Vecka 41

Tänka sig att jag inte lyckades slippa undan den här veckouppdateringen heller. Jag trodde nog faktiskt innerst inne att vår bebis skulle vara ute vid det här laget. Jag hade nog räknat med ett par dagars övertid, kanske 2-3-4, men inte mer än så. Mentalt var jag nog inte inställd på mer än så vilket jag tror är en del av anledningen till att det är så galet trist nu att vänta. Det känns som att det föds bebisar åt höger och vänster. ALLA föder barn utom jag. Jag vet ju visserligen att det inte är sant, men det känns så.

Jag som normalt tycker att graviditetsveckorna gått ganska fort tycker då att den här veckan har gått i ett extreeeeeemt långsamt tempo. Jag bara fattar inte hur dagarna kan gå så långsamt. Jag tror visserligen det kan ha att göra med att jag bara sitter här hemma och gör ingenting, men ärligt talat så har jag varken ork eller stor lust till att göra massa saker. Det ENDA jag vill är att få träffa vår bebis nu.

Vi har nog testat alla möjliga husmorsknep nu och jag tycker att det är lika intressant varje gång någon kommer med tips och råd. "Gör si, gör så... det funkade för mig". Ja, det är kanske möjligt men jag har redan testat allt och det funkar INTE för mig. Hade något fungerat så hade det här barnet varit ute för länge sedan kan jag lova.

Så, förutom att det är galet tråkigt att gå på övertid och bara vänta vänta vänta, hur har den här veckan varit då?

Fruktansvärd. ha ha ha! Alltså, tidigare har jag ändå kunnat sysselsätta mig med små saker under dagarna och visserligen har jag haft rätt ont ibland och de dagarna har blivit lugnare men det har ändå gått upp och ner så att jag emellanåt har kunnat njuta av hyfsade dagar då jag orkat/velat ta mig ut och göra saker. Nätterna har tidigare varit så sköna efter en lång dag med ryggont och lite andra krämpor och jag lyckades ju i princip sova hela nätter där ett tag vilket var underbart.

Den här veckan så har min foglossning blivit värre för varje dag. Jag trodde inte ens det var möjligt, men det är verkligen så. Det värsta sitter i ljumskarna vilket är rena tortyren eftersom det påverkar allt. Jag kan inte lyfta på benen själv mer än pyttelite och så fort jag vrider på mig eller rör benet på något vis så hugger det till som knivar och det känns som att jag går sönder. Att ta på sig byxor, strumpor och skor är en kamp vilket jag oftast får be om hjälp med och att ta mig en dusch hemma ensam på dagarna är nästan bara att glömma för jag kan inte hoppa i och ur badkaret själv. Att gå är också en plåga, för det känns som knivar som skär in vid varje steg. Jag har även foglossning som sitter mer bak mot ryggen men i jämförelse är det en fis i rymden.

Och nätterna som tidigare var min räddning är nu min största skräck. Jag kan känna smått ångest när kvällen kommer för jag vet att jag inte kommer kunna sova. Jag lyckas ofta somna, efter någon timma av vakenhet och tittande i taket, men vaknar alltid runt 3-4 av att hela kroppen värker. Det är som när man vaknar upp och har legat konstigt på nacken och har som nackspärr. Så känns det, fast i hela kroppen. Det känns ungefär som att jag har hoppat ner från ett berg och brutit mina ben överallt eller blivit överkörd av en buss eller något. ha ha! När jag väl vaknat är det ofta kört. Jag får kliva upp på toa vilket är ett helt projekt i sig och det gör rent ut sagt skitont att komma upp ur sängen och gå bort till toaletten. Sedan känner jag i min ömma kropp att jag absolut inte vill gå och lägga mig igen för man vill liksom inte belasta det onda ännu mer, men var tusan ska jag göra uppe kl 3-4 på natten? Dessutom ÄR jag ju himla trött, det är bara det att jag inte kan sova. Oftast följer ett par timmar av att jag bara vrider och vänder på mig för att försöka fördela smärtan lite på olika kroppsdelar och lagom till att Mattias ska upp till jobbet så brukar jag slumra till i ca 2 timmar av ren utmattning. Sedan vaknar jag upp som i en dimma av extrem trötthet och helt öm i hela kroppen är jag och så börjar hela proceduren om.

Så, det var allt för den här veckan. Gnälligt värre va? Men det är ju trots allt mina tankar, känslor och min blogg som ändå ska reflektera den här graviditeten och sanningen. Så jag skriver precis som det känns även om det säkert blir rätt tröttsamt att bara läsa om hur segt och tungt allt är just nu.