Tomheten

Det enda som nu finns kvar är den stora tomheten efter Lilly. Direkt efter förlossningen sjönk magen ihop som en liten svamp och igår morse ställde jag mig på vågen som visade -4 kg. Tycker magen ser så fasansfull tom ut. Den går nästan inåt istället för utåt nu.

Trots att jag kan röra mig mer fritt, slippa ryggont, gå snabbt, ligga hur jag vill och äta vad jag vill  så finns det inget hellre jag skulle vilja ha tillbaka än den där magen. Saknar att någon buffar där inne och den stolta känslan när man kan spatsera med magen i vädret. Att kunna äta vad jag vill hjälper mig ingenting för min matlust har helt försvunnit. Om jag har tur kanske jag orkar äta en hel eller halv barnportion.

Saknar dig

För det mesta så kommer gråten hur som helst, när som helst. I köket, i badrummet, i hallen, i vardagsrummet, i sovrummet och ute. Rätt vad det är så säger någon något som får mig att tänka på henne, eller så ser jag någon gravid, eller en liten bebis kanske. Då brister det. Ibland brister det utan någon speciell anledning, det bara brister. Men att gråta är ju bra säger läkarna.

När jag tittar på bilderna som vi tog kan jag inte heller hålla tårarna borta. Hon är så himla fin. Med alla de små detaljerna, den perfekta lilla näsan, munnen, hakan och örat. Hon ligger så fridfullt och sover ser det ut som. Jag kan bara inte riktigt förstå att hon är död, eller rättare sagt, jag vill inte förstå. Jag vill inte att hon ska vara död, att hon aldrig mer ska leva och att vi aldrig kommer få höra henne gråta, skratta, prata och se henne le, gå, springa eller leka.

Jag känner mig verkligen så vilsen och halv som man kan bli och det värsta av allt är att det var vi som valde det här. Även om hon inte hade någon chans så valde vi att avbryta här och nu. Just nu hatar jag det beslutet. Även om hon bara hade klarat några dagar eller veckor till önskar jag nu att jag gett henne det för jag vill inte att det ska vara över. Men nu är det för sent att ångra sig, hon är redan borta.