Firande

Igår fick vi den goda nyheten att Mattias har fått jobb och idag började han. Snabba puckar verkligen men ÅH vilken välsignelse. Jag har så smått börjat känna mig stressad över att jag kanske inte kan jobba så länge till och då osäkerheten i att inte ha en stadig inkomst. Att leva på en full lön funkar helt okej för oss, men att bara leva på knappt 80% av en full lön på tre personer och en katt är väl kanske lite väl saftigt, även för oss.

Så, igår kändes det som fest här hemma när vi båda gick runt på moln och gladde oss över att framtiden ändå ser ljus ut och att våra drömmar inför den kommande framtiden kanske inte är så långt borta trots allt. Visst är det underbart när saker och ting bara löser sig sådär perfekt? :)

Detta firade vi med att åka och köpa lite gravidkläder till mig (haha, logiskt va. Han får ett jobb och JAG får kläder?). Nä, men faktiskt hade vi bestämt det redan innan att vi skulle handla nya tröjor till mig för var eviga dag är jag lika frustrerad när jag öppnar byrålådan och inser att kläderna bara halkar längre och längre upp på magen. Ingenting har suttit bra på sistone och det blir bara märkliga streck på magen av sömmar som sitter fel osv.

Jag vet att jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan att jag tyckte att riktiga gravidtröjor var för mycket för min lilla mage. Men nu förstår jag inte att jag inte tog tag i detta och skaffade tröjor tidigare. Jag ääälskar att sömmarna äntligen sitter där de ska och att jag slipper ha dubbla lager för att det ska täcka hela magen och dessutom blir det ju en lite finare form på magen för att tröjan sitter åt där den ska så att säga.

Jag kommer älska dig så mycket

Med det sagt ska jag ta och packa ner alla mina tröjor som inte längre passar. Mer plats i byrån för nya kläder och så härligt att bara kunna ta upp vad som helst och veta att det sitter bra.

Handlade mestadels på mig basplagg nu vilket kanske är mindre roligt men det får duga så länge. Om ett tag utökar jag väl min garderob ytterligare med mer underbara gravidplagg.

Kläder till bebis

Ja, det är ju så vansinnigt roligt att kolla på kläder till liten där inne. Har verkligen inte köpt på oss mycket än, men några bodys i lite olika storlekar har det blivit samt lite pyjamas och några strumpor. Antagligen kommer vi få en hel del kläder men man vet ju aldrig när och i vilka storlekar så det kan vi ju inte direkt räkna med utan måste förbereda inför hans ankomst så mycket vi kan.

Men i ärlighetens namn känner jag mig totalt lost när det kommer till hur mycket kläder i olika storlekar man behöver där i början. Jag har ju förstått att små bebisar växer väldigt mycket och får man en något större pojk så kanske storlek 50 aldrig ens kommer till användning t.ex. Likaså om man får en väldigt liten pojke så kan det kanske vara bra att ha några få plagg i mindre storlek.

Så, hur mycket kläder i olika storlekar behövs egentligen? Hur mycket köpte ni in?
Jag köper visserligen gärna in mer än behövligt, men just nu måste jag erkänna att vår ekonomi är något tajt, så jag försöker ändå tänka på att det inte ska bli fööör mycket onödigt så att säga.

Fint från Newbie :)

Tacksam för tips och råd i området jag inte kan någonting om :)

Träning under graviditet

Ja, jag hade ju stora planer innan jag blev gravid den här gången på att hålla igång ordentligt redan från start under den här graviditeten. Gick och köpte mig ett gymkort och var allmänt peppad. Sedan kom illamåendet ganska snabbt och träningen blev ett minne blott. Gymkortet har nog bara använts 3 gånger och det har jag dåligt samvete för eftersom jag ändå betalat en del. Några promenader har det väl blivit nu under sommaren när jag mår lite bättre men någon vidare hårdträning kan jag inte direkt påstå att det blivit.

Idag tänkte jag ändå gå en lite raskare promenad för att åtminstone få upp flåset lite, men efter ett kort tag blev magen jättespänd och jag fick som håll, fast mycket längre ner, nästan ner mot ljumsken. Jag försökte gå långsammare men det fortsatte göra ont så jag blev orolig och stannade helt. Då upphörde smärtan. När jag började gå igen började det också göra ont igen.

Jag vet inte om detta beror på att jag bara är extremt otränad just nu eller om bebis säger till mig att han inte gillar det?

Hur mycket har ni andra orkat/vågat träna under graviditeten?
Jag tänkte ändå försöka fortsätta med promenader och lättare styrketräning. Men som sagt, jag blev lite orolig idag att jag trots lättsam träning ansträngde mig för mycket.

Sammandragningar

Läser lite av och till i appar och liknanade att många känner av sammandragningar redan nu kring halvtid. Själv måste jag säga att det varit väldigt dåligt på den fronten, vilket jag ifs inte mår dåligt av alls.

Idag där emot tycker jag att det känts som att magen blivit extra spänd i kanske 10-20 sekunder för att sedan inte spänna längre. Det har hänt kanske 3-4 gånger idag så jag undrar om detta kan vara sammandragningar? Kanske en väldigt light variant då, men ändå så att magen ändrar sig lite.

Vid närmare eftertanke har jag nog haft dessa små spänningar även tidigare. Men det är ju så svårt att känna vad som är buffar, gas och spänd mage. Tycker ofta min mage blir hård innan lillen börjar buffa.

Åh, en liten bebis

Jag måste bara skriva hur GLAD jag är idag. Fick nyss veta att det kommer att komma en liten bebis till bara några få månader efter vår lille skrutt. Det blir en nära släkting till vår son så det känns ju himlans roligt. Så väldigt mysigt med bebisar. Känner mig nästan lika pirrig som om det vore jag själv som nyss fått graviditetsbesked.

Vagnfunderingar igen

Idag åkte vi iväg för att kolla på vagnar igen. Vi kom ju fram till en del grejer förra gången vilket var bra men inte tillräckligt för att jag skulle känna mig helt nöjd och kunna välja vagn. Den här gången åkte vi till en större Babyproffsen och så en mindre butik som heter Happyland.

Jag tyckte det var så kul och mysigt men OJ vad trött man blir av att gå runt och klämma, känna, köra och jämföra. Det är inte lätt ALLS! och INTE är vi mer säkra idag heller. ha ha.

Jag är fortfarande väldigt kluven angående om jag vill ha en vagn med 4 fasta hjul eller en med 2 svängbara hjul där fram. Jag måste medge att den svängbara varianten växer för mig varje gång jag prövar, just p.g.a att det blir så väldigt lätt. Jag ska väl inte direkt påstå att jag är klen eller så men med ett arbete där jag ständigt lyfter så vet jag hur mycket det sliten på kroppen. Jag är helt enkelt orolig för att jag ska slita ut mina axlar med en vagn som måste hävas hela tiden och som blir tyngre och tyngre ju äldre barnet blir.

Men sedan har jag ändå problem med vissa svängbara vagnar som jag tycker känns så himla hårda. Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva det men när man försöker gunga vagnen lite så är det som att man försöker gunga ett block cement. Det känns så galet obekvämt och DESSUTOM är dessa vagnar väääldigt tunga att häva, vilket man såklart ändå måste göra då och då när man ska upp på trottoarkanter eller in i bussar mm.

Det är verkligen inte lätt det här.

Mattias tycker att en vagn med 4 fasta känns skönast och mest stabilt även om han också tycker att svängbara hjul har sina fördelar i vissa lägen. Nu kan jag inte påstå att någon av oss är stora shoppingnördar så vi hänger verkligen inte i köpcentret var och varannan dag och att åka buss med bebisen hade vi väl inte heller tänkt göra sådär överdrivet ofta (om jag nu lyckas ta det där körkortet någon gång). Så egentligen spelar det nog ingen större roll av just den orsaken att det är smidigt att svänga runt i trånga utrymmen.

Nya "fyndet" Emmaljunga City cross

Blir det en vagn med 4 fasta hjul så har jag nu 2 modeller som jag gillar väldigt mycket. Den första är Brio Happy som alltid varit en liten favorit och den andra har jag inte kikat på alls förrän idag. Emmaljunga City Cross heter den och det var precis sådär lagom stor för att ändå vara en stor vagn. Jag gillar vagnar som inte är FÖR stora (så som vissa Emmaljunga är, vackra JA men helt gigantiska). Jag är trots allt bara 160 cm och jag vill inte att det ska se ut och kännas som att vagnen är ute och går med mig. Emmaljungan som vi såg idag är lite lägre på något vis vilket jag gillar, för då blir det lättare för mig att bekvämt kunna lägga i och ta ur vårt barn utan att behöva stå på tå eller lyfta upp armarna för mycket. Brion känns också lagom så länge det är en separat liggdel (det jag tidigare trodde bara kallades hårdlift), alltså en duovagn.

Sliter det på bakdäcken på en vagn med 4 fasta hjul att alltid behöva rotera hela vagnens tyngd när man vänder? Vilka däck är att föredra om man har en vagn med 4 fasta hjul?

Aldrig varit såhär gravid

Kom precis på att jag aldrig varit såhär gravid förut. Vecka 20+5 kom jag till med Lilly och idag är jag i vecka 20+6, så nu börjar det en helt ny tid. Det mesta tidigare har känts så bekant när jag läser de veckovisa uppdateringarna i appar och böcker och nästan lite tråkigt faktiskt. Men nu blir det sådär mysigt igen när allt känns nytt och man varje vecka förundras över hur otroligt mycket som sker varje vecka. Dessutom är det såklart alltid skönt att nå en ny milstolpe vilket detta verkligen är. Snart är vår lille kille ett BARN även i lagens mening.

Vecka 21

Tiger myser i solen

Wow, den här veckan har varit vaaaarm vilket inte märkts minst av vår lilla misse som fäller helt galet mycket päls just nu. Lilla stackaren, han är varm. Ändå lägger han sig rätt ofta i de soliga partierna i lägenheten. Det ser verkligen ut som att han solar.

Hur som helst, idag är det sista dagen i vecka 21 och den här veckan känns lite som symtomens vecka. Från att ha känt mig väldigt pigg, lätt och ogravid känner jag mig nu väldigt gravid. På gott och ont antar jag.

Vår lilla kille buffar ordentligt där inne nu. Varje dag, flera gånger, men fortfarande känns det mest om kvällarna när jag ligger ner. Men nu känner jag ändå att vi kommit så långt så jag är inte direkt orolig längre för att exempelvis hjärtat helt plötsligt skulle sluta slå, vilket såklart känns jätteskönt.

Magen har tagit ett rejält växtsprång de senaste kanske 2 veckorna och jag har fått en hel del kommentarer nu om att jag börjar bli "så stor". Inte mig emot eftersom jag ännu inte känner mig som en valross och ändå vill att graviditeten ska synas :)

Framifrån syns det inte mycket alls...

Men jag måste ändå erkänna att jag faktiskt den här veckan har börjat känna mig smått osmidig och klumpig. Jag märker att jag inte längre bara kan smita förbi någon sidleds längre eftersom jag är lika tjock (tjockare?) på det hållet. Dessutom märker jag på jobbet när jag böjer mig ner och ska plocka upp saker att jag liksom får göra det som en groda, ni vet sära på benen och sänka ner hela underkroppen. ha ha. Att bara luta sig framåt tar liksom emot lite. Ännu är det ju såklart överkomligt men det är väl mest det att andra sätt än det vanliga känns mer bekvämt.

En sak som är helt nytt för mig och som jag antar är graviditetsrelaterat är mina varma fötter. Det har kommit bara den här senaste veckan och jag har aldrig känt såhär tidigare på sommaren så jag tror inte det beror bara på att det är varmt. Men mina fötter är i vilket fall som helst KOKHETA, nästan jämt. Faktiskt så mycket så att det besvärar mig. Det är som att det brinner på fötterna nästan, precis som det kan kännas ibland om man har på sig varma strumpor i vinterskor och går med det inomhus en hel dag. Man vill liksom bara slita av allt och svalka av fötterna. Bara det att jag går barfota hela tiden så det finns ingenting att slita av. Jag söker ständigt svala ytor och igår blev det så jobbigt så jag fick tappa upp ett kallt fotbad och ha fötterna där i ca 1 h. Det var helt befriande och när jag tog upp fötterna var vattnet varmt. ha ha! Är detta något som någon annan känner igen? Det är alltså bara fötterna och jag undrar om det kanske är så att jag håller på att svälla upp? Kanske är det dags att införskaffa stödstrumpor, om det nu hjälper för fötterna?

... men från sidan syns det massa. Vecka 20+6

I övrigt mår jag fint men har mycket hormoner som spökar just nu. Känner inte igen mig själv alltid. Är väldigt lättirriterad och känslig. Fick en stor gråtattack här om dagen p.g.a att Mattias köpt salami istället för skinka. Kändes ungefär som jordens undergång och jag smällde i dörrar och surade och grät i ett hörn, jättelänge. Några timmar senare var Mattias helt plötsligt världens bästa eftersom han löst ett problem vi haft med en tapet. Ja, det går väldigt mycket upp och ner just nu. Det gäller att passa sig för de i min omgivning ;)

Jag glömde ju ta min vikt förra veckan men vägde mig i morse och nu ligger jag på +2,4 kg. Den här veckan har varit helt extrem med massa kakor, bullar, choklad, tårtor och riktigt dålig kost, typ panpizza och vitt rostbröd, så att vikten gått uppåt lite mer än vanligt förvånar mig inte det minsta. Där emot fick jag jättedåligt samvete över allt dåligt jag ätit så nu har jag lovat mig själv att inte äta massa socker på det viset och att få i mig mer näringsriktig mat. Dels såklart för att jag ska bli piggare och orka mer samt inte gå upp 40 kg tills december, men mest för vår lille killes skull.

Jobba jobba jobba

Ja, min vardag fylls numera av ständigt jobb. De få lediga dagar jag faktiskt får spenderas som vanligt inte vid datorn. Absolut inte om det är så strålande varmt och soligt som det varit de senaste veckorna.

Men appropå jobb så känns det ändå okej. Det har ju faktiskt börjat gå upp för mig nu att jag ska bli mamma om några få månader. Lille killen där inne buffar omkring ordentligt nu och jag brukar känna av honom flera gånger per dag. Men det känns fortfarande lite lustigt. Väldigt dovt eller långt borta på något vis. Antar att det beror på moderkakan som ligger i vägen.

Har börjat fundera mer och mer på den kommande ledigheten som kommer med bebis och jag får väl skriva en enskilt inlägg om det men jag hade en snabb fråga som jag tänkte basunera ut här och nu.

Jag är ingen expert ännu på alla små detaljer kring föräldraförsäkring och jag tycker mig både läsa och höra lite olika bud hela tiden. Jag var ju sjukskriven i ca 1½ månad där i början av graviditeten när jag mådde så väldans illa. Min fråga är om min SGI påverkas av det? Jag har för övrigt en fast heltidsanställning om det nu har betydelse.

Minneslunden

Jag och lilla magen vid minneslunden

Precis som idag så var gårdagen jättevarm.

Vi åkte till Lillys minneslund och kikade. Riktigt grönt och fint med många ljus, blommor och fina stenar som folk lagt ut. Vi hade inte med oss någonting till henne den här gången men vi berättade i alla fall att hon ska få en lillebror. Det kändes bra.

Halvvägs

Ja, helt plötsligt var man halvvägs. Eller enligt min mobilapp så var det igår. Så rent tekniskt sett så har jag alltså mindre än halva graviditeten kvar idag ;)

Den här veckan känns väldigt laddad på något vis för det var i den här veckan som Lilly föddes. Vi kom alltså ändå såhär långt, vilket i dagsläget känns väldigt märkligt. 20+5 föddes hon och det känns så väldigt sent nu med tanke på hur "färdig" bebisen ändå är i det här läget (bortsätt från att han behöver mogna massa såklart då). En bebis (ja, jag säger bebis även om det korrekt sätt heter foster fortfarande) i det här stadiet är ju ändå ganska stor. Och om bara några ynka veckor så räknas det även världsligt sätt som ett BARN och man gör allt för att rädda den lille. Märklig övergång det där. Tror dock ingen som fött fram sin lilla i v 21 ser det som ett foster.

Idag efter jobbet tänkte vi åka till Lillys minneslund och berätta för henne att hon ska få en lillebror. Tror egentligen redan att hon vet. Hon har nog gjort sin del där uppe, det tror jag allt. Men det känns ändå fint att åka dit och säga det. Sedan ska vi gå runt på kyrkogården och kika på gravstenar och kanske få lite inspiration till namn.

För övrigt känns det märkligt det där. Vem blir egentligen vår lilla son? Blir han lillebror? Blir han vårt första barn eller vårt andra? Tycker det känns lite märkligt att tänka på det men om någon frågar mig om jag har barn säger jag inte ja, fast hon är död. Jag säger nej. För det känns inte som att jag har några barn. Samtidigt känns det helt fel att bara låtsas som ingenting för HON har ju verkligen hänt.

Jag vet inte hur mycket vi kommer prata om Lilly i familjen. Antagligen inte mycket alls innan våra barn blir större. Jag vill inte att de ska behöva tänka på sådana sorgliga saker som ändå är så ovanliga. Tror jag låter henne få vila lite i vårt hem tills att barnen är tillräckligt stora för att förstå ordentligt. Jag vill dessutom inte bli fast i någon form av sorg för det jag inte har utan vara helt fokuserad på mina små kommande barn som jag faktiskt får lov att ta hand om.

Lilla bola

Den här modellen blev det tillslut :)
Bild lånad från www.silvermama.se

Så som jag tjatat om att skaffa mig en bola och ändå har det aldrig blivit av, förrän i förrgår. Snabbt och smidigt kom den sedan med hemleverans igår och nu har jag gått runt och pinglat i en dag.

Vet inte om den har någons om helst effekt egentligen men det är gulligt i alla fall. Om än något opraktiskt när man har en leksugen halvvuxen katt som inte kan låta bli att jaga plingande bollar i långa snören ;)

Men jag får helt enkelt ha den på mig när jag går ut.

Vecka 20

Som vanligt när jag jobbar väldigt intensivt får bloggen ligga lite på hyllan. Har varit galet trött den här veckan vilket inte är jättekonstigt då jag dels sovit lite men också ätit dålig kost. Såhär efter halva graviditeten kanske det börjar bli dags att börja äta järntabletter? Vi får väl se vad barnmorskan säger på mitt nästa besök i början av augusti.

Ja kära vänner, Den här veckan har varit lugn. Eller rättare sagt. Jag har inte direkt hunnit med att reflektera över särskilt mycket. Det har flutit på som vanligt och det har varit rätt skönt att för en gång skull inte behöva tänka så mycket.

Var ju lite orolig över att det var lite buffar men sedan jag skrev det inlägget tycker jag att jag känner massa varje dag. Fortfarande mest när jag ligger ner på rygg såklart, men även när jag sitter eller bara står ibland. Känns väldigt skönt att det nu hållit på att buffa varje dag. Känner mig således inte orolig för 5 öre (just nu).

Glömde ta vikten i morse och med en nyss intagen McDonalds meny i magen känns det lite meningslöst att ställa mig nu. Får väl hoppa det denna veckan. Men jag tror väl inte det hänt sådär jättemycket sedan sist. Gått upp lite antar jag!

Jag och magen har solat för första gången nu i veckan också. Och vilket liv det blev i magen. Antar att han reagerade på ljuset (trots att jag faktiskt hade baddräkt) och ville vända sig bort från det. Han verkar då inte ha ärvt mina brasilianska gener när det kommer till att vistas i sol ;)

Buffar

Nu kommer jag tjata lite om buffar/sparkar igen.

Jag vet väl att det egentligen är helt onödigt att jag oroar mig, särskilt nu när vi var på ultraljud för bara några dagar sedan och allt såg finfint ut. Men jag kan inte förneka att mina buffar verkligen är oregelbundna. Det kan gå flera dagar där det buffar och har sig flera gånger/dag. Det kan komma när jag sitter, går eller ligger. Sedan kan det gå lika många dagar när jag knappt känner något alls. Kanske en liten buff/dag och inte ens då kan jag vara helt säker eftersom att det bara kommer en liten och sedan inget mer.

Visst vet jag att det finns gott om plats i magen och om min moderkaka nu ligger i framvägg kanske det också gör sitt. Bebisen ligger väl inåt mot ryggen och kickar. Men jag gillar helt enkelt inte när det går för lång tid och när jag inte känner ett dyft även om jag ligger ner på rygg och buffar lite på magen.

