Vad händer med mitt hår?

Jag vet ju att många tappar hår när de ammar, jag var inget undantag. När Mio var ca 3 månader tror jag det började och det var inga små mängder vill jag tala om. Det var till och med så mycket att jag fick en kal fläck på huvudet. Det kändes nästan liten hemskt när jag faktiskt då insåg hur extremt mycket jag tappat, men jag borde väl inte blivit så förvånad. Jag fick med stora klasar varje gång jag bara röde håret. Det hängde jämt massa hår på mina tröjor och när jag duschade rök ju halva huvudet kändes det som.

Hur som helst så lugnade det ner sig efter en 3-4 månader kanske och då tappade jag nog bara lite mer normalt igen. Nu har det väl gått ungefär ett halvår (lite drygt) sedan dess och jag måste bara säga att jag ser inte klok ut just nu. Hela mitt huvud är fullt av "antenner". Jag har ju väldigt krulligt hår också så det är redan lite vilt som det är. Men nu är det helt extremt. Har jag en tofs så ser jag bara helkonstig ut och har jag utsläppt så ser jag bara oerhört ovårdad ut.

Att platta håret hjälper väl lite grand men vissa "antenner" som hunnit bli rätt långa står bara rakt ut, vad jag än gör. Det är ju kanske något man kan skratta lite år i efterhand men just nu är det inte så roligt. Man vill ju ändå kunna känna sig fin till vardags, ja åtminstone normal. Men istället känns det som att folk tittar på mig när jag är inne i affärer osv för att det ser ut som att jag inte skött mitt hår på flera veckor.

Det "komiska" i hela den här hårkarusellen är väl att lagom tills att håret växt ut tillräckligt långt så att det går att sköta igen så kommer jag ju vara inne i amningsvärlden igen och tappa allt hår IGEN. Sååå, är det såhär jag kommer se ut nu och fram tills att jag slutar få barn? :(

Ja, ni ser ju. Det ser inte klokt ut. haha. Det värsta är att jag inte ens gjort mig till för att det ska se ut så, det är verkligen naturligt. Jag har försökt att typ vattenkamma ner det men det hjälper inte heller. Så fort håret torkat så spretar det upp såhär igen. Oh boy!

15 veckor kvar

Idag gick jag in i vecka 25 och det betyder att det "bara" är 15 veckor kvar. Jag skriver inom citationstecken för jag tycker 15 veckor låter och känns som ganska lång tid. Där emot vet jag av erfarenhet att när man kommit över 30-veckorsstrecket så är det helt plötsligt nedräkning på hög nivå, så det dröjer ju inte allt för länge innan jag kommer uppleva att vi är på sluttampen.

De sista veckorna har gått fort och jag vet att de kommande nog kommer gå ännu fortare. Tiden går så fort när allt är bra. Nu är vi friska och då springer veckorna fram. Ofta är våra veckodagar fulla med planer så jag känner nästan att vi inte hinner med. Tiden går för fort. På helgerna tuffar ju tiden på i 120 så jag kan ju inte påstå att det går långsammare bara för att vi har mer timmar som familj att göra saker på. Puh! Nu med påsk och lite annan extra ledighet som ligger framför oss så kommer ju tiden gå ÄNNU fortare. För att inte tala om att våren verkligen är på ingång och ljuset är ju helt fantastiskt, så det är också en faktor som får tiden att rusa fram.

Ja, nu behöver jag ju inte mala på det mer om det ni fattar helt enkelt att vips så är det inte många veckor kvar av graviditeten och då kanske man har lite småångest för att man kommer på massa saker som man glömt fixa ;) Alltid är det något.

Men om jag ska vara helt uppriktig måste jag ändå säga att det känns ganska lagom att det är si sådär 15 veckor kvar. Jag skulle inte känna mig redo om jag visste att bebisen kunde komma när som helst NU. Och jag tror att det gör Mio gott att ha några månader till som ensambarn faktiskt, särskilt nu när han verkar vara inne i någon fas. Sedan vet jag ju att de sista veckorna kommer jag vara döless på magen, men det är väl alla på slutet. Krämpor och annat som inte är så roligt att leva med.

Jag kan ju även berätta, nu när vi talar om magen och allt, att jag för första gången idag lyckades ramla på min kära bula. Det var väldigt klantigt gjort av mig egentligen. Jag var ute och lekte med lite småbarn och vi körde någon form av jage och eftersom jag kände mig pigg i kroppen och vet att det bara är bra att röra på sig så länge magen inte protesterar så gjorde jag mitt yttersta för att lyckas fånga en tjej. Hon var så nääära mig så jag sträckte mig lite extra framåt samtidigt som jag sprang och tror ni då inte att jag bli för framtung och ramlar!? Jag lyckades nog ramla rätt okej ändå för jag vred mig lite mot sidan så att magen inte skulle behöva ta all smäll. Men jag kände mig rätt dum efteråt. Och mina fogar visade mig ganska snabbt att jag varit dum också. Så det blir nog ingen mer jage nu ;)

Jag har känt bebisen hela kvällen sedan jag ramlade så tack och lov verkar det som att allt är bra där inne också :)

Funderingar kring sömn

Varning för långt inlägg

Mio har alltid haft ett väldigt varierande sömnmönster. Hans första 2 månader var han helt galet exemplarisk och sov sig igenom natten från ungefär kl 21-8 med kanske 2 uppvak för mat. Men han sov sig igenom amningarna och även blöjbytena så det hela var superenkelt och smidigt. Jag var utvilad och allt flöt på jättebra. Han sov i sin egna spjälsäng och jag satt upp och ammade på kanten av sängen.

Sedan blev han förkyld och jag var väldigt orolig eftersom han hade så jobbigt med andningen då plus att jag ville ha honom nära om han vaknade och var orolig så då lade vi hans madrass i vår säng och så låg han så mellan oss ett par veckor faktiskt innan han blev helt frisk. Då fick han flytta tillbaka till sin egna säng igen för varken jag eller Mattias kunde sova särskilt bra när han låg och tog upp halva sängen i mellan oss. Men vid den tidpunkten började han vakna mer ofta på natten (han sov sig fortfarande igenom allt, men väckte mig betydligt oftare). Jag trodde att det kanske berodde på att han nyss blivit frisk men efter ett par veckor kände jag mig så trött av att behöva avbryta min sömn så mycket så jag "gav upp" och vi började ha honom mellan oss i sängen i ett babynest istället. Det funkade ganska bra. Han sov ungefär halva natten i sin egen säng och halva natten i vår. Lite mer obekvämt för oss vuxna men det var skönt att i princip kunna amma sovandes.

Så från ungefär 4 månader körde vi på att han sov halva natten själv i sin säng och halva natten hos oss. Det fungerade också väldigt bra. Inte minst för att han var så väldigt enkel att lägga om kvällarna. Vid 19tiden började han bli trött så då gjorde vi i ordning honom och sedan la vi ner honom i hans säng, sa godnatt och gick ut. Han brukade ofta ligga vaken en liten stund och titta på sin mobil, "prata lite" med sig själv och pilla på tårna (eller vad han nu gjorde, hehe) men han somnade alltid av sig själv och vi behövde inte gå in mer förrän han vaknade för mat i samband med att vi gick och lade oss. Det fungerade samma oavsett om vi var hemma eller borta.

Men så en dag, strax innan han skulle fylla 7 månader, så vände det totalt. Vi körde samma procedur som alltid men när vi skulle lägga ner honom blev han helt hysterisk och gallskrek i säkert 1 h innan vi ens lyckades lugna ner honom lite. Sedan den dagen har han aldrig lyckats somna själv igen. Här efter följde en ganska lång period när vi inte riktigt visste hur nätterna brukade vara. Vi fick sitta bredvid sängen och vrida upp hans speldosa tills han somnade och sedan om vi hade tur så sov han tills vi gick och lade oss, men ofta vaknade han till någon gång i mellan och ville ha nappen eller bara kolla att vi fortfarande var där.

Sedan kom hösten och ju längre tiden gick desto oftare vaknade han. Vi började märka av att det inte längre var optimalt att ha honom mellan oss heller för ofta väckte vi varande när vi rörde oss. Så när vi flyttade i början av november bestämde vi oss för att han skulle få prova att flytta till eget rum för att se om det hjälpte, vilket det verkade göra... ett tag. Vi lade ut madrasser på golvet för att kunna ligga bredvid honom då han skulle somna och oftast tog det lite tid, kanske en halvtimma. Men när han väl somnat sov han ändå ganska bra och de få (typ 2) nätterna när han faktiskt har sovit sig igenom hela natten utan att vakna skedde under den här perioden. Men efter ett par veckor började det ta längre och längre tid att få honom att somna om kvällarna (ca 1 h) och dessutom började han vakna upp fler och fler gånger både på kvällarna och nätterna. Tidigare hade vi bara kunnat gå och stoppa in nappen och lämna men nu räckte inte det utan han ville att vi skulle ligga bredvid honom och hålla i handen tills att han somnade om.

Efter ett litet tag blev det ganska ohållbart att springa upp flera gånger på natten (jag var gravid igen och behövde verkligen få sova för att inte må allt för illa på morgonen) så Mattias fick i uppgift att hämta honom till vår säng när han vaknade på natten, sedan fick han sova resten av natten där. Det fungerade också ganska bra men tillslut kände vi båda två att kvällarna blev rätt ohållbara. En person var ju borta nästan hela kvällen för att man skulle spendera timmar med att ligga på Mios madrass och hålla handen.

Så runt hans ettårsdag tror jag att vi valde att flytta tillbaka honom till vårt rum. Vi tog upp spjälsängen igen och tänkte att han kanske ville vara nära oss på natten. Vi trodde verkligen att vi kommit på en bra lösning här, för de första veckorna så sov han bra på kvällarna i sin säng och när han vaknade till efter att vi gått och lagt oss så fick han komma över till oss och då sov han lite sämre men ammade när han önskade så vi kunde ändå sova oss igenom nätterna rätt bra.

Men sedan slutet på januari någon gång så har det bara blivit värre med allt igen. Det började med att han sov sämre nattetid. Han vaknade oftare och oftare. Spottade ut nappen, ammade väldigt korta men många stunder osv. Vi försökte med att lägga tillbaka honom i spjälsängen igen efter att han ammat lite men det fungerade absolut inte. Då vaknade han till på riktigt och grät hysteriskt. Så vi lät honom helt enkelt sova i vår säng halva natten.

Sedan har det som sagt bara blivit värre och värre med... allt egentligen. Han började få svårare att somna om kvällarna, blev extremt ljudkänslig och sedan började han vakna upp... ofta. Till en början var det mest för att han ville ha nappen men sedan har det mer och mer övergått till lite allt möjligt som vi egentligen inte vet varför han gråter för.

Han somnar på kvällen (oftast hyfsat snabbt och lätt) då vi ligger bredvid honom i vår säng. Sedan när han somnat lyfter vi över honom till hans spjälsäng och går ut. Sedan dröjer det oftast inte allt för länge innan han vaknar och börjar skrika. Ibland (sällan) räcker det med att stoppa in nappen men oftast löser det inga problem i längden utan det går 15-20 minuter och så vaknar han till igen. Så håller han på så i kanske 2 h och sedan sover han fridfullt i kanske 1-2 h tills att vi ska gå och lägga oss. Då är han som en klocka, så fort vi går in i sovrummet blir han klarvaken och gallskriker och så får han komma upp i vår säng och bums så sover han vidare. Men vad han bökar om nätterna. Jag vet inte hur många gånger han gnäller och gnyr för att han tappat nappen, men det är många. Vissa nätter vet jag knappt vad han håller på med men han kryper omkring i sängen som en vilde och hinner nog sova på typ 10 olika ställen innan natten är över.

Han vill helst av allt ligga PÅ mig (eller typ väldigt väldigt nära, hålla i min hand och känna mitt ansikte mot hans). Jag får usel sömn för jag tvingas ligga i så konstiga ställningar och så fort jag vänder lite på mig så vaknar han. Oftast sover han bra mellan kl 5-8. Men det är ungefär det.

Även om nätterna absolut inte är BRA så är nog ändå kvällarna snäppet värre just nu. Det är på något vis den enda tiden vi har att återhämta oss lite så för oss är det viktigt att han sover bra från att vi lägger honom för natten och åtminstone tills att vi själva går och lägger oss. Men icke! Som jag skrev ovan så vaknar han ibland var 15-20 minut och vill något. Ibland nappen, ibland bara att vi ska komma in och lägga ner honom igen. Men vissa kvällar så lägger vi honom för natten och sedan sover han faktiskt utan avbrott i kanske 2 h. Sedan drar skriket igång. Han kan alltså vakna varannan minut i TIMMAR. Vi rusar såklart inte in direkt utan låter honom gny lite för att se om det går över, men det gör det nästan aldrig. Ibland har han tappat nappen, ibland ligger han med nappen i munnen och slutna ögon men skriker ändå, ibland har han ställt sig upp och håller i nappen och så fort vi kommer in så stoppar han själv tillbaka nappen men skriker. Ofta slutar det med att någon av oss bara ger upp och går och lägger sig för vi får ändå springa in till honom 573 gånger ändå så det är ingen idé att vara vaken för man får ändå bara vara inne hos honom. Bara under den här tiden som jag har skrivit det här inlägget har Mattias varit inne hos honom säkert 10 gånger.

Och här står vi just nu och stampar. Vi har ingen aning om hur vi ska ta oss vidare för vi har ingen aning om vad som är fel!? Det känns som att vi har testat det mesta, men ingenting hjälper. Oavsett vad vi gör så vaknar han HELA tiden om kvällarna och nätterna och det är verkligen ohållbart.

Här är lite fakta runt omkring Mios sovrutiner:
-Vi lägger Mio samma tid varje dag, mellan kl 18.30-19. Vi vet att det är en bra tid för han är trött, men inte övertrött. Ofta somnar han på ett par minuter, max 15.
-Innan vi lägger honom äter han kvällsmat så han går och lägger sig mätt varje dag. Under dagarna äter dessutom vår kille som en mindre vuxen typ så han tankar på rejält under dagarna.
-Han äter ingenting på nätterna och det har han inte gjort sedan han slutade amma i mitten av februari. Vi försökte ge honom välling ett par gånger när han vaknade men det ville han absolut inte ha.
- För det mesta vaknar han som en liten solstråle på morgonen men jag kan märka att han sover alldeles för lite på nätterna för ofta börjar han gnugga ögonen redan efter frukost.
- Han sover inte mycket middag heller. Oftast runt 1 h. Ibland bara så lite som 35-45 minuter. Ibland lite mer än en timma, men det är om han får ligga bredvid mig i soffan så att jag kan få honom att komma till ro igen om han vaknar till. Vi har försökt att få honom att sova mer under dagen men har inte lyckats.

WHAT TO DO MAMAS?

Vilken helg

Wow, helgerna går alltid i 120 tycker jag så det är svårt att få tiden till att sätta sig ner och skriva. Men nu är det söndag kväll och lilleman verkar sova stabilt idag så nu har jag en stund till att skriva av mig.

