Avbrytandet är påbörjat

Ja, idag var dagen som jag fruktat men ändå vetat skulle komma. I morse kändes det okej men när vi klev in i väntrummet på sjukhuset kändes det lite som döden faktiskt. Det var några andra par där som antagligen visserligen har någon form av komplikationer men de såg ändå glada och förväntansfulla ut. En kvinna måste ha varit höggravid och en annan satt med en bola dinglandes på magen och såg stolt ut. Ett annat par såg trött ut men när barnmorskan kom ut så skulle de tydligen lyssna på bebisens hjärtljud så det verkade ändå vara okej. Och så var det ju vi, vi som skulle avbryta. När vår barnmorska hämtade oss såg hon så himla sorgsen ut så jag blev också lite nedstämd. Det var lite känslan av att vara på begravning.

Sedan berättade hon lite kort vad som skulle hända och sedan hämtade hon tabletten. Det tog kanske 2 minuter för henne att hämta den och jag grät hela den tiden, Mattias också. Det blev så påtagligt och på något sätt blev det ingen återvändo och början på slutet. När hon kom kände jag att jag inte ville ta den men jag gjorde det snabbt, som om det skulle bli lättare då? Det var det i vilket fall som helst inte. Vi fick sitta kvar en halvtimma för att se till så att jag inte kräktes upp tabletten och vi grät och höll om varandra den tiden.

Så nu var det gjort. Nu har jag startat processen som gör att vi måste ta farväl av vår lilla tjej för alltid. Vet inte riktigt om jag ångrar mig nu. Även om det ändå är kört. Hade kanske varit bättre att bara låta naturen ta hand om det för jag står nästan inte ut. En ynka dag har vi kvar tillsammans som det är nu, sedan ska hon ut. Jag vill inte, jag önskar att jag slapp. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden eller knäppa med fingrarna så hon blev frisk. Men det kan jag inte.

Gick sedan runt i några butiker för att hitta filten som jag ville ha till henne och tillslut hittade jag en som jag tyckte dög. En rosa, Newbie. Den var sådär mjuk och go som jag hade föreställt mig att den skulle vara. En sådan där skönt filt att lägga kinden mot. Hon kommer vila mysigt i den.

Jag försöker att se lite ljus på andra sidan. Att det här snart är över och att man kanske, på något vis, kan gå vidare med livet. Men just nu ser jag inget som helst ljus i det här. Det är faktiskt bara tragiskt och mörkt.