Jag trodde verkligen att det bara skulle bli mer och mer från att jag började känna mer ordentligt för ett par veckor sedan. Men icke. Tycker det kommer och går väldans mycket. Blir såklart nojig som alltid. Ingenting får ju hända vår lilla kille nu!

Hur ofta känner/kände ni av era bebisar i magen runt v 20? Kunde det gå flera dagar emellan rörelser för er också?

Försäkring

Ja kära nån. Nu börjar det bli dags att tänka på lite allt möjligt inför framtiden. Givetvis måste vår lilla skatt få sig en bra väl täckande försäkring om olyckan skulle vara framme. De flesta gravidförsäkringar börjar väl gälla från och med v 22 så det börjar bli dags att bestämma sig för något.

Vad hade ni för försäkring?

Oj vad tiden går

Jag har ännu inte funderat sådär jättemycket kring hur länge till jag ska jobba osv. Det känns ju fortfarande så väldigtlångt bort. Jag har inte ens kollat upp exakt vad som gäller men på mitt jobb brukar det vara rekomenderat att ansöka om havandeskapspenning ett tag innan. Som max kan man väl gå 2 månader innan BF så det hade jag väl helt enkelt tänkt att göra. Tror faktiskt inte jag kommer orka med att jobba mycket längre än så ändå. En del tunga lyft, mycket böja sig ner och springa omkring dagarna i ända. Att dessutom då vara riktigt stor underlättar ju inte. Sedan har jag en timmas åkande för att komma till jobbet vilket inte heller är helt skonsamt för rumpa/rygg. Så jag kommer nog helt enkelt känna mig rätt nöjd sådär en 2 månader innan det är dags.

Jag visste att jag hade några semesterdagar kvar i år så jag tänkte att jag kanske skulle ta ut de också i samband med att jag går på havandeskapsledighet. Jag gick in på datorn nyss för att kolla exakt hur många dagar jag hade och fick mig nästan en smärre chock när jag fick reda på att jag hade hela 25 dagar kvar.

Jag trodde kanske att jag hade ca 10 dagar men 25 hade jag aldrig kunnat tro. Det innebär ju en ledighet på 5 hela veckor. Jag kände mig nästan lite stressad över det för helt plötsligt kanske det innebär att jag bara har en dryg månad kvar på jobbet. Och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt om jag har lust att gå riktigt så tidigt.

Jag menar, det klart att det alltid är skönt att få vara hemma och verkligen hinna förbereda ankomsten, kunna satsa på att ta mitt lilla körkort och kanske eventuellt hinna flytta också. Men samtidigt känns det nästan fånigt att sluta jobba fööör tidigt (även om det då skulle vara semesterdagar).

Så nu får jag kanske tänka om lite och framför allt gå hem och fundera och kalkylera. Visserligen är det ju inget som behöver bestämmas i nästa vecka direkt men tycker ändå det är skönt att veta lite på ett ungefär hur hösten kommer se ut för min del.

Hur gjorde ni innan föräldraledigheten? och vad jobbade ni med då?

Navelsträng

En sak som jag har tänkt på sedan ultraljudet som jag ångrar lite att jag inte tog upp med läkaren var det här med navelsträngen. Han visade oss nämligen flödet och då kunde man se att navelsträngen gick liksom runt nacken. Sedan såg jag inte om den fortsatte hela vägen runt halsen eller om den försvann någonstans bakom ryggen. Läkaren mumlade något om att navelsträngen var väldigt elastisk och jag var mest inne på att kika på bebisen så jag uppfattade inte exakt vad han sa.

Nu såhär i efterhand har jag dock tänkt mycket på det där och oroat mig för att navelsträngen ska åka runt halsen. Jag menar, han har ju så himla mycket plats där inne så han snurrar säkert åt alla möjliga håll. Behöver man oroa sig över det?

Vecka 19

Tänka sig att hela vecka 19 redan har passerat. Den här veckan har ju såklart varit väldigt speciell för vi har fått reda på att vi väntar en frisk liten gosse. Vad mer kan man önska sig? Inte mycket! Det har mer och mer börjat sjunka in nu att det blir en liten son som kommer till oss i slutet av året och det känns ju så himla roligt och underbart.

Vecka 19+1

Vi har ju haft rätt svårt med killnamn och har liksom lagt det lite på hyllan men nu spånar vi nästan varje dag för att komma på ett/några namn som kan tänkas passa vår lille prins.

Jag mår bättre och bättre för varje vecka känns det som. Jag är ofta väldigt pigg och jag känner mig lätt och smidig. Illamåendet är så gott som ett minne blott och jag sover dessutom för det mesta väldigt bra då jag numera slipper springa upp på natten och kissa. Det enda är väl egentligen att jag snabbare kan känna av ryggen och fötterna om jag är ute och strosar ett tag. Behöver sitta ner mer.

Lille killen sparkar och har sig för det mesta. Eller nåja, det kan allt gå flera timmar utan att jag känner något men jag skulle nog ändå påstå att jag känner lite varje dag nu. Oftast några olika gånger per dag faktiskt. Känns så mysigt och skönt. Men väntar ännu på en riktig megakick så att Mattias kan känna också. Än har han inte känt någonting.

I övrigt så tycker jag mig vara hungrig för det mesta. Kan äta nästan jämt med god aptit. Känner stort sug efter frukt, juice eller läsk. Liksom svalkande saker i munnen med lite sådär sötaktik karaktär. Choklad som alltid varit min stora njutning tidigare går numera helt bort. Har nog knappt ätit en enda bit sedan jag blev gravid och än lockar det inte alls. Konstigt det där.

Min vikt kilar nu stadigt uppåt även om det går ganska sakta. Lagom takt skulle jag nog ifs säga. Nu ligger jag på +0,6 kg så än så länge är det väl bara bebis, moderkaka osv som jag lagt på mig. Men de där extrakilona kommer nog så småningom.

Rutinultraljudet

Ja, kära vänner. Som ni redan vet från mitt inlägg igår så gick det ju precis så bra som det kan gå på ultraljudet. Jag var så väldigt nervös innan så det var himla skönt att få det överstökat måste jag säga.

Vi var ju inte säkra på om läkaren skulle vilja avslöja könet och vi hade också sagt att vi itne skulle fråga det i början utan mer på slutet. Om något skulle se väldigt fel ut skulle vi inte heller fråga om kön för då skulle det ändå inte spela någon roll.

MEN, nästan det första jag såg på skärmen när bebis kom upp i bild var en pung och en snopp. ha ha. Bilden var liksom precis framifrån och just då särade han flitigt på benen så det var rätt lätt att se. Jag sa dock ingenting där och då men tänkte att det nog var en kille. Mattias lade inte märke till någonting alls och när vi märkte att läkaren började runda av så frågade han om det gick att se vad det var för kön.

Just då var bebis dock inte lika sammarbetsvillig och knep ihop och drog upp benen i kors och vägrade byta position. Men läkaren kollade från alla möjliga olika vinklar och tyckte att han såg en snopp. Han poängterade sedan att man aldrig kan vara 100% säker (vilket vi ju såklart redan visste) men sedan sa han kanske 2-3 gånger ändå "Jo, men jag är ganska säger. Jo, men det här ser allt ut som en liten kille." Så med det uttalandet och med min egen "första syn" så är jag rätt säker.

En liten omställning i tankarna blir det allt för oss båda. Jag p.g.a alla "tester" jag har gjort som visar på en tjej. Men också bara p.g.a drömmar jag haft och att jag hela tiden föreställt mig en flicka. Det samma gäller väl egentligen Mattias, det där med föreställningen alltså. När Lilly låg i magen trodde jag stenhårt på en kille och när vi sedan väldigt tidigt fick reda på att det var en tjej så kändes det naturligt och bra. Vi blev ju väldigt inställda på att få henne och eftersom det var så mycket komplikationer så pratade vi ofta om "vår lilla tjej". Sedan dess tror jag att vi båda helt enkelt haft kvar den bilden i huvudet så lite märkligt kändes det när vi fick veta att det var en kille. Men, inte en smula mindre roligt.

Nu känns det jättekul med en liten kille och vi behöver bara ställa om lite i tankarna. Men han är så väldigt välkommen och älskad.

En annan sak var att läkaren bekräftade att min moderkaka låg i framvägg. Detta blev jag väldigt förvirrad av eftersom jag är bombsäker på att han sa att den var i bakvägg sist gång. Men jag ställde aldrig någon fråga kring det för han sa att den satt så högt till att det inte var någon fara inför förlossning osv.

Så jag antar väl att den nu sitter i framvägg då istället för bakvägg som jag trodde först. Det kan ju vara en förklaring till att sparkarna känts ungefär på samma vis i många veckor. Dock är jag lite förvånad att jag då ändå kände sprattel så tidigt som jag gjorde. Knepigt! Men det är ingenting jag egentligen behöver oroa mig för eller ens reflektera kring för nu den senaste veckan så känner jag honom varje dag och inte bara när jag ligger ner med handen på magen. Just nu kickar han lite där inne :)

Åter igen fick vi bilder gratis och tyvärr var de väl inte de bästa. Men det gör inget. Tycker åtminstone att det är roligt att ha även om detär lite småsuddigt. Han rörde ju sig hela tiden så det var svårt att ta. Dessutom fick vi kolla 3D-ultraljud igen och det var ju så kul. Fick med oss en 3D bild hem också där han sött håller handen lite för ansiktet. Vet inte om han sök på tummen eller så :)

BFdatumet fick vi behålla och nu blir det ju inga fler ändringar på det så den 5 december är vi alltså bekränade. Underbart lagom tycker då. Då hinner han hit innan jul :)

LYCKA

Stolt presenterar jag här vår fina, friska, bebis. Nu kan jag verkligen pusta ut och på något sätt har det väl lite mer gått upp för mig att detta efterlängtade barn faktiskt kommer få komma till oss och stanna hos oss. Vi kommer få älska och uppfostra denna speciella lilla individ i många härliga år. Vi är väldigt glada och exalterade för vad framtiden kommer att föra med sig.

Lilla ansiktet och handen som vinkar glatt till oss :)

Vi kommer bli föräldrar till denna lilla människa, vår älskade son!

Om något skulle gå snett

Jag lovade ju att skriva ett litet inlägg om detta så nu gör jag det. Med en dag kvar till "det stora utlåtandet" så måste jag medge att jag är nervös för vad läkaren ska säga. Så hur skulle jag reagera?

Ja, det är lätt innan att säga att man skulle reagera och göra ditt eller datt. Men när man väl kommer i den där situationen... När läkaren/barnmorskan väl ger en klara besked på att något är väldigt väldigt fel så blir det inte logiskt längre utan då är det hjärtat som talar.

Jag vet det för att jag har varit med om det. Därför kan jag nog ganska exakt veta hur jag/vi skulle reagera och agera om det ofattbara, fruktansvärda skulle drabba oss igen.

Först och främst vill jag säga att det givetvis beror på vad det eventuella felet skulle vara. Fel som automatiskt inte ger ett livsdugligt barn utanför livmodern (så som om barnet skulle sakna halva hjärnan, sakna njurar, lungor osv) finns det tyvärr inte mer än en utväg. "Lindrigare" fel (så som kromosomavvikelser, hjärtfel eller andra grövre fel som ändå går att korrigera)  är en helt annan sak och för mig skulle ett sådant besked innebära att kämpa.

Med detta sagt så är det så JAG känner och det var det som kändes rätt för OSS när vi fick beskedet om att Lilly var väldigt, väldigt sjuk. Jag lägger inga värderingar i hur andra gör för det ska kännas rätt.

En sak som jag många gånger ångrat är att jag inte bara väntade ut Lilly. Hon hade 0% chans att överleva men eftersom att allt inom henne ändå verkade fungera så kan man ju såklart aldrig veta säkert förrän det är över. Hur som helst så ångrar jag ibland att jag inte lät henne somna in tryggt i min mage.

På sätt och vis gjorde hon ju det, men hon levde ju när förlossningen satte igång. Hon dog helt enkelt på väg ut. Det var en stor ansträngning för henne att födas och det klarade hon inte. Jag hoppas och tror (och vill i ärlighetens namn inte veta om jag har fel) att hon inte led. Men kan jag veta säkert? Såklart inte!

Skulle jag hamna i den situationen igen har jag lovat mig själv att gå så länge det går. Kanske sker det ett mirakel och om inte annat så får lilla bebisen lugnt somna in.

Jag är idag förberedd för det mesta. Det var ett krav jag hade på mig själv innan jag tillät mig bli gravid den här gången, att jag skulle klara av att ta ett sådant här besked igen. Sannolikheten var ju extremt liten men ändå finns den där.

Givetvis är min högsta dröm och önskan att jag aldrig mer ska behöva höra orden "något är fel". Men jag är åtminstone beredd på att det KAN ske och om så sker så är jag förberedd och jag kan då acceptera det.

Jag vill också poängtera att det inte längre skrämmer mig att föda fram ett dött barn. Det var en av de finaste sakerna jag gjort i mitt liv. Det var en riktigt häftig upplevelse och trots sorg och smärta så var det fantastiskt att få se vår lilla fina tjej. Skulle det ofattbara hända igen så är jag inte rädd för döden på det viset.

Jag kan lova att jag skulle gråta hysteriskt och känna stor sorg och smärta om vi fick ett dåligt besked. Men det tror jag alla gör. Så mycket som man längtar efter sitt barn och den kärlek som man redan tidigt känner då det buffar och bökar i magen.

Så skulle det bli dåliga besked imorgon så vet jag att det löser sig i vilket fall som helst. Vi hoppas ju såklart på en helt frisk bebis, eller åtminstone "bara" ett enkelt fel som går att fixa. Älskade lilla bebis. Måtte du vara frisk så vi slipper gå igenom det jobbiga igen.Vi längtar ju så efter dig.

1 dag kvar

Det är t.o.m mindre än 24 h kvar nu. Igår önskade jag att jag inte skulle jobba idag men idag är jag faktiskt glad över att jobba så att tiden går och jag slipper tänka för mycket. Tiden tickar på och jag kan ju inte göra annat än att bara ryckas med. Även om jag ibland vill stoppa tiden och bara förbli i nuet så hindrar fysikens lagar mig från det vilket är bra.

Jag är glad över att vi har en morgontid imorgon. Klockan 8.30 ska vi infinna oss på sjukhuset. Har haft andra ultraljudstider tidigare som legat efter lunch och liknande vilket är superjobbigt. Man vaknar ändå tidigt och går bara och bygger upp oron.

Försöker hela tiden tänka på att det inte finns något jag kan göra ändå, vilket är sant. Men samtidigt vill man ju få en bekräftelse på att allt är bra. Man vill så gärna höra de orden och det är väl därför man oroar sig. Tänk OM man INTE får höra de där ljuva orden?

Nej, så ska jag helt enkelt inte tänka idag. Idag ska vara en bra dag för idag ÄR allt bra, så vitt jag vet och det ska jag fortsätta vara glad över, om än just idag. Lilla bebisen buffade loss rejält igårkväll och nu har jag även börjat känna lite smått dagtid när jag sitter i solen eller skriver vid datorn. Nyss buffade det till här faktiskt. Idag är alltså en bra dag.

Imorgon tar vi imorgon!

2 dagar kvar

Det får nog allt bli en kort liten nedräkning inför ultraljudet. Just nu betyder ju den dagen lika mycket för mig som självaste BF, om inte mer. Det är så mycket tankar och känslor kring den här dagen. Antingen blir det en av de bästa i mitt liv (då med ett glatt besked) eller så blir det en av de värsta (då med dåligt besked).

Har funderat mycket kring hur jag skulle reagera, tänka, känna och agera om det skulle visa sig vara något fel. Men det känns nästan som att det kan få bli ett separat inlägg för sig. Plus att jag sitter på jobbet nu och min rast är snart slut ;)

Vi får säga så så länge och helt enkelt i dagsläget bara vifta flaggan för att vi snart är i mål (ja, till ultraljudet alltså. Förlossningen dröjer ett bra tag till. HOPPAS jag!)

Tack för tipsen

Tack alla som kommenterade barnvagnsinlägget. Jag har jobbat lite mycket nu på sistone och vädret har ju varit kanon så tiden till att svara alla personligen har inte riktigt funnits. Men jag ville bara säga TACK för att ni tar er tid att kommentera. Jag fick många fina tips och kommer komma igenom de vagnar ni skrivit att ni har. Kanske blir det en just sådan som er tillslut ;)

Dagens mage

Bjuder på en dagens mage innan jag kilar vidare till jobbet :)

Vecka 18+4

3 dagar kvar till RUL

Bara 3 dagar kvar nu tills vi får veta hur allt står till där inne och kanske vet det är som bor där inne. Har nog sagt det ett par gånger att jag hela tiden har tänkt att det är en tjej men jag måste nog medge att just nu är jag inte lika säker på den saken. I början tyckte jag att mycket var så lika just med illamåendet och hur allt kändes i magen osv. Men de senaste veckorna tycker jag bara att det är mer och mer som skiljer sig, vilket får mig att tänka att det kanske är en annan sort där inne den här gången :)

Exempelvis hade jag dundersvårt för att äta sött när jag väntade Lilly (visserligen kan det ju bero på att jag kräktes i princip dagligen fram tills hon föddes) och sedan kräkningarna slutade för mig den här graviditeten så har jag varit mer än glad i sötsaker. Ajabaja.

Jag har fått en hel del nya bristningar och en liten början till hormonrand, även lite åderbråck tycker jag mig kunna skymta växa fram på mina lår. Detta var inget jag alls hade "problem" med när jag väntade Lilly.

Den här gången såg jag tjock ut ett bra tag innan den fina gravidmagen kom. Förra gången fick jag mage direkt och slapp tjockheten. Dessutom tycker jag magen blev lite mer hård snabbt sist. Nu är den fortfarande väldigt mjuk även om den har bytt form.

Sist gång hade jag ont i ryggen vid det här laget, hade faktiskt väldigt svårt att gå i rask takt sist. Jag vaggade tidigt och kände mig väldigt otymplig tidigt. Den här gången har jag inga problem med att gå raskt. Jag har ingen ryggvärk än så länge och jag känner mig fortfarande smidig och har inga problem att springa efter barn, katt eller bussen.

Förra gången hade jag bra hud, den var precis som innan graviditeten. Den här gången tycker jag mig få nya finnar så fort en gammal har försvunnit. Jag brukar normalt sett nästan aldrig ha finnar, och nu kommer de såklart i ansiktet. Mindre kul kanske, men det är inga baddare, så jag överlever :)

Ja, ni hör ju. Det finns säkert fler saker som jag lagt märke till. Men dessa är åtminstone de stora skillnaderna. Kanske beror det på att det är olika kön, kanske p.g.a att alla graviditeter helt enkelt bara är olika från gång till gång eller att det kanske blev som det blev förra gången p.g.a omständigheterna som var. Vet inte hur mycket som är hormonbetingat, men kanske har jag mer hormoner nu den här gången? Kanske fick min kropp jobba på högvarv sist för att klara av att hålla Lilly vid liv så det fanns ingen "energi" över till att ge mig finnar och extra fett. Vad vet jag? Det återstår att se. Jag blir superglad för vilket sort det än är där inne. Bara lilla livet är frisk! I natt drömde jag för övrigt om att vi hade en liten pojke. Så väldigt söt.

Underbar helg

Jag och magen solbadar

Jag har haft turen att vara ledig i helgen samtidigt som vi har haft helt underbart sommarväder varje dag. Trodde nästan att sommaren redan var förbi då de senaste 2 veckorna har varit kalla och mulna, men icke. Vi har varit på kalas, grillat, badat i sjö, solat på gräsmattan utanför och bara njutit av en härlig helg.

En liten oro har dock funnits då jag tycker att det varit helt still i magen, men jag borde väl veta bättre vid det här laget, att bebis har så mycket plats så det fortfarande inte känns varje dag när h*n sparkar. Men tursamt nog var det livat värre igår innan läggdags så även angående det kan jag nu pusta ut lite till. Vet inte varför jag oroar mig så hela tiden för att hjärtat ska sluta slå? Verkar fortfarande inte riktigt kunna ta in att det nog blir bebis i december.

Ta reda på kön eller ej

Det är den stora frågan som många undrar och har delade åsikter kring. Både jag och Mattias har dock en enad åsikt vilket är både skönt och smidigt.

