Vår lilla kämpe får somna in

Sitter här med tårar som rinner ner från mina kinder och vet knappt hur jag ska skriva det här inlägget.

Det finns inte längre något hopp för vår tjej. Hon har kämpat på så himla väl de här veckorna och gör det fortfarande egentligen men nu har läkarna gett oss 0% chans till överlevnad och det är nu verkligen bara en fråga om NÄR? Läkarna sa att vi såklart kunde fortsätta graviditeten om vi ville men vad vi nu än väljer så kommer hon inte överleva födseln. Läkaren sa också att vi skulle tänka på om vi ville avbryta nu. Har inte många dagar kvar att bestämma innan det är försent med avbrytande och med tanke på de risker det ändå är att genomgå en graviditet så tror jag faktiskt, hur fel och fruktansvärt det än må kännas, att vi har kämpat färdig nu.

Vår lilla kämpe kommer få somna in och tro mig, det är långt ifrån ett själviskt val. Just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska klara av att ta någon tablett som gör vår lilla bebis helt stilla inne i magen. Hur ska jag kunna leva med det? Att känna henne sparka och aktivt välja att avsluta det. Att veta att JAG dödade henne. För det precis så illa det känns just nu, det spelar ingen roll om hon är så sjuk så sjuk, så illa känns det.

Det blir inget inköp av barnvagn, vagga och små söta kläder. Det blir ingen megastor mage som stolt spatserar genom stan. Det blir inga vakna nätter i maj och inga mysiga amningsstunder och härliga promenader. Det blir inga bara små fötter som trippar omkring i lägenheten. Det blir inga föräldrar av oss. Jag blir ingen mamma. Det enda som blir är ännu en ängel och ännu en familj som aldrig fulländas. Vår lilla ängel och vår lilla familj.