Dags att ta farväl

Tänk vilken fantastisk resa vi fått vara med om tillsammans här på bloggen. Sorg och glädje blandat med oro och enorm kärlek. Jag är så tacksam för att jag har dokumenterat min resa då två blir tre och att allt fick lov att sluta i solskenshistoria efter förra årets tragiska slut.

Idag är det exakt ett år sedan Lilly stilla kom till oss och vår lilla Mio har hunnit bli hela 10 dagar gammal. Det är sista dagen på året och därför tyckte jag att just idag kändes som en fin dag att skriva det här avslutande inlägget.

Jag har länge funderat på hur jag skulle göra med bloggen efter den här graviditeten och när Mio väl föddes så var det bara så givet från första stund egentligen. Men jag har ändå velat ge mitt beslut ett par dagar och jag ville också verkligen avsluta med förlossningsberättelse och några sista hälsningar från den nya familjen, vilket jag känner att jag nu har hunnit göra.

Min tid som mamma känns så otroligt värdefull och jag vill njuta varje sekund av småbarnsåren. Att sitta vid datorn hinns knappt med över huvud taget längre och när jag väl får lite tid över vill jag hinna med andra hobbys än att sitta framför skärmen. Dessutom känner jag så starkt att jag inte vill exponera Mio allt för mycket på internet. Jag känner att jag vill få njuta av alla våra fantastiska stunder tillsammans och det är inget som alla behöver få ta del av.

Därför blir det här mitt sista inlägg i bloggen och det känns lite tråkigt såklart men ändå helt rätt. Jag vill verkligen tacka er alla så otroligt mycket för alla era kommentarer och er hängivenhet genom åren. Jag önskar er alla allt det bästa i livet och hoppas att våra vägar ändå korsas någon gång under åren som går.

Jag finns att nå på smamirakel@gmail.com om någon skulle vilja nå mig.
Många varma kramar till er och Gott Nytt År ♥ 

Min mest värdefulla skatt

Dagen då du kom

Fredagen den 20 december hade jag gått hela 15 dagar över tiden och jag var verkligen redo för att avsluta den här graviditeten. Det hade varit ett par riktigt påfrestande veckor både fysiskt och psykiskt och framför allt så var de sista dagarna fylld med väldig oro över att något skulle hända på slutet. Att gå överburen är ju inte bra så ju närmare jag kom desto oroligare blev jag, sov oroligt och kunde inte slappna av om jag inte kände honom röra sig väldigt ofta. Så även om jag egentligen inte ville bli igångsatt så kändes det ändå som en befrielse när vi väl kom till sjukhuset och hade full övervakning från början till slut. Då kände jag mig trygg att allt skulle gå vägen oavsett om det skulle bli en vaginal förlossning eller inte.

Vi hade fått tid på förlossningen kl 9 och vi åkte hemifrån i god tid så strax innan 9 fick vi komma in i ett undersökningsrum och blev inskrivna och det var en skön känsla att veta att vi inte skulle åka där ifrån utan en bebis, pirrigt.

Jag fick ligga med CTG ett tag och hjärtslagen var så fina så. Sedan gjordes en undersökning där det konstaterades att jag var öppen 0,5-1,5 cm och min livmodertapp var mellanmjuk men väldigt bakåtriktad. P.g.a att jag ändå var öppen lite så beslutades det att jag kunde skippa gelen och få en ballongkateter istället som skulle vidga ut mig ett par cm. Läkaren gjorde sedan ett ultraljud för att konstatera läget av moderkakan och de kände även efter hur bebisen låg och jag blev jätteförvånad när de sa att han låg ganska högt upp och inte var fixerad, inte ruckbar utan RÖRLIG.

Läkaren satte ballongen vid 11.30 och berättade sedan att när den ploppade ut så skulle jag vara öppen ca 3-4 cm men det kunde ta lång tid. Han förberedde oss på att det kanske inte skulle hända så mycket de närmsta 12 timmarna och att man då skulle göra en ny bedömning och att vi inte skulle bli besvikna om vi var kvar på förlossningen även på lördag och till och med söndag morgon. Jag blev såklart besviken direkt när han sa det för det kändes otroligt trist att kanske behöva vara där så länge, vi ville ju träffa vår son nu.

Vid kl 14 tänkte vi sätta på en film och förberedde riktigt mysigt med att ställa i ordning sköna fåtöljer och dra för gardiner. Det blev nästan lite biokänsla, ha ha, men precis innan vi skulle klicka på play så gick jag för att kissa och vips så gled ballongen ut. Jag blev jätteförvånad och sprang ut med den i högsta hugg och överlycklig tryckte jag på den röda knappen. Någon film hann det aldrig bli för vår del.

Kl 15 tog de hål på hinnorna och vattnet gick. Det var fin färg på vattnet men det var MASSA vatten. Till och med bm sa det flera gånger att "oj, vad mycket vatten du har". Fram tills detta skedet hade jag inte haft en enda sammandragning eller värk och hade alltså öppnat mig ca 3-4 cm vilket jag kände var en väldigt tacksam start på förlossningen. Men att ta hinnorna visade sig vara en väldigt effektiv metod för min del för värkarna satte igång bara några minuter senare och blev regelbundna direkt.

Kämpa kämpa kämpa

Värkarna blev tuffa direkt och vid kl 17 började jag med lustgasen och då var jag öppen 6 cm. Jag tyckte att allt flöt på jättebra och njöt riktigt när jag fick flyta bort lite under värkarna. Jag gick omkring lite inne på vårt rum men mest satt jag och rullade höfterna på en pilatesboll, vilket jag tyckte var himla skönt. Men lilla bebisen tog väldigt god tid på sig och inte ens i det här läget hade han sjunkit ner ordentligt men pilatesbollen skulle tydligen hjälpa honom lite på traven så jag fortsatte kämpa där och det verkade ju gå bra för tillslut sjönk han ju ner såklart.

Kl 18.30 hade jag det riktigt kämpigt för värkarna var verkligen otroligt intensiva. Jag upplevde den vaginala undersökningen som obehaglig och spände mig så mycket så bm inte ens kom åt att känna. Jag hade s.k tvillingvärkar, alltså att det kom två värkar på rad med bara några sekunder emellan. Så jag hann knappt andas eller vila och hade väldigt ont trots lustgasen. Bm föreslog att jag kanske skulle ta en EDA eftersom hon kunde tycka att jag behövde en paus och jag gick ju inte ens att undersöka så jag skulle behöva slappna av lite och jag tyckte att det lät skönt så narkosläkaren tillkallades.

Narkosläkaren kom in efter en stund och den här delen av förlossningen var nog nästan det värsta för mig. Jag upplevde det otroligt obehagligt när hon grejade med ryggen och eftersom jag knappt hade paus mellan mina värkar var det jättesvårt för mig att sitta still och på det sättet hon ville och för läkaren var det därför helt enkelt jättesvårt att sticka mig bra. Hon stack mig men lyckades inte riktigt och försökte igen men här någonstans fick jag nästan panik för det kändes som att hon grävde runt i ryggen och det var nog mer obehagligt än att det gjorde ont men jag bara grät och grät och bad henne sluta. Vi var nära på att ge upp EDAn men vi gav det ett till försök och jag grät men bet ihop och tillslut, på tredje försöket lyckades hon och nu hade kl hunnit bli 20.30.

För mig var EDAn helt fantastisk för jag kunde äntligen slappna av och andas lite. Dessvärre var besvikelsen stor när jag blev undersökt och fick veta att jag fortfarande bara var öppen 6 cm. INGET hade alltså hänt sedan kl 17 och jag hade ju haft en superintensivt värkarbete. Nu var jag väldigt glad över att jag trots allt fått EDAn.

Värkarbetet stannade av lite så jag fick värkstimulerande dropp som höjdes rätt aggresivt var 20 minut. Vips så var värkarna i full gång och från kl 22.45-23.45 öppnade jag mig från 6 cm-10 cm. Det gick alltså verkligen i rekordfart där på slutet och faktum är att jag kände ett sådant behov av att krysta redan vid 9 cm så bm lät mig och jag fick själv "krysta bort" den sista cm.  Det var skönt att få hjälpa till och när krystvärkarna väl kom igång var det helt otroligt. Kroppen är verkligen fantastisk. Det fanns inga tvivel om hur jag skulle göra, det kände jag jättetydligt. Det var precis som en kräkreflex fast neråt. Det gick helt enkelt inte att hålla emot.

Först stog jag upp på knä i sängen men efter ett taqg ändrade jag ställning till liggande på sidan och det var den ställningen jag förblev i tills allt var klart. För mig var krystvärkarna det jobbigaste av allt under hela förlossningen. Jag upplevde att det tog lång tid (ändå varade det bara i en timma, men sammanlagt krystade jag i 1.5 h eftersom jag började lite innan jag var helt öppen) och det kändes flera gånger som att mitt bäcken och egentligen hela underlivet skulle explodera. Bm sa till mig flera gånger att inte krysta men när "kräkreflexen" väl kom så kunde jag helt enkelt inte hålla emot utan jag krystade samtidigt som jag bad om ursäkt för att jag inte kunde hålla mig. Jag minns känslan när bm sa, "Kom igen Isabel, en värk till och så är han ute". Jag tog i med alla krafter jag hade och vips så kände jag hur huvudet var ute och strax efter gled kroppen också ut och all min smärta och mina impulser att krysta försvann.

Jag grät, Mattias grät och bebisen lyckades gny lite han med. Det var en så otrolig befrielse att allt var över och att han mådde bra och det var verkligen en känslosam upplevelse när vi fick möta vår lille son för första gången då han lades upp på mitt bröst.

Moderkakan kom ut 10 minuter senare ochsedan undersöktes jag för bristningar och gissa hur förvånad jag blev när hon sa att jag inte fått en enda bristning så inget behövde sys. Jag trodde ju nästan att det skulle vara totalt åt motsatt håll eftersom det verkligen kändes som att jag exploderat och plus att jag kystat massa trots att bm sa åt mig att inte göra det.

Men sedan fick jag veta att vår lille kille tydligen först hade legat lite snett med ansiktet och sedan dessutom kommit ut som superman med ena armen bredvid huvudet så det var med andra ord inte särskilt konstigt alls att det gjorde helt galet ont när huvudet skulle ut. Bm berömde mig också och sa att jag tydligen hade haft en otroligt effektiv krystteknik och med mycket kraft i för det borde egentligen ha tagit mycket längre tid med tanke på hur han låg, så jag kände mig både stolt och nöjd med min insats efter det och hur skulle jag inte kunna vara stolt och nöjd där jag låg och kikade på vår älskade son som äntligen, efter ÅR av längtan och väntan, kom till oss.

En dag gammal och kärleken är redan oändlig

Mio ♥


2013-12-21
00.39
3775 gram
50 cm

Tiden rusar fram

Vår älskade Mio är en hel vecka nu och jag tycker verkligen tiden gått helt otroligt fort. Vi myser som bara den hemma och tar dagarna som de kommer utan massa krav och rutiner. Jätteskönt. I natt sov lillen 5 h i sträck innan han ville äta igen vilket är rekord och det var helt underbart så nu är jag så utvilad att jag stigit upp trots att mina killar fortfarande ligger och sover i sängen.

Tyvärr så har jag verkligen inte tid med bloggen just nu. När Mio sover finns det så mycket andra saker som ska göras och som jag hellre prioriterar så vi får väl se hur det blir med bloggen i framtiden. Oavsett tänkte jag åtminstone hinna knåpa ihop en förlossningsberättelse som blir ett bra avslut på den här dokumentationen av graviditeten.

Livet med bebis

Tack så hemskt mycket för alla gratulationer till vår högst älskade och efterlängtade son. Äntligen kom han till oss efter så lång tid och livet är verkligen helt fantastiskt underbart. Vi älskar honom så mycket redan och ser fram emot alla framtida dagar som vi kommer få uppleva ihop. Så mycket mys och skoj vi kommer ha.

Julen var så lugn och fridfull och nu ser vi fram emot nyårsafton som också kommer bli väldigt lugn och mysig. Vilket fantastiskt avslut på 2013 vi fick och vilket otroligt år 2014 kommer att bli. Vi njuter totalt av att bara vara och det finns inget jag vill göra mer än det just nu faktiskt. Det här är ju verkligen vad livet handlar om och jag tänker ta till vara på varje minut.

Åh vad vi älskar den här lilla killen. 3600 gram ren LYCKA!

Älskade Mio

 

Det finns ingen som vi älskar så mycket som dig ♥

Vårt mirakel är här

Efter en relativt snabb och smidig förlossning föddes vår underbare lille son inatt kl 00.39. Han visade sig vara helt lagom stor med sina 3775 g och 50 cm. Han är verkligen helt fantastiskt snäll och söt och nu ska vi spendera ett par dagar på BB tillsammans och bara lära känna varandra.

Vi är två otroligt stolta men trötta föräldrar.

Sista inlägget utan bebis

Ja, nu är klockan mycket och egentligen borde jag väl gå och lägga mig för vi ska trots allt upp ganska tidigt imorgon. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova någonting i natt men efter en hel dag av håll igång så känner jag mig faktiskt trött nu och det ska bli skönt att krypa ner i sängen om en stund. Däremot är jag ganska säker på att jag kommer vakna efter ett par timmar och antagligen ha svårt att somna om, det är ju så pirrigt nu.

Vi knäppte lite sista magbilder här hemma innan och det ser nästan groteskt ut nu. Ni har inte fått se någon magbild på nästan 2 veckor så det kanske är dags nu, sista dagen och allt. Men jag skrattade när jag såg bilderna för det ser typ overkligt ut. Som att jag bara stoppat en boll under tröjan, men jag lovar, magen är äkta.

Godnatt alla och ha en underbar helg.
Vår helg kommer bli magisk eftersom vi kommer få uppleva det största av alla mirakel, att få möta vårt barn för första gången.

Vecka 41+6
Redo för att bli mamma

Vecka 42

WOW. Står det verkligen vecka 42? Ja det gör det. Idag är det alltså sista dagen i vecka 42 och imorgon går vi in i v 43. Det är ju helt galet egentligen och det här blir ju verkligen sista veckouppdateringen vilket känns bra.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om veckorna nu såhär på övertid. Det är inte mycket som händer förutom att man går och väntar, sover dåligt och har extra ont överallt. Det är precis som om ju mer man går över tiden desto mer skriker ens kropp "jag var bara okej med att gå 40 veckor och vi har passerat det nu så jag tänker jag bryta ner totalt fysiskt och psykiskt".

På riktigt så blir man lite knäpp av att gå och vänta såhär länge. Man tänker och agerar inte helt rationellt i alla lägen och det har varit himla synd om mig många gånger den här veckan ska ni veta ;) Utbrott och gråtattacker kommer lite om vartannat och jag är förundrad över hur Mattias står ut ibland alltså. Men han är jättegullig och verkar ta det hela med ro, även om han nog lyckats uttrycka att det blir skönt när det här är över också.

Min mage växer helt galet känns det som och jag tycker att den har blivit SÅ mycket större nu de här veckorna på övertid. Jag är seriöst lite orolig över hur stor den här bebisen kommer vara. Jag tippar på en bra bit över 4 kg. Vid vårt ultraljud i v 30 gjorde hon en liten viktskattning (även om jag egentligen tror det är lite tidigt att göra det i v 30) och då sa hon att vår bebis borde väga 3500 g vid BF, alltså mitt på kurvan så att säga. Sedan har jag ju läst att bebisar lägger på sig mellan 200-300 g/veckan nu på slutet så det skulle ju innebära ca 500 g extra för vår pojke. Sedan eftersom att mitt SF-mått rusat lite nu sedan efter BF så tänker jag att han kanske riktigt fettat på sig ordentligt de här två veckorna så därför räknar jag med en stor bebis. Vi får väl se, det blir spännande och vi kommer säkert tycka att han är en liten plutt även om han väger över 4,5 kg (vilket jag verkligen inte hoppas).

Man kan säga att jag har utnyttjat den här graviditeten till max eftersom jag verkligen varit gravid så länge jag bara kan. Det enda jag kan säga om den saken är att jag nu är totalt FÄRDIG med att vara gravid. Kommer inte sakna den sparkande magen ett dugg utan ser verkligen fram emot att ha en sparkande bebis på utsidan istället och bli av med bollen som gör att man inte kan klämma sig förbi sidleds längre :)

Dan före dan

BF+14 idag och imorgon är det vräkning av vår bebis.

