Dags att börja ta farväl

Sista magbilden vecka 21

Ja, idag fick vi se vår lilla tjej på ultraljudet för sista gången. När läkaren tog bort dopplern från magen och skärmen blev helt tom var det nära att tårarna kom. Sista gången vi får se det lilla hjärtat slå.

Sedan fick vi träffa en kurator som hjälpte oss att skicka in pappret till Socialstyrelsen och imorgon bör godkännandet komma. Innan man fått ett godkännande får man ju inte sätta igång förlossningen, men eftersom man vet att det kommer att bli godkänt så kunde vi ändå sätta ett preliminärt datum för igångsättningen. Det blir på måndag, den 31 december, självaste nyårsafton. På ett sätt kändes det värdelöst att behöva föda och gå igenom det här hemska på nyårsafton, samtidigt som det är skönt att det snart är över OCH att det faktiskt blir detta året. Mentalt blir det lite skönt att liksom kunna lämna allt det hemska kvar år 2012 och börja 2013 med något nytt. Jag tvivlar dessutom på att jag hade kunnat njuta av ett firande av nyår i vilket fall som helst.

På lördag får jag komma in och ta den första tabletten och idag fick jag klart för mig att det INTE är en tablett som ser till att bebisen dör, TACK OCH LOV. Utan det är en tablett som ska hjälpa kroppen att förstå att graviditeten ska avbrytas. Liksom mjuka upp lite och så, det som kroppen normalt sätt sköter själv innan själva förlossningen kommer igång. Sedan frågade jag när barnet dör om den inte gör det i samband med att man tar tabletten och kuratorn berättade att bebisarna brukar dö när de är på väg ut för att de är så små så de klarar inte av att födas. Men det händer också att de föds och det finns livstecken och då får man helt enkelt bara vänta ut att de ska dö. När jag tänkte på det hemska att vår lilla tjej kanske föds och faktiskt LEVER och får dö ensam och naken i en liten rondskål så mådde jag nästan illa. Hur fruktansvärt är inte det?

En sjuksköterska berättade i DN hur det kan gå till. ”Vi får inte göra någonting alls, det är det som är problemet. Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut”.

Om det mot förmodan skulle hända att hon föds och fortfarande lever så kommer jag be om att få hålla henne tills hon dör. Jag vill inte att hon ska vara ensam, naken och få självdö i någon himla skölj. För mig/oss är hon ändå vår lilla tjej som har ett hjärta som slår, vår lilla bebis. Hur skulle vi kunna göra annat än att vira in henne i någon handduk och låta henne somna in i famnen?

Usch, det är så hemskt allt det här. På lördag, när jag tar första tabletten, så ska jag få träffa någon barnmorska som berättar mer exakt vad som kommer ske och vad jag ska tänka på osv. Jag vet inte om det kommer finnas möjlighet att göra fot/handavtryck för vår lilla tjej är ju så svullen så det kanske inte finns något som ser ut som en hand/fot. Men OM det går så vill jag det. Jag tänkte förbereda något fint papper att ta med och sedan ska jag köpa ett litet minnesalbum där vi ska ha kort på henne och avtrycken och ja, helt enkelt det som går att få i minnesväg. Även om det kommer kännas jobbigt just där och då vet jag att jag kommer vilja ha så mycket det bara går senare i minnesväg.

Hennes små rörelser har blivit färre och färre de här senaste dagarna och varje gång jag känner henne så undrar jag om det är sista gången. Jag hoppas att jag får känna henne några gånger till innan det är över.