Har fått lite frågor angående Lilly och hennes bortgång och jag förstår att frågorna är många för kanske flera av er. Väljer därför att svara på dem i ett eget inlägg så att alla som undrar kan få ta del av informationen. Vill bara säga tack för era frågor. Jag tycker det är jättebra att ni vågar fråga och jag svarar gärna på frågor. Så fortsätt fråga om ni undrar. Jag kanske inte svarar på exakt allt, men det jag vill och känner är lämpligt svarar jag på.
Första frågan jag fick var vad som händer med Lilly nu? Kommer hon begravas eller vad gör man med dessa små små fötts allt för tidigt?
När man ändå gått såpass långt i graviditeten som vi gick så får man faktiskt välja hur man vill göra med den lilla kroppen. Det finns allt från kremering till kistbegravning. Man kan välja att ha askan utspridd i en minneslund, eller en urna med aska som sänks ner i marken. Man kan också välja att en kista sänks ner i jorden med gravsten. Man kan välja att ha en ceremoni i kyrkan, en liten ceremoni bara nära familj hemma eller lite vad som helst. Det finns helt enkelt väldigt många olika alternativ och man ska göra det som känns bäst och rätt för en själv.
För vår del kände vi att vi fick ett så fint avslut med vår lilla tjej på sjukhuset. Vi fick hålla om, känna henne, ta kort och avtryck. Även om en del av mig vill åka till sjukhuset och se henne igen, ta mer kort, hålla om henne igen osv så kommer vi inte att göra det. Jag vill inte att mitt sista minne med henne ska bli i något kylrum. Vi kommer aldrig släppa henne ur våra hjärtan eller tankar och jag vill att det sista minnet ska vara precis så lätt, ljust och fint som det var.
Vi har sedan valt att hon ska kremeras i en liten kista och spridas i en minneslund på en kyrkogård nära oss. I samma minneslund ligger det många andra bebisar, precis som hon, så det kändes fint att hon kunde få ligga där.
För oss kändes inte platsen där hon kommer ligga som det viktigaste. Jag är glad att hon kommer ligga där hon kommer ligga så vi lätt kan besöka lunden när/om vi vill. Men det viktigaste för oss är att framkalla bilderna på henne, på magen och alla de små minnena som vi faktiskt har kvar. Vi kommer sätta in det i ett album och det albumet kommer vara viktigt för oss. Det vill vi ha nära till hands och kunna kolla i ofta. Det är antagligen det albumet som kommer hjälpa oss att hålla minnet av henne vid liv.
Andra frågan jag fick var om det är något fel på oss fysiskt? Om vi har eller kommer att utredas?
Efter 3 (eller fler) missfall på raken så har man rätt till en utredning. Har man haft den otroliga oturen att råka ut för detta kallas det för upprepade missfall och det är rätt ovanligt, man tillhör även då kategorin "svårt att få barn" och har man tur (eller otur kanske beroende på hur man ser på saken) så kan man hitta vad som är fel och antingen så går det att åtgärda eller så gör det inte det.
Nu är det så att jag ju faktiskt "bara" har haft två missfall. Även om Lilly så småningom skulle ha räknats som ett missfall så räknas hon nu istället som en abort. (usch, hatar det ordet. Gillar avbrytande av graviditet mycket bättre. Vår Lilly var älskad och efterlängtad, ingenting som jag alls förknippar med en abort.)
Vi har frågat olika läkare om varför det blivit såhär för oss och alla säger samma sak. Otur. Att få två missfall är tråkigt och oturligt och att få ett barn med kromosomfel är också väldigt mycket otur. När jag försiktigt nämnde någonting om en eventuell utredning så verkade läkaren inte tycka att det var nödvändigt. För som sagt, vi har än så länge bara drabbats av otur.
Att sedan många tidiga missfall beror på att bebisen utvecklats fel, kromosomfel och liknande verkade inte läkaren tänka på. Vad mig beträffar så kan vi lika gärna ha "råkat" ut för tre graviditeter med kromosomfel vilket för mig INTE bara känns som ren otur.
