Tack lilla bebis

Hela gårdagen gick jag runt med en liten oro i magen och den blev starkare och starkare ju fler timmar som gick. Den senaste tiden har jag ju känt små buffar varje dag och det har liksom varit mitt lugn då jag vetat att hon fortfarande lever. Även om det är normalt att det kan gå flera dagar i mellan buffarna i den här veckan så började jag ändå anta det värsta, usch! Senast jag kände något var ju söndags kväll och det oroade mig. Jag sa till M att vi kanske måste vara förberedda på det värsta på ultraljudet på torsdag och det kändes jobbigt att behöva tänka i de banorna när jag faktiskt känt lite hopp den senaste veckan med alla små buffar.

MEN, tydligen gillar vår tjej ishockey, hög musik, klappar och skrik. För mitt under matchen när Frölunda gjorde mål och hela stadion stod upp och musiken var hög och "raketer avfyrades", så gjorde hon nog lite kullerbytter där inne. Det blev dubbel glädje med mål OCH framför allt att jag kunde känna henne. Sedan när vi gick och la oss så kände jag henne igen ett par gånger, så nu är jag lite lugn igen. Tack lilla bebis för att du kämpar så.