan lite nyförälskad när jag har sprungit omkring här i lägenheten i flera timmar och provat kläder, fixat håret, sminkat mig, bättrat på håret, bättrat på sminket och längtat.

Vi ska gå på restaurang och sedan bio så ett par timmar blir vi borta och det ska bli jättekul och underbart. Är på riktigt gott humör idag.

Tillbaka till verkligheten

Vaknade och hade ett sms på telefonen. Det var från min chef som hoppades att allt var okej och undrade om jag kommer tillbaka till jobbet nästa vecka när den här sjukskrivningsperioden är över.

Med en klump i halsen visste jag att jag skulle behöva ringa och berätta vad som hänt. Jag har tänkt på det varje dag sedan vi fick veta att vi skulle avbryta graviditeten men jag har verkligen dragit mig för att ringa. Har skyllt på ledigheter under jul/nyår och nu efter nyår har jag skjutit på det dag efter dag efter dag. Men nu när smset kom kände jag att det var lika bra att få det gjort.

Ringde upp och förklarade läget och hon beklagade verkligen och tyckte att det var jättetråkigt och undrade om jag inte skulle vara hemma lite till. Tyvärr verkar läkarna inte vara så pigga på det och i ärlighetens namn orkar jag inte böka med att få tag i läkare och fixa förlängd sjukskrivning. Tack och lov startar jag mjukt och jobbar bara halva veckan nästa vecka, det får helt enkelt gå.

Hon var i alla fall mycket förstående och sa att jag fick börja långsamt och gå iväg någon timma eller så om jag inte orkade. Så det känns ju skönt, men att börja jobba känns... nervöst?

Hon frågade om jag hade pratat med någon på jobbet och berättat vad som hänt men eftersom jag inte har det bad jag henne göra det så att jag slipper få samma fråga 20 gånger direkt när jag kommer innanför dörren första dagen. Vill helst inte bryta ihop det första jag gör så jag tycker att det kan vara skönt att folk vet.

Det känns nästan overkligt att snart gå tillbaka till jobbet och allt vad det innebär. Satt och pillade lite med mitt schema den kommande tiden och kände lite smått panik/ångest. Långa dagar och långa veckor. Hur ska man klara av det här?

Det där med körkort

Vet inte om det är någon av er läsare som just nu kämpar, eller nyss har kämpat, med att ta körkort. Jag är i alla fall en av de stackars personer som sliter sitt hår för att få det där stackarns kortet.

Kan väl inte direkt säga att motivationen någonsin varit på topp men mitt mål har alltid (sedan jag blev 18 och faktiskt fick ta körkort) varit att ta körkort innan jag får barn. Så när vi började planera för barn började jag även planera för körkort. Kom igång lagom till att jag faktiskt fick veta att Lilly låg i magen och nu har jag kommit en bra bit på vägen.

Den lilla motivation jag hade när jag faktiskt var gravid blev som bortblåst i samma sekund som jag slutade vara gravid men nu har jag ändå bestämt mig. Det är lika bra att slutföra det här projektet nu när jag ändå är så pass nära, hur tråkigt det än är. Kan väl trösta mig lite med att det är skönt att få gjort och det blir INTE roligare att skjuta på det.

Tycker det är fruktansvärt tråkigt med teori och en vansinnigt dyr utgift att få några goda råd på körskola. Men jag får faktiskt vara nöjd och glad om jag lyckas ta det där kortet, trots att det kostar. Vissa dagar känns det hopplöst och vissa dagar bättre. Vissa saker känns bara omöjliga att få in som rutin trots att jag vet teorin. Grr!

Igår var en sådan dålig dag när körningen krånglade. Det förstörde hela dagen och tyvärr tog jag ut all min frustration på stackars Mattias. Idag, efter att ha kört med körskolan, kändes det lite bättre. Han sa till och med att jag var duktig. Då klappade jag mig lite på axeln och tänkte att det kanske inte är heeelt omöjligt trots allt.

Det är mitt största, och egentligen enda, nyårslöfte för detta år. TA KÖRKORT.

Att försöka igen?

När vi fick veta att Lilly inte hade någon chans så grät jag floder och bestämde mig direkt för att ta en lång paus i försöken att skaffa barn. Jag var så otroligt trött på att känna krämpor och att inte kunna röra mig ordentligt och jag var livrädd för fler missöden. Jag var trött på att inte kunna äta vad jag ville och jag såg fram emot att träna upp min kropp, resa lite, flytta, börja studera eller kanske byta jobb. Jag såg så himla mycket möjligheter som jag tänkte skulle bli så skönt att få göra i samband med en liten paus i tillvaron och försöken att få bli föräldrar.

Mina tankar nu är inte lika bestämda och jag shiftar varje dag upp och ner. Det finns SÅ mycket som bara talar FÖR att skaffa en bebis så fort det bara går. Egentligen finns det ingenting mer i hela världen som jag önskar mer än att få en frisk liten bebis, att få bli mamma, att få vara hemma med min son/dotter en lååång tid och se honom/henne utvecklas till ett litet barn. Att få köpa fina möbler, kläder etc till mitt lilla barn och få pyssla för och tillsammans med honom/henne. Att sjunga sånger, dansa, bada, spela instrument, läsa för, gå ut med, leka tillsammans med honom/henne är bara några av de många saker som jag verkligen ser fram emot.

Detta är något som jag sett fram emot länge dessutom. Men det var inte förrän vi gifte oss för 2,5 år sedan som det verkligen stod klart för mig att detta var något som nu låg inom en snar framtid. Jag längtade så men vi bestämde ändå för att ha ytterligare tid tillsammans, plugga, jobba, resa lite och bara vara lite själva innan familjen utökades.

Jag vet förresten aldrig om jag sagt det här på bloggen men jag är en av de där kvinnorna som gärna ser mig själv som en "familjen annorlunda" i framtiden. Jag vill ha många barn (alltså inte för att jag vill vara med i själva programmet, för det skulle jag inte vilja.). Exakt hur många barn jag skulle vilja ha är något som jag numera håller inom mig, för jag vet att det inte är så enkelt. Jag skulle vara så oerhört tacksam om jag "bara" fick två stycken också, ja till och med en såklart. Så jag tar helt enkelt tacksamt emot alla de barn som är menade att komma till oss (med det sagt innebär det inte att preventivmedel inte kommer användas. Barn ska komma i rätt tid också och givetvis ska varje barn ha samma möjligheter att utvecklas och få tid tillsammans med föräldrarna. Känner man inte att man orkar så ska man inte skaffa fler bara för att.)

Nu känns det lite som att mitt inlägg spårade ur här, men vad jag ville förmedla på något sätt var väl hur otroligt mycket jag älskar barn och hur otroligt mycket jag har sett och ser fram emot att få bli mamma.

Samtidigt som den här enorma önskan finns så finns det en precis lika stark motpol, rädslan. Vissa dagar tar rädslan till och med över önskan, förhoppningarna och förväntningarna. Jag är SÅ rädd för fler missfall. Jag är SÅ rädd för fler barn med avvikelser som kanske inte klarar sig igenom en graviditet. Jag är, för att vara tydlig och enkel, otroligt rädd för alla möjliga komplikationer som kan uppstå. Det känns som att jag har varit med om både det ena och det andra (första graviditeten misstänkte man utomkvedshavandeskap men detta blev spontant ett missfall innan något hade kunnat konstateras klart, andra graviditeten var ett solklart missfall och tredje var ju kromosomavvikelser och vätska runt alla organen och troligt hjärtfel.)

Idag är en sådan dag när jag gråtit så mycket av längtan efter ett barn. Ibland blir det så smärtsamt så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Men så kommer den där rädslan som säger till mig att det är dumt att utmana ödet igen.

Hur ska man våga?
Jag vet att vissa som läser här själv förlorat barn av olika orsaker. Hur vågade ni?

Aj

Trodde inte att min kropp blev särskilt påverkad av graviditeten och förlossningen så jag tänkte att det nog var lugnt att jogga lite försiktigt idag. Gav mig ut på en liten runda på 2,5 km vilket kändes helt okej. Men när jag skulle stretcha så kände jag hur hela bäckenet protesterade. Nu har jag haft jätteont i ryggen/magen så fort jag bara går lite i lägenheten och måste helt klart inse mina begränsningar jag med.

Tror jag får lägga löpningen lite på hyllan ett tag till. Kanske funkar raska promenader lite bättre. Känns riktigt surt att inte få röra på mig ordentligt fast kroppen så gärna vill.

Sömnlös

Ja, kl är 2 och jag kan inte sova. Ingenting verkar direkt hjälpa. Jag låg och vred och vände på mig i säkert en timma innan jag gav upp. Tillslut blev det bara jobbigt att ligga kvar. Det gjorde ont i ryggen.

Har haft en lite småjobbig kväll/natt nu. Jag märker att kroppen arbetar hårt för att återgå till sitt gamla jag. Livmodern håller antagligen på att dra ihop sig igen. Det värker i både livmoder och äggstockar. Känns som i början av graviditeten när det växte. Konstigt att det känns på samma sätt när det krymper. Känns i vilket fall som helst lite sorgligt att graviditeten försvinner mer och mer hela tiden. Önskar nästan att man fått ett ärr eller något som alltid skulle påminna om vad vi gått igenom, påminna om Lilly. Men snart är som sagt alla tecken på att hon någonsin ens existerat borta. Känns riktigt jobbigt!

Livet är sig inte riktigt likt

Jag försöker tänka positivt och försöker komma tillbaka till gamla vanor, göra roliga saker och låta min tid upptas med sådant jag brukade gilla. Ändå känns det helt omöjligt att komma tillbaka till det som var, för livet är helt enkelt inte riktigt sig likt.

Jag kan inte blunda för det faktum att jag ändå varit gravid och fött en liten liten bebis som tyvärr var för sjuk för att klara sig i den här världen. Flera gånger om dagen kommer tankarna tillbaka på min tid med henne i magen, på förlossningen och sedan när vi fick träffa henne. Tårarna rinner ofta ner för mina kinder och när jag tar upp mobilen för att, åter igen, titta på bilderna så kommer gråten och alla känslorna tillbaka. Vår fina lilla Lilly.

Ibland känns det som att livet bara rullar på för omgivningen, och med rätta. Varför skulle det stanna upp? Men det känns så konstigt med tanke på att hela min värld stannat upp. För min del är allt så annorlunda nu och hur mycket jag än önskar att allt var som vanligt så är det inte så. Vid närmare eftertanke kan jag säga att jag inte ens vill att det ska vara som vanligt. Jag vill aldrig glömma.

Imorgon är det en vecka sedan hon föddes och smärtan är inte ett dugg mindre. Man undrar varför, och jag vet att vi aldrig kommer få något svar på det. Vi är bara en av många som får gå igenom något sådant här. Mitt hjärta går verkligen till alla som kämpar på med liknande sorg. Att mista ett efterlängtat barn, oavsett hur liten eller på vilket sätt det än sker, är aldrig lätt.

Börja träna igen?

Jag har aldrig varit en gymtjej och kommer nog aldrig bli. Gillar inte att gå på pass och gillar inte att vara på olika maskiner. Gillar faktiskt över huvud taget inte att vara inomhus när jag tränar (förutom kanske lagsporter etc då som är inomhus.) utan jag vill vara ute. Att springa är min grej. Älskar att ta mig framåt på mina ben och få bättre och bättre kondition, kunna springa längre rutter och njuta av naturen. Att det sedan är gratis och ingen restid till och från träningen är ju bara stora bonusar.

När jag, i slutet av augusti, fick veta att jag var gravid så tränade jag kanske max 5 gånger efter det. Att springa gjorde mig lite smått nervös även om alla jag pratat med sagt att det var helt okej eftersom jag hållit på med det tidigare. Men en dag så fick jag lite ont och blev livrädd, så jag slutade.

Jag övergick i att ta lite promenader (som jag också tycker är skönt) men för mig känns det inte riktigt som träning. Jag blev inte svettig, inte direkt andfådd ens och tillfredsställelsen av att ha jobbat hårt under ett träningspass kom aldrig. Efter ett par veckor kom illamåendet och ont i ryggen, efter det gick jag knappt ens ut på promenader. Så det är nog ingen överdrift när jag säger att det gått ca 4 månader utan att jag egentligen rört på mig.

Men nu, när illamåendet och krämporna är borta, när jag kan röra mig ordentligt utan att få ont, så skriker hela min kropp efter att få börja träna igen. Problemet är väl bara att jag är osäker på om jag faktiskt får? Jag vet ju att man ska ta det lugnt med att träna hårt direkt efter en förlossning. Typ 8-12 veckor eller något sådant har jag för mig. Men jag räknar med att detta gäller för de som gått fullgångna graviditeter. Jag har ingen aning om min förlossning var mycket eller lite påfrestande för min kropp. Förutom rikligare blödningar så känner jag mig så gott som återställd. Jag har inte ont någonstans och har inte fått några problem i samband med eller efter förlossningen.

Så vad tror ni, går det att börja träna snart? Vad är det egentligen som gör att man ska vara lite försiktig med träning direkt efter en förlossning?

Det allra dyrbaraste

När livet skakas om och ingenting känns stabilt eller som det brukar vara så kanske tankarna kommer till en om vad som verkligen betyder något här i livet, vem som verkligen betyder något.

Det allra bästa och mest dyrbara som jag har är min älskade. Han, som jag alltid kan luta mitt huvud mot och gråta öppet inför. Han, som har sett mig i alla väder och ändå älskar mig villkorslöst. Han, som vet när det är dags att dra ett skämt eller bara hålla om mig tills jag somnar. Han, som vill ge mig allt och ännu mer. Han, som har valt att tillbringa livet och evigheten med just mig. Han, min enda kärlek, som jag aldrig kommer kunna vara utan.

Utan honom skulle inte vi finnas till.
Varje dag när jag vaknar upp i armarna på en man som tittar mig i ögonen och ler som om han inte sett mig på flera veckor så påminns jag om vilken otrolig tur jag har och hur tacksam och lycklig jag är över just honom, det allra dyrbaraste jag har.

Tycker det är viktigt att inte glömma bort att det allra bästa fortfarande finns med mig ♥

Mattias . Isabel
2010

Svar på lite frågor

Har fått lite frågor angående Lilly och hennes bortgång och jag förstår att frågorna är många för kanske flera av er. Väljer därför att svara på dem i ett eget inlägg så att alla som undrar kan få ta del av informationen. Vill bara säga tack för era frågor. Jag tycker det är jättebra att ni vågar fråga och jag svarar gärna på frågor. Så fortsätt fråga om ni undrar. Jag kanske inte svarar på exakt allt, men det jag vill och känner är lämpligt svarar jag på.

Första frågan jag fick var vad som händer med Lilly nu? Kommer hon begravas eller vad gör man med dessa små små fötts allt för tidigt?

När man ändå gått såpass långt i graviditeten som vi gick så får man faktiskt välja hur man vill göra med den lilla kroppen. Det finns allt från kremering till kistbegravning. Man kan välja att ha askan utspridd i en minneslund, eller en urna med aska som sänks ner i marken. Man kan också välja att en kista sänks ner i jorden med gravsten. Man kan välja att ha en ceremoni i kyrkan, en liten ceremoni bara nära familj hemma eller lite vad som helst. Det finns helt enkelt väldigt många olika alternativ och man ska göra det som känns bäst och rätt för en själv.

För vår del kände vi att vi fick ett så fint avslut med vår lilla tjej på sjukhuset. Vi fick hålla om, känna henne, ta kort och avtryck. Även om en del av mig vill åka till sjukhuset och se henne igen, ta mer kort, hålla om henne igen osv så kommer vi inte att göra det.  Jag vill inte att mitt sista minne med henne ska bli i något kylrum. Vi kommer aldrig släppa henne ur våra hjärtan eller tankar och jag vill att det sista minnet ska vara precis så lätt, ljust och fint som det var.

Vi har sedan valt att hon ska kremeras i en liten kista och spridas i en minneslund på en kyrkogård nära oss. I samma minneslund ligger det många andra bebisar, precis som hon, så det kändes fint att hon kunde få ligga där.

För oss kändes inte platsen där hon kommer ligga som det viktigaste. Jag är glad att hon kommer ligga där hon kommer ligga så vi lätt kan besöka lunden när/om vi vill. Men det viktigaste för oss är att framkalla bilderna på henne, på magen och alla de små minnena som vi faktiskt har kvar. Vi kommer sätta in det i ett album och det albumet kommer vara viktigt för oss. Det vill vi ha nära till hands och kunna kolla i ofta. Det är antagligen det albumet som kommer hjälpa oss att hålla minnet av henne vid liv.

Andra frågan jag fick var om det är något fel på oss fysiskt? Om vi har eller kommer att utredas?

Efter 3 (eller fler) missfall på raken så har man rätt till en utredning. Har man haft den otroliga oturen att råka ut för detta kallas det för upprepade missfall och det är rätt ovanligt, man tillhör även då kategorin "svårt att få barn" och har man tur (eller otur kanske beroende på hur man ser på saken) så kan man hitta vad som är fel och antingen så går det att åtgärda eller så gör det inte det.

Nu är det så att jag ju faktiskt "bara" har haft två missfall. Även om Lilly så småningom skulle ha räknats som ett missfall så räknas hon nu istället som en abort. (usch, hatar det ordet. Gillar avbrytande av graviditet mycket bättre. Vår Lilly var älskad och efterlängtad, ingenting som jag alls förknippar med en abort.)

Vi har frågat olika läkare om varför det blivit såhär för oss och alla säger samma sak. Otur. Att få två missfall är tråkigt och oturligt och att få ett barn med kromosomfel är också väldigt mycket otur. När jag försiktigt nämnde någonting om en eventuell utredning så verkade läkaren inte tycka att det var nödvändigt. För som sagt, vi har än så länge bara drabbats av otur.

Att sedan många tidiga missfall beror på att bebisen utvecklats fel, kromosomfel och liknande verkade inte läkaren tänka på. Vad mig beträffar så kan vi lika gärna ha "råkat" ut för tre graviditeter med kromosomfel vilket för mig INTE bara känns som ren otur.

Nu har jag fått en återbesökstid på kvinnokliniken om 2 månader så jag tänker åtminstone avvakta tills dess och se vad läkaren säger då. Antingen så blir det en utredning eller inte. Enligt läkarna så ska det ju åtminstone inte vara något fel på oss. Så det hoppas vi ju på såklart tills motsatsen är bevisad.

Bloggen får fortsätta

Jag har funderat mycket de här dagarna på om bloggen ska få fortsätta eller ej och har kommit fram till att den får stanna.

Egentligen inte så mycket för alla andras skull utan mest för min egen. Jag tycker faktiskt att det är väldigt kul med min egen blogg, som mitt egna lilla krypin där jag samlat mina känslor och mina tankar. Tror också, som många av er skrivit till mig, att det kan vara skönt att bara få skriva av sig lite nu i sorgen också. Jag tänker dessutom att det blir lite som ett tidsdokument för mig. Om 5, 10 eller 30 år vill jag minnas den här tiden och den kommande framtiden. Bloggen kanske kan bli en hjälp att minnas allt? Jag hoppas åtminstone det.

Så exakt vad bloggen kommer innehålla i framtiden kan jag inte svara på. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Men en sak är åtminstone säker. Det kommer handla om mig, mina tankar, känslor och Lilly har inte nämnts för sista gången.

Vad händer nu?

Startade den här bloggen i juli förra året då jag blev gravid (tyvärr slutade den graviditeten precis som min första, i missfall). Tänkte att det kunde vara kul för mig själv att ha anteckningar under hela graviditeten och kunna dela med mig av tankar och funderingar till andra gravida. Tänkte även att det kunde vara praktiskt att få råd och tips kring allt som har med graviditet, inköp och småbarnstiden att göra. Med andra ord startade jag en riktig gravidblogg i hopp om att ha 9 riktigt mysiga månader framför mig.

Graviditet nummer 3 är nu över och fortfarande har vi inte lyckats nå målet att gå 9 månader ut och få en frisk liten bebis till vår familj. Kanske undrar många nu vad som kommer hända med bloggen?

Tyvärr, för er som hoppats på det, så kommer det dröja länge innan det här blir någon typ av gravidblogg igen. Vi kommer inte försöka oss på en graviditet nr 4 som det ser ut nu. Rent fysiskt och mentalt orkar jag inte det. De senaste 10 månaderna, som i princip enbart präglats av graviditet och barn, har helt totalt tagit all min kraft och energi. Att först 2 gånger bli överlycklig och sedan få beskedet att barnet man hoppats på inte blir av är sorgligt, hård och kämpigt. Det tar emot att få missfall och det gör starten på nästa graviditet riktigt orolig och skakig. Att förlora Lilly var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Det var mer än vad jag klarade av.

Jag och Mattias kommer förbli bara vi ett bra tag till. Att ta hand om varandra är vad vi behöver nu

Just nu känns adoption mer lockande än att försöka på egen hand igen. Det går ju ändå bara fel för oss varje gång, så kanske är det bara dumt att ens önska och försöka?

Hur som helst så är jag glad att jag har haft bloggen och allt stöd genom månaderna som gått. Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med den? Antingen så fortsätter jag skriva om vårt liv och allt där till (men vem kan egentligen vara intresserad av att läsa om det?) eller så får jag helt enkelt tacka och bocka för mig då syftet med bloggen liksom försvann tillsammans med Lilly. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men jag behöver få fundera ett par varv innan jag fattar något beslut.

Jag kommer såklart skriva hur jag väljer att göra, så sista inlägget är detta ändå inte helt.

Tomheten

Det enda som nu finns kvar är den stora tomheten efter Lilly. Direkt efter förlossningen sjönk magen ihop som en liten svamp och igår morse ställde jag mig på vågen som visade -4 kg. Tycker magen ser så fasansfull tom ut. Den går nästan inåt istället för utåt nu.

Trots att jag kan röra mig mer fritt, slippa ryggont, gå snabbt, ligga hur jag vill och äta vad jag vill  så finns det inget hellre jag skulle vilja ha tillbaka än den där magen. Saknar att någon buffar där inne och den stolta känslan när man kan spatsera med magen i vädret. Att kunna äta vad jag vill hjälper mig ingenting för min matlust har helt försvunnit. Om jag har tur kanske jag orkar äta en hel eller halv barnportion.

Saknar dig

För det mesta så kommer gråten hur som helst, när som helst. I köket, i badrummet, i hallen, i vardagsrummet, i sovrummet och ute. Rätt vad det är så säger någon något som får mig att tänka på henne, eller så ser jag någon gravid, eller en liten bebis kanske. Då brister det. Ibland brister det utan någon speciell anledning, det bara brister. Men att gråta är ju bra säger läkarna.

När jag tittar på bilderna som vi tog kan jag inte heller hålla tårarna borta. Hon är så himla fin. Med alla de små detaljerna, den perfekta lilla näsan, munnen, hakan och örat. Hon ligger så fridfullt och sover ser det ut som. Jag kan bara inte riktigt förstå att hon är död, eller rättare sagt, jag vill inte förstå. Jag vill inte att hon ska vara död, att hon aldrig mer ska leva och att vi aldrig kommer få höra henne gråta, skratta, prata och se henne le, gå, springa eller leka.

Jag känner mig verkligen så vilsen och halv som man kan bli och det värsta av allt är att det var vi som valde det här. Även om hon inte hade någon chans så valde vi att avbryta här och nu. Just nu hatar jag det beslutet. Även om hon bara hade klarat några dagar eller veckor till önskar jag nu att jag gett henne det för jag vill inte att det ska vara över. Men nu är det för sent att ångra sig, hon är redan borta.

Vår vackraste ängel är född

Igår fick vi uppleva en av de häftigaste och vackraste saker i hela världen, en förlossning. Aldrig trodde jag att vår upplevelse skulle bli så fin och ett perfekt avslut på den här resan. När allt var klart låg jag bara och log i flera timmar. Jag kände mig så himla nöjd och tacksam för allt vi fått uppleva och jag skulle aldrig vilja vara utan upplevelsen med den här graviditeten och vår fina flicka som nu sover så fint i sin rosa filt.

Vi hade tid på specialistförlossningen kl 8.15 igår på nyårsafton men när vi kom dit var vårt rum inte helt färdigstädat så vi fick sätta oss ner och äta lite frukost och vid 9tiden fick vi komma in på vårt rum. Jag blev förvånad över hur stort det var med eget duschrum, egen toalett, 2 sängar (en till mig och en till Mattias) och en extrasäng där jag antar att man ibland gjorde undersökningar som ultraljud och liknande. Plus att det var plats för en liten soffgrupp, en stor hall och lite undersökningsapparater. Kändes nästan som ett eget hotellrum om än lite mer avskalat såklart ;)

Hur som helst så fick jag de första vaginala tabletterna där vid 9 och det hände väl inte direkt någonting alls förrän fram mot 11tiden. Då började jag få lite värkar som kändes som svag mensvärk. Ju längre tiden gick blev det värre och värre. Försökte äta och dricka mellan varven men allt kom bara upp så tillslut sa jag till personalen att det inte var någon ide mer.

Vid 12 fick jag nästa dos vaginala tabletter. Vilket var så himla obehagligt. Det kändes som att tabletterna skulle hela vägen upp och in i livmodern ungefär. Barnmorskan tryckte verkligen in hela handen och av naturliga skäl så sa det liksom stopp efter ungefär halva handen. Så ja, det var obehagligt och gjorde ont. Men strax härefter var det shiftbyte och då fick vi en supergullig barnmorska som var med oss hela vägen tills att det var över och hon var lättare på handen och slutade när jag sa att det gjorde för ont osv. Gillade henne jättemycket.

Det var även någonstans här som värkarna verkligen började sätta lite mer fart och kännas ordentligt. Satt lite och gungade på en pilatesboll vilket funkade någon timma eller så men tillslut hade jag så himla ont i ryggen så jag varken kunde sitta eller stå. Bad om en värmedyna vilket hjälpte i typ 20 minuter sedan började det även göra mer ont i magen så jag ringde på barnmorskan och ville ha mer smärtlindring (hade fått lite panodil runt 10tiden.)

Hon berättade då att de brukar ge morfin härnäst och det tackade jag glatt ja till för nu var jag rätt trött och ville gärna kunna slumra till lite. Fick en spruta i benet vid 15 och ryggonten försvann och jag kände när värkarna kom fast det var inte så starkt längre så jag slumrade till mellan varven.

Fick nya vaginala tabletter runt 16 och vid 16.30 började jag få frossa och det kändes som att morfinet helt hade försvunnit. Ringde efter barnmorskan som skulle ge lite mer morfin men hon undrade först om jag inte ville prova lite lustgas för det var lite tidigt att ge mer morfin redan. Detta mina vänner förblev min bästa vän sista delen av förlossningen. Andades djupa fina andetag och red sedan på en våg av brus. Kände mig snurrig och det kittlade i fingrar och tår men det var en sådan befrielse. Och det var så skönt att ha något att koncentrera sig på. Barnmorskan gick ut och sa att hon skulle komma in om en stund igen för att se om vi skulle höja dosen på lustgasen.

Härifrån gick allt så himla fort så det blev lite omtumlande. Det mesta för mig härifrån är en stor dimma men jag kommer ihåg vissa fragment och Mattias har berättat för mig lite där i mellan. Men på det stora hela så fick jag rejält ont kl 17 och ville höja lustgasen. Ringde på barnmorskan och in kom en undersköterska som nog såg att jag hade lite lätt panik. Så hon var jättegullig och satte sig ner och baddade min panna och mina läppar med vatten och hjälpte mig att andas igenom värkarna. Jag kunde höra genom mitt rus att hon sa till Mattias att värkarna var väldigt täta nu och att det inte var lång tid kvar. SKÖNT. Jag låg och andades, slumrade till mellan varven, hyperventilerade och småklagade, he he.

Hörde Mattias säga att värkarna kom med ett intervall på 30-45 sekunder så det var inte mycket till vila i mellan. Nu hade jag ONT och började få lite panik. Barnmorskan kom in och gav mig en till morfinspruta i benet men jag tror inte riktigt den hann verka ordentligt för jag hade så himla ont och var i full gång med att driva ut barnet.

