3 dygn, ganska exakt tog det honom att återgå till någorlunda normal efter febern så vi är alla glada att vi kan fira in helgen med en glad kille. Men helt tillbaka till sig själv är han inte ännu och om jag ska vara ärlig så tror jag kanske inte att han kommer återgå på ett par veckor i alla fall.
Jag tror nämligen (precis som någon läsare uppmärksammade) att han är inne i någon utvecklingsfas just nu. Nästan så att jag vill kalla det trotsålder till och med för han har aldrig varit direkt påverkad av tidigare utvecklingsfaser.
I alla fall så märker man klart och tydligt nu hur ARG han blir när han inte får någon som han vill. Idag hände det två gånger. Första gången var när vi var ute och lekte på lekplatsen. Han älskar att gunga och vill göra det mest hela tiden. Jag själv passade på att bygga lite sandslott medan han gungade, allt var frid och fröjd. Men efter att vi varit ute i 1½ timma så började det bli dags att gå hemåt så jag sa helt enkelt till honom att vi skulle gå hem och sträckte fram armarna för att hjälpa honom ur gungan. Tydligt viftar han bort mig, skakar på huvudet och säger nej. Vi upprepar proceduren en gång till där han tydligt säger nej innan jag helt enkelt bara plockar upp honom ur gungan för att gå hem.
Då blev han rasande och kastade sig på marken och bara skrek. Vägrade följa med mig hem så tillslut fick jag bära hem honom. Han skrek och sparkade hela vägen (50 meter;) så folk som gick förbi vände sig om och undrade vad det var frågan om. När vi kom hem ställde jag ner honom på marken medan jag låste upp osv och när jag ropade på honom att komma in så hörde jag bara hur han fortfarande skrek utanför dörren. När jag stack ut huvudet för att titta till honom så hade han ställt sig i ett hörn med huvudet inåt väggen och där stod han och var riktigt ARG.
Jag kunde givetvis inte låta bli att tycka att det hela var rätt gulligt men samtidigt tyckte jag lite synd om honom eftersom jag önskade att han kunde förstå att vi kan gå och gunga när vi vill, bara inte just nu. Han fortsatte sitt lilla utbrott även ett par minuter efter att vi kom hem men sedan när han fick nappen och såg katten på andra sidan rummet så blev han glad igen och sprang vidare för att jaga svansen.
Ett liknande scenario hände när jag städade köket på eftermiddagen. Han lekte med några DVDfodral och jag insåg att ena filmen ramlat ut så jag skulle bara stoppa tillbaka den i fodralet innan han skulle få fortsätta. Men han blev såklart jätteledsen när jag sa att jag skulle ta fodralet och stoppa i filmen igen så han slängde sig på golvet och började skrika. Det gick dock över ganska fort för jag antar att han kom på andra tankar när jag la ner filmerna på golvet igen.
Tänk vad mycket som händer i hans lilla huvud just nu. Det måste verkligen vara ansträngande och frustrerande att vilja så mycket men hela tiden ha någon annan som styr vad man får och inte får göra. Jag hoppas att han ska känna att vi älskar honom och att våra armar är öppna att omfamna honom när han än vill. Även om det här är ett steg i att bli mer medveten och självständig så är vi väl medvetna om att han fortfarande är väldigt liten och ibland bara vill vara den där lilla lilla bebisen.
Det märkte jag tydligt lite senare på eftermiddagen när han råkade snubbla till då han bar något. Han ramlade framåt men tog emot sig fint så det var inget som borde gjort ont. Men ändå kunde jag se på honom att han bara ville ha lite närhet och kärlek för han gnällde på sitt lilla missnöjda sätt :) Så jag satte mig ner och sträckte ut armarna och fjäskade lite extra för honom och jag kunde se i hans ögon hur han bara njöt. Sedan gav han mig några pussar och fortsatte vidare mot nya äventyr.
 |
| När gick vår lille pojke från det här... |
 |
| ... till det här? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar