När vi fick veta att Lilly inte hade någon chans så grät jag floder och bestämde mig direkt för att ta en lång paus i försöken att skaffa barn. Jag var så otroligt trött på att känna krämpor och att inte kunna röra mig ordentligt och jag var livrädd för fler missöden. Jag var trött på att inte kunna äta vad jag ville och jag såg fram emot att träna upp min kropp, resa lite, flytta, börja studera eller kanske byta jobb. Jag såg så himla mycket möjligheter som jag tänkte skulle bli så skönt att få göra i samband med en liten paus i tillvaron och försöken att få bli föräldrar.
Mina tankar nu är inte lika bestämda och jag shiftar varje dag upp och ner. Det finns SÅ mycket som bara talar FÖR att skaffa en bebis så fort det bara går. Egentligen finns det ingenting mer i hela världen som jag önskar mer än att få en frisk liten bebis, att få bli mamma, att få vara hemma med min son/dotter en lååång tid och se honom/henne utvecklas till ett litet barn. Att få köpa fina möbler, kläder etc till mitt lilla barn och få pyssla för och tillsammans med honom/henne. Att sjunga sånger, dansa, bada, spela instrument, läsa för, gå ut med, leka tillsammans med honom/henne är bara några av de många saker som jag verkligen ser fram emot.
Detta är något som jag sett fram emot länge dessutom. Men det var inte förrän vi gifte oss för 2,5 år sedan som det verkligen stod klart för mig att detta var något som nu låg inom en snar framtid. Jag längtade så men vi bestämde ändå för att ha ytterligare tid tillsammans, plugga, jobba, resa lite och bara vara lite själva innan familjen utökades.
Jag vet förresten aldrig om jag sagt det här på bloggen men jag är en av de där kvinnorna som gärna ser mig själv som en "familjen annorlunda" i framtiden. Jag vill ha många barn (alltså inte för att jag vill vara med i själva programmet, för det skulle jag inte vilja.). Exakt hur många barn jag skulle vilja ha är något som jag numera håller inom mig, för jag vet att det inte är så enkelt. Jag skulle vara så oerhört tacksam om jag "bara" fick två stycken också, ja till och med en såklart. Så jag tar helt enkelt tacksamt emot alla de barn som är menade att komma till oss (med det sagt innebär det inte att preventivmedel inte kommer användas. Barn ska komma i rätt tid också och givetvis ska varje barn ha samma möjligheter att utvecklas och få tid tillsammans med föräldrarna. Känner man inte att man orkar så ska man inte skaffa fler bara för att.)
Nu känns det lite som att mitt inlägg spårade ur här, men vad jag ville förmedla på något sätt var väl hur otroligt mycket jag älskar barn och hur otroligt mycket jag har sett och ser fram emot att få bli mamma.
Samtidigt som den här enorma önskan finns så finns det en precis lika stark motpol, rädslan. Vissa dagar tar rädslan till och med över önskan, förhoppningarna och förväntningarna. Jag är SÅ rädd för fler missfall. Jag är SÅ rädd för fler barn med avvikelser som kanske inte klarar sig igenom en graviditet. Jag är, för att vara tydlig och enkel, otroligt rädd för alla möjliga komplikationer som kan uppstå. Det känns som att jag har varit med om både det ena och det andra (första graviditeten misstänkte man utomkvedshavandeskap men detta blev spontant ett missfall innan något hade kunnat konstateras klart, andra graviditeten var ett solklart missfall och tredje var ju kromosomavvikelser och vätska runt alla organen och troligt hjärtfel.)
Idag är en sådan dag när jag gråtit så mycket av längtan efter ett barn. Ibland blir det så smärtsamt så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Men så kommer den där rädslan som säger till mig att det är dumt att utmana ödet igen.
Hur ska man våga?
Jag vet att vissa som läser här själv förlorat barn av olika orsaker. Hur vågade ni?
Vill till en början skriva att du är så otroligt stark Isabel! :)
SvaraRaderaKan meddela att jag just nu ligger inne på sjukan efter att ugår opererat bort ett utomkveds som satt i äggledaren. Månaden innan, alltså i november, fick vi missfall. Den där rädslan du känner finns även hos oss nu, ska man våga igen eller inte? Du känner såklart mer rädsla eftersom du har haft tre graviditeter där något gick fel :(
Vet inte om du kommer ihåg mig, men det var vi som skrev lite till varandra på FL innan :) har inte velat skriva här på bloggen att vi lyckats bli gravida två gånger eftersom ni befann i er i en så hemsk situation. Nu kan jag lika väl skriva ut det här eftersom jag råkat ut för både missfall och utomkveds.
