Rutinultraljudet

Ja, kära vänner. Som ni redan vet från mitt inlägg igår så gick det ju precis så bra som det kan gå på ultraljudet. Jag var så väldigt nervös innan så det var himla skönt att få det överstökat måste jag säga.

Vi var ju inte säkra på om läkaren skulle vilja avslöja könet och vi hade också sagt att vi itne skulle fråga det i början utan mer på slutet. Om något skulle se väldigt fel ut skulle vi inte heller fråga om kön för då skulle det ändå inte spela någon roll.

MEN, nästan det första jag såg på skärmen när bebis kom upp i bild var en pung och en snopp. ha ha. Bilden var liksom precis framifrån och just då särade han flitigt på benen så det var rätt lätt att se. Jag sa dock ingenting där och då men tänkte att det nog var en kille. Mattias lade inte märke till någonting alls och när vi märkte att läkaren började runda av så frågade han om det gick att se vad det var för kön.

Just då var bebis dock inte lika sammarbetsvillig och knep ihop och drog upp benen i kors och vägrade byta position. Men läkaren kollade från alla möjliga olika vinklar och tyckte att han såg en snopp. Han poängterade sedan att man aldrig kan vara 100% säker (vilket vi ju såklart redan visste) men sedan sa han kanske 2-3 gånger ändå "Jo, men jag är ganska säger. Jo, men det här ser allt ut som en liten kille." Så med det uttalandet och med min egen "första syn" så är jag rätt säker.

En liten omställning i tankarna blir det allt för oss båda. Jag p.g.a alla "tester" jag har gjort som visar på en tjej. Men också bara p.g.a drömmar jag haft och att jag hela tiden föreställt mig en flicka. Det samma gäller väl egentligen Mattias, det där med föreställningen alltså. När Lilly låg i magen trodde jag stenhårt på en kille och när vi sedan väldigt tidigt fick reda på att det var en tjej så kändes det naturligt och bra. Vi blev ju väldigt inställda på att få henne och eftersom det var så mycket komplikationer så pratade vi ofta om "vår lilla tjej". Sedan dess tror jag att vi båda helt enkelt haft kvar den bilden i huvudet så lite märkligt kändes det när vi fick veta att det var en kille. Men, inte en smula mindre roligt.

Nu känns det jättekul med en liten kille och vi behöver bara ställa om lite i tankarna. Men han är så väldigt välkommen och älskad.

En annan sak var att läkaren bekräftade att min moderkaka låg i framvägg. Detta blev jag väldigt förvirrad av eftersom jag är bombsäker på att han sa att den var i bakvägg sist gång. Men jag ställde aldrig någon fråga kring det för han sa att den satt så högt till att det inte var någon fara inför förlossning osv.

Så jag antar väl att den nu sitter i framvägg då istället för bakvägg som jag trodde först. Det kan ju vara en förklaring till att sparkarna känts ungefär på samma vis i många veckor. Dock är jag lite förvånad att jag då ändå kände sprattel så tidigt som jag gjorde. Knepigt! Men det är ingenting jag egentligen behöver oroa mig för eller ens reflektera kring för nu den senaste veckan så känner jag honom varje dag och inte bara när jag ligger ner med handen på magen. Just nu kickar han lite där inne :)

Åter igen fick vi bilder gratis och tyvärr var de väl inte de bästa. Men det gör inget. Tycker åtminstone att det är roligt att ha även om detär lite småsuddigt. Han rörde ju sig hela tiden så det var svårt att ta. Dessutom fick vi kolla 3D-ultraljud igen och det var ju så kul. Fick med oss en 3D bild hem också där han sött håller handen lite för ansiktet. Vet inte om han sök på tummen eller så :)

BFdatumet fick vi behålla och nu blir det ju inga fler ändringar på det så den 5 december är vi alltså bekränade. Underbart lagom tycker då. Då hinner han hit innan jul :)