Hej

tisdag 1 januari 2013

Vår vackraste ängel är född

Igår fick vi uppleva en av de häftigaste och vackraste saker i hela världen, en förlossning. Aldrig trodde jag att vår upplevelse skulle bli så fin och ett perfekt avslut på den här resan. När allt var klart låg jag bara och log i flera timmar. Jag kände mig så himla nöjd och tacksam för allt vi fått uppleva och jag skulle aldrig vilja vara utan upplevelsen med den här graviditeten och vår fina flicka som nu sover så fint i sin rosa filt.

Vi hade tid på specialistförlossningen kl 8.15 igår på nyårsafton men när vi kom dit var vårt rum inte helt färdigstädat så vi fick sätta oss ner och äta lite frukost och vid 9tiden fick vi komma in på vårt rum. Jag blev förvånad över hur stort det var med eget duschrum, egen toalett, 2 sängar (en till mig och en till Mattias) och en extrasäng där jag antar att man ibland gjorde undersökningar som ultraljud och liknande. Plus att det var plats för en liten soffgrupp, en stor hall och lite undersökningsapparater. Kändes nästan som ett eget hotellrum om än lite mer avskalat såklart ;)

Hur som helst så fick jag de första vaginala tabletterna där vid 9 och det hände väl inte direkt någonting alls förrän fram mot 11tiden. Då började jag få lite värkar som kändes som svag mensvärk. Ju längre tiden gick blev det värre och värre. Försökte äta och dricka mellan varven men allt kom bara upp så tillslut sa jag till personalen att det inte var någon ide mer.

Vid 12 fick jag nästa dos vaginala tabletter. Vilket var så himla obehagligt. Det kändes som att tabletterna skulle hela vägen upp och in i livmodern ungefär. Barnmorskan tryckte verkligen in hela handen och av naturliga skäl så sa det liksom stopp efter ungefär halva handen. Så ja, det var obehagligt och gjorde ont. Men strax härefter var det shiftbyte och då fick vi en supergullig barnmorska som var med oss hela vägen tills att det var över och hon var lättare på handen och slutade när jag sa att det gjorde för ont osv. Gillade henne jättemycket.

Det var även någonstans här som värkarna verkligen började sätta lite mer fart och kännas ordentligt. Satt lite och gungade på en pilatesboll vilket funkade någon timma eller så men tillslut hade jag så himla ont i ryggen så jag varken kunde sitta eller stå. Bad om en värmedyna vilket hjälpte i typ 20 minuter sedan började det även göra mer ont i magen så jag ringde på barnmorskan och ville ha mer smärtlindring (hade fått lite panodil runt 10tiden.)

Hon berättade då att de brukar ge morfin härnäst och det tackade jag glatt ja till för nu var jag rätt trött och ville gärna kunna slumra till lite. Fick en spruta i benet vid 15 och ryggonten försvann och jag kände när värkarna kom fast det var inte så starkt längre så jag slumrade till mellan varven.

Fick nya vaginala tabletter runt 16 och vid 16.30 började jag få frossa och det kändes som att morfinet helt hade försvunnit. Ringde efter barnmorskan som skulle ge lite mer morfin men hon undrade först om jag inte ville prova lite lustgas för det var lite tidigt att ge mer morfin redan. Detta mina vänner förblev min bästa vän sista delen av förlossningen. Andades djupa fina andetag och red sedan på en våg av brus. Kände mig snurrig och det kittlade i fingrar och tår men det var en sådan befrielse. Och det var så skönt att ha något att koncentrera sig på. Barnmorskan gick ut och sa att hon skulle komma in om en stund igen för att se om vi skulle höja dosen på lustgasen.

Härifrån gick allt så himla fort så det blev lite omtumlande. Det mesta för mig härifrån är en stor dimma men jag kommer ihåg vissa fragment och Mattias har berättat för mig lite där i mellan. Men på det stora hela så fick jag rejält ont kl 17 och ville höja lustgasen. Ringde på barnmorskan och in kom en undersköterska som nog såg att jag hade lite lätt panik. Så hon var jättegullig och satte sig ner och baddade min panna och mina läppar med vatten och hjälpte mig att andas igenom värkarna. Jag kunde höra genom mitt rus att hon sa till Mattias att värkarna var väldigt täta nu och att det inte var lång tid kvar. SKÖNT. Jag låg och andades, slumrade till mellan varven, hyperventilerade och småklagade, he he.

Hörde Mattias säga att värkarna kom med ett intervall på 30-45 sekunder så det var inte mycket till vila i mellan. Nu hade jag ONT och började få lite panik. Barnmorskan kom in och gav mig en till morfinspruta i benet men jag tror inte riktigt den hann verka ordentligt för jag hade så himla ont och var i full gång med att driva ut barnet.