Du är stark och efter ett tag när ni sörjt Lilly så kommer det säkert kännas som om ni vill försöka igen. Låt sorgarbetet ta den tid det tar! Hon kommer alltid finnas med er, och även vaka över ert/era framtida barn, hur de än kommer till er, biologiskt eller adopterat!
Stor kram och lycka till i framtiden! :)
Elin
Visst kommer jag ihåg dig. Beklagar verkligen det som hänt dig de senaste månaderna. Hur går det för dig just nu? Fick du behålla äggledaren?
RaderaJag vet hur svårt det kan vara med två missöden i bagaget att våga försöka igen. Det jag tröstade mig lite med var att det är väldigt ovanligt med 3 missfall på raken, det var väl lite därför jag vågade försöka igen. Jag skulle kunna tänka mig att det är rätt ovanligt med tre graviditeter som slutar illa också, oavsett orsak, så nästa gång kommer säkert gå bra för er. Jag ska verkligen hålla mina tummar och tår.
Hur tänker ni nu? Orkar ni försöka igen eller vill ni ta en liten paus och bara andas? Förstår er i vad ni än väljer. Båda alternativen kan vara skönt och kännas som det rätta. Det ÄR sorgligt att förlora hoppet och tanken på ett barn, även om det skedde tidigt tidigt. Jag vet att åtminstone jag redan hunnit ställa in mig på att bli mamma båda de gångerna jag fick missfall.
Skickar stora kramar till dig och önskar er allt det bästa.
Jag fick behålla äggledaren denna gången, vilket jag såklart är tacksam över men samtidigt blir jag mer orolig inför ev nästkommande graviditet. Äggledaren kommer få ärrvävnad villet gör att det är lite större risk att ägget fastnat där igen :/ villet känns sådär om vi ska försöka igen. Kan ju hoppas att ägget släpper på andra sidan isf och fångas upp av andra äggledaren.
RaderaVi har diskuterat lite om hur vi ska göra och vi ska i alla fall vänta till april-maj innan vi ev börjar försöka igen. Kroppen ska få läka ordentligt nu efter både missfallet och detta utomkveds. Vi har i alla fall pratat om att försöka igen även om det känns otroligt nervöst! Men nu får jag förhoppningsvis komma på vul tidigt i nästa graviditet för att kolla så att det sitter rätt, det känns skönt att veta :) det är ju som sagt ganska ovanligt med tre graviditeter som inte går hela vägen men eftersom jag följt dig så vet jag ju att det kan hända.
Under båda dessa graviditeter har jag inte kunnat ta åt mig dem innan det blivit något missöde, tyvärr. Första gången började jag blöda en vecka efter + och andra gången började jag blöda en dag efter. Dock så gick den blödningen över och testen var fortfarande positiva så blev lite tveksam. Fick komma och göra vul när jag haft 3 blödningar och var då i v 7+4 och de hittade inget i livmodern. Ficl göra blodprov och vul varannan dag och sen fick jag läggas in och opereras.
Jag han aldrig få ont så det känns skönt att det hans åtgärdas innan.
Som du skriver är det att bli mamma som står högst på även min lista och jag tänker inte ge upp än! Hoppas inte ni heller gör det!!
Det känns skönt att vi började försöka så pass unga så att det inte "känns försent"
Stort lycka till och hoppas att ni blir mamma och pappa inom en framtid :)
(Oj, nu blev det sådär långt igen ;))
Elin
Jag är glad över att du fick behålla äggledaren (håller tummarna stenhårt för att den inte ska orsaka framtida problem för dig utan endast ge massa glädje i form av söta bebisar) och jag är glad över att du känner att du aldrig riktigt hann knyta an till graviditeterna. Även om det säkert fortfarande är jobbigt så är det kanske lättare att gå vidare om man inte tvingas sörja barn som aldrig blev.
RaderaJag tycker ni gör rätt i att ta en liten paus och låta er själva vila från allt. Det är ju jobbigt både fysiskt och mentalt att gå igenom sådana här saker. Dessutom tycker jag att det är rätt krävande just när man försöker bli gravid. Stressiga dagar kring ÄL och oro, nervositet kring BIM. Lite skönt att inte behöva tänka så mycket på det ett tag.