Nu är vi äntligen helt friska hela familjen. Jag märkte i fredags att Mio började bli klart bättre och på kvällen var han så pigg och go. Äntligen. Lördagen var ljuvlig med fint väder och ett fullspäckat schema. Vi startade med en liten loppistur där vi egentligen letade efter barngrindar till trappan men istället kom hem med en gunghäst och en leksakslada. Mio var så glad över båda leksakerna som han lekt med hela helgen. Det är så roligt att han börjar uppskatta saker han får nu. Man ser hur det lyser i hans ögon när han får något som bara är till honom och idag när vi bar upp sakerna till hans rum hade han svårt att bestämma sig vad han skulle leka med så an sprang fram och tillbaka mellan leksakerna.

Efter loppisen gick vi en sväng i mysiga Alingsås och kikade i butiker. Köpte lite små saker till påsken bara. Sedan åkte vi hem och åt lunch och gick ut i solen för att påta i rabatterna. Det var så härligt att få stå med händerna i jorden och blicka ut över min fina man och min älskade son som hade fullt upp. Mattias med att rensa i den andra rabatten och Mio med att jaga katten och hjälpa pappa att plocka skräp. Vi fick även rensat i förrådet vilket var kanon för det har varit lite oorganiserat där sedan vi flyttade in.

Efter ett bra tag när vi började bli lite kalla om näsan så gick vi in och åt mellanmål och sedan fick jag göra färdigt mitt påskpynt och dekorera klart här hemma medan grabbarna busade på övervåningen.

Mio fick äta lite rester till middag och efteråt var det läggdags för honom. Så medan jag försökte få honom att komma till ro cyklade Mattias till affären och handlade lite kvällsmat till oss. Precis när Mio verkat somna för natten så gled Mattias in på uppfarten och med sig hade han räkor och baguette. Så vi fixade till två fina räksmörgåsar och bänkade oss i soffan framför en film och bara njöt av att livet är riktigt härligt just nu.

Efter filmen var vi SÅ trötta så vi gick upp och somnade bums. Men på grund av sommartiden idag blev inte sovmorgonen allt för lång eftersom Mattias hade viktiga möten i kyrkan så vi fick upp tidigt allihop. Men vi kom iväg och kom fram i tid och sedan var det rätt fullt upp fram tills vi kom hem igen på eftermiddagen.

Vädret har varit tråkigt idag med regn så vi struntade i att gå ut och leka utan nöjde oss med att göra lite egen pizza och kolla på gamla bilder. Tänk så nostalgisk man kan bli av att sitta och bläddra tillbaka i albumet. Så mycket som hänt, så många jobbiga minnen, så många underbara minnen. Vår lille plutt har hunnit bli så stor. Trots att vi försöker att ta vara på tiden så kan jag ändå känna att jag önskar att man bara skull ha njutit mer. Alltså, i början var vi väldigt kravlösa och gjorde inte många knop. Och vi njöt och bara VAR. Men ändå, de där första veckorna går ju så ruskigt snabbt och även om vi försökte att inte tänka på annat än att snosa bebis så behövde vi ju ändå en period av att bara lära oss hur allt fungerar. Det tar tid, och energi. Men vi tänker att allt det praktiska borde gå lättare den här gången. Nu vet vi ju hur man gör det mesta och lite hur barn funderar (även om alla barn är olika såklart).

Efter lite kvällslek och kvällsmat slocknade vår busunge och han har sovit gott sedan 18.45. Så nu har vi föräldrar åter igen fått lite chans att bara vara och pusta ut och ladda lite inför en ny vecka, som antagligen kommer gå superfort för vi har massa roliga saker inplanerade.

Förbereder inför påsken

Här skulle vi ta en liten selfie men
min lille älskling tyckte inte att det
var en bra idé. Så mycket vilja :)

Jag tycker att det är så mysigt att förbereda inför högtider. Julkänslan infinner sig ofta där i slutet av november i samband med första advent. Då börjar förberedelserna i vår familj. Påsken har vi faktiskt varit lite dåliga på att riktigt uppmärksamma tidigare. Vi har haft något litet så men oftast har vi bara gett varandra varsitt påskägg på aftonen. Det känns som att påskens förberedelser blir lite platt fall utan barn tycker jag. Och förra året (när vi faktiskt hade en liten plutt) så hade vi fullt upp med att flytta så det blev inte av då. Men NU, när vi inte flyttar och faktiskt har gott om plats och lite mer tid (plus en lite äldre krabat som faktiskt förstår LITE) så känns det helt plötsligt väldigt roligt och viktigt att fixa lite mysigt inför påsken. Jag vet hur mycket varje liten kyckling och påskduk betydde när jag själv var liten. Det blev magiskt.

För två veckor sedan köpte vi lite påskliljor och de har blommat så väldigt fint nu för oss men det har känts lite tidigt att liksom ta i och pynta hela huset redan. Men idag, med en vecka kvar till påsk kände jag att det var dags.

Eftersom att det var bra väder idag tänkte jag att det var perfekt att ta med Mio ut i skogen och plocka lite björkris. Vi gick iväg direkt efter frukosten och jag hade stora visioner om hur mysigt det skulle bli där han skulle traska omkring med mig och plocka pinnar och känna på mossa.

Haha, han totalvägrade att gå ur vagnen och gjorde sin surmin så fort jag ens kom i närheten med någon pinne. Men han var så söt ändå där han satt och vinkade glatt medan jag gick omkring och plockade fallna kvistar :)

På väg hem från vårt skogsäventyr.

När vi kom hem och satte riset i vaser och hängde upp lite påskpynt blev han jätteglad. Tyvärr är han lite för liten för att få hänga på saker själv, det får vänta till nästa år. Men åh vad roligt det är att se att han redan nu tycker att det är kul med pynt.

Jag passade på att hänga upp lite annat pynt jag fixat med det senaste och han var hur nöjd som helst när han fick stå bredvid och "hjälpa" mig med att sätta på häftmassa på lite papper. Sedan kunde jag inte hålla pysselfingrarna i styr utan när Mio sov middag passade jag på och pysslade ihop en liten påsktavla som fått plats i hallen :)

Jag är inte riktigt klar med pyntandet här hemma. Det fattas lite saker som jag behöver hämta i förrådet och sedan behöver jag nog köpa lite nya blommor också för våra påskliljor är lite överblommade nu. Annars får det kanske räcka med det pyntet vi har för i år. Nästa år får jag fortsätta samla på mig lite fina saker :)

Utvecklingsfas

Idag vaknade vår lille prins upp på ett strålande humör. Jag lyckades lura till mig 30 minuter extra i sängen (vilket han tyckte var lite tråkigt) så när vi väl gick upp var han tacksam. Jag är så glad att han börjar bli sig själv mer. Han verkar inte direkt ha ont längre. Ibland tar han sig för huvudet fast ofta är det inte i samband med skrik som det var förut så jag hoppas att det som stört honom har försvunnit. Det är så underbart att ha en liten kille hemma igen som faktiskt ler och skrattar lite ibland och som inte behöver uppmärksamhet precis varje liten sekund på dygnet.

3 dygn, ganska exakt tog det honom att återgå till någorlunda normal efter febern så vi är alla glada att vi kan fira in helgen med en glad kille. Men helt tillbaka till sig själv är han inte ännu och om jag ska vara ärlig så tror jag kanske inte att han kommer återgå på ett par veckor i alla fall.

Jag tror nämligen (precis som någon läsare uppmärksammade) att han är inne i någon utvecklingsfas just nu. Nästan så att jag vill kalla det trotsålder till och med för han har aldrig varit direkt påverkad av tidigare utvecklingsfaser.

I alla fall så märker man klart och tydligt nu hur ARG han blir när han inte får någon som han vill. Idag hände det två gånger. Första gången var när vi var ute och lekte på lekplatsen. Han älskar att gunga och vill göra det mest hela tiden. Jag själv passade på att bygga lite sandslott medan han gungade, allt var frid och fröjd. Men efter att vi varit ute i 1½ timma så började det bli dags att gå hemåt så jag sa helt enkelt till honom att vi skulle gå hem och sträckte fram armarna för att hjälpa honom ur gungan. Tydligt viftar han bort mig, skakar på huvudet och säger nej. Vi upprepar proceduren en gång till där han tydligt säger nej innan jag helt enkelt bara plockar upp honom ur gungan för att gå hem.

Då blev han rasande och kastade sig på marken och bara skrek. Vägrade följa med mig hem så tillslut fick jag bära hem honom. Han skrek och sparkade hela vägen (50 meter;) så folk som gick förbi vände sig om och undrade vad det var frågan om. När vi kom hem ställde jag ner honom på marken medan jag låste upp osv och när jag ropade på honom att komma in så hörde jag bara hur han fortfarande skrek utanför dörren. När jag stack ut huvudet för att titta till honom så hade han ställt sig i ett hörn med huvudet inåt väggen och där stod han och var riktigt ARG.

Jag kunde givetvis inte låta bli att tycka att det hela var rätt gulligt men samtidigt tyckte jag lite synd om honom eftersom jag önskade att han kunde förstå att vi kan gå och gunga när vi vill, bara inte just nu. Han fortsatte sitt lilla utbrott även ett par minuter efter att vi kom hem men sedan när han fick nappen och såg katten på andra sidan rummet så blev han glad igen och sprang vidare för att jaga svansen.

Ett liknande scenario hände när jag städade köket på eftermiddagen. Han lekte med några DVDfodral och jag insåg att ena filmen ramlat ut så jag skulle bara stoppa tillbaka den i fodralet innan han skulle få fortsätta. Men han blev såklart jätteledsen när jag sa att jag skulle ta fodralet och stoppa i filmen igen så han slängde sig på golvet och började skrika. Det gick dock över ganska fort för jag antar att han kom på andra tankar när jag la ner filmerna på golvet igen.

Tänk vad mycket som händer i hans lilla huvud just nu. Det måste verkligen vara ansträngande och frustrerande att vilja så mycket men hela tiden ha någon annan som styr vad man får och inte får göra. Jag hoppas att han ska känna att vi älskar honom och att våra armar är öppna att omfamna honom när han än vill. Även om det här är ett steg i att bli mer medveten och självständig så är vi väl medvetna om att han fortfarande är väldigt liten och ibland bara vill vara den där lilla lilla bebisen.

Det märkte jag tydligt lite senare på eftermiddagen när han råkade snubbla till då han bar något. Han ramlade framåt men tog emot sig fint så det var inget som borde gjort ont. Men ändå kunde jag se på honom att han bara ville ha lite närhet och kärlek för han gnällde på sitt lilla missnöjda sätt :) Så jag satte mig ner och sträckte ut armarna och fjäskade lite extra för honom och jag kunde se i hans ögon hur han bara njöt. Sedan gav han mig några pussar och fortsatte vidare mot nya äventyr.

När gick vår lille pojke från det här...

... till det här?

Magstatus

Vecka 24

Nu har det gått lite tid igen sedan jag skrev om magen sist. Fortfarande kan jag väl inte säga att det händer så mycket nytt så det gör ingenting om inte uppdateringarna är veckovisa just nu.

Hur som helst tänkte jag att det kanske var dags att bjuda på en ny magbild och lite status. Ni får ursäkta bildens mindre bra kvalité men jag snabbtog en nu precis så varken ljuset eller motivet befann sig i den mest optimala tidpunkten på dygnet ;)

Tänk att jag redan är i vecka 24. Nu går det undan. Men på ett väldigt härligt sätt. Än så länge känns det som att förlossningen och livet som tvåbarnsmamma ligger väldigt långt fram. Till och med så långt fram så att jag knappt börjat tänka på något av det än. Konstigt det där hur man på bara ett par veckor går från att känna att bebisens ankomst är så långt bort så att framtiden nästan känns som en dimma till att helt plötsligt känna att det kan hända vilken minut som helst och att man måste förbereda allt och boa ordentligt. Men Mio slog det till runt vecka 30 tror jag. Och det lär det nog göra den här gången med. Så jag har flera veckor kvar innan jag inser på riktigt att det faktiskt snart kommer en till familjemedlem :)

I övrigt så mår jag kanon. Var hos barnmorskan i veckan och lyssnade på hjärtljuden för första gången. Det var mysigt. Mio var med mig och han tyckte nog att det var spännande med hjärtljuden för att han helt tyst just då och bara tittade med stora ögon. Min lille prins som ännu inte förstår vad som döljer sig i min mage.

Jag tog blodprov också och fick vet att min järnvärde tydligen var lite lågt så jag har fått börja med järntabletter nu. Jag har faktiskt inte känt av alls att jag har lågt järnvärde. Inte varit mer trött eller någonting. Men men, det gör mig ingenting att äta de där tabletterna. Det gjorde jag med Mio på slutet också och jag påverkades inte alls av dem så det lär jag inte göra den här gången heller.

Eftersom att det var första gången vi mätte magen så är det ju svårt att veta vilken kurva jag kommer ha. Men just nu så hamnade magen mitt på den översta kurvan. Med Mio låg jag alltid mitt på kurvan så det är större den här gången. Eller så är jag helt enkelt egentligen längre gången, vilket jag fortfarande tror. Men det ändras ju inga datum nu i efterhand så just nu ser det bara ut som att livmodern är lite stor. Om det har någon betydelse eller inte vet jag inte? Vi får väl se hur det utvecklar sig. I alla fall är det kanske inte så konstigt att min mage verkligen är stor om nu livmodern också är stor i storleken!?

Den här lilla bebisen är himla aktiv. Jag har sagt det förut men jag måste ändå säga det igen att det är vansinnigt skönt. Mio var så lugn ibland så att jag var riktigt orolig. Det behöver jag definitivt inte vara med den här bebisen. Hon sparkar mest hela tiden. Hela magen hoppar runt och jag kan tydligt se om hon ligger till höger eller vänster. Så nu känns det som att hon börjar bli rätt stor :)

Första gången

Det har blivit mycket "första gången" för Mio den här veckan. Första sjukhusbesöket, första hårklippningen OCH första sötsaken.

Hårklippningen var lite impulsiv från min sida men efter 2 veckors sjukdom och mycket ligga i sängen/famnen osv så var min lille killes lockar mer eller mindre bara svinto i bakhuvudet. Alla med riktigt krulligt hår vet att det är lite besvärligt att hålla fint. Kamma går inte, det blir bara burrigt. Man får vattenkamma det så att det blir helt blött för att sedan lufttorka. VARJE DAG. Det funkar rätt bra nu eftersom han inte har så mycket hår men ändå blir han störd när jag ska komma med den där blöta borsten. Dessutom blir håret bara frissigt igen om han har sovit på det eller om han haft mössa som burrat till det.

Hur som helst så tyckte jag att håret blivit så medtaget på sistone, så jag kände behovet av att göra något åt det. Han har fortfarande vissa fläckar i bakhuvudet som nästan är kala eftersom han fortsätter att gnugga sig väldigt mot kudden när han sover. Därför kände jag att jag ville klippa till det så att det åtminstone var någorlunda jämnt.

Att klippa en 15 månaders är inte helt enkelt men det gick rätt bra ändå. Han fick sitta i matstolen och titta på lite Teletubbies medan jag drog några snabba tag med saxen. Jag kan verkligen inte klippa hår och skulle aldrig ge mig på att klippa till någon typ av frisyr men nu skulle det ju bara "fixas till" lite så det gjorde jag vare sig jag kunde eller inte :)

Jag måste ändå säga att jag blev rätt nöjd. De flesta lockarna försvann, men de växer nog ut snart igen. Han har kvar lite lockar i bakhuvudet. Men just nu är håret ganska kort överallt så det behöver lite mer längd för att kunna locka sig. Mitt på huvudet har han aldrig haft lockar, men å andra sidan har han aldrig haft särskilt långt hår där så där behövde jag knappt ta något alls.