Hade precis lyckats somna om nu på morgonen efter en vaken och tröttsam natt och JUST då ringer förlossningen för att meddela tid och plats för morgondagen. Lite tur i oturen att de ringde så tidigt eftersom jag precis lyckats somna och jag hade lite tänkt att ha det som en grej att gå och vänta på idag, att de skulle ringa. Men det var ju såklart också skönt att de ringde tidigt för nu slipper man oroa sig över att vara bortglömd eller något.

Imorgon vid 9-tiden var vi välkomna till förlossningen. Vi har ju två sjukhus här i Göteborg och det blev tyvärr inte det sjukhuset vi helst ville ha. Egentligen spelar det väl ingen större roll för jag tror det är rätt lika på bådas förlossningar/BB då de tillhör Sahlgrenska universitetssjukhus båda två men jag ville helst till det andra för att det dels ligger närmare oss, vi har varit där massa gånger förut och för att alla specialenheter ligger där (OM det nu skulle vara så att bebis exempelvis blir väldigt sjuk). Men men, nu får man ju vara glad att man bara får en plats över huvud taget, vilket jag är, så det blir nog bra i vilket fall :)

Barnmorskan i telefonen lät så söt och berättade att om det skulle komma igång av sig självt så ringer vi förlossningskoordinatorn som vanligt. Jag sa bara "okej, tack" men tänkte inombords att det aldrig kommer hända ;)

Jag tror den här dagen kommer gå hyfsat fort ändå. Det ska riktigt städas ordentligt hemma och ikväll ska vi mysa med räkor och cider för att fira lite. Sedan ska vi packa en väska med saker till mig och Mattias och förbereda lite underhållning som filmer/spel om det drar ut på tiden. Tänkte även göra en liten musiklista med peppande låtar som vi kan lyssna på i bilen på väg in och under förlossningen.

Gårdagen/natten kändes lite jobbigare. Jag var jätteorolig hela tiden att något skulle hända med bebisen INNAN vi kommit till förlossningen. Jag har visserligen haft gott om rörelser i magen så det är inte så men trots det så kunde jag bara inte släppa tanken på att moderkakan kanske skulle sluta/redan har slutat att ge näring/syre till bebisen. Sedan att jag kom över hemska historier där personer kommit in för igångsättning och man inte hittat hjärtljud osv gjorde ju inte saken bättre direkt. Så dumt och onödigt att läsa sådana där saker, jag vet, men man gör det ändå och mår sedan jättedåligt. Just nu är det i alla fall min största mardröm... att vi trots all den här väntan inte ska få behålla vårt barn i livet. USCH.

Men det känns som sagt lite bättre idag. Han rörde på sig en del när jag hade förlossningen i telefonen och nu är det ju ändå mindre än ett dygn kvar tills vi är där med full övervakning så jag ska försöka släppa de tankarna nu och "njuta" av sista dagen här hemma.

BF+13

Skönt att jag fick sova gott igår natt i alla fall för i natt vet jag inte riktigt vad som hände. Jag hade svårt att somna in och sedan låg jag och vred och vände på mig nästan hela natten. Kanske berodde det på att jag råkade sova ett par timmar mitt på dagen igår? Jag ska hur som helst verkligen försöka hålla mig vaken idag så att jag får sova i natt. Känner att jag verkligen behöver nattsömnen nu om jag ska orka med förlossningen till helgen.

Det är verkligen nära nu. Nästan lite pirrigt nära faktiskt. Jag räknar med att morgondagen kommer kännas lite stressig för det blir ju verkligen sista dagen som vi kan fixa med saker och se till att städa och förbereda innan vi åker iväg på lite obestämd tid.Vi räknar inte med att vara hemma innan julafton men skulle vi ha turen att förlossningen går snabbt och att vi alla mår bra kanske vi hinner hem trots allt.

I vilket fall som helst räknar vi nog med en väääldigt lugn jul för vår del. Vi hade stora planer på att riktigt lyxa till det och köpa äkta gran och allt i år och fira en härlig jul med både Mattias familj och sedan min. Gran blir det ju inte kan jag säga. Det är ju ingen idé att köpa en nu och sedan vara hemifrån hela julen. Dessutom vet jag inte hur det skulle fungera med Tiger och en gran. Jag skulle nog inte våga honom vara ensam med ett sådant fint klätterträd i flera dagar. Det skulle kunna sluta i stor katastrof ;) Om det blir något julfirande med familjerna återstår väl att se. Vi har sagt att vi kanske åker dit en sväng bara för att visa upp lillen och äta gratis. ha ha. Nä, det lät fel, men jag menar att det nog inte skulle vara helt fel att slippa laga mat och så ett par dagar efter hemkomsten. Kan ju vara rätt skönt att bara bli lite ompysslad. Men vi bestämmer varken det ena eller andra förrän samma dag för innan dess vet vi ju faktiskt inte hur vi mår, var vi befinner oss och vad vi orkar med.

BF+12

Åh vilken härlig natt jag haft för ovanlighetens skull. Jag hoppas att varje natt bli såhär bra tills lillen kommer för då kommer jag ju faktiskt vara utvilad när det väl är dags.

Var ju hos barnmorskan igår och vi pratade lite kort om eventuell igångsättning. Det blir på fredag och eftersom vi har två sjukhus här i Göteborg så tror jag knappast att jag behöver oroa mig för platsbrist. Hon försäkrade mig i alla fall att det BLIR igångsättning då och vi åker helt enkelt inte hem utan en bebis.

Det var så otroligt skönt att höra. Helt plötsligt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt och ha ett slutdatum att se fram emot. Jag är ju helt inställd på att det kommer bli igångsättning (även om bm sa att hon fortfarande inte tappat hoppet om att det kan sätta igång av sig självt) och det skulle innebära att vi har några få dagar kvar att pyssla med vårt och fixa här hemma vilket känns väldigt lagom helt plötsligt. Vi ska tvätta, handla, packa väska, städa, göra lite storkok, julshoppa det sista och bara fixa lite andra småärenden. Det kanske inte låter så mycket för världen men i princip allt får göras när Mattias kommer hem från jobbet då jag inte riktigt orkar själv längre och då helt plötsligt har man ju inte så mycket tid på sig.

Sjukhuset kommer ringa oss dagen innan, alltså på torsdag, för att meddela tid och plats. Så spännande. Den här veckan blir helt enkelt inte lika långtråkig i ensamhet eftersom Mattias bara jobbar fram till torsdag i.o.m igångsättningen på fredag. Sedan ska vi vara hemma tillsammans i nästan 4 veckor och bara mysa. Det kommer bli underbart.

Jag undrar hur lång tid förlossningen kommer ta och om vi kommer hinna hem innan jul eller inte. Vi hade ju lite planer på att besöka våra närmaste familjer på julafton och juldagen men nu när förlossningen dröjt så länge så får vi väl se hur det blir med den saken. Blir vi bara hemma i lägenheten blir det nog också mysigt och är vi kvar på BB så blir det väl kanske ingen jätterolig julafton även om det säkert kan vara mysigt också att bara få gosa med vår bebis oavsett plats. Kanske gör personalen något extra mysigt för de som ligger där på just julafton, man kan ju hoppas att de har lite extra god mat och så ;)

Bara 2 datum kvar

Förresten så kollade jag tillbaka på listan angående gissningar om när han skulle födas vår lille. Sorgligt nog så har vi nu passerat alla datum utom 2. Den 17 december och den 20 december. Jag hade verkligen hoppats att vi inte skulle gå så långt och jag minns nästan hur taskiga jag tyckte att ni var som gissade så himla sent in i månaden ;) Men ni verkade ju ha mer rätt än de flesta.

I alla fall så har jag tänkt lite på det här med datum. Vår son kommer födas sent på året, det har ju varit ganska givet redan från början. Men nu blir det ju verkligen på gränsen till nästa år. Lite trist kan jag ju tycka att det är för jag hade hoppats på att han kanske skulle vilja titta ut redan i slutet av november eller åtminstone i början av december. Jag hade önskat att han kunde få ha lite distans till julafton med någon/några veckors mellanrum i alla fall men nu blir det ju max en vecka och i "värsta" fall blir det på självaste julafton.