Håller med dig om att det var bra att vi är relativt unga och började i tid. Fast t.o.m jag börjar känna att åren gårt fort och att jag trots allt inte kommer bli så ung som jag hoppades vara vid första barnet. Men jag antar att 23-25 är okej det med ;)
Önskar er också lycka till på vägen till att bli föräldrar.
Det känns skönt att jag aldrig hann knyta an till bebisen i magen, jag har redan kommit över båda graviditeterna trots att det var igår jag opererades. Så det känns skönt på så sätt men visst, det kommer alltid finnas i bagaget.
RaderaNu ska jag läka och bli helt återställd innan det kan börjas bakas igen men sen så får vi se hur det känns :) börjar fundera på att kanske till och med gå klart skolan innan, fast jag vill ha barn så snabbt som möjligt så känns det ändå som ett alternativ nu.
Det där med åldern känner jag också, nu får vi ju inte barn förrän tidigast nästa år i alla fall så åren rullar på...men nu inser jag att vi får vara glada för det/de barn vi kan få, oavsett när!
Elin
Hej, Jag antar att vi har olika historier men vår historia började med att vi försökte i ca två år utan någon framgång. Efter de där två åren så sökte vi hjälp och fick veta att min man hade en kromosomavvikelse. Inget konstigt egentligen två delar hade bytt plats. Allt fungerade förutom hans spermier. Vi valde ganska snabbt att gå vidare med donator. Vi kände att blod inte är tjockare än vatten utan det handlar om kärlek till det barn som är menat till oss. Efter många inseminationer så började vi med IVF. Vi fixade det på första försöket. I vecka 12 fick vi veta att det inte gick vägen. På ett ultraljud. Snabbt fick vi fyra tabletter och några Ipren och Alvedon som smärtlindring. Och sen fick vi snällt åka hem och ta hand om det själva.
SvaraRaderaJag "födde" ut en säck som var bredare än min hand och det enda jag kunde göra var att sitta på badrumsgolvet och bara gråta och gråta. Smärtorna var som mest intensiva i 4-5 timmar. Jag blödde i nästan två månader och min läkare sa bara att så snart det går så ska vi "hoppa på hästen" igen. Jag var så arg på honom. Hur kan man ens säga så efter att ha gått igenom det som precis hade hänt?
Men jag lydde och blev gravid igen. Jag är nu i vecka 15 och hittills så ser allt bra ut. Men rädslan finns där. Varje minut i vaket tillstånd så tänker jag på allt som kan hända och allt som har hänt tidigare. Samtidigt försöker vi ta en dag i taget och tänka att - idag är jag gravid...om och om igen.
Det är inte så svårt för sjukhuset att ta blodprover och kolla upp om ni har några avvikelser. Kan ni inte försöka tjata er till det? Hade vi inte fått veta att min man hade det så var riskerna väldigt stora att OM vi ens hade kunnat bli gravida så hade risken varit väldigt stor för sena missfall och dödföda barn. Det kan ju faktiskt vara otur som läkarna sagt till er. Men det krävs så lite för mer information.
Om ni vill veta - stå på er. Ni har varit med om tillräckligt.
Men det där om att hoppa på hästen igen.... det fungerade. Även om det kanske inte var det första man ville göra efter allt som hänt.
Många kramar.
Wow, vilka grejer du varit med om. Beklagar för det som varit men gratulerar till det som är. Fantastiskt att ni orkade vara så starka och försöka igen trots år av tråkigheter.
RaderaFår man fråga vad som hände med graviditeten i v 12? Fanns det inget foster eller var det fel på fostret? Tycker att det hur som helst är dåligt att du fick göra det ensam hemma :( Mitt ena missfall gjorde jätteont och jag grät massa samtidigt som jag spenderade timmar på toaletten för att blöda ut.
Tack för tipset om att stå på oss om vi vill ha utredning. Ska på återbesök hos läkaren om ca 2 månader och då tror jag man pratat om framtiden med barn osv, kanske kan man diskutera lite eventuella prover då.
En annan sak jag tänkte på. Förstår att ni säkert såklart är glada nu att du är gravid igen men känner du att du hann läka psykiskt innan ni försökte igen? Det är väl lite det jag är orolig för. Att man inte ger sig själv tillräckligt med tid till att vara ledsen osv.
Skickar hur som helst massa styrka och kramar och hopp till er.
Tack för att du delade med dig
Det har varit tunga år. Men år som lärt oss väldigt mycket. Det var fel på bebisen i magen men den dog tidigare än i vecka 12. Vilken vecka det var minns jag inte nu. Vill på sätt och vis inte minnas. Jag tittade inte ens på skärmen utan bara på läkaren som såg mer och mer sammanbiten ut. Men min man såg den lilla plutten som bara låg där i ett hörn.
SvaraRaderaJag kan med säkerthet säga att jag inte hade läkt psykiskt. Det har jag fortfarande inte gjort. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer göra det heller. Men just nu känns det okej. Inte för att jag har blivit gravid igen utan för att jag vill inte glömma barnet. Det må vara sorg jag känner för vårt lilla februari-barn. Men det är i alla fall något. Och 12 veckor är en kort tid. Men på de 12 veckorna så lade vi på flera år av väntan på det stackars barnet. All kärlek, förväntan, oro... ja allt. Sen blev det bara nattsvart. Men det visar ju hur mycket man älskade det lilla barnet.
Men man behöver vara ledsen. En kurator sa till mig att alltid ha en plan B. När missfallet hände gick jag i en liten dimma i flera månader. Men när jag inte hade en allt för dålig dag så försökte jag planera för plan B. Det var enligt kuratorn viktigt att inte se ett slut. Hoppet är ju det sista som dör. Sen om man väntar ett halvår/år innan man är redo igen, fine. Men man har en plan och ser ett ljus. Vi hade två ägg i frysen. Första fäste inte. Jag trodde jag skulle bryta ihop totalt men det gick bra. Jag grät men jag accepterade för jag hade en plan. Plan A - Frusna äggen. Plan B- Betala för ytterligare en IVF. Om det så skulle ta 2 år så fick det göra det. Bara det blev rätt. Nu fungerade det (so far so good) på sista ägget.
Babblar jag bara nu?
Men om du testar på det här med att planera en plan B. Se till att göra det på en bra dag. Just nu kan er plan B vara att ta blodprover om två månader t ex (om de godkänner det). Det behöver ju inte vara att du ska bli gravid. Inte nu...inte än. En liten riktning mot det håll ni vill till i framtiden.
KRAM
Jag har inte varit med om så sorgliga historier som ovan, fick missfall i somras och befann mig i v 7 då, ja, det var tidigt men det tog oerhört hårt på mig ändå. Har en son sedan tidigare och ville så gärna att han skulle få ett syskon och under de få veckor jag hann vara gravid och veta om det så hann jag och maken planera mycket - namn, föräldraledighet, hur vi skulle fixa hemma. Sen började det blöda och efter en vecka fick jag göra vul där det konstaterades att allt var ute.
SvaraRaderaFrågade då om det var ökad risk för nytt mf om man blev gravid igen direkt men det tyckte inte läkaren utan han tyckte att vi kunde försöka igen vilket vi gjorde lite halvhjärtat - men vips så var det plus på stickan igen - och jag blev jättenervös!
Har varit jättenervös hela graviditeten nu och är i v27 nu. Det har varit lugnare på den fronten sedan RUL men veckorna innan RUL tyckte jagvar jättejobbiga. Inbillade mig att bebisen dött och pratade med min barnmorska om det och sa att det kanske inte var så bra att bli gravid direkt efter missfallet eftersom jag var så nervös.Hon sa då att jag hade nog varit lika nervös även om det gått ett par månader - att känslorna hade kommit tillbaka - och jag tror nog att hon har rätt i det.
Vi vågade igen för att vi gärna vill ge vår son ett syskon. Jag tror att barn mår bra av att växa upp med syskon och lära sig att samsas och på nåt sätt så blev det som något driv i kroppen. När vi blev gravida med missfallet var vi inte beredda på att det skulle gå så fort. Vi hade förväntat oss att det skulle ta nåt halvår som det gjorde med sonen och så blev det plus och det var som att vi blev överrumplade. Tankar kom att det kanske var lite tidigt, att det skulle bli tätt mellan barnen - men sedan när missfallet kom så var min enda tanke att jag ville bli gravid igen på en gång... kan inte förklara känslan men just då var det oerhört viktigt för mig att bli gravid igen.
Hoppas så att ni får bli föräldrar snart igen (för ni är ju faktiskt föräldrar till Lilly redan) och att tjejerna ovan här som varit med om så sorgliga historier också får plus och friska bebisar.
Många kramar