Vi kommer därför, om möjligt, att ta reda på om det blir en liten pojke eller flicka. Skulle läkaren inte vilja berätta för oss eller om det är så att lillbebis inte vill visa sig ordentligt så tror jag nog att vi kommer boka ett privat könsbestämmande ultraljud.

Vi väljer att ta reda på kön för att:
- Vi är alldeles för nyfikna för att orka vänta i 9 långa månader på att få veta.
- Vi vill mentalt kunna förbereda oss och jag tror att jag kommer kunna få lättare att bonda med bebisen i magen om jag kan drömma och föreställa mig så mycket som möjligt om den lilla där inne.
- Vi tycker att det känns smidigt att rent materiellt kunna förbereda med prylar och annat.
- De vänner/familj vi har som valt att inte ta reda på kön har efteråt sagt att det inte var så himla speciellt i alla fall. Efter förlossningen brydde de sig inte ett dyft om vad det var som kom ut utan de var bara glada över sin BEBIS. De sa att det var lite tråkigare att inte kunna förbereda innan barnet kom för när barnet väl kom hade man ändå inte lust att ge sig ut och shoppa klänning eller keps.
 - Sist men inte minst. Det spelar ingen som helst roll om det är en flicka eller pojke i min mage. Vi blir lika glada för vilket som. Vi anser inte att något kön är bättre eller mer efterlängtat än det andra. Däremot anser vi att det är stor skillnad med en pojke eller flicka. Inte bara rent biologiskt utan även mentalt. Så därför vill vi veta lite i förväg för att hinna ställa oss in lite på vad som komma skall.

Allt detta sagt med kunskapen om att könsbestämmelser kan bli fel. För det mesta blir det väl rätt men det hände faktiskt nyss en bekant till mig. Hon gjorde flera ultraljud i olika veckor och alla sa att det blir en liten flicka. Ut kom en pojke. I detta fallet blev det väl mindre lyckat då mamman hade svårt att ta till sig pojken för att hon var SÅ inställd på någon helt annan. Det är ju olyckligt när det blir så. Men nu har hon väl vant sig (några veckor senare) och de har ju en SÅ söt liten pojke.

Hur som helst så är vi båda inställda på att det kan bli fel. D.v.s, vi kommer ändå inte köpa allt i rosa eller blått. Lila, grönt, gult, orange och rött är också helt underbara färger som passar både pojkar och flickor ;)

6 dagar kvar till RUL

Nu är det mindre än en vecka kvar och nervositeten kommer och går. På ett vis underlättar det ju givetvis att jag nästan varje dag känner några små buffar inifrån. Lever gör ju bebis uppenbarligen i alla fall. Men med tanke på mina tidigare upplevelser och även upplevelser som vänner och bekanta har varit med om så finns det mycket kvar att oroa sig för.

Givetvis är ju en av de sakerna någon typ av kromosomavvikelse. MEN, jag känner mig ändå ganska lugn här eftersom vi redan gjort ett ultraljud där allt indikerade på att det INTE var så. Tror inte de kommer hitta något som tyder på det, faktiskt.

I övrigt är det bekanta som fått reda på att de väntar barn med ryggmärgsbråck, svåra hjärtfel, inget fostervatten (vilket i dessa tidiga veckor leder till ett avbrytande då varken lungor eller njurar kan utvecklas och bebis är således inte livsduglig) samt att delar av hjärnan på något vis fattas eller är fel (vilket också leder till avbrytande då detta inte är förenligt med liv).

Så dessa saker oroar jag mig för och det räcker och blir över. Många hemska saker och givetvis försöker jag att inte tänka på det för mycket. Men en del av mig vågar inte riktigt ropa hej ännu. Om en vecka vet vi i alla fall hur det står till och även om jag är nervös och en del av mig vill helst inte veta så vill jag ändå väldigt gärna bara få det överstökat. Dessutom ska det bli väldigt mysigt att se hur stor bebis har blivit. H*n måste ha växt massor sedan förra ultraljudet i vecka 13.

Vecka 9

Vecka 13

 

Kolla barnvagn

Det absolut roligaste den här veckan var att vi för allra första gången åkte och tittade på barnvagnar. Helt plötsligt under veckan fick jag en sådan där ingivelse att det på något sätt började bli dags att kika runt. Den här gången blev det Babyproffsen och OH så mysigt det var att kliva in där och gå runt bland alla bebissaker. Det var nästan lite overkligt att det är sådana saker som kommer ligger här och var i vårt hem om bara några månader. Men jag gillar det.

De hade ju ganska många barnvagnar men jag var faktiskt ändå lite besviken på utbudet. Jag har hoppats på mängder av olika modeller och märken. En tredjedel kunde vi direkt utesluta då det var tvilling/syskonvagnar. Så då återstod det bara två tredjedelar varav en bestod i BARA Brio och den andra tredjedelen var lite blandat med några Emmaljunga, Teutonia, Bugaboo och så några få vagnar med märken som jag inte alls kände igen. Så för mig, som ändå är väldigt öppen för förslag vad gäller vagnar så hade jag nog hoppats på lite fler märken och modeller faktiskt. Men det var okej ändå, vi fick ganska snabbt upp känslan för vad vi gillade och vad vi inte alls gillade och jag var förvånad över hur snabbt jag blev osäker på de få saker som jag innan känt mig väldigt säker på.

Det jag/vi innan tänkt:
- Vi vill ha en rejäl vagn med 4 statiska hjul. Tycker det är så ofantligt mycket snyggare. Dessutom vill vi kunna gå på vägar/stigar av både asfalt, grus och jord och ha lätt att köra vagnen när det är mycket snö.
- Jag vill ha hårdlift till vagnen för jag tycker det är så otroligt mycket snyggare och tycker dessutom att det känns mer ombonad.
- Jag vill absolut inte ha en trehjuling, dels för att jag tycker de känns galet ostabila när man exempelvis behöver gå upp på en trottoar, då vinglar ju hela vagnen och känns som att den ska välta när som helst.
- Det är ett krav att vi ska kunna ha vårt barn MOT oss även när sittdelen ska på. (Vilket åter igen utesluter rätt många trehjulingar).

Det var alltså dessa saker jag hade tänkt på innan vi varit i affären. Dels bara genom känslor men även utefter bilder jag sett och någon släktings vagn jag kört osv.