Jag minns bara att efter ett tag fick total panik och skrek rakt ut "HON KOMMER NU, HON KOMMER NU. HJÄLP". Alla var liksom där i rummet men jag var så himla groggy så det kändes lite som att jag var ensam om folk inte satt och höll mig i handen. Fick flytta över på rygg från sidan vilket var en pärs mellan värkarna och jag hade inte alls lust. Nu tryckte det på något otroligt neråt och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det kändes som att något försökte tränga ut genom huden. Det var liksom totalstopp och det gjorde ONT. Skrek lite kände att jag inte fick luft. Tog till lustgasen och tänkte att det nog var lika bra att jag var groggy istället för att vara vaken i den här pärsen.

Någonstans här gick vattnet och det var SÅ skönt. Det kändes precis som att någon öppnat upp en väg som varit totalstängd och att det nu var fri passage. Värkarna avtog lite så jag fick vila lite längre i mellan och barnmorskan sa att det är rätt vanligt att det blir så. Att det lättar lite på trycket och blir lite skönt för mamman när vattnet går.

Sedan vips var jag öppen 10 cm och det var dags att krysta. Fick halvsitta i sängen och barnmorskan hjälpte mig att trycka lite ner mot ändtarmen så jag visste var jag skulle trycka mot. Kändes precis som att bajsa men det var rätt skönt att få hjälpa till. Vet inte riktigt hur länge jag krystade men Mattias tippade på kanske 15-25 minuter. Fick lite småpanik precis när huvudet tänjde ut som mest men med några värkar till så kände jag hur kroppen bara flög ut och med ens så försvann värkarna och allt blev helt stilla.

Jag hade tur också för moderkakan krystade jag ut strax därefter. Det tog typ en krystvärk och Mattias sa att barnmorskan nästan såg lite chockad ut över hur snabbt och fick ut den. Men jag hade så mycket energi och kraft där på något sätt. Ville bara att det skulle vara över så jag krystade för kung och fosterland.

Sedan var jag HELT slut och rusig. Morfinet hade nu börjat verka och nu hade jag ju inte ont längre så det blev en effekt av extrem trötthet och blandat med att jag sugit i mig lustgas konstant i typ 1,5 h var jag väck. Orkade inte svara på tal eller annat. Ville bara sova och det fick jag.

Efter ungefär 2 h vaknade jag till lite men var helt svag och trött. Fick den fina brickan med smörgåsar och såklart rosa servetter :) Det var så gott att äta även om maten strax därpå kom upp igen. Antagligen tack vare morfinet.

När jag piggnat till lite ville vi träffa vår lilla tjej. Barnmorskan hade bäddat in henne fint i lite papper som skulle ta lite blod och vätska och sedan i filten som vi köpt till henne. Hon la paketet i mitt knä och sa att vi kunde öppna det tillsammans så kunde hon förklara lite och så. Hon sa att vi kunde öppna lite i taget för att liksom bearbeta lite.

Jag vågade inte riktigt öppna så Mattias fick göra det. Det var huvudet vi fick se först och där låg världens vackraste lilla ängel. Hon såg så himla perfekt ut. Hennes ansikte var som en dockas och hon var helt fridfull i sitt uttryck, det såg nästan ut som att hon log. Man kunde tydligt se att hon hade ärvt sin mammas näsa och sin pappas haka. Vi var SÅ glada för det, en del av oss båda i den mest perfekta av alla små varelser. Vi älskade henne redan.

Sedan öppnade vi resten av paketet där det var två fina händer och fötter med 10 fingrar och 10 tår. Vi grät lite men var ändå lyckliga på något sätt.

Vi fick ha henne lite själva och ta massa kort och senare även hand/fotavtryck. Det kändes så otroligt sorgligt när vi packade in henne igen och visste att hon aldrig på riktigt skulle bli vår. Aldrig få växa upp och att vi aldrig mer skulle få hålla om henne. Men jag är så glad att vi fick äran att ha henne i min mage i 21 veckor och att vi fick träffa henne.


Vår mest perfekta ängel, så liten men gjorde ändå ett så stort intryck.

Lillys perfekta fossingar
Lilly
2012-12-31
Kl 18.10

19 kommentarer:

  1. Vilka underbara vackra små fötter <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det var det sötaste jag någonsin sett.

      Radera
  2. Å vad vackert beskrivet. Gråter floder...lilla Lilly.

    SvaraRadera
  3. Vilka bedårande fötter! :) Nu får Lilly hoppa runt bland molnen och leka med alla andra små ängla-bebisar.
    Vila i frid Lilly <3
    Elin

    SvaraRadera
  4. Finaste ängeln <3 Så vackert skrivet. Jag är glad för din skull att ni tagit er igenom det svåraste en mamma någonsin kan gå igenom. Vila i frid, fina barnaängel.

    Många kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Jag är så glad för den tiden vi ändå fick med henne och det fina avslutet som ändå blev även om jag aldrig någonsin önskat att det skulle bli såhär. Lilly har det bra nu.

      Radera
  5. Tårarna rullar nerför mina kinder... Jag är uppriktigt ledsen för er skull och kan bara beklaga..
    Vad bra att ni fick en så fin sista stund. Kram på er, och all lycka till i framtiden.
    Sov sött, lilla änglabarn <3

    SvaraRadera
  6. Jag är så glad att det blev en bra upplevelse och att ni fick ta förväl ordentligt. Det är så tråkigt att det skulle bli såhär men hon kommer ändå vara med er på något vis. Kramar

    SvaraRadera
  7. Hittade precis hit och vill beklaga att ni inte fick behålla henne i livet. Blev så berörd av din berättelse och ni verkar ha fått ett fint avsked. Styrke kramar!

    SvaraRadera
  8. Åh jag bara gråter när jag läser detta. Det är verkligen orättvist att önskade barn inte får komma till livet och ni som längtat så efter henne och kämpat! Vad skönt ändå att det verkar som att ni fått ett fint avsked av Lilly (SÅ fint namn ni valt åt henne)!

    Många varma kramar, önskar er allt gott framöver

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Vi tyckte Lilly passade så bra på henne och det är ett namn jag alltid gillat så det kändes väldigt rätt.

      Radera
  9. Gråter när jag läser din berättelse om Lilly... Själv har jag inte orkat skriva i bloggen ännu, men ska sätta mig i helgen tror jag och få det gjort.
    Vi gick igenom exakt samma sak som er men dagen före, alltså den 30/12, och jag födde fram vår änglapôjk John ca kl 15:30. Jag var i vecka 20+6 och vi fick avbryta p g a Johns hjärnskada.

    Skickar styrkekramar - de kommer att behövas en tid framåt ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är så himla ledsen för din skull att du också tvingats gå igenom det här. Det är sannerligen ingen man önskar någon. Hoppas att ni finner frid och styrka någonstans djupt där inne att ta er igenom det här ni också. Stora varma kramar till dig. Ps, rekommenderar att du skriver ner er erfarenhet så snart som möjligt medan detaljerna fortfarande finns kvar (skriv bara ett dokument på datorn om du inte känner för att skriva om det i bloggen än) man glömmer så snabbt och jag tror att det är värdefullt att ha sedan.

      Radera
  10. Jag bara ryser när jag läser din förlossningsberättelse. Du målar upp det så fint så att man nästan glömmer av att ni inte fick ta med er lilla dotter hem. Jag önskar er all lycka och hoppas att ni om inte en allt för lång framtid kommer få ge Lilly en lillasyster eller lillebror.

    /Rebecca med en turnerflicka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Känns verkligen overkligt det vi gått igenom, ibland nästan så overkligt så man undrar om hon någonsin existerade, men det jag minns från förlossningen var i alla fall en fin stund och det är jag så glad över. Just när vi verkligen smält att hon hade Turners och verkligen börjat älska och längta efter henne så fick vi veta att hon aldrig skulle få bli vår, på riktigt.

      Vi hoppas också få ge henne en lillebror/syster en dag, men det känns så läskigt att våga sig ut i den karusellen igen.

      Läste mig till att ni precis fått ert fjärde barn (Stort Grattis). Var ni inte rädda för ytterligare kromosomavvikelser på de två graviditeterna efter er Turnertjej?

      Radera
    2. Måste vara oerhört svårt att förlora ett efterlängtat barn, särskilt när man som du säger älskar det redan innan man ens träffats. Att sörja och bearbeta det ni gått igenom är nog det allra viktigaste just nu men en dag kommer det inte kännas lika läskigt att våga prova igen!
      Vi fick diagnosen på vår dotter när nr 3 var nyfödd (han föddes så sjuk att han låg i respirator och vi inte visste om han skulle överleva, det var ungefär när vi precis hade fått komma hem med honom och vågade tro att han hade överlevt som vi fick diagnosen) så det är bara nu sista graviditeten som vi "kunde vara rädda" för det. Dock var jag inte det då Turner inte är ärftligt utan enbart en slump men jag tänkte på det ibland. Blev erbjuden fostervattensprov (enbart ifall jag ville pga oro och alltså inte för att det var befogat) men bestämde mig omgående för att det inte spelar någon roll ifall även det här barnet skulle haft Turner. Vi är ju redan inne i den karusellen och snurrar.
      Men det är ju lite annorlunda för min del eftersom jag faktiskt inte förlorat ett barn pga det. Ni kommer ju förmodligen oroa er bra mycket mer över det då ni varit med om det och det inte slutade lika lyckligt.
      Har du fått möjligheten att prata med någon? Inte bara för att förstå utan även för att kunna acceptera?
      Önskar dig all lycka!

      Radera