Ja, i april hoppade jag högt av glädje när testet på stickan visade 2 fina streck. Jag var så stolt och började direkt drömma om vår lilla bebis som skulle komma till oss. Jag hade ju nyss tagit ut spiralen och förväntade mig inte alls att det skulle gå så snabbt, såklart jag hoppades dock :)
Vi fick det till oss att bebisen var beräknad någon gång runt den 10 december och jag tyckte att det kändes så himla mysigt. Tänk att få en liten bebis i december, få sitta och amma mitt i natten i skenet av bara julgransbelysningen och att ha en liten nyfödd på julafton som verkligen kunde bli familjens glädje.
Jag hann tänka, planera och drömma mycket under de ca 2-3 veckorna som jag var gravid innan jag fick missfall och jag blev verkligen helt förstörd och ledsen när det hände. Jag visste ju att det var vanligt men jag tänkte ändå att allt nog skulle gå bra, för det gör det ju för det mesta och jag var ju bara 21 år också så det kändes som att jag hade oddsen på min sida.
Jag minns då att jag tänkte att det nog skulle kännas okej om jag bara var gravid igen när bebisen skulle ha kommit, i december alltså. Och jag hoppades på att jag snart skulle bli gravid igen.
2 månader tog det och gravid var jag igen. Jag försökte att inte bli lika hoppfull den här gången men kände ändå att det var skönt att jag lyckades igen innan december och att lyckan nog skulle vara med oss nu, för 2 missfall i rad är ju ändå lite ovanligare än 1.
Den lyckan varade också ca 2 veckor innan jag fick missfall igen och den gången kändes det verkligen fruktansvärt. Jag började tvivla på om vi kunde få barn, om det var något fel på oss, om vi alltid bara kunde få missfall osv. Kände att det kanske var dags för en liten paus i allt men tji fick jag när mensen aldrig dök upp utan det var en ny bebis som kommit för att stanna, hoppades vi.
Ja, och den lilla bebisen är ju flickan jag bär på nu, flickan men Turners syndrom som är så väldigt sjuk och som med största sannolikhet inte kommer att överleva hela graviditeten och få komma till oss i maj.
Jag trodde att det skulle hjälpa att vara gravid nu men det hjälper ingenting. Har tänkt mycket på den där första graviditeten som skulle ha varit vårt barn nu vilket dag som helst. Jag undrar vem det skulle blivit och hur vårt liv hade sett ut om graviditeten fortsatt.
Kanske blir det en förlossning nu i december för min del i alla fall. Men av ett annat barn, ett barn som inte alls är redo för att födas nu. Ett barn som i så fall inte lever. Istället för att komma hem med vår bebis till min decemberdröm kanske vi istället kommer hem utan någonting alls, möjligtvis ett kort och fot/handavtryck.
Jag tänker också mycket på bebisen vi väntar nu. Vem är hon, vem skulle hon blivit (om hon inte klarar sig) osv. Tyvärr så ersätter inte ett barn ett annat som jag trodde. Jag är ledsen för alla de tre små liv som jag väntat som inte fått komma.
Ja, nu har vi ju visserligen en chans på vår lilla tjej, Även om den chansen är 0,0001 % eller något. Men oavsett så känns det ändå lite sorgligt nu i dagarna när vi skulle fått vår första bebis. Jag undrar om/när det blir?
Vi fick det till oss att bebisen var beräknad någon gång runt den 10 december och jag tyckte att det kändes så himla mysigt. Tänk att få en liten bebis i december, få sitta och amma mitt i natten i skenet av bara julgransbelysningen och att ha en liten nyfödd på julafton som verkligen kunde bli familjens glädje.
Jag hann tänka, planera och drömma mycket under de ca 2-3 veckorna som jag var gravid innan jag fick missfall och jag blev verkligen helt förstörd och ledsen när det hände. Jag visste ju att det var vanligt men jag tänkte ändå att allt nog skulle gå bra, för det gör det ju för det mesta och jag var ju bara 21 år också så det kändes som att jag hade oddsen på min sida.
Jag minns då att jag tänkte att det nog skulle kännas okej om jag bara var gravid igen när bebisen skulle ha kommit, i december alltså. Och jag hoppades på att jag snart skulle bli gravid igen.
2 månader tog det och gravid var jag igen. Jag försökte att inte bli lika hoppfull den här gången men kände ändå att det var skönt att jag lyckades igen innan december och att lyckan nog skulle vara med oss nu, för 2 missfall i rad är ju ändå lite ovanligare än 1.
Den lyckan varade också ca 2 veckor innan jag fick missfall igen och den gången kändes det verkligen fruktansvärt. Jag började tvivla på om vi kunde få barn, om det var något fel på oss, om vi alltid bara kunde få missfall osv. Kände att det kanske var dags för en liten paus i allt men tji fick jag när mensen aldrig dök upp utan det var en ny bebis som kommit för att stanna, hoppades vi.
Ja, och den lilla bebisen är ju flickan jag bär på nu, flickan men Turners syndrom som är så väldigt sjuk och som med största sannolikhet inte kommer att överleva hela graviditeten och få komma till oss i maj.
Jag trodde att det skulle hjälpa att vara gravid nu men det hjälper ingenting. Har tänkt mycket på den där första graviditeten som skulle ha varit vårt barn nu vilket dag som helst. Jag undrar vem det skulle blivit och hur vårt liv hade sett ut om graviditeten fortsatt.
Kanske blir det en förlossning nu i december för min del i alla fall. Men av ett annat barn, ett barn som inte alls är redo för att födas nu. Ett barn som i så fall inte lever. Istället för att komma hem med vår bebis till min decemberdröm kanske vi istället kommer hem utan någonting alls, möjligtvis ett kort och fot/handavtryck.
Jag tänker också mycket på bebisen vi väntar nu. Vem är hon, vem skulle hon blivit (om hon inte klarar sig) osv. Tyvärr så ersätter inte ett barn ett annat som jag trodde. Jag är ledsen för alla de tre små liv som jag väntat som inte fått komma.
Ja, nu har vi ju visserligen en chans på vår lilla tjej, Även om den chansen är 0,0001 % eller något. Men oavsett så känns det ändå lite sorgligt nu i dagarna när vi skulle fått vår första bebis. Jag undrar om/när det blir?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar