Det var nu, nästan på minuten, två veckor sedan vår fina tjej föddes. Tycker att de här två veckorna har gått otroligt fort samtidigt som de har gått väldigt långsamt också. Saknaden och längtan gör att tiden kryper fram men vardagen och mitt fysiska välmående gör att dagarna rusar fram. Jag hinner knappt med faktiskt.
Att jag börjar jobba i övermorgon känns fortfarande lite avlägset. Kommer nog inte riktigt förstå det förrän jag sätter min fot innanför husets dörrar. Känns både nervöst, jobbigt och lite pirrigt. Kan inte säga att jag ser fram emot att återgå till jobbet men det ska bli ganska kul att träffa kollegorna igen. Det har ju trots allt varit ganska ensamt här under de två månaderna som jag gått hemma.
Rent fysiskt är kroppen inte helt återställd än. Det känner jag tydligt när jag anstränger mig. Det räcker egentligen med att jag går ca 500 m för att få hela magen att kännas. Vet inte hur jag ska beskriva det men innan jag blev gravid reflekterade man aldrig över ens kroppsdelar och inre organ, de liksom bara var där. När jag blev gravid blev man helt plötsligt medveten om att man hade en mage, det kändes som en stor kula som skulle trilla av. Nu däremot känns det väldigt tydligt att jag har en livmoder, en känsla som är svår att beskriva eftersom jag aldrig har känt mina inre organ så förut, men på ett bättre sätt kan jag inte förklara. Varje steg jag tar så känns livmodern. Det gör inte ont, men det känns att den finns där inne.
Dagen till ära åkte vi in till stan för att göra lite sista REAshopping innan den tar slut och innan vi återgår till jobb och skola. Gissa OM vi blev helt lyriska när det mesta var nere på halva REApriset. Vi shoppade som galningar både kläder, accessoarer, pyssla-om- mig-själv-SPA-artiklar mm. Vi kom hem med 8 kassar och efter 5 h i stan är min kropp så mörbultad som den bara kan bli.
Med tanke på de tunga lyft och allt spring som sker på mitt jobb så är jag, på riktigt, orolig över hur det ska gå och jag undrar om det inte bara var dumdristigt av mig att inte ens försöka få till en förlängd sjukskrivning. Men går det åt skogen får jag väl bli "sjuk" igen?
Ja här har det nu gått 2½ vecka, och det var en tung dag på själva två-veckorsdagen den 13:e. Det går lite upp och ner här. Ena dagen känns allt hyffsat och nästa så är det bara tårar hela dagen lång... Men, sorg är så olika från person till person. Känner precis igen det du skriver om att det känns som det gått så länge samtidigt som det känns som det var igår det hände.
SvaraRadera