På något märkligt sätt så känns det så stort att skriva den här veckouppdateringen. Förhoppningsvis är det den sista och bara de här senaste dagarna har det blivit så otroligt påtagligt att vi snart är föräldrar. Nu går vi lite som på nålar hemma och det är svårt att inte analysera ALLT som händer och sker med kroppen.
SMS och e-mail skickas flitigt till min mobil/mail med peppningar och frågan om det verkar vara på gång och Mattias har nog svårt att riktigt få ro på jobbet tror jag. Det hela känns nästan en smula dramatiskt just nu faktiskt, som om vattnet helt plötsligt skulle börja forsa ut och Mattias är på jobbet och inte hinner hem och jag behöver tillkalla ambulans som kanske inte hinner fram i tid så jag behöver föda här hemma i sängen, ha ha. Så kommer det ju givetvis inte bli men det är lite den känslan i luften, väldigt spänt liksom. Det känns som att både familj och vänner står redo att rycka ut vilken sekund som helst ;)
Nåväl, den här veckan har varit lugn på så vis att jag inte ens kunnat tro för en sekund att det är förlossning på gång. Han där inne har dock, som vanligt, varit en aktiv liten kille och magen åker upp och ner mest hela tiden. Den känns att det är riktigt trångt nu och jag börjar bli lite smått nojig över hur stor han kommer vara när han kommer ut. Det är märkligt egentligen för tidigare har jag inte ens tänkt på det men ju fler dagar som går desto mer känns det som att han kommer bli en stor bebis. I hope not, men man vet ju aldrig?
Det enda som egentligen om möjligt är nytt för den här veckan är att det har varit ett otroligt tryck neråt. Både fram men också bak. Det har stundtals känts som att han är på väg ut när jag går och det har varit en rätt obehaglig känsla och jag har kommit på mig själv att liksom gå lite extra hjulbent för att kunna ge honom plats att komma ut, ha ha! Nu är han ju fixerad men det fortsätter att sticka och trycka på väldigt ibland. Jag vet inte om det är så att bebisarna fortsätter att bara åka längre och längre ner i kanalen tills att de helt enkelt kommer ut? I vilket fall så tror jag att han ligger riktigt långt ner nu för det händer väldigt ofta när jag står/går att jag liksom får kramp i mina ljumskar, precis som om något trycker på nerver, vilket säkert hans lilla huvud gör.
Nätterna har varit ganska bra den här veckan, vilket är tacksamt. Jag känner mig för det mesta utvilad och känner att det är bra uppladdning för en eventuell förlossning. Dessvärre har en riktigt ond foglossning kommit tillbaka och det är riktigt illa på nätterna när jag försöker vända på mig. Jag kan helt enkelt inte lyfta på mina ben eller min kropp när jag ligger ner och antingen så vaknar jag till av extrem smärta när jag försökt lägesändra mig i sömnen eller så ändrar jag mig inte alls på jättemånga timmar och vaknar istället av att typ axlar/nacke/rygg känns helt ur led och det känns som att jag har liggsår lite överallt.
Jag undrar egentligen varför foglossningen kommit tillbaka så nu? För precis såhär kände jag för ett par veckor sedan men därefter gick det ju i princip över och jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Jag fick det då förklarat för mig att det kan bli bättre senare i graviditeten då bebisens huvud sjunker ner lite och liksom kilar fast bäckenet. Och nu vet jag ju att han är riktigt fastkilad så jag trodde inte det skulle bli sämre igen, men nu kanske han har kommit så långt ner så det är FÖR långt ner för att ha effekten av en kil? :) Faktum är att jag är lite småbekymrad över hur det kommer bli när förlossningen väl sätter igång om jag har såhär ont. Jag vet inte om man kanske inte kommer reflektera över den smärtan när man har så mycket annan smärta men det känns bara rätt jobbigt att inte kunna vara rörlig under förlossningen. Jag vill ju kunna gå runt och hjälpa bebis att komma ut och byta ställningar osv, men det kan nog bli svårt i dagsläget som sagt. Men kanske stabiliserar sig bäckenet lite igen när han väl är på väg ut? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar