Det där med körkort

Vet inte om det är någon av er läsare som just nu kämpar, eller nyss har kämpat, med att ta körkort. Jag är i alla fall en av de stackars personer som sliter sitt hår för att få det där stackarns kortet.

Kan väl inte direkt säga att motivationen någonsin varit på topp men mitt mål har alltid (sedan jag blev 18 och faktiskt fick ta körkort) varit att ta körkort innan jag får barn. Så när vi började planera för barn började jag även planera för körkort. Kom igång lagom till att jag faktiskt fick veta att Lilly låg i magen och nu har jag kommit en bra bit på vägen.

Den lilla motivation jag hade när jag faktiskt var gravid blev som bortblåst i samma sekund som jag slutade vara gravid men nu har jag ändå bestämt mig. Det är lika bra att slutföra det här projektet nu när jag ändå är så pass nära, hur tråkigt det än är. Kan väl trösta mig lite med att det är skönt att få gjort och det blir INTE roligare att skjuta på det.

Tycker det är fruktansvärt tråkigt med teori och en vansinnigt dyr utgift att få några goda råd på körskola. Men jag får faktiskt vara nöjd och glad om jag lyckas ta det där kortet, trots att det kostar. Vissa dagar känns det hopplöst och vissa dagar bättre. Vissa saker känns bara omöjliga att få in som rutin trots att jag vet teorin. Grr!

Igår var en sådan dålig dag när körningen krånglade. Det förstörde hela dagen och tyvärr tog jag ut all min frustration på stackars Mattias. Idag, efter att ha kört med körskolan, kändes det lite bättre. Han sa till och med att jag var duktig. Då klappade jag mig lite på axeln och tänkte att det kanske inte är heeelt omöjligt trots allt.

Det är mitt största, och egentligen enda, nyårslöfte för detta år. TA KÖRKORT.