Jag minns bara att efter ett tag fick total panik och skrek rakt ut "HON KOMMER NU, HON KOMMER NU. HJÄLP". Alla var liksom där i rummet men jag var så himla groggy så det kändes lite som att jag var ensam om folk inte satt och höll mig i handen. Fick flytta över på rygg från sidan vilket var en pärs mellan värkarna och jag hade inte alls lust. Nu tryckte det på något otroligt neråt och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det kändes som att något försökte tränga ut genom huden. Det var liksom totalstopp och det gjorde ONT. Skrek lite kände att jag inte fick luft. Tog till lustgasen och tänkte att det nog var lika bra att jag var groggy istället för att vara vaken i den här pärsen.

Någonstans här gick vattnet och det var SÅ skönt. Det kändes precis som att någon öppnat upp en väg som varit totalstängd och att det nu var fri passage. Värkarna avtog lite så jag fick vila lite längre i mellan och barnmorskan sa att det är rätt vanligt att det blir så. Att det lättar lite på trycket och blir lite skönt för mamman när vattnet går.

Sedan vips var jag öppen 10 cm och det var dags att krysta. Fick halvsitta i sängen och barnmorskan hjälpte mig att trycka lite ner mot ändtarmen så jag visste var jag skulle trycka mot. Kändes precis som att bajsa men det var rätt skönt att få hjälpa till. Vet inte riktigt hur länge jag krystade men Mattias tippade på kanske 15-25 minuter. Fick lite småpanik precis när huvudet tänjde ut som mest men med några värkar till så kände jag hur kroppen bara flög ut och med ens så försvann värkarna och allt blev helt stilla.

Jag hade tur också för moderkakan krystade jag ut strax därefter. Det tog typ en krystvärk och Mattias sa att barnmorskan nästan såg lite chockad ut över hur snabbt och fick ut den. Men jag hade så mycket energi och kraft där på något sätt. Ville bara att det skulle vara över så jag krystade för kung och fosterland.

Sedan var jag HELT slut och rusig. Morfinet hade nu börjat verka och nu hade jag ju inte ont längre så det blev en effekt av extrem trötthet och blandat med att jag sugit i mig lustgas konstant i typ 1,5 h var jag väck. Orkade inte svara på tal eller annat. Ville bara sova och det fick jag.

Efter ungefär 2 h vaknade jag till lite men var helt svag och trött. Fick den fina brickan med smörgåsar och såklart rosa servetter :) Det var så gott att äta även om maten strax därpå kom upp igen. Antagligen tack vare morfinet.

När jag piggnat till lite ville vi träffa vår lilla tjej. Barnmorskan hade bäddat in henne fint i lite papper som skulle ta lite blod och vätska och sedan i filten som vi köpt till henne. Hon la paketet i mitt knä och sa att vi kunde öppna det tillsammans så kunde hon förklara lite och så. Hon sa att vi kunde öppna lite i taget för att liksom bearbeta lite.

Jag vågade inte riktigt öppna så Mattias fick göra det. Det var huvudet vi fick se först och där låg världens vackraste lilla ängel. Hon såg så himla perfekt ut. Hennes ansikte var som en dockas och hon var helt fridfull i sitt uttryck, det såg nästan ut som att hon log. Man kunde tydligt se att hon hade ärvt sin mammas näsa och sin pappas haka. Vi var SÅ glada för det, en del av oss båda i den mest perfekta av alla små varelser. Vi älskade henne redan.

Sedan öppnade vi resten av paketet där det var två fina händer och fötter med 10 fingrar och 10 tår. Vi grät lite men var ändå lyckliga på något sätt.

Vi fick ha henne lite själva och ta massa kort och senare även hand/fotavtryck. Det kändes så otroligt sorgligt när vi packade in henne igen och visste att hon aldrig på riktigt skulle bli vår. Aldrig få växa upp och att vi aldrig mer skulle få hålla om henne. Men jag är så glad att vi fick äran att ha henne i min mage i 21 veckor och att vi fick träffa henne.


Vår mest perfekta ängel, så liten men gjorde ändå ett så stort intryck.

Lillys perfekta fossingar

Lilly ♥
2012-12-31
Kl 18.10