Det här kände jag/vi efter att vi varit i butiken:
- Vad enorma alla vagnar ser ut som har 4 statiska hjul. Jag blev nästan lite chockad faktiskt. Kanske berodde det på att man då hade en del minivagnar bredvid att jämföra med men jag tyckte vissa vagnar kändes så himla stora och klumpiga (Mattias reagerade inte nämnvärt på detta. Kanske för att jag är rätt kort och han lite längre?). Vad fint det ändå är det 4 statiska hjul. Det ser verkligen rejält ut och jag gillar skarpt looken av det klassiska.
- Jag blev förvånad för jag tyckte att de flesta rejäla barnvagnarna med hårdlift bara såg klumpiga ut. Inte alls snyggare än mjuklift. Däremot är vi nog ganska överens om att det blir en hårdlift trots allt för alla mjukliftarna blev så smala och avlånga när de låg i vagnarna. Gillade inte alls det för det kändes inte som att en bebis skulle ligga bekvämt där i upp till 6 månader. Dessutom inte när det är kyligt ute och man ska få plats med massa varma grejer där i.
- Vi är nu mer än totalt övertygade om att vi absolut inte ska ha någon trehjuling. De faller oss inte i smaken under någon som helst kategori faktiskt. Så himla glad att ha kommit fram till det.
- Har inte tidigare tänkt nämnvärt på fyrhjulingar med svängbara framhjul men efter butiksbesöket har de växt i min ögon. Dels var de ju väldigt smidiga att vända när vi gick runt i butiken och de var dessutom lite nättare vilket fick mig (som alltså är ganska kort) att känna mig mer i proportion till vagnen. Skulle det bli en sådan typ av vagn känner jag dock att det är ett måste att framhjulen är av det lite större slaget och att de går att låsa.
- Vagnar med 4 statiska hjul har ett riktigt härligt gung när man går, framför allt vagnen som jag är mest förtjust i som har ett helt GALET skönt gung. Fyrhjulingar med svängbara framhjul är superstela, antar att gunget inte är lika nödvändigt eftersom man inte måste häva vagnen hela tiden när man ska vända etc. Men jag tyckte nästan det var lite obehagligt att det blev så stelt. Det skulle nog inte vara så skönt att gå på en riktig långpromenad med en sådan vagn. Då föredrar nog jag åtminstone vagn med gung.
- Sist men inte minst, handtag. Det var ingen någon av oss ens reflekterat över innan, men nu vet vi att vi vill ha knäledshandtag. Dels p.g.a hävstångseffekten för en vagn med 4 fasta hjul men också p.g.a att jag tyckte jag kom konstigt nära vagnen med teleskophandtag. Det blev aldrig riktigt bekvämt. Tyckte det var enklare att ställa in en skön ställning för både mig och Mattias med knäledshandtag.

WOOOW, vad många saker vi kom fram till över den korta stunden vi var där. Men så himla lärorikt. Vi har ju fortfarande inte alls bestämt oss vad det blir. Jag tror vi ska besöka fler butiker och kika in fler modeller faktiskt.

Jag testar en Teutonia Cosmo. Just den modellen var nog inget för oss för den kändes så plastig och helt utan finess. Men den kändes ändå väldigt smidig. Jag tycker det ser ut som att den skulle passa mig rent storleksmässigt.

Jag och min älskade Brio Happy. Det har länge varit en riktig storfavorit hos mig och Mattias blev nog väldigt övertygad väl i butiken. Just den här vagnen dock har ju fel handtag och jag är inte helt säker på att jag vill ha just det chassit heller (de har lite olika färger och hjulmodeller att välja mellan). Men den här vagnen är av det lite större slaget och jag måste ändå erkänna att jag kände mig rätt liten bakom den. ha ha

Berätta jättegärna vad ni har/har haft för vagnar och vad ni tyckte om samt inte med dem. Jag vill ha alla tips jag kan få.

Vecka 18

Wow, första inlägget i juli månad. Det innebär att det varit tyst ett par dagar på bloggen men så kan det bli ibland. Jag började jobba den här veckan efter min semester och det har verkligen varit galet mycket mer kämpigt än jag föreställt mig. Dels beroende på att jag under ca 2 månader varit hemma och inte haft nästan några tider att passa. Jag har kunnat ta sovmorgon varje dag och därför inte heller behövt gå och lägga mig en viss tid. Dels på grund av mitt delikata tillstånd vilket ändå naturligt gör kroppen lite mer seg, trög och tung.

Jag arbetar oregelbundna arbetstider och det är något jag starkt känner att min kropp har svårt att klara av nu. Gå upp jättetidigt ena dagen, jobba till väldigt sent andra för att en tredje dag jobba från tidig morgon till sen kväll för att en fjärde dag börja supertidigt igen. Jag märker hur min kropp blir helt förvirrad och vet inte riktigt när den ska vila och när den ska arbeta. Har haft som en ständig lätt huvudvärk (troligen beroende på sömnbrist) och de senaste 2 dagarna har också illamåendet börjat smyga sig på igen (även det troligtvis p.g.a sömnbrist). MEN, det är okej. Veckan har ändå gått ganska fort och nu har jag ledigt i några dagar så jag hinner vila upp mig. Jag är glad att jag ändå orkar jobba och jag hoppas kunna må såpass bra att jag kan jobba ett tag till.

Hela vecka 18 har passerat och egentligen har det väl inte hänt något sådär väldigt märkvärdigt. Tycker att rörelserna i magen blir lite tydligare för varje vecka men jag förvånas ändå hur svaga de fortfarande är med tanke på hur länge jag ändå känt av något. Jag trodde faktiskt jag skulle känna mer vid det här laget men jag känner bara när jag ligger spikrakt på rygg och håller handen på magen.

Jag verkar dock lyckats med att börja kunna kommunicera lite med bebisen. D.v.s om jag ligger på rygg och trycker några gånger på magen så brukar det bara dröja ett par sekunder innan någon inifrån buffar tillbaka. H*n tycker väl att jag stör, men jag fortsätter att "retas" för jag tycker det är mysigt att få lite svar. Mattias väntar otåligt på att få känna rörelser men än så länge är det bara jag som känner.

En sak som jag tycker är så himla skönt just nu är att jag mår mer och mer som en människa igen. Den där extrema tröttheten som infann sig i början verkar ha försvunnit och även om jag vissa dagar blir trött så beror det nu oftast mer på ansträngning än graviditetshormoner. Jag behöver i princip aldrig sova middag längre.

Illamåendet kommer ju lite då och då men det måste varit minst en vecka sedan jag kräktes nu. Och de senaste veckorna har det ju inte varit mycket kräk alls ändå. Så, nu är jag människa igen på något vis. Bara lite mer seg och trög än innan givetvis. Men det är okej :)

Ställde mig på vågen i morse och kan nu glatt berätta att jag GÅTT ÖVER TILL PLUS på vågen. Det hände aldrig när jag väntade Lilly men nu känner jag mig nöjd och stolt över att jag ligger på +0,3 kg. Ha ha, okej, jag vet, det är bara 300 gram men jag tror att det kan gå undan framöver. Jag hittade en graviditetskalkyl på nätet och enligt den ska jag gå upp 13 kg under den här graviditeten. Det tycker jag låter ganska rimligt och kommer väl försöka att sträva mot det. Förhoppningsvis kommer jag landa på max +15 kg. Men lägger jag på mig massa vätska kan det ju såklart bli mer. Det är okej det också. Då vet man ju att det rinner av en snabbt i alla fall.