Tyvärr var jag dum nog och tog inga ordentliga före/efterbilder men jag får ta lite efterbilder imorgon och lägga upp. Direkt när jag hade klippt honom ångrade jag mig lite och tyckte han såg konstig ut. haha. Men nu har jag vant mig och tycker såklart han är supersöt. Han ser äldre ut. Men jag tror nog ändå att han är en liten kille som ska ha liiite längre hår :)

Vad gäller första sötsaken så var det en isglass. På sjukhuset ville de att vi skulle försöka ge honom en men där tvärvägrade han att ens ta in den i munnen. När vi åkte därifrån så sa läkaren att vi gärna skulle försöka ge honom isglass för att få i honom lite energi eftersom de kunde se på några prover att han ätit dåligt.

Så man kan väl praktiskt taget säga att det var läkarordinerat att ge honom den där glassen. Han fick smaka lite på min när jag åt den till mellanmål och det tyckte han VÄLDIGT mycket om. Men vi vill fortfarande vara lite försiktiga med sötsaker för det känns så onödigt att börja proppa i honom redan, så det kommer inte bli lördagsgodis varje helg nu bara för att han fått smaka :) Än så länge är han faktiskt väldigt ointresserad av det vi äter. Så det känns bara onödigt att erbjuda exempelvis bulle bara för att vi äter det. Han blir mer exalterad om jag visar honom en banan :) Men till sommaren kanske det blir en och annan isglass. Det kan ju vara gott att svalka sig lite i solen.

Nu har vi bestämt oss

Lillan i vecka 11

Jag har ju velat lite fram och tillbaka angående om jag skulle avboka ultraljudet eller inte. Jag har liksom skjutit lite på beslutet och tänkt att det ändå är långt kvar så att jag har gott om tid att bestämma mig. Men vips, igår, så insåg jag att det bara är en vecka kvar och då kände jag att det var dags att fatta ett beslut.

Tillslut kom vi alla fall fram till att vi går på ultraljudet som planerat. Jag tycker ändå att det ska bli roligt att se bebisen igen och jag känner att jag vill få en bekräftelse på vad det är för kön så att jag kan börja bonda lite mer ordentligt. Det känns som ett skönt beslut. Det blir en mysig liten stund när lilleman får stanna hemma hos sin mormor och morfar.

Undrar hur mycket hon har växt sedan sist?

Lillan i v 19

Klädfråga

Det finns en sak som jag funderat på ett tag nu som jag måste få fråga er om. Det är det här med användandet av body. Hur länge har era barn gjort det?

Personligen tycker jag fortfarande att det är det smidigaste i klädväg. Alltså, body och byxa. Allt sitter på plats och magen blottas aldrig och blir kall om man busar omkring. Är vi utomhus och Mio har jacka på sig tycker jag att det är superbra med body under för då vet jag att han kan röra sig utan att det kommer in massa luft på mage/rygg.

Nackdelen är väl såklart att det är lite bökigare vid blöjbyten nu för tiden eftersom att han inte ääälskar att ligga på skötbordet. Men det går ju ändå rätt snabbt. En annan nackdel är väl det här med storlekarna. Mio använder storlek 86 och på vissa plagg (framförallt vissa Newbie) märker jag till och med att även 86 börjar bli lite litet. Och jag har haft lite svårt att hitta fina bodys till honom i storlek 86 och kan bara tänka mig att det kommer bli ännu svårare när vi behöver gå över till stl 92.

Till sommaren skippar vi nog bodys helt. Då är det såpass varmt att det helt enkelt blir för varmt. Förra sommaren använde vi mest tvådelat också för han blev helt enkelt för varm annars.

Jag tycker som sagt att det är svårt att hitta fina bodys i stl 86 så det känns som att vi mer och mer får gå över till tvådelat. Vår lille kille har blivit så stor. Jag vet ju att typ H&M har sina basic som går upp lite i storlekarna men det är ju tråkigt att alltid klä honom bara i basickläder. Jag kanske får leta vidare lite efter lite mer bodys som han kan ha nu under våren. Tipsa gärna om var ni köper bodys i större storlekar.

Lindex har lite fint. Får kanske gå dit och spana.

Bättre idag

Jag är så lättad över att kunna skriva att allt känns lite bättre idag. För första gången på länge så känns det som att allt går åt rätt håll. Det är fortfarande inte som vanligt här hemma men vår lille prins är på betydligt bättre humör idag. Han börjar så smått återgå till en glad pojke vilket känns underbart. Jag hoppas verkligen att det fortsätter åt rätt håll nu och att det inte kommer något form av bakslag de närmsta dagarna.

Nu ligger han och sover i lugn och ro så jag kan passa på att få sitta lite vid datorn. Något som varit omöjligt den senaste tiden. Då har han bara sovit i famnen. Min älskade lille skatt <3

Sjukdom

Så har bloggen ekat tomt ett tag igen. Men så får det vara när allt inte riktigt är som vanligt.

Måndags kan väl inte direkt beskrivas som en fantastisk dag för vår lilla familj. Lilleman vaknade med feber och jag ringde vårdcentralen direkt. Vi fick tid innan lunch och han var ändå lite go och glad innan vi träffade läkaren. Så fort han såg hennes sjukhuskläder blev han helt hysterisk. Vet egentligen inte riktigt varför för han har aldrig varit med om någon obehaglig sjukhusvistelse innan.

I alla fall så var det inte helt enkelt att undersöka honom eftersom han skrek och krängde så mycket. Men hon kunde i alla fall undersöka öron. hals och hjärta/lungor samt buken. Allt verkade normalt. Sedan fick vi gå till labb för att ta lite prover eftersom han haft feber så länge. Det visade på väldigt höga infektionsvärden så då blev vi hänvisade vidare till barnsjukhuset :(

Mattias fick åka hem från jobbet och tillsammans åkte vi in på eftermiddagen vid 14. Tack vare att vi fått med oss en remiss från vårdcentralen gick det ganska fort att få komma in på ett rum. Men åter igen så blev Mio helt hysterisk när sjuksköterskan skulle undersöka lite. Deras största misstanke var väl urinvägsinfektion och således skulle vi försöka ta ett kissprov. Utan att gå in på vidare detaljer kan jag väl bara säga att det är skitsvårt att få ett kissprov från ett 15månaders barn. Vi satt och stirrade med en kopp i handen i 5 timmar för att lyckas fånga strålen. Vi lyckades inte riktigt helt men fick tillräckligt med kiss för att kunna utesluta urinvägsinfektion i alla fall. SUCK!

Läkaren som kom och gick tyckte att det hela var rätt besynnerligt eftersom alla prover visade på att han mådde bra förutom infektionsvädret. Hon valde i alla fall att ta nya prover och kom sedan fram till (efter konsultation med annan läkare) att Mio antagligen bara har haft en otrolig otur och drabbats av flera virusinfektioner på rad utan att han egentligen hunnit återhämta sig emellan.

Hon sa att det här eländet borde avta vilken dag som helst och om det inte blivit bättre (eller rentav sämre) om 2-3 dagar så skulle vi komma tillbaka.

Vi åkte hem vid 20tiden på kvällen och vi var minst sagt utmattade alla tre. Det var ju skönt att höra att det inte var något allvarligt men samtidigt hade vi nästan önskat att det var något som gick att behandla så att han hade kunnat bli bättre snabbare.