Egentligen vore faktiskt det rätt komiskt eftersom jag sa till Mattias för typ 2 år sedan när vi bestämde oss för att försöka få barn att "Tar det sig nu på första försöket så blir vi beräknade i december och då kommer säkert bebisen födas på julafton bara för att". Nu blev det ju inte riktigt så just det året utan istället kom Lilly på självaste nyårsafton, vilket ifs inte heller var en vanlig dag. Men nu sitter vi här, året efter och jag kan inte annat än undra om hela den här processen kommer dra ut så pass på tiden att det faktiskt KAN bli på julafton?

Låt säga att det egentligen är planerat för igångsättning den 20 december men det kanske verkligen är helt fullt och de ber mig komma tillbaka dagen efter. Låt då säga att min tapp är helt omogen och de börjar med gel, vilket jag har förstått ofta inte gör någonting alls det första dygnet. Låt oss sedan säga att det inte händer någonting på nästan hela dygnet därefter heller utan värkarna kanske sätter igång där på kvällen natten den 22-23 december. Sedan kanske hela processen med värkar och allt tar ett dygn och vips är vi inne på julafton. Okej, det här scenariot kanske är ganska otroligt och inte särskilt sannolikt men helt omöjligt är det ju ändå inte.

För hela familjens skull, men framför allt för lillens skull, så hoppas jag verkligen inte att det blir så. Jag vill att han ska få fira sin egen födelsedag precis som alla andra barn. Det kommer antagligen bli lite krångligt att få till släktkalas och barnkalas såhär precis innan jul i framtiden men det hänger ju på oss som föräldrar att styra upp det på bästa sätt och det kommer vi såklart lösa så att han blir ordentligt firad han med. Men just om födelsedagen sker på julafton blir det så himla krångligt.

Okej, i ärlighetens namn så lever man nog ändå ett ganska gott liv om ens största motgång i livet är vilket datum man fyller år på. Det är ju trots allt bara en dag att fira och man ska nog vara nöjd att man är född över huvud taget, oavsett dag :) Dessutom är det väl i princip bara under småbarnsåren och tonåren möjligtvis som det här med födelsedagar är extremt viktigt? Jag känner i alla fall ingen som är över 20 som bryr sig det minsta om just vilket datum man är född.

För övrigt vet jag faktiskt en tjej som är född på just julafton. Jag känner henne inte alls idag eftersom att det var en gammal granne men hon verkar ju i alla fall inte tagit någon större skada och hennes föräldrar löste nog det "problemet" på ett bra sätt när hon var liten ;)

BF+11

Nu, mina vänner, är det tungt vill jag lova. Jag har svullnat upp så väldigt de senaste dagarna så igår tog jag av mig mina ringar. Det funkar väl fortfarande att ha de på men det är bekvämast att vara utan just nu. Om jag sätter mig på huk så känner jag hur svullna mina knän är för det liksom tar emot. Fötterna och händerna är också ständigt varma och pulserande vilket brukar hjälpa så länge man sitter och masserar men det kan man ju inte göra hela dagarna direkt.

I övrigt är jag bara extremt trött. Så fort jag rör mig gör det ont i fogarna och smärtan flyttar runt lite kring bäckenet men det gör ständigt ont någonstans. Att sova på nätterna är jättesvårt. Jag sover någon/några timmar i taget för att sedan behöva vända mig om vilket är ett projekt i sig som gör ONT. På dagarna är jag både uttråkad och helt slut eftersom jag har svårt att röra på mig och komma iväg men också för att jag helt enkelt sover så dåligt så jag är trött jämt.

Jag tror jag sov bort halva helgen som var faktiskt. Jag sov minst en gång på dagen och då snackar vi 2-3 h så inte direkt en powernap. Jag skrev det igår också men det känns verkligen som att min kropp håller på att lägga av. Den vill inte mer, det känner jag. Mina knän är inte gjorda för all den här extra vikten och jag belastar säkert helt fel också eftersom jag går så illa nu med foglossningen och allt. Mina muskler lär ju dessutom vara totalt förtvinade vid det här laget eftersom jag mest är stillasittande.

Nåja, det här SKA ju vara sista veckan som gravid är det sagt. 42+0 ska jag ju få igångsättning. Det är nu på fredag, den 20 december. Ju mer jag läser om igångsättning desto dystrare blir jag. Det känns ungefär som att alla igångsättningar där kvinnan gått 2 veckor över tiden slutar med kejsarsnitt tillslut. Det är verkligen min största rädsla och fasa. Det finns så otroligt många anledningar till att jag absolut inte vill göra kejsarsnitt och jag kan vara ärlig och säga att hade det blivit så vad någon anledning hade jag blivit jätteledsen och besviken.

Vad jag har läst mig till verkar riskerna som störst om man är förstföderska och helt omogen då igångästtningen sker (antagligen därför att man då har två faktorer som lutar mot en utdragen förlossning?). Nu vet jag ju inte alls hur mogen/omogen jag är eftersom jag inte gjort någon vaginal undersökning men jag har ju inte haft några förvärkar eller liknanade så jag skulle ju inte direkt tro att min tapp är särskilt påverkad. Men vad vet jag?

Nu hoppas jag ju såklart att det kommer igång av sig självt men ärligt talat så tror jag inte det. Jag försöker ändå förbereda mig mentalt på att det kan bli både igångsättning och kejsarsnitt. Inget av de var ju något jag föreställt mig och det är ju så himla tråkigt om man blir jättebesviken så som sagt, lika bra att jag ställer in mig på att allt kan hända och kommer det sedan igång av sig självt så får det bli en bonus :)

BF+10

Tänk att det redan är den 15 december och här fortsätter vi på övertid med bebis i magen. Måste vara ett himla mysigt litet hem jag skapat där inne för han vill sannerligen inte komma ut. För någon vecka sedan letade jag alla möjliga tecken på att det snart kunde vara dags men det har jag slutat med nu för det finns helt enkelt inga tecken. Inga sammandragningar, inga förvärkar, ingen slempropp, ingen vattenavgång... NADA.

Men trots att det är jobbigt p.g.a att det känns som att min egna kropp strejkar mer och mer för varje dag så känner jag inte längre den där extrema hopplösheten som jag hade de första 6 dagarna på övertid. För övrigt blir det igångsättning nästa vecka hur som helst och det känns jätteskönt att veta att det bara är några få dagar kvar i vilket fall som helst. Nästa vecka så har vi honom hos oss. Gissa om vi längtar? :)

Imorgon ska jag till barnmorskan igen och det blir också sista besöket. Blir skönt att få mäta magen och lyssna på hjärtljuden. Man blir ju lite extra nojig nu på slutet att något ska gå snett. Usch, hemska tanke. Sedan vet jag inte riktigt om det blir lite mer prat angående igångsättningen. Jag fick ju några papper sist som förklarade en del men jag längtar så tills att jag faktiskt får själva datumet och tiden. Mentalt är det skönt att ha något att sikta in sig på. Fast i papperna står det att någon från sjukhuset ringer inom 1-2 dagar innan igångsättningen sker och berättar vilken avdelning man ska till osv. 2 dagar innan, okej, men 1 dag innan känns lite väl... nära inpå kan jag tycka. Jag hade nog uppskattat om jag fick veta avdelning/tid mer än kanske ett par timmar innan vi ska åka dit. Jag har också börjat tänka lite på det här med OM det skulle vara fullt på förlossningen. Jag är livrädd för att de ska säga att jag får vänta en dag eller två för att det inte finns plats för mig. För jag tänker att de liksom prioriterar de som kommer in och är i full gång med sin förlossning framför någon som inte ens är det minsta mogen typ, ha ha! Men det kanske inte fungerar så? Har man tid för igångsättning så har man kanske plats helt enkelt?

BF+8

Lucia, fredag den 13 och graviditetsvecka 42 har vi idag kommit till. Jag känner mig nästan lite förundrad över det här nu faktiskt. Vissa får prematurt, andra föder ett par veckor innan beräknat men ändå inom spannet för att vara fullgången, ett fåtal lyckas pricka in helt rätt datum och vissa går över några dagar. Jag undrar om det egentligen finns någon logik i det hela?

Vissa säger att bebisen kommer när den är färdig, vilket jag hade kunnat köpa  om nu alla bebisar kom ut och var normalstora. Men istället kommer det ut vissa som är pyttesmå på under 3000 g och 50 cm och vissa bjässar på över 4500 g och 55 cm. Det "värsta" jag läst om var en bebis som kom ut 2 veckor efter beräknat som vägde närmare 6 (!) kg och var 62 cm lång. Mamman hade visserligen 2 barn sedan tidigare som också varit rätt stora (men inte sååå stora) och hon sa att det typ kändes som att få en tremånaders bebis på en gång och inte en nyfödd, vilket hon tyckte kändes himla trist. Jag kan förstå det. Jag hoppas inte att min övertid här nu påverkar lillens vikt jättemycket. Vill gärna ha en normalstor bebis av flera olika anledningar. Men det blir ju såklart som det blir ändå och inget jag kan styra över.

Ungefär sedan BF så tycker jag verkligen att jag har kunnat känna att den här lillen lugnat sig rejält i magen. Det är inte det att jag inte känt några rörelser men det har varit precis som att det verkligen inte finns plats att röra sig på. Men igår vet jag inte riktigt vad som hade hänt för då var han igång HELA dagen i princip. Han buffade och sparkade massa och det var till och med så intensivt så att jag var helt öm igår kväll vid revbenen på sidan där han bökat mest. Kan man få blåmärken på revbenen? ha ha. Även nu på förmiddagen har det varit full rulle där inne och mina stackars revben ömmar. Knäppt det där :)

Jag har ingen som helst förhoppning att den här envise lille bebisen ska kika ut under helgen. Det tåget men de förhoppningarna har liksom passerat nu känns det som. På måndag har jag tid hos bm igen och den tiden räknar jag med att jag ska gå på. Men jag tror ändå helgen kommer gå fort, som den brukar. Det är alltid lättare att få tiden att gå när Mattias är hemma också. Vi får väl se vad för roligt vi hittar på.

BF+7

En vecka över tiden idag och jag vaknar upp och mår riktigt bra. Det var otippat men väldigt trevligt såklart. Jag har sovit bra hela natten och vaknade utsövd och inte ens särskilt ont i kroppen hade jag heller. Det är ju helt underbart. Nu känner jag verkligen att det här kommer bli en bra dag som nog kommer att gå rätt fort för jag har energi att göra massa saker.

På något sätt tror jag också att det lite var en magisk gräns igår. Det var så laddat på något vis att man går och väntar så jag spände mig nog och allt blev liksom bara pest. Nu känner jag verkligen att jag inte har några som helst förhoppningar på att den här bebisen ska komma ut av sig självt så det är lika bra att inte tänka på att han kommer göra det varje minut av varje dag. Istället är jag nu inställd på sista dagen som han faktiskt får vara i magen innan det blir igångsättning och nu helt plötsligt är det ju inte så lång tid kvar tills dess. Vi längtar såklart ihjäl oss efter vår bebis men han kommer helt enkelt när han kommer :)

Nu ska jag mysa ner mig i soffan framför en film och med god frukost, sedan starta dagen med lite frisk luft, städning, brödbak, matlagning, pyssel, lek med katten och läsning. Det ska nog hålla mig sysselsatt tills Mattias kommer hem från jobbet. Allt sker ju verkligen inte i ultra speed här nu för tiden nämligen ;)

Vecka 41

Tänka sig att jag inte lyckades slippa undan den här veckouppdateringen heller. Jag trodde nog faktiskt innerst inne att vår bebis skulle vara ute vid det här laget. Jag hade nog räknat med ett par dagars övertid, kanske 2-3-4, men inte mer än så. Mentalt var jag nog inte inställd på mer än så vilket jag tror är en del av anledningen till att det är så galet trist nu att vänta. Det känns som att det föds bebisar åt höger och vänster. ALLA föder barn utom jag. Jag vet ju visserligen att det inte är sant, men det känns så.

Jag som normalt tycker att graviditetsveckorna gått ganska fort tycker då att den här veckan har gått i ett extreeeeeemt långsamt tempo. Jag bara fattar inte hur dagarna kan gå så långsamt. Jag tror visserligen det kan ha att göra med att jag bara sitter här hemma och gör ingenting, men ärligt talat så har jag varken ork eller stor lust till att göra massa saker. Det ENDA jag vill är att få träffa vår bebis nu.

Vi har nog testat alla möjliga husmorsknep nu och jag tycker att det är lika intressant varje gång någon kommer med tips och råd. "Gör si, gör så... det funkade för mig". Ja, det är kanske möjligt men jag har redan testat allt och det funkar INTE för mig. Hade något fungerat så hade det här barnet varit ute för länge sedan kan jag lova.

Så, förutom att det är galet tråkigt att gå på övertid och bara vänta vänta vänta, hur har den här veckan varit då?

Fruktansvärd. ha ha ha! Alltså, tidigare har jag ändå kunnat sysselsätta mig med små saker under dagarna och visserligen har jag haft rätt ont ibland och de dagarna har blivit lugnare men det har ändå gått upp och ner så att jag emellanåt har kunnat njuta av hyfsade dagar då jag orkat/velat ta mig ut och göra saker. Nätterna har tidigare varit så sköna efter en lång dag med ryggont och lite andra krämpor och jag lyckades ju i princip sova hela nätter där ett tag vilket var underbart.

Den här veckan så har min foglossning blivit värre för varje dag. Jag trodde inte ens det var möjligt, men det är verkligen så. Det värsta sitter i ljumskarna vilket är rena tortyren eftersom det påverkar allt. Jag kan inte lyfta på benen själv mer än pyttelite och så fort jag vrider på mig eller rör benet på något vis så hugger det till som knivar och det känns som att jag går sönder. Att ta på sig byxor, strumpor och skor är en kamp vilket jag oftast får be om hjälp med och att ta mig en dusch hemma ensam på dagarna är nästan bara att glömma för jag kan inte hoppa i och ur badkaret själv. Att gå är också en plåga, för det känns som knivar som skär in vid varje steg. Jag har även foglossning som sitter mer bak mot ryggen men i jämförelse är det en fis i rymden.

Och nätterna som tidigare var min räddning är nu min största skräck. Jag kan känna smått ångest när kvällen kommer för jag vet att jag inte kommer kunna sova. Jag lyckas ofta somna, efter någon timma av vakenhet och tittande i taket, men vaknar alltid runt 3-4 av att hela kroppen värker. Det är som när man vaknar upp och har legat konstigt på nacken och har som nackspärr. Så känns det, fast i hela kroppen. Det känns ungefär som att jag har hoppat ner från ett berg och brutit mina ben överallt eller blivit överkörd av en buss eller något. ha ha! När jag väl vaknat är det ofta kört. Jag får kliva upp på toa vilket är ett helt projekt i sig och det gör rent ut sagt skitont att komma upp ur sängen och gå bort till toaletten. Sedan känner jag i min ömma kropp att jag absolut inte vill gå och lägga mig igen för man vill liksom inte belasta det onda ännu mer, men var tusan ska jag göra uppe kl 3-4 på natten? Dessutom ÄR jag ju himla trött, det är bara det att jag inte kan sova. Oftast följer ett par timmar av att jag bara vrider och vänder på mig för att försöka fördela smärtan lite på olika kroppsdelar och lagom till att Mattias ska upp till jobbet så brukar jag slumra till i ca 2 timmar av ren utmattning. Sedan vaknar jag upp som i en dimma av extrem trötthet och helt öm i hela kroppen är jag och så börjar hela proceduren om.

Så, det var allt för den här veckan. Gnälligt värre va? Men det är ju trots allt mina tankar, känslor och min blogg som ändå ska reflektera den här graviditeten och sanningen. Så jag skriver precis som det känns även om det säkert blir rätt tröttsamt att bara läsa om hur segt och tungt allt är just nu.

