Saknar, önskar och längtar

Var hemma hos min svägerska idag med två små barn. Även om det var väldigt trevligt så var det nästan att jag åkte med tårar i ögonen där ifrån.

Blev påmind om vår egna lilla Lilly som aldrig fick möjligheten att bli en del av vår familj. Blev påmind om hur kämpig den sista tiden varit och hur mycket jag verkligen hade önskat och hoppats på henne.

Det är svårt att förklara men det finns verkligen ingenting som jag önskar mer i hela världen än att få bli mamma. Ibland när jag får frågan om vad jag vill bli "när jag blir stor?" så säger jag "mamma". "Ja ja", brukar jag då få till svar. "Men vad mer?". Men då förklarar jag att det är just DET jag vill med mitt liv. Jag kan absolut inte tänka mig en bättre sysselsättning under min yrkesverksamma tid. Att få tid till mina egna barn, hitta på roliga aktiviteter, ta hand om hemmet. Man kan väl helt enkelt säga att jag rätt och slätt vill bli en hemmafru, fast med betoning på att spendera tid med barnen. Att få se mina barn växa upp, att ge de uppmärksamhet och tid. Att finns där som stöd när de blir äldre och att vara närvarande i allt.

När hemska saker hänt under mina graviditeter har det såklart varit fruktansvärt, precis som det givetvis är för vem som helst som blir av med något önskat. Men det har för mig inte bara varit en förlust av barn utan även en förlust av min framtida sysselsättning på något vis. Hela situationen är väldigt känslomässigt laddad för mig för att "idyllen" om att skaffa barn, vara hemma i måååååånga år och bli den bästa mamman jag någonsin kan bli har varit med mig i många år och nu, när jag äntligen har den perfekta maken, åldern inne och rätt tid i livet så vill det inte.

Önskar så att jag inom ett par år har några söta små knoddar hemma, för jag längtar så otroligt.
Så idag är saknaden efter Lilly väldigt stor. Önskan och längtan efter en liten blir nästan för jobbig att bära. Det värker lite i hjärtat när man ser många andra lyckliga familjer.

Tiger myser och vaktar Lilly i magen