Vaknade och hade ett sms på telefonen. Det var från min chef som hoppades att allt var okej och undrade om jag kommer tillbaka till jobbet nästa vecka när den här sjukskrivningsperioden är över.
Med en klump i halsen visste jag att jag skulle behöva ringa och berätta vad som hänt. Jag har tänkt på det varje dag sedan vi fick veta att vi skulle avbryta graviditeten men jag har verkligen dragit mig för att ringa. Har skyllt på ledigheter under jul/nyår och nu efter nyår har jag skjutit på det dag efter dag efter dag. Men nu när smset kom kände jag att det var lika bra att få det gjort.
Ringde upp och förklarade läget och hon beklagade verkligen och tyckte att det var jättetråkigt och undrade om jag inte skulle vara hemma lite till. Tyvärr verkar läkarna inte vara så pigga på det och i ärlighetens namn orkar jag inte böka med att få tag i läkare och fixa förlängd sjukskrivning. Tack och lov startar jag mjukt och jobbar bara halva veckan nästa vecka, det får helt enkelt gå.
Hon var i alla fall mycket förstående och sa att jag fick börja långsamt och gå iväg någon timma eller så om jag inte orkade. Så det känns ju skönt, men att börja jobba känns... nervöst?
Hon frågade om jag hade pratat med någon på jobbet och berättat vad som hänt men eftersom jag inte har det bad jag henne göra det så att jag slipper få samma fråga 20 gånger direkt när jag kommer innanför dörren första dagen. Vill helst inte bryta ihop det första jag gör så jag tycker att det kan vara skönt att folk vet.
Det känns nästan overkligt att snart gå tillbaka till jobbet och allt vad det innebär. Satt och pillade lite med mitt schema den kommande tiden och kände lite smått panik/ångest. Långa dagar och långa veckor. Hur ska man klara av det här?
Jag vet att det inte är lätt, men försök ta en dag i taget... Och blir du ledsen så tillåt dig själv att bli det, hur jobbigt det än må vara. Alla på ditt jobb kommer förstå. Hade jag varit din kollega skulle jag kommit fram till dig och gett dig en kram. <3
SvaraRaderaTack så mycket :) Som tur är har jag ändå bra kollegor så de flesta kommer säkert förstå och vara väldigt gulliga.
RaderaDet är tufft men kanske kan det finnas något bra med att börja jobba igen också, att du får lite annat att tänka på menar jag. Och skulle det inte fungera så kan du ju alltid bli sjukskriven igen. Kram
SvaraRaderaJa, precis. Det är väl lite så jag försöker tänka också. Någon gång måste jag hur som helst ta steget och komma tillbaka. Lika bra att köra igång så det blir gjort. Och som du säger, blir det helt på tok för mycket så får jag väl bli sjukskriven igen.
RaderaSjälv är jag sjukskriven månaden ut, och som jag mår/känner nu så är jag inte alls redo att återgå i februari redan, men det är ju några veckor kvar ännu så man vet ju aldrig. Har kontakt med kuratorn 2-3 ggr i veckan som det är nu, och det behövs kan jag säga.
SvaraRaderaTycker det är nog jobbigt att sambon ska börja arbeta igen fr o m måndag, vilket innebär långa o mörka em/kvällar på egen hand med alla tankar o känslor då han går kvällsskift till veckan... Men han tycker det känns okej (nu iaf) för egen del med sorgen o saknaden så då måste han ju få börja jobba igen om han känner så.
Jag förstår hur du känner och du ska ta den tid som du behöver. I mitt fall har jag varit sjukskriven sedan mitten av november och har som sagt bearbetat sorgen under hela den tiden. Det är först NU som jag faktiskt känner mig någorlunda fungerande igen. Det är en sorg som tar tid att bearbeta och det är inte något som är helt över för min del heller. Men så smått måste jag börja komma tillbaka till verkligheten igen och att börja jobba är ett steg i rätt riktning (hur jobbigt det än må kännas just nu).
RaderaJag har slutat träffa kuratorn. Kände att jag hade behov av att prata kanske 3 gånger, sedan hade jag sagt det jag ville säga och det kändes bra för mig. Men det är bra att du får tröst i att prata av dig. Jag har också pratat väldigt mycket, med vänner och familj främst. Det hjälper.
Jag vet att många kanske säger att du ska sysselsätta dig nu när du går hemma för att tänka på annat osv. I mitt fall var det tvärtom. Jag ville absolut inte sysselsätta mig, jag ville gråta och spendera dagarna framför TVn. Jag ville tycka synd om mig själv och se risig ut. För mig var det sättet att bearbeta. Att vara fullkomligt instängd, skriva av mig på bloggen, gråta och titta på Tv. Jag tycker det fungerade bra. Jag mår mycket bättre nu och känner att jag VILL komma ut, jag vill göra mig fin igen, vill ha det rent omkring mig och hitta på saker.
Jag tror du ska vila, ta det lugnt och lyssna på kroppen.
Skickar många kramar.
PS, min man har också tagit det hela på ett väldigt annorlunda sätt än vad jag har. Han kände aldrig att sjukskrivning var behövligt och det var sällan som han pratade om det som höll på att hända och var ledsen. Det var väldigt smärtsamt för mig då det kändes som att han inte brydde sig.
Tillslut insåg jag dock (efter prat med kuratorn) att det är en annan helt naturlig reaktion. Han ville hålla igång för att inte tänka för mycket och han grät aldrig tillsammans med mig för att JAG var så ledsen så han ville vara stark för mig (ja, typiskt manligt, jag vet).
Så om det känns jobbigt att han kan återgå till det normala så snabbt när ditt liv känns helt upp och ner så vill jag bara att du ska veta att det är en precis lika vanlig reaktion som att du absolut inte orkar med livet just nu.