BF+6

I natt drömde jag att hela slemproppen kom ut och att mina värkar startade. Jag var i fullkomlig extas och tänkte att "NU äntligen är det dags". Jag dansade glädjedans och kände mig allmänt lycklig. Tror ni jag blev besviken när jag vaknade upp till mitt vanliga ryggont och insåg att det hela bara var en dröm? Ja, riktigt besviken blev jag och min lycka sjönk direkt ner till noll igen när jag insåg att jag nu har ytterligare en dag att försöka genomlida, suck!

För typ en vecka sedan bestämde jag mig för att måla tånaglarna. Jag tänkte typ att "ingenting under förlossningen kommer ju vara direkt fräscht men jag kan ju åtminstone ha fina tånaglar". Så jag putsade till dem och satte igång att måla vilket verkligen blev ett stort projekt. Det tog 30 minuter att måla 10 naglar, ha ha. Det var allt annat än lätt och bekvämt men jag var SÅ nöjd när det hela var gjort och tänkte att jag nu i alla fall var redo för förlossningen och aldrig skulle ge mig in på att göra detta igen.

Hur tror ni mina naglar ser ut idag? Inte som för en vecka sedan i alla fall. Naglar växer ju som bekant så färgen har liksom hängt med och dessutom har den börjat flagna på vissa ställen. Okej, det ser fortfarande helt okej ut men inte sådär fint och fräscht som för en vecka sedan. Så trots att jag dyrt och heligt lovade mig att aldrig göra om detta så tror jag faktiskt att jag ska se till att göra det idag. Om jag dessutom ska få bort den gamla färgen först och sedan putsa till naglarna också innan jag målar ny färg så kanske jag lyckas döda en hel timma av min dag. Bra va? ;)

BF+5

Jag hade ju tyckt att det hade varit fint om lillen valt att komma just idag på självaste nobeldagen, men åter igen verkar han ha helt andra planer. Kanske inväntar han att få ett coolt födelsedatum (2013-12-11) eller så tänker han helt enkelt stanna i magen så länge han bara får.

Humöret här hemma går väldigt mycket upp och ner. För någon/några dagar sedan kände jag nästan panik över att han inte hade kommit. Idag känns det som att jag tar det mer med ro. Jag har inga förhoppningar att han ska komma idag, imorgon eller ens den här veckan så varför ha ångest varje morgon när man vaknar eller varje kväll när man ska sova över att det fortfarande inte hänt något (som att jag inte redan visste det liksom).

Just idag känner jag att han kommer när han kommer och hade det inte varit för min foglossning som verkligen blir värre och värre för varje dag så kanske jag t.o.m hade kunnat njuta av mina sista dagar/timmar som gravid. Men nu har jag ju ont i hela kroppen, sover knappt på nätterna och går ständigt runt som i en dimma av trötthet och smärta. Roligare hade det ju kunnat vara, men oavsett så är det INTE många dagar kvar nu och jag försöker att leva en dag i taget. Att tänka 10 dagar (då det eventuellt blir igångsättning) blir alldeles för jobbigt.

Hos barnmorskan igår mättes magen till 1 cm större än förra veckan så den fortsätter att växa och som jag sa så känns det verkligen. Min mage är stenhård hela tiden för nu tror jag verkligen inte att det finns någon mer plats där inne. Det trycks ut mot sidorna och det är helt otroligt att det bara är lite hud emellan oss nu. Hjärtljuden var som vanligt fina och blodtrycket var super. Hon klämde på magen och berättade att "här uppe ligger en liten rumpa" och sedan skulle hon känna efter hur bebisens huvud låg och jag tyckte hon tryckte lite längre än vanligt. Därefter var hon tyst (hon brukar annars alltid direkt säga om huvudet är ruckbart/fixerat osv) och gick tillbaka upp på magen och började klämma där hon tidigare sa att rumpan var och klämde en liten stund innan hon frågade mig var jag brukade känna sparkar och när jag pekade på någonstans uppe  till vänster så var hon nöjd och sa bara "fint". Just då tänkte jag inte så mycket på det med när jag gick där ifrån var det ändå en tanke som kom ifatt mig och jag blev nästan lite orolig. Så typiskt att jag inte bara frågade henne där och då men eftersom hon sa "fint" så tänkte jag att det nog är bra, vilket det säkert också var/är. Men nu undrar jag verkligen vad det var hon funderade på som fick henne att känna extra och fråga var jag känner sparkarna. Tänk om hon inte kände huvudet? Tänk om det ploppat ut ur bäckenet så att bebisen ligger och skvalpar runt hela i magen? Kan det ens hända efter att bebis varit fixerad? Ärligt talat så har jag reagerat ett tag på att den här lila rumpan verkligen förflyttar sig över hela magen. Hur är det ens möjligt att vara så rörlig när huvudet ändå sitter fast? Eller så kanske huvudet nu bara är jättelångt ner i bäckenet så att det är svårt att känna det? Ja, hur som helst så var det himla dumt att jag inte frågade henne på en gång, för nu kommer jag säkert gå och fundera på detta tills nästa vecka när jag ska dit.

BF+4

Ja, jag är fortfarande väldigt gravid och bebis verkar fortfarande inte ha några som helst planer på att komma ut till världen. Idag är ju dagen som jag tippat på att han ska komma men jag tror faktiskt inte att han gör det, hur mycket jag än önskar det.

Trots att det varit helg och Mattias har varit hemma så har den här helgen känts otroligt lång och seg. Vi båda två har nog mest gått och väntat och hoppats på att något skulle ske.

Hur som helst så HOPPAS jag verkligen att det här var vår sista helg tillsammans utan en liten bebis. Inte bara känns det som att jag går upp typ 1 kg om dagen nu vilket gör allt så tungt fysiskt men psykiskt så är jag superkänslig nu. Det kom någon gång under helgen. Jag gråter för minsta lilla och är irriterad över det mesta. Det känns jättetråkigt att de sista dagarna som gravid är såhär å andra sidan är det ju inte mycket jag kan göra åt saken.

Idag ska jag till barnmorskan igen och jag är himla nyfiken på om magen har växt något sedan jag var där förra måndagen. För det känns verkligen som att jag blir större för varje dag och jag blir mer och mer nojig för att den lille där inne fettar på sig massa och kommer komma ut som en stor bebis. Men kanske är det så att jag har fått lite extra vätska i min kropp nu? För första gången under graviditeten känner jag nämligen nu hur mina ringar sitter tajt och hur vissa skor kan kännas lite trånga. Ja ja, vi får se vad barnmorskan säger.

Ska nog försöka se till att den här dagen går hyfsat snabbt med ett besök på stan efteråt med lite shopping och sedan ska jag nog baka lite lussekatter och njuta framför en film till kvällen :)

BF+2

Hade egentligen inte tänkt kika in här idag men Mattias fick lite oväntat besök från bästa vännen som just nu bor i Stockholm så han fick passa på att åka iväg ett par timmar nu på kvällen och ha det lite roligt med sina vänner. Lite trist för mig såklart för vi skulle egentligen åkt till stan och haft en mysig kväll men istället sitter jag själv och åter igen så går tiden i snigelfart. Men han kommer nog hem om ett par timmar så det borde jag väl klara ;)

I övrigt fick jag veta idag att en bekants lilla bebis kommit nu. Jag blev jätteförvånad för deras bebis var inte beräknad förrän runt den 25 december tror jag och visserligen skulle de få en tidigare igångsättning p.g.a lite tidigare komplicerade graviditeter/förlossningar men vad jag vet så skulle det inte ske förrän runt den 12 december eller något så deras lilla plutt måste helt enkelt ha valt själv att titta ut tidigare.

I vilket fall är det ju såklart jättemysigt för dem men jag måste erkänna att det känns rätt snopet att man själv (som var beräknad 20 dagar tidigare) fortfarande sitter här tjock och utan bebis. Men åh så liten det lilla livet var och kära nån så mycket man längtar nu.

På ett sätt känns det som att allt blir tyngre och tyngre för varje dag nu. Jag tycker magen rejält för varje dag och helt ärligt så tycker jag verkligen att den kan sluta växa nu. Trots detta går dagarna ändå hyfsat bra. Nog för att jag är less på att vara gravid, men jag vet vissa som berättat att de i princip bara suttit hemma och gråtit när de gick på övertid och att det var det värsta i deras liv och riktigt så illa har det inte blivit här än. Men jag kanske säger annorlunda om jag fortfarande sitter här med stor mage om 10 dagar ;)

Vi vill gärna att du kommer ut snart lille vän

BF+1

Ingen bebis i sikte här inte och egentligen var det väl lika bra det för det blev en faslig snöstorm här igår kväll som vi inte alls var beredda på. Vi var borta under kvällen och när vi skulle åka hem var det väldigt läskigt att vara ute och köra, det blåste jättemycket och det var som iskristaller på vägarna. Jag tänkte "i natt får han gärna stanna inne i magen för jag har då ingen som helst lust att med onda värkar ta mig ut i det här vädret och ut på vägarna". Han lyssnade snällt där på sin mamma och hade inte den minsta lust att komma ut i natt.

Nu är jag hyfsat utsövd igen så nog tycker jag att idag hade varit rätt lämpligt. Snön ligger vit på marken och det hade väl varit mysigt att födas då? Men, åter igen tror jag inte att Herrn och jag har samma planer. Han verkar trivas supergott i magen och jag har inte den minsta antydan till värk eller annat, suck!

Ja ja, idag ska jag försöka storstäda inför helgen och hoppas på att det blir sista städningen innan liten kommer till oss. Jag har känt mig lite stressad de senaste dagarna för att jag inte riktigt orkat ta tag i städningen här hemma och visst, vi hade nog haft tid att plocka undan när väl värkarna satt igång också men jag har tänkt på scenariot att det sätter igång på sen kväll/natt och då kan vi visserligen gå här och småplocka med städa (dvs dammsuga och så) kan man ju inte göra mitt i natten när man bor i lägenhet. Kanske är det lustigt att det är DET jag går och oroar mig över men faktum är att det just nu känns väldigt viktigt att inte sedan behöva komma hem från BB med huset fullt av dammtussar överallt. Sedan kan det ju gott hända att mina föräldrar får komma över en sväng och se till vår lille misse och jag skulle skämmas så mycket om det inte var hyfsat städat.

Hur som helst, det ska bli skönt att gå här hemma och pyssla lite med ditten och datten i lugn och ro lyssnandes till julmusik. Jag är ju knappast en orkan längre som kan göra sådana här saker snabbt utan det tar TID. Emellanåt måste jag ju nämligen äta och vila ryggen också så har jag tur är jag kanske klar lagom tills att Mattias kommer hem från jobbet :)

För övrigt så brukar jag ju för det mesta knappt uppdatera bloggen alls över helgen och det är inte alls säkert att det kommer bli något uppdaterande nu heller, oavsett om det blir bebis eller inte. Så hör ni inget nu över helgen så behöver ni inte bli helt excited för det. Det kan helt enkelt vara så att jag försöker insupa de sista dagarna av att bara barnlös tillsammans med min man och då har jag viktigare saker för mig än att sitta vid datorn.

Men trevlig helg på er alla i all fall :)

Vecka 40

På något märkligt sätt så känns det så stort att skriva den här veckouppdateringen. Förhoppningsvis är det den sista och bara de här senaste dagarna har det blivit så otroligt påtagligt att vi snart är föräldrar. Nu går vi lite som på nålar hemma och det är svårt att inte analysera ALLT som händer och sker med kroppen.

SMS och e-mail skickas flitigt till min mobil/mail med peppningar och frågan om det verkar vara på gång och Mattias har nog svårt att riktigt få ro på jobbet tror jag. Det hela känns nästan en smula dramatiskt just nu faktiskt, som om vattnet helt plötsligt skulle börja forsa ut och Mattias är på jobbet och inte hinner hem och jag behöver tillkalla ambulans som kanske inte hinner fram i tid så jag behöver föda här hemma i sängen, ha ha. Så kommer det ju givetvis inte bli men det är lite den känslan i luften, väldigt spänt liksom. Det känns som att både familj och vänner står redo att rycka ut vilken sekund som helst ;)

Nåväl, den här veckan har varit lugn på så vis att jag inte ens kunnat tro för en sekund att det är förlossning på gång. Han där inne har dock, som vanligt, varit en aktiv liten kille och magen åker upp och ner mest hela tiden. Den känns att det är riktigt trångt nu och jag börjar bli lite smått nojig över hur stor han kommer vara när han kommer ut. Det är märkligt egentligen för tidigare har jag inte ens tänkt på det men ju fler dagar som går desto mer känns det som att han kommer bli en stor bebis. I hope not, men man vet ju aldrig?

Det enda som egentligen om möjligt är nytt för den här veckan är att det har varit ett otroligt tryck neråt. Både fram men också bak. Det har stundtals känts som att han är på väg ut när jag går och det har varit en rätt obehaglig känsla och jag har kommit på mig själv att liksom gå lite extra hjulbent för att kunna ge honom plats att komma ut, ha ha! Nu är han ju fixerad men det fortsätter att sticka och trycka på väldigt ibland. Jag vet inte om det är så att bebisarna fortsätter att bara åka längre och längre ner i kanalen tills att de helt enkelt kommer ut? I vilket fall så tror jag att han ligger riktigt långt ner nu för det händer väldigt ofta när jag står/går att jag liksom får kramp i mina ljumskar, precis som om något trycker på nerver, vilket säkert hans lilla huvud gör.

Nätterna har varit ganska bra den här veckan, vilket är tacksamt. Jag känner mig för det mesta utvilad och känner att det är bra uppladdning för en eventuell förlossning. Dessvärre har en riktigt ond foglossning kommit tillbaka och det är riktigt illa på nätterna när jag försöker vända på mig. Jag kan helt enkelt inte lyfta på mina ben eller min kropp när jag ligger ner och antingen så vaknar jag till av extrem smärta när jag försökt lägesändra mig i sömnen eller så ändrar jag mig inte alls på jättemånga timmar och vaknar istället av att typ axlar/nacke/rygg känns helt ur led och det känns som att jag har liggsår lite överallt.

Jag undrar egentligen varför foglossningen kommit tillbaka så nu? För precis såhär kände jag för ett par veckor sedan men därefter gick det ju i princip över och jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Jag fick det då förklarat för mig att det kan bli bättre senare i graviditeten då bebisens huvud sjunker ner lite och liksom kilar fast bäckenet. Och nu vet jag ju att han är riktigt fastkilad så jag trodde inte det skulle bli sämre igen, men nu kanske han har kommit så långt ner så det är FÖR långt ner för att ha effekten av en kil? :) Faktum är att jag är lite småbekymrad över hur det kommer bli när förlossningen väl sätter igång om jag har såhär ont. Jag vet inte om man kanske inte kommer reflektera över den smärtan när man har så mycket annan smärta men det känns bara rätt jobbigt att inte kunna vara rörlig under förlossningen. Jag vill ju kunna gå runt och hjälpa bebis att komma ut och byta ställningar osv, men det kan nog bli svårt i dagsläget som sagt. Men kanske stabiliserar sig bäckenet lite igen när han väl är på väg ut? :)

Beräknad förlossningsdag

Idag är det den 5 december 2013 vilket alltså är dagen som vi så länge gått och väntat på.  Nu har jag ju tidigare redan sagt att jag inte direkt hakat upp mig på just detta datum för det är trots allt inte så vanligt att barnet kommer på just detta datum, men visst är det ett stort måldatum ändå.

Det innebär att vi faktiskt har fullgjort en hel graviditet och att bebis nu borde vara helt färdigbakad. Nu är det verkligen nära tills vi får träffa vår älskade, efterlängtade lilla son, som vi väntat och så mycket upp och nedgång vi haft på vår resa.

Det verkar dock inte som att det blir någon bebis idag heller. Visserligen ska man kanske aldrig säga aldrig, den här dagen har ju många timmar kvar och när det väl sätter igång så kan det ju gå i rasande fart. Men jag tror nog inte jag kommer ha sådan tur utan föreställer mig mer en dygnslång förlossning.

Hur som helst så är ju vår tid utan bebis väldigt begränsad nu och det ska bli jättespännande att se vilket datum han tillslut väljer att titta ut på. Ett datum som kommer ligga oss varmt om hjärtat för resten av livet ♥

Som vi längtar efter dig nu

Otåligt

Ja, man märker att ni är nyfikna på om det blivit någon bebis eller inte för statistiken har höjts en del de sista dagarna :) Men än kan jag inte komma med något glädjande besked. Vaknar upp lika besviken varje morgon och tycker åtminstone att magen kan bjuda på lite smärtsamma sammandragningar, men icke, ha ha!

Det är lugnt som en filbunke här och jag börjar mer och mer tro att jag kanske trots allt blir en av de där som går över tiden fullt ut och får bli igångsatt, suck. Okej, nu har vi ju visserligen 2 veckor till på oss innan vi är där, men det känns inte direkt hoppfullt just nu måste jag medge.

I övrigt flyter allt på rätt bra. Jag sover hyfsat på nätterna igen vilket är otroligt skönt. Dessvärre gör min foglossning mig rätt begränsad på dagarna även då jag inte är trött. Så på något vis var det nästan lättare när jag ständigt var trött för då ville jag ändå bara ligga i soffan/sängen. Nu VILL jag gärna hitta på saker men kroppen säger nej. Det blir rätt långtråkigt och sega dagar när man är ensam från 7.30-17.30.

Mattias börjar bli otålig han också, nästan mer än mig faktiskt. Han brukar skicka minst 1 sms om dagen och fråga om jag har några värkar och på kvällarna så pratar han ofta om hur han vill att det ska sätta igång nu. Ja, vi är en lite otålig familj just nu. Men det är faktiskt väldigt frustrerande att inte veta när det bli av. Det här är ju det största i livet och då vill man ju gärna ha lite koll. Dessutom rent mentalt hade det varit skönt att veta om det liksom skulle blivit bebis i v 38 eller 42, det är lång tid att bara gå och vänta och hoppas varje dag.

Hoppet om att den här bebisen kommer innan BF är nu i alla fall ganska borta. Det skulle vara om det typ satte igång nu då och att bebisen är en raketbebis, men det är ju inte så troligt. Men vi får väl se :)

Men nu behöver jag lite tips på vad jag kan göra för att sysselsätta mig ett tag framöver. Tråkigt nog är det en rätt dålig årstid att vara "ledig" på. Vädret är inget vidare och dessutom blir det så mörkt tidigt. Folk är allmänt lite stressade inför julen och har inte riktigt tid att ses. Hade det varit sommar hade det nog varit lättare att fördriva dagarna men nu blir det ju inomhus som gäller. Så VAD kan jag hitta på?

2 dagar till BF

Ja, visst är det galet? Egentligen känns nästan lite löjligt att räkna ner nu för i ärlighetens namn känns det som att vi redan är i mål och bara väntar på att det ska smälla vilken dag som helst. Jag menar, BF är ju faktiskt bara ett beräknat datum (som dessutom för många ändras flera gånger om). Så jag tror ju att sannolikheten att han skulle komma idag är lika stor som det var för en vecka sedan eller som det är om 2 veckor. Visst är det väl statistiskt så att det är vanligare för förstföderskor att gå över tiden, men man kan ju omöjligt veta om man är en av dem så det tycker jag är tråkigt att kanske bli lite nere utav.

Städbrallorna är på och magen ramlar snart
ner i golvet :) Vecka 39+4

Samtidigt förstår jag ju att det här BF-datumet för många är lite magiskt. Under hela graviditeten har det ju åtminstone varit en riktlinje och ett mål, även för mig. Och lite extra kanske jag också kommer fira när vi väl är där, för då känns ju tiden tills vi får träffa vårt barn på något vis väldigt begränsad.

Men men, idag är idag så nu fokuserar jag mest på vad som ska hända idag, vilket inte är något roligt alls. Gårdagen gick så väldigt fort tycker jag. Det var barnmorskebesök och sedan gick jag och en kompis på stan i några timmar och jag hann knappt komma hem och göra något annat än att plocka undan lite och laga middag innan Mattias kom hem från jobbet. Sedan var vi båda två så trötta så vi däckade i soffan och innan läggdags tog jag mig ett varmt bad. Ibland går dagarna bara så väldigt fort och det var så skönt att ha en sådan dag igår.

Idag som sagt så är det inte lika mycket på schemat. Det ska städas lite och sedan storhandlas ikväll, men annars ingenting. Ska nog försöka ta mig ut på en liten promenad också, skönt med lite frisk luft om inte annat.

Vi säger så för nu :)

Plötsligt händer det

Jag bara måste berätta vad som hände idag för det har aldrig hänt mig förut och det var en av de märkligaste känslorna någonsin. Idag såg jag nämligen en person, vars blogg jag följer, gå förbi mig sådär en 3 meter bort.

Först hade jag nästan tänkt gå fram och säga något men det kändes så himla märkligt, vad skulle jag säga liksom? "Hej, du känner inte mig, men jag läser din blogg!" Jag vet inte, det kändes bara så fånigt eftersom personen i fråga inte har en susning om vem jag är. Måste erkänna att där och då kände jag mig nästan som en stalker, ha ha! Nä, men just den känslan av att "jag vet vem du är, hur ditt hem ser ut, hur dina barn ser ut och vad de heter osv men du vet inte ens att jag existerar".

Det hela slutade i alla fall att jag log lite fånigt och totalt fastnade med blicken och troligen följde personen med blicken också en bra bit i butiken, typ som om det vore en kändis jag fått syn på. Kom i alla fall på mig själv att sluta stirra och turligt nog kände sig bloggerskan inte uttittad (ja, jag valde den fega vägen och kommentera i efterhand att jag faktiskt sett henne på stan).

Hur som helst så har jag aldrig varit med om det här tidigare, att stöta på någon vars liv man följer men som man egentligen inte känner och den känslan var supermärklig. Upplevelsen fick mig i alla fall att tänka på ett par saker:

1. Undra om det här kommer hända igen?
2. Undra om någon av MINA läsare någon gång ser mig på stan. Gäller det att alltid se representabel ut nu när man går utanför dörren?
3. Skulle de våga hälsa på mig då?
4. Det är ju egentligen ett himla läskigt fenomen att helt okända människor kan ha massvis med insyn i mitt privatliv. Förvisso är nog de flesta gulliga, ärliga människor men man vet ju aldrig. Det får mig verkligen att tänka på att man nog bör välja med omsorg vad man skriver om och visar upp i sin blogg.

Barnmorskebesök

Idag var det dags att åka till barnmorskan igen. Kan hända att det var sista gången där idag (hoppas på det i alla fall).

Mina järnvärden  hade stigit fint så det verkar som att medicinen bitit bra vilket kändes skönt. Men jag skulle ändå fortsätta med tabletterna för att boosta upp mig lite extra inför förlossningen.

Magen hade växt med 1 cm och hör och häpna men min lilla fina bebis är nu FIXERAD. Jag hade ju börjat tvivla på att det skulle ske eftersom jag tycker att jag haft den känslan i typ 6 veckor nu men inget hänt, ja fram tills nu då för nu verkar allt borrande ha gjort sitt och det känns ju bra :)

Innan jag skulle gå sa jag "Ja, men då ses vi nästa vecka då" varpå hon svarade "Ja, det är inte så säkert det". Den kommentaren fick mitt hjärta att hoppa ett litet skutt och det kändes så bra när hon sa det. Jag hoppas ju såklart att det här var mitt sista besök och att jag slipper gå dit nästa vecka men vi får helt enkelt vänta och se hur det blir :)

Decemberbebis

Gårdagens mage

Den här lilla bebisen hade visst bestämt sig för att det minsann inte dög att dyka upp vilken månad som helst. Han ville välja den mysigaste månaden av de alla och nu står det ju klart att han fick sin vilja igenom, för nu är det december och den här månaden KOMMER han.

4 dagar är det kvar till BF och nu är det riktigt segt alltså. Inte bara längtar vi jättemycket efter att få bebisgosa och träffa den här efterlängtade lilla parveln utan det är även himla tungt nu för mig, rent fysiskt alltså. Ryggen värker, bäckenet likaså. Att gå längre sträckor är inte att tala om och det är varken bekvämt att sitta, stå, gå eller ligga ner. Himla besvärligt med andra ord.

Jag är med andra ord MER än klar med den här graviditeten och har ingen lust att ens gå en dag till med den här tunga kroppen. Dessvärre tror jag faktiskt inte ens att han behagar komma ut under kommande vecka, utan snarare veckan därpå, suck! Men man ska aldrig säga aldrig :)