Om något skulle gå snett

Jag lovade ju att skriva ett litet inlägg om detta så nu gör jag det. Med en dag kvar till "det stora utlåtandet" så måste jag medge att jag är nervös för vad läkaren ska säga. Så hur skulle jag reagera?

Ja, det är lätt innan att säga att man skulle reagera och göra ditt eller datt. Men när man väl kommer i den där situationen... När läkaren/barnmorskan väl ger en klara besked på att något är väldigt väldigt fel så blir det inte logiskt längre utan då är det hjärtat som talar.

Jag vet det för att jag har varit med om det. Därför kan jag nog ganska exakt veta hur jag/vi skulle reagera och agera om det ofattbara, fruktansvärda skulle drabba oss igen.

Först och främst vill jag säga att det givetvis beror på vad det eventuella felet skulle vara. Fel som automatiskt inte ger ett livsdugligt barn utanför livmodern (så som om barnet skulle sakna halva hjärnan, sakna njurar, lungor osv) finns det tyvärr inte mer än en utväg. "Lindrigare" fel (så som kromosomavvikelser, hjärtfel eller andra grövre fel som ändå går att korrigera)  är en helt annan sak och för mig skulle ett sådant besked innebära att kämpa.

Med detta sagt så är det så JAG känner och det var det som kändes rätt för OSS när vi fick beskedet om att Lilly var väldigt, väldigt sjuk. Jag lägger inga värderingar i hur andra gör för det ska kännas rätt.

En sak som jag många gånger ångrat är att jag inte bara väntade ut Lilly. Hon hade 0% chans att överleva men eftersom att allt inom henne ändå verkade fungera så kan man ju såklart aldrig veta säkert förrän det är över. Hur som helst så ångrar jag ibland att jag inte lät henne somna in tryggt i min mage.

På sätt och vis gjorde hon ju det, men hon levde ju när förlossningen satte igång. Hon dog helt enkelt på väg ut. Det var en stor ansträngning för henne att födas och det klarade hon inte. Jag hoppas och tror (och vill i ärlighetens namn inte veta om jag har fel) att hon inte led. Men kan jag veta säkert? Såklart inte!

Skulle jag hamna i den situationen igen har jag lovat mig själv att gå så länge det går. Kanske sker det ett mirakel och om inte annat så får lilla bebisen lugnt somna in.

Jag är idag förberedd för det mesta. Det var ett krav jag hade på mig själv innan jag tillät mig bli gravid den här gången, att jag skulle klara av att ta ett sådant här besked igen. Sannolikheten var ju extremt liten men ändå finns den där.

Givetvis är min högsta dröm och önskan att jag aldrig mer ska behöva höra orden "något är fel". Men jag är åtminstone beredd på att det KAN ske och om så sker så är jag förberedd och jag kan då acceptera det.

Jag vill också poängtera att det inte längre skrämmer mig att föda fram ett dött barn. Det var en av de finaste sakerna jag gjort i mitt liv. Det var en riktigt häftig upplevelse och trots sorg och smärta så var det fantastiskt att få se vår lilla fina tjej. Skulle det ofattbara hända igen så är jag inte rädd för döden på det viset.

Jag kan lova att jag skulle gråta hysteriskt och känna stor sorg och smärta om vi fick ett dåligt besked. Men det tror jag alla gör. Så mycket som man längtar efter sitt barn och den kärlek som man redan tidigt känner då det buffar och bökar i magen.

Så skulle det bli dåliga besked imorgon så vet jag att det löser sig i vilket fall som helst. Vi hoppas ju såklart på en helt frisk bebis, eller åtminstone "bara" ett enkelt fel som går att fixa. Älskade lilla bebis. Måtte du vara frisk så vi slipper gå igenom det jobbiga igen.Vi längtar ju så efter dig.