Nåväl, vi sov alla gott den natten och Mio vaknade faktiskt nästan feberfri morgonen efter (och har varit feberfri sedan tisdag eftermiddag). MEN, ändå blir han inte bättre. Alltså, lite bättre har han ju såklart blivit eftersom han inte har feber. Han äter kanske lite bättre också så det är ju ett gott tecken (till middag idag åt han 4 portioner). Men ändå så märker jag hur påverkad han är. Han skiftar otroligt mycket i humöret och han är inte riktigt... glad. Han ler lite ibland och kan skratta till åt något han tycker är roligt, men det är ändå inte samma kille. Det oroar mig. Jag tycker att det bara känns fel i kroppen på något sätt. Han fortsätter att ibland panikskrika (utan att jag kan se någon anledning till det). För det mesta när det händer så tar han sig för huvudet samtidigt, precis som att han har ont. Oftast hjälper det inte heller att jag lyfter upp honom och ger honom nappen eller går runt och pratar utan han fortsätter skrika hysteriskt för att sedan helt plötsligt sluta.

Han är också extremt känslig. Om han ramlar på rumpan så brister han ut i fullt skrik, precis som att det gjorde vansinnigt ont och ibland ställer han sig bara i ett hörn någonstans och gråter. När jag kommer för att lyfta upp honom så skriker han bara och slänger sig bakåt. Ibland puttar han bort mig men samtidigt så blir han vansinnig om jag bara låter honom stå där.

Alltså, hela den här personlighetsförändringen är jättejobbig. Jag känner ju att det är något. Något som inte riktigt stämmer. Han är aldrig såhär annars. Jag tog upp det med båda läkarna jag träffade också. Sa att han inte är sig själv, att han verkar ha ont. Att han alltid tar sig för huvudet när han skriker. Men ingen verkade tycka att det var något konstigt. Det kändes lite som att de tyckte att det nog hade att göra med febern och snart skulle gå över.

Nu har han ju som sagt varit feberfri i 1½ dygn, så jag kanske helt enkelt bara måste ge det lite tid? Men samtidigt har han varit såhär i 2 veckor nu och han har aldrig varit såhär personlighetsförändrad tidigare bara för att han har varit sjuk. Jag hoppas ju verkligen att det faktiskt är som läkarna säger, att han bara har haft det väldigt tufft och behöver återhämta sig. Men mitt hjärta oroar sig ändå för att det är något annat som ingen har upptäckt än. Obehagligt och skrämmande.

Det har varit väldigt krävande veckor. Särskilt eftersom att han dessutom har sovit som en kratta. Mattias har haft mycket på jobbet så det har bara varit jag och Mio från tidiga morgnar till sena kvällar. Det i sin tur har gjort honom extra mammig så även när Mattias varit hemma har det mest varit jag som gäller. Just nu vill jag bara få tillbaka min lille älskling och att han ska må bra. Håller tummarna för en bättre dag imorgon.

skrik och panik

Hela helgen har varit katastrof. Vår lille kille insjuknade i feber igen i fredags morse och sedan dess har det bara gått utför. Vi valde att avvakta under helgen i samråd med vården men imorgon är det jag som tar med honom till vårdcentralen. Något är fel.

Vecka 22

Det känns som att det var länge sedan ni fick en veckouppdatering kring magen, stämmer det?

Idag är i alla fall sista dagen i v 22 så det passar ju bra att jag skriver lite om hur den här veckan har varit. Först och främst så har tiden börjat gå snabbt igen. Det känns verkligen skönt. Tycker både förra och denna veckan har gått jättefort. Det är ganska skönt att jag byter graviditetsvecka tidigt på veckan (tisdagar) för då har jag liksom något att se fram emot när helgerna tar slut. Det absolut bästa hade varit om jag bytte dag på måndagar, men tisdagar får helt enkelt gå ;) Med Mio bytte jag vecka på fredagar så där kan vi snacka om att jag längtade efter helgen extremt varje vecka.

Magen från idag
21+6

Den här veckan har hur som helst varit himla bra. Jag har använt mitt foglossningsbälte flitigt och det har verkligen gjort susen. Idag har jag inte gjort så jättemycket, bara varit hemma, och jag har inte haft på mig bältet alls och har inte känt av foglossningen alls heller. Men jag borde tänka på att ha det på mig mest hela tiden när jag bara är hemma, för bältet gör min kroppsform väldigt... ful.... så jag vill inte ha bältet på mig när vi är borta eller när jag ska vara fin :) Det sitter ju åt väldigt tajt och trycker verkligen ut ALLT som inte är slimmat om man säger så, hehe.

I övrigt finns det väl kanske inte så mycket att säga. Just nu är jag ju bara mitt i graviditeten. Det händer inte så mycket. Jag är fortfarande smidig och har bra med energi. Det känns nästan lite som att de kommande veckorna mest är onödiga, haha. Från och med vecka 30 ungefär börjar man ju närma sig slutet så då känns det som att det ofta finns mer att säga.

Kan ändå avsluta med att berätta att den här lilla bebisen är en livlig liten sak. Det rör på sig mest hela tiden tycker jag. Fantastiskt skönt att inte behöva oroa sig. Det vet jag att jag gjorde med Mio flera gånger för han var väldigt lugn i magen periodvis. Det hoppas jag slippa den här gången.

Könsultraljud

På vårt rutinultraljud sa bm att det såg ut som en tjej. Hon tittade en liten stund i flera olika vinklar och jag tittade också och "analyserade" så gott jag kunde. Att vi inte såg något snopp var nog rätt självklart. Men ibland kan ju små snablar gömma sig så det är ju ingen garanti att det är en tjej bara för det.

Men faktum är att redan när bm mätte lårbenen kikade jag istället mellan benen och tyckte att man fick en väldigt klar bild rakt underifrån där jag tyckte att jag såg de där typiska strecken som man ska se när man väntar en tjej. 

Resten av ultraljudet refererade bm till bebisen som "hon" men avslutade ändå hela alltet med att säga något i stil med "och så kan ni ju ha med er lite i bakhuvudet att det faktiskt kan komma ut en pojke också". Inga konstigheter alltså för det är ju aldrig 100 % säkert.

Jag tror inte det hann gå mer än någon dag innan jag bokade ett könsultraljud. För mig kändes det helt enkelt som att jag ville ha en bekräftelse på könet innan jag riktigt vågar tro på det helt. Jag skulle bli jätteglad oavsett om det var en pojke eller flicka i magen, men eftersom att vi ville veta könet den här gången så vill jag liksom inte att det ska bli fel, om ni förstår vad jag menar?

Mattias håller inte med mig. Han är säker på att det är en flicka nu. Bm sa ju det!!! Så han tycker bara att det är onödiga pengar. 750 kr kostar det och jag kan hålla med om att det är lite saftigt bara för att få en bekräftelse som antagligen kommer vara just det vi tror. Mattias tycker istället att jag ska strunta i ultraljudet och ta de 750 kr och köpa massa bebiskläder till lilla tösen.

En del av mig håller ju med honom. När vi var klara efter rutinultraljudet var jag också säker på att det var en tjej. Och jag vet att vi egentligen inte har hur mycket pengar som helst just nu så det vore ju klokare kanske att bara lägga de där pengarna på att köpa kläder. Annars blir det ju 750 kr för ultraljudet PLUS kanske 700 kr till för kläder till lillan.

Men samtidigt kan jag tycka att det känns onödigt att köpa massa flickkläder som kanske inte ens kommer till användning om det nu skulle vara en pojke? Även om vi skulle få en flicka senare så är det ju inte säkert att det blir en sommarflicka och så kanske kläderna inte riktigt passar årstidsmässigt. Dessutom kanske man ändrar smak?

Äh, jag kanske bara överanalyserar. I vilket fall så kommer vi ju att bränna 750 kr. Om det nu skulle vara så att jag bestämmer mig för att köpa kläder för de pengarna och det sedan kommer ut en pojke och jag ändrar smak och allt vad det nu kan vara så får det väl vara! Man kan alltid sälja eller ge bort, eller spara :)

Hur hade ni gjort?

Vilken vecka

Precis när jag trodde att allt hade lugnat ner sig lite och jag skulle ha lite mer tid att blogga så vände allt totalt till det sämre. Natten mellan tisdag och onsdag vaknade vår lille kille kokhet men eftersom han ändå sov skapligt så lät vi honom helt enkelt sova. På morgonen vaknade han med 40 graders feber. Det där himla febern kom helt plötsligt apropå ingenting och förde efter en dag eller två med sig en envis hosta som störde sömnen ytterligare.

Mattias har haft extra mycket på jobbet just den här veckan så det har varit tufft för mig att vara hemma ensam tidig morgon till sen kväll med en liten sjukling som bara gråtit och gråtit.

Inte förrän igår kväll gick febern över och idag har Mio varit sig mer lik, även om man fortfarande märkt av att han varit lite extra gnällig och känslig.

Det här var i princip första gången med feber för oss. Tror han hade lite feber en annan gång men den var inte sådär jättehög och varade bara ett par timmar. Så det har varit en utmaning att lära sig att ta hand om en sjuk liten pojke. När han var en liten bebis och blev sjuk så var det så enkelt. Då kunde man ha honom i famnen och bara mysa ett par dagar. Det gjorde honom lugn och det var helt okej för min del också. Nu fungerar det inte längre. Han vill vara i famnen men ändå inte sitta still. Han vill leka, men ändå så orkar han inte riktigt och allt slutar bara med gråt. Han vill bli buren fast ändå inte riktigt på mina villkor. Ja, som sagt, det har bara varit att hänga med oss göra det bästa av situationen.

Nu verkar det äntligen vara över. Lite hosta sitter kvar och lite snor i näsan men det värsta verkar vi ha klarat av. Nu håller jag bara tummarna och tårna för att sjukdomarna är avklarade för i vår.

Ny vecka

Ja mina vänner. Nu var det ett par dagar sedan jag skrev något och det har hunnit bli ny vecka, både vanlig vecka och graviditetsvecka. Min helg har varit full med roliga saker på agendan så jag har inte haft tid att sitta vid datorn, knappt sova ens.

I fredags gifte sig Mattias syster. De ville bara ha ett litet bröllop för familjen och så blev det. Det var himla trevligt och roligt med ett bröllop igen. Sist vi var på bröllop var ett år sedan så det kändes som att det var dags igen. De var så fina :) Dessutom fick jag agera lite bröllopsfotograf och det var hur kul som helst. Jag är verkligen bara en amatör och för att vara helt ärlig så har inte mitt fotointresse blossat upp förrän kanske det senaste halvåret. Eller, det började väl kanske när Mio föddes, men då hade jag liksom ingen ork eller tid att ta tag i det. Men sedan i somras så har jag tagit mer och mer kort och nu sedan efter jul har jag varit himla intresserad och läst böcker, bloggar och fotat lite nästan varje dag. Oj, vad mycket jag har lärt mig. Och det är ju så fasligt roligt när man väl lyckas ta fina bilder och man faktiskt vet lite vad man gör. 

Men som sagt, jag är verkligen bara en amatör så det var ju ändå smickrande att de frågade mig om jag ville ta lite kort. Och jag måste säga att det var jätteroligt och det blev flera jättefina bilder så jag var nöjd och framförallt var brudparet himla nöjda. Så efter i fredags blev jag ju inte mindre sugen på att öka på min kunskap om fotografering. Längtar jättemycket till i sommar när jag får en ny liten bebis att fotografera. Mio är ju ett underbart motiv givetvis men han kan ju inte sitta still så det är inte det lättaste att öva på honom :D

Resten av helgen har vi haft familjefester och födelsedagskalas så både jag, Mattias och Mio har varit helt slut. Gårdagen blev nästan en förlängning på helgen när vi var ute på restaurang och åt tillsammans med några vänner. Jättetrevligt och gott. Mio hade det finfint hos sin mormor och morfar ett par timmar och jag och Mattias fick lite välförtjänt tid att bara slappna av och kunna äta i lugn och ro. Men oj så trötta vi är nu. Den här veckan kommer faktiskt inte bli mindre intensiv alls. Vi har saker bokade nästan varje kväll. Men efter den här veckan tror jag att vi ska dra ner lite på tempot faktiskt. Vi behöver få lite tid bara att vara en familj och njuta av vardagen också.

Hur som helst, det där p.g.a allt detta som bloggen legat tyst ett par dagar. Men nu ska jag väl ha lite mer tid att skriva igen.

Trött

Jag måste erkänna att jag är lite trött nu. Vi har haft en så härligt och rolig dag full med bus så dagen har bara svischat förbi. Börjar känna mig lite täppt i näsan men jag får helt enkelt inte bli sjuk den här helgen för vi har så himla mycket roligt att göra så jag får ta en lugnt kväll här nu och dricka te och mysa under en filt.

Bus på G.

Vädret idag var ju ännu underbarare än igår. Jag och min lille buse spenderade i princip hela förmiddagen ute. Gungade och rensade i trädgården. Vår söta lilla grannflicka på 3 år kom och hjälpte till med att rensa löv i våra rabatter. Hon var himla pratglad så nu vet jag både vad hennes bästa kompis heter (samt hans lillebror), vad hennes favoritmat är, vad hon gillar att leka med mest osv :)

Eftermiddagen var inte riktigt lika varm men vi tog en promenad ändå och handlade lite mellanmål som vi åt på lekplatsen innan vi gick hem och bakade bröd till torsdagssoppan.

Älskade busungen mitt i gungningen.

Nu sover vår lille plutt sedan en timma tillbaka och Mattias är borta med ett par kompisar. Han har semester imorgon så det ska bli riktigt skönt med en långhelg tillsammans.

Nä, nu ska jag bädda ner mig i soffan.

Dagens mage v 21 :)

Våren fortsätter

Idag fortsatte våren tacksamt nog och det måste varit ännu varmare och skönare än igår. Vi var ute både på förmiddagen och eftermiddagen och eftermiddagen var helt ljuvlig. Då satt vi på altanen i solen och åt banan till mellanmål :)

Liten buse fullt upptagen med att utforska gruset

Här hade vi kommit till lilla skogen bakom vårt hus. Det fanns massa saker
att titta på och Mio pekade och sa "där" hela tiden :)

Den här veckan har gått fort måste jag säga. En del av det beror nog på vädret. Man får så mycket energi och ork av ljus och värme. Men men del beror nog också på att vi har fått in så himla bra rutiner nu på vår lille kille. Förut var allt lite upp och ner med tider då han vaknade, åt, sov middag, åt middag och gick och lade sig. Han brukade vakna så himla sent på morgonen så allt blev liksom väldigt förskjutet och dessutom sov har väldigt dåligt på nätterna. Men det har verkligen vänt. Nu vaknar han som en klocka vid 7 eller strax efter och det fungerar så mycket bättre för oss. Då kan vi äta lunch vid normal lunchtid och så kan han sova middag med mat i magen. Sedan har vi flyttat om Mattias jobbtider lite så att han oftast kommer hem vid 16.30 så då kan vi äta middag allihop vid 17tiden och sedan går Mio och lägger sig vid 18.30 och sover för det mesta riktigt bra.

Jag försöker att hålla stenhårt på rutinerna nu så att det ska fortsätta vara såhär. Det är ljuvligt när allt bara klaffar.

Fullspäckad tisdag

Vilken tisdag. Mio är fortfarande förkyld men ändå på gott humör måste jag säga. Jag märker inte direkt någon positiv förbättring vad gäller snuvan men kanske går det ändå åt rätt håll eftersom han inte är riktigt lika gnällig och känslig längre.

