Oroliga dagar

Hur kul och glatt det än BÖR vara nu under jul så finner jag ingen glädje i år, vilket kanske är förståeligt.

Sov knappt alls i natt, var väldigt orolig för den här kommande veckan och vid 5tiden gav jag helt enkelt upp. Satte på en film och fick rusa till toaletten för att kräkas några gånger. Kände direkt när jag vaknade på natten att det inte skulle bli en bra dag. Hade tänkt försöka fixa lite sista minutengrejer inför i morgon men det sket sig totalt. Så nu har jag gett upp. Det blir inga lussekatter i år. Jag har försökt få till det varje dag i 2 veckors tid men det blir bara aldrig av. Känns så himla trist. Någon knäck, kola eller julkaka blev det inte heller.

Hon har sparkat mycket inne i magen idag. Försöker lägga handen på så ofta det bara går. Känns som att det på något sätt skulle lugna, men det är väl bara inbillning. Jag undrar vad hon känner. Läkarna säger att hon inte lider, men hur vet de det? Jag undrar vilken dag som blir sista dagen då jag får känna henne röra sig. Vill jag ens veta? Jag försöker att på något vis njuta nu, för jag vet att det bara handlar om dagar innan allt det här är över, borta.

Jag har börjat fundera lite på hur förlossningen kommer bli och hur vi vill göra med allt sedan. Idag har jag i alla fall bestämt att vi ska ge henne ett namn. När jag tänker på henne eller pratar om henne i framtiden vill jag inte bara säga "bebisen som dog" eller något. Hon ska bli kallad något fint. Det är ju säkert individuellt hur man väljer att göra men vi vill göra så. Om bara 2 veckor räknas hon som ett barn och inte som ett foster. Och kanske blir det bara 1 vecka från att hon faktiskt somnar in. Så för oss är det ju såklart ingen skillnad. Hon är ju inget foster för oss, även om det kommer fattas några fjuttiga dagar i lagens mening.

Jag är rädd för hur hon kommer se ut. Alla som föder döda bebisar brukar säga att de är världens finaste. Jag undrar om jag också kommer tycka det? Tänk om hon ser konstig ut? Eller jag menar, hon kommer nog se konstig ut. Hela hon är ju väldigt svullen. Jag är rädd att man inte ska se att det är en liten liten bebis. Jag VILL ändå kunna titta på henne och tycka att hon är fin.

Nu hoppas jag att hennes sista dagar blir lugna och sköna, att läkarna vet vad de pratar om så att hon verkligen inte lider. Jag hoppas att det inte gör ont när moderkakan lägger av och att ljudet av mina hjärtslag, som hon hört hela tiden, blir det sista hon får höra och lugnande. Nej usch, nu klarar jag inte av att skriva mer.

God jul!