Idag på jobbet fick jag en jättefin Orkidé av mina kollegor som en liten "plåster-på-såret" gåva. Blev jätteglad och tyckte det var så omtänksamt av dem.
På vägen hem idag kände jag att det blev lite sorgset. Med blomman i hand började jag tänka på orsaken till varför jag satt med just den där och då. Jag tog upp lite bilder som jag har sedan förlossningen på mobilen och det tog inte många sekunder innan jag kände hur ögonen började tåras. Kände tur sorgligt det i mellan åt känns att ha förlorat vår lilla tjej. Undrar så om hennes lilla hjärta fortfarande hade slagit och undrar hur hon hade blivit om hon hade kommit till oss.
Jag vet att om jag hade ställts inför liknande beslut igen så hade jag valt att låta naturen ha sin gång till 100%. Känner mig ibland som en hemsk människa som valde att avbryta. Särskilt när jag tittar på kort av en vacker liten tjej med söta fötter, händer och drag av mig själv i det lilla ansiktet. Fruktansvärt. Även om jag vet innerst inne att hon inte hade någon chans och att jag inte gjorde det enkelt för mig. För det var absolut inte för min egen skull, utan för hennes.
Jag saknar så, men längtar samtidig efter något nytt. En väldigt konstig blandning av känslor. Ibland kan det kännas som att det är för tidigt att "gå vidare", längta efter ett nytt barn osv. Men jag vet inte, där är jag också blandad i mina känslor. En sak är dock säker, hon kommer alltid vara ihågkommen, även om vi lyckas få många barn till.
Alltid ihågkommen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar