BF+5

Jag hade ju tyckt att det hade varit fint om lillen valt att komma just idag på självaste nobeldagen, men åter igen verkar han ha helt andra planer. Kanske inväntar han att få ett coolt födelsedatum (2013-12-11) eller så tänker han helt enkelt stanna i magen så länge han bara får.

Humöret här hemma går väldigt mycket upp och ner. För någon/några dagar sedan kände jag nästan panik över att han inte hade kommit. Idag känns det som att jag tar det mer med ro. Jag har inga förhoppningar att han ska komma idag, imorgon eller ens den här veckan så varför ha ångest varje morgon när man vaknar eller varje kväll när man ska sova över att det fortfarande inte hänt något (som att jag inte redan visste det liksom).

Just idag känner jag att han kommer när han kommer och hade det inte varit för min foglossning som verkligen blir värre och värre för varje dag så kanske jag t.o.m hade kunnat njuta av mina sista dagar/timmar som gravid. Men nu har jag ju ont i hela kroppen, sover knappt på nätterna och går ständigt runt som i en dimma av trötthet och smärta. Roligare hade det ju kunnat vara, men oavsett så är det INTE många dagar kvar nu och jag försöker att leva en dag i taget. Att tänka 10 dagar (då det eventuellt blir igångsättning) blir alldeles för jobbigt.

Hos barnmorskan igår mättes magen till 1 cm större än förra veckan så den fortsätter att växa och som jag sa så känns det verkligen. Min mage är stenhård hela tiden för nu tror jag verkligen inte att det finns någon mer plats där inne. Det trycks ut mot sidorna och det är helt otroligt att det bara är lite hud emellan oss nu. Hjärtljuden var som vanligt fina och blodtrycket var super. Hon klämde på magen och berättade att "här uppe ligger en liten rumpa" och sedan skulle hon känna efter hur bebisens huvud låg och jag tyckte hon tryckte lite längre än vanligt. Därefter var hon tyst (hon brukar annars alltid direkt säga om huvudet är ruckbart/fixerat osv) och gick tillbaka upp på magen och började klämma där hon tidigare sa att rumpan var och klämde en liten stund innan hon frågade mig var jag brukade känna sparkar och när jag pekade på någonstans uppe  till vänster så var hon nöjd och sa bara "fint". Just då tänkte jag inte så mycket på det med när jag gick där ifrån var det ändå en tanke som kom ifatt mig och jag blev nästan lite orolig. Så typiskt att jag inte bara frågade henne där och då men eftersom hon sa "fint" så tänkte jag att det nog är bra, vilket det säkert också var/är. Men nu undrar jag verkligen vad det var hon funderade på som fick henne att känna extra och fråga var jag känner sparkarna. Tänk om hon inte kände huvudet? Tänk om det ploppat ut ur bäckenet så att bebisen ligger och skvalpar runt hela i magen? Kan det ens hända efter att bebis varit fixerad? Ärligt talat så har jag reagerat ett tag på att den här lila rumpan verkligen förflyttar sig över hela magen. Hur är det ens möjligt att vara så rörlig när huvudet ändå sitter fast? Eller så kanske huvudet nu bara är jättelångt ner i bäckenet så att det är svårt att känna det? Ja, hur som helst så var det himla dumt att jag inte frågade henne på en gång, för nu kommer jag säkert gå och fundera på detta tills nästa vecka när jag ska dit.