Hur som helst så började vi dagen (precis som vanligt) med lek i Mios rum. Det är alltid det första han gör på morgonen när han fått på sig ny blöja. Då springer han in i sitt rum och börjar pussla. Sedan gick vi ut på en promenad direkt efter frukosten, det var riktigt ruggigt kallt ute men vi hade lite ärenden till affären så vi tog på oss ordentligt och gick ut. Det var skönt att få lite frisk luft trots allt och ungefär lagom till att vi kom hem igen så kikade solen fram men då hade vi inte tid att fortsätta vara ute för det var nästan lunchdags och dessutom var jag lite frusen.

Efter lunchen tog Mio en välbehövlig vila och när han vaknade bakade vi muffins. Jag skulle bara ungefär 50 muffins till en aktivitet på kvällen så det tog sin lilla tid och även om lilleman tröttnade tillslut så var han ändå himla duktig som höll mig sällskap och hjälpte mig lägga ut formar på plåten :) När muffinsarna stod i ugnen så passade vi på att äta lite mellanmål och sedan tänkte jag att Mio skulle få bada (för det ääälskar han) men eftersom att solen lös så himla fint ute så kunde jag inte med att stanna inne så vi tog på oss kläderna igen och hand i hand gick vi till lekplatsen gungade och åkte rutschkana. Tillslut fick jag nästan tvinga hem Mio för han ville aldrig sluta gunga och det började bli dags att laga middag.

Bus i sandlådan

Tursamt nog kom Mattias hem från jobbet i samma sekund som vi kom tillbaka från lekplatsen så då kunde han snabbt glömma bort att han egentligen inte alls ville gå in. Grabbarna lekte lite medan jag lagade middag och sedan åt vi i lugn och ro innan vi begav oss iväg till min kvällsaktivitet.

Jag är ledare för ett gäng tjejer mellan 8-11 år och varje tisdag kväll så gör vi någon rolig aktivitet 1 h. Idag var det dekoration av cupcakes på schemat så det var fullt med pyssel, strössel, marsipanfigurer och grädde lite överallt. Men det var kul.

När vi kom hem var vår lille kille väldigt trött (på tisdagar blir alltid hans sömnrutiner lite annorlunda eftersom att vi inte är hemma just då. Så han tar sig en tupplur vid 18 och sedan somnar han för natten vid 21 istället för 18.30) så han somnade som en stock efter att han fått lite kvällsmat.

Och nu är nog resten av familjen också redo för sängen skulle jag tro. Jag är trött men himla lycklig över sådana här dagar när allt bara flyter på, vädret är fint och man bara kan njuta av sin lilla familj.

Syskonvagn

Ja, det är ju inte direkt någon tvekan om att vi kommer behöva byta vagn. Det kommer bara skilja drygt 1,5 år mellan barnen så Mio kommer ju åka vagn länge till.

Jag har knappt tänkt på det där med vagn alls. Kanske för att jag inte är särskilt intresserad. Men för ett par år sedan, en bra bit innan vi fick barn, så satt jag och kikade på lite vagnar för skojs skull. Då kan jag inte direkt minnas vilken favorit jag hade men en sak minns jag och det var att jag hittade Bugaboo Donkey (som då måste varit sprillans ny ute på marknaden) och sa att om jag fick tvillingar så skulle jag välja den vagnen. Sedan dess har jag nästan gått åt motsatt håll. De där "Buggorna" finns ju verkligen ÖVERALLT och jag har mest himlat med ögonen när jag ser en. Jag har alltid tyckt att de varit snygga men priset är ju som bekant helt galet mycket så för mig har det nästan känts osmakligt. Det är nog mest därför som jag liksom inte riktigt gillat vagnarna.

Hur som helst. I lördags var det i alla fall dags för oss att åka och kolla på barnvagnar. Jag tänkte att det var lika bra att vara ute i god tid och välja modellen som jag vill ha för att sedan kunna ha tid på mig att hitta någon bra begagnad till rätt pris eller i värsta fall köpa ny, men då skulle jag åtminstone haft gott om tid på mig att försöka leta efter en begagnad först.

Jag ville ha öppna sinnen när vi åkte dit så jag försökte att inte läsa allt för mycket innan utan mest kolla vilka vagnar som kunde vara aktuella med de (få) kraven som vi hade. Vi vill absolut kunna vända våra barn mot oss, så alla vagnar där barnen automatiskt sitter framåtvända efter liggdelsstadiet var uteslutna. Vårt andra krav vad att vi ville ha barnen på bredden. Har sett flera vagnar där barnen sitter på alla möjliga vis men jag tycker det känns så onaturligt att ha en över och en under eller två på rad så man inte kan se osv. Vårt tredje krav var att vagnen skulle få plats i vår bil. Vi har en rätt rymlig bil (den brukar gå under namnet rymdskeppet) men just bagaget är inte vansinnigt stort. Och det var ungefär de kraven vi hade sådär på förhand. Även såklart att våra barn ska sitta bra i vagnen, men det är väl rätt självklart.

Med de kraven kan man väl säga att det fanns tre alternativ i barnbutiken. Bugaboo Donkey, Emmaljunga Double Viking och Kronans syskonvagn. Vi gick direkt till en personal och bad om hjälp och det var bra för då kunde hon berätta lite mer information om vagnarna och visa hur man fällde ihop och allt det där.

Vi började med Bugaboon för den stod närmast. Mio fick provsitta och han satt väldigt bra. Vi körde runt den lite och det kändes också bra. Sedan gick vi vidare till Kronan och jag behövde inte mer än att se vagnen innan jag sa till Mattias "den ska vi inte ha". Inget fel på vagnens utseende så men alltså... Sitsarna var pyttesmå. Jag kunde se med blotta ögat att det där aldrig skulle funka i längden så det var bara nej nej på den. Sedan var det Emmaljungan då. Den såg rejäl och bra ut. Mio satt jättebra i den och priset är ju himla bra också. MEN, när vi började köra runt vagnen i butiken med Mio i så kände vi att det var rätt tungt. Alltså, inte fysiskt krävande såklart men jämfört med Bugaboon var det stor skillnad. Den är ju lite större och tyngre så det får man väl räkna med men jag trodde faktiskt inte att skillnaden skulle vara SÅ stor.

Efter att ha fällt ihop båda vagnarna och provkört båda lite till så var jag väl motvilligt tvungen att erkänna för mig själv att jag gillade Bugaboon bäst. När jag frågade Mattias vad han tyckte så sa han direkt "Nej, men det är ju solklart. Det är Bugaboon vi ska ha". Sedan gick jag nästan hela den dagen med en klump i magen innan jag kunde inse att jag faktiskt ville ha den vagnen och då helt plötsligt började jag kännas mig glad över beslutet.

För att göra en lång historia kort så visade det sig att vår svägerska är på väg att sälja sin Bugaboo från 2011. Hon frågade om vi ville köpa den för 4000 kr så man kan väl säga att vi i princip sa ja direkt. Vi ska få kika på vagnen först och sedan ska de även hitta en sulky till deras yngsta barn, men vill vi fortfarande ha den efter att ha tittat på den så får vi den. Himla smidigt, billigt och bra.

Hennes vagn är helt i svart men jag ville egentligen ha off white på sufletten så jag funderar på att kanske hitta det begagnat så att vagnen blir lite mer "min" :) Men vi får se. Kanske tycker jag om den svarta så mycket när jag väl har den att jag inte bryr mig :)

Svart

Off white

Halvvägs

ÄNTLIGEN halvvägs. De senaste två veckorna har nästan sniglat sig fram. Nu hoppas jag att tiden går sådär fort igen ett par veckor så att jag får känna att vi kommer framåt. Jag känner mig verkligen onaturligt stor för att bara vara halvvägs. Jag tittar på bilder från förra graviditeten och tycker jag ser ungefär lika stor ut nu som  jag gjorde med Mio i ca v 26. Det är faktiskt inte ens roligt att magen putar så mycket så tidigt. Folk tror väl att det snart börjar bli dags ungefär. haha