Nu har jag fått en återbesökstid på kvinnokliniken om 2 månader så jag tänker åtminstone avvakta tills dess och se vad läkaren säger då. Antingen så blir det en utredning eller inte. Enligt läkarna så ska det ju åtminstone inte vara något fel på oss. Så det hoppas vi ju på såklart tills motsatsen är bevisad.
Första frågan jag fick var vad som händer med Lilly nu? Kommer hon begravas eller vad gör man med dessa små små fötts allt för tidigt?
När man ändå gått såpass långt i graviditeten som vi gick så får man faktiskt välja hur man vill göra med den lilla kroppen. Det finns allt från kremering till kistbegravning. Man kan välja att ha askan utspridd i en minneslund, eller en urna med aska som sänks ner i marken. Man kan också välja att en kista sänks ner i jorden med gravsten. Man kan välja att ha en ceremoni i kyrkan, en liten ceremoni bara nära familj hemma eller lite vad som helst. Det finns helt enkelt väldigt många olika alternativ och man ska göra det som känns bäst och rätt för en själv.
För vår del kände vi att vi fick ett så fint avslut med vår lilla tjej på sjukhuset. Vi fick hålla om, känna henne, ta kort och avtryck. Även om en del av mig vill åka till sjukhuset och se henne igen, ta mer kort, hålla om henne igen osv så kommer vi inte att göra det. Jag vill inte att mitt sista minne med henne ska bli i något kylrum. Vi kommer aldrig släppa henne ur våra hjärtan eller tankar och jag vill att det sista minnet ska vara precis så lätt, ljust och fint som det var.
Vi har sedan valt att hon ska kremeras i en liten kista och spridas i en minneslund på en kyrkogård nära oss. I samma minneslund ligger det många andra bebisar, precis som hon, så det kändes fint att hon kunde få ligga där.
För oss kändes inte platsen där hon kommer ligga som det viktigaste. Jag är glad att hon kommer ligga där hon kommer ligga så vi lätt kan besöka lunden när/om vi vill. Men det viktigaste för oss är att framkalla bilderna på henne, på magen och alla de små minnena som vi faktiskt har kvar. Vi kommer sätta in det i ett album och det albumet kommer vara viktigt för oss. Det vill vi ha nära till hands och kunna kolla i ofta. Det är antagligen det albumet som kommer hjälpa oss att hålla minnet av henne vid liv.
Andra frågan jag fick var om det är något fel på oss fysiskt? Om vi har eller kommer att utredas?
Efter 3 (eller fler) missfall på raken så har man rätt till en utredning. Har man haft den otroliga oturen att råka ut för detta kallas det för upprepade missfall och det är rätt ovanligt, man tillhör även då kategorin "svårt att få barn" och har man tur (eller otur kanske beroende på hur man ser på saken) så kan man hitta vad som är fel och antingen så går det att åtgärda eller så gör det inte det.
Nu är det så att jag ju faktiskt "bara" har haft två missfall. Även om Lilly så småningom skulle ha räknats som ett missfall så räknas hon nu istället som en abort. (usch, hatar det ordet. Gillar avbrytande av graviditet mycket bättre. Vår Lilly var älskad och efterlängtad, ingenting som jag alls förknippar med en abort.)
Vi har frågat olika läkare om varför det blivit såhär för oss och alla säger samma sak. Otur. Att få två missfall är tråkigt och oturligt och att få ett barn med kromosomfel är också väldigt mycket otur. När jag försiktigt nämnde någonting om en eventuell utredning så verkade läkaren inte tycka att det var nödvändigt. För som sagt, vi har än så länge bara drabbats av otur.
Att sedan många tidiga missfall beror på att bebisen utvecklats fel, kromosomfel och liknande verkade inte läkaren tänka på. Vad mig beträffar så kan vi lika gärna ha "råkat" ut för tre graviditeter med kromosomfel vilket för mig INTE bara känns som ren otur.
Nu har jag fått en återbesökstid på kvinnokliniken om 2 månader så jag tänker åtminstone avvakta tills dess och se vad läkaren säger då. Antingen så blir det en utredning eller inte. Enligt läkarna så ska det ju åtminstone inte vara något fel på oss. Så det hoppas vi ju på såklart tills motsatsen är bevisad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar