Dagen då du kom

Fredagen den 20 december hade jag gått hela 15 dagar över tiden och jag var verkligen redo för att avsluta den här graviditeten. Det hade varit ett par riktigt påfrestande veckor både fysiskt och psykiskt och framför allt så var de sista dagarna fylld med väldig oro över att något skulle hända på slutet. Att gå överburen är ju inte bra så ju närmare jag kom desto oroligare blev jag, sov oroligt och kunde inte slappna av om jag inte kände honom röra sig väldigt ofta. Så även om jag egentligen inte ville bli igångsatt så kändes det ändå som en befrielse när vi väl kom till sjukhuset och hade full övervakning från början till slut. Då kände jag mig trygg att allt skulle gå vägen oavsett om det skulle bli en vaginal förlossning eller inte.

Vi hade fått tid på förlossningen kl 9 och vi åkte hemifrån i god tid så strax innan 9 fick vi komma in i ett undersökningsrum och blev inskrivna och det var en skön känsla att veta att vi inte skulle åka där ifrån utan en bebis, pirrigt.

Jag fick ligga med CTG ett tag och hjärtslagen var så fina så. Sedan gjordes en undersökning där det konstaterades att jag var öppen 0,5-1,5 cm och min livmodertapp var mellanmjuk men väldigt bakåtriktad. P.g.a att jag ändå var öppen lite så beslutades det att jag kunde skippa gelen och få en ballongkateter istället som skulle vidga ut mig ett par cm. Läkaren gjorde sedan ett ultraljud för att konstatera läget av moderkakan och de kände även efter hur bebisen låg och jag blev jätteförvånad när de sa att han låg ganska högt upp och inte var fixerad, inte ruckbar utan RÖRLIG.

Läkaren satte ballongen vid 11.30 och berättade sedan att när den ploppade ut så skulle jag vara öppen ca 3-4 cm men det kunde ta lång tid. Han förberedde oss på att det kanske inte skulle hända så mycket de närmsta 12 timmarna och att man då skulle göra en ny bedömning och att vi inte skulle bli besvikna om vi var kvar på förlossningen även på lördag och till och med söndag morgon. Jag blev såklart besviken direkt när han sa det för det kändes otroligt trist att kanske behöva vara där så länge, vi ville ju träffa vår son nu.

Vid kl 14 tänkte vi sätta på en film och förberedde riktigt mysigt med att ställa i ordning sköna fåtöljer och dra för gardiner. Det blev nästan lite biokänsla, ha ha, men precis innan vi skulle klicka på play så gick jag för att kissa och vips så gled ballongen ut. Jag blev jätteförvånad och sprang ut med den i högsta hugg och överlycklig tryckte jag på den röda knappen. Någon film hann det aldrig bli för vår del.

Kl 15 tog de hål på hinnorna och vattnet gick. Det var fin färg på vattnet men det var MASSA vatten. Till och med bm sa det flera gånger att "oj, vad mycket vatten du har". Fram tills detta skedet hade jag inte haft en enda sammandragning eller värk och hade alltså öppnat mig ca 3-4 cm vilket jag kände var en väldigt tacksam start på förlossningen. Men att ta hinnorna visade sig vara en väldigt effektiv metod för min del för värkarna satte igång bara några minuter senare och blev regelbundna direkt.

Kämpa kämpa kämpa

Värkarna blev tuffa direkt och vid kl 17 började jag med lustgasen och då var jag öppen 6 cm. Jag tyckte att allt flöt på jättebra och njöt riktigt när jag fick flyta bort lite under värkarna. Jag gick omkring lite inne på vårt rum men mest satt jag och rullade höfterna på en pilatesboll, vilket jag tyckte var himla skönt. Men lilla bebisen tog väldigt god tid på sig och inte ens i det här läget hade han sjunkit ner ordentligt men pilatesbollen skulle tydligen hjälpa honom lite på traven så jag fortsatte kämpa där och det verkade ju gå bra för tillslut sjönk han ju ner såklart.

Kl 18.30 hade jag det riktigt kämpigt för värkarna var verkligen otroligt intensiva. Jag upplevde den vaginala undersökningen som obehaglig och spände mig så mycket så bm inte ens kom åt att känna. Jag hade s.k tvillingvärkar, alltså att det kom två värkar på rad med bara några sekunder emellan. Så jag hann knappt andas eller vila och hade väldigt ont trots lustgasen. Bm föreslog att jag kanske skulle ta en EDA eftersom hon kunde tycka att jag behövde en paus och jag gick ju inte ens att undersöka så jag skulle behöva slappna av lite och jag tyckte att det lät skönt så narkosläkaren tillkallades.

Narkosläkaren kom in efter en stund och den här delen av förlossningen var nog nästan det värsta för mig. Jag upplevde det otroligt obehagligt när hon grejade med ryggen och eftersom jag knappt hade paus mellan mina värkar var det jättesvårt för mig att sitta still och på det sättet hon ville och för läkaren var det därför helt enkelt jättesvårt att sticka mig bra. Hon stack mig men lyckades inte riktigt och försökte igen men här någonstans fick jag nästan panik för det kändes som att hon grävde runt i ryggen och det var nog mer obehagligt än att det gjorde ont men jag bara grät och grät och bad henne sluta. Vi var nära på att ge upp EDAn men vi gav det ett till försök och jag grät men bet ihop och tillslut, på tredje försöket lyckades hon och nu hade kl hunnit bli 20.30.

För mig var EDAn helt fantastisk för jag kunde äntligen slappna av och andas lite. Dessvärre var besvikelsen stor när jag blev undersökt och fick veta att jag fortfarande bara var öppen 6 cm. INGET hade alltså hänt sedan kl 17 och jag hade ju haft en superintensivt värkarbete. Nu var jag väldigt glad över att jag trots allt fått EDAn.

Värkarbetet stannade av lite så jag fick värkstimulerande dropp som höjdes rätt aggresivt var 20 minut. Vips så var värkarna i full gång och från kl 22.45-23.45 öppnade jag mig från 6 cm-10 cm. Det gick alltså verkligen i rekordfart där på slutet och faktum är att jag kände ett sådant behov av att krysta redan vid 9 cm så bm lät mig och jag fick själv "krysta bort" den sista cm.  Det var skönt att få hjälpa till och när krystvärkarna väl kom igång var det helt otroligt. Kroppen är verkligen fantastisk. Det fanns inga tvivel om hur jag skulle göra, det kände jag jättetydligt. Det var precis som en kräkreflex fast neråt. Det gick helt enkelt inte att hålla emot.

Först stog jag upp på knä i sängen men efter ett taqg ändrade jag ställning till liggande på sidan och det var den ställningen jag förblev i tills allt var klart. För mig var krystvärkarna det jobbigaste av allt under hela förlossningen. Jag upplevde att det tog lång tid (ändå varade det bara i en timma, men sammanlagt krystade jag i 1.5 h eftersom jag började lite innan jag var helt öppen) och det kändes flera gånger som att mitt bäcken och egentligen hela underlivet skulle explodera. Bm sa till mig flera gånger att inte krysta men när "kräkreflexen" väl kom så kunde jag helt enkelt inte hålla emot utan jag krystade samtidigt som jag bad om ursäkt för att jag inte kunde hålla mig. Jag minns känslan när bm sa, "Kom igen Isabel, en värk till och så är han ute". Jag tog i med alla krafter jag hade och vips så kände jag hur huvudet var ute och strax efter gled kroppen också ut och all min smärta och mina impulser att krysta försvann.

Jag grät, Mattias grät och bebisen lyckades gny lite han med. Det var en så otrolig befrielse att allt var över och att han mådde bra och det var verkligen en känslosam upplevelse när vi fick möta vår lille son för första gången då han lades upp på mitt bröst.

Moderkakan kom ut 10 minuter senare ochsedan undersöktes jag för bristningar och gissa hur förvånad jag blev när hon sa att jag inte fått en enda bristning så inget behövde sys. Jag trodde ju nästan att det skulle vara totalt åt motsatt håll eftersom det verkligen kändes som att jag exploderat och plus att jag kystat massa trots att bm sa åt mig att inte göra det.

Men sedan fick jag veta att vår lille kille tydligen först hade legat lite snett med ansiktet och sedan dessutom kommit ut som superman med ena armen bredvid huvudet så det var med andra ord inte särskilt konstigt alls att det gjorde helt galet ont när huvudet skulle ut. Bm berömde mig också och sa att jag tydligen hade haft en otroligt effektiv krystteknik och med mycket kraft i för det borde egentligen ha tagit mycket längre tid med tanke på hur han låg, så jag kände mig både stolt och nöjd med min insats efter det och hur skulle jag inte kunna vara stolt och nöjd där jag låg och kikade på vår älskade son som äntligen, efter ÅR av längtan och väntan, kom till oss.

En dag gammal och kärleken är redan oändlig

Mio ♥


2013-12-21
00.39
3775 gram
50 cm