Sjukdom

Så har bloggen ekat tomt ett tag igen. Men så får det vara när allt inte riktigt är som vanligt.

Måndags kan väl inte direkt beskrivas som en fantastisk dag för vår lilla familj. Lilleman vaknade med feber och jag ringde vårdcentralen direkt. Vi fick tid innan lunch och han var ändå lite go och glad innan vi träffade läkaren. Så fort han såg hennes sjukhuskläder blev han helt hysterisk. Vet egentligen inte riktigt varför för han har aldrig varit med om någon obehaglig sjukhusvistelse innan.

I alla fall så var det inte helt enkelt att undersöka honom eftersom han skrek och krängde så mycket. Men hon kunde i alla fall undersöka öron. hals och hjärta/lungor samt buken. Allt verkade normalt. Sedan fick vi gå till labb för att ta lite prover eftersom han haft feber så länge. Det visade på väldigt höga infektionsvärden så då blev vi hänvisade vidare till barnsjukhuset :(

Mattias fick åka hem från jobbet och tillsammans åkte vi in på eftermiddagen vid 14. Tack vare att vi fått med oss en remiss från vårdcentralen gick det ganska fort att få komma in på ett rum. Men åter igen så blev Mio helt hysterisk när sjuksköterskan skulle undersöka lite. Deras största misstanke var väl urinvägsinfektion och således skulle vi försöka ta ett kissprov. Utan att gå in på vidare detaljer kan jag väl bara säga att det är skitsvårt att få ett kissprov från ett 15månaders barn. Vi satt och stirrade med en kopp i handen i 5 timmar för att lyckas fånga strålen. Vi lyckades inte riktigt helt men fick tillräckligt med kiss för att kunna utesluta urinvägsinfektion i alla fall. SUCK!

Läkaren som kom och gick tyckte att det hela var rätt besynnerligt eftersom alla prover visade på att han mådde bra förutom infektionsvädret. Hon valde i alla fall att ta nya prover och kom sedan fram till (efter konsultation med annan läkare) att Mio antagligen bara har haft en otrolig otur och drabbats av flera virusinfektioner på rad utan att han egentligen hunnit återhämta sig emellan.

Hon sa att det här eländet borde avta vilken dag som helst och om det inte blivit bättre (eller rentav sämre) om 2-3 dagar så skulle vi komma tillbaka.

Vi åkte hem vid 20tiden på kvällen och vi var minst sagt utmattade alla tre. Det var ju skönt att höra att det inte var något allvarligt men samtidigt hade vi nästan önskat att det var något som gick att behandla så att han hade kunnat bli bättre snabbare.

Nåväl, vi sov alla gott den natten och Mio vaknade faktiskt nästan feberfri morgonen efter (och har varit feberfri sedan tisdag eftermiddag). MEN, ändå blir han inte bättre. Alltså, lite bättre har han ju såklart blivit eftersom han inte har feber. Han äter kanske lite bättre också så det är ju ett gott tecken (till middag idag åt han 4 portioner). Men ändå så märker jag hur påverkad han är. Han skiftar otroligt mycket i humöret och han är inte riktigt... glad. Han ler lite ibland och kan skratta till åt något han tycker är roligt, men det är ändå inte samma kille. Det oroar mig. Jag tycker att det bara känns fel i kroppen på något sätt. Han fortsätter att ibland panikskrika (utan att jag kan se någon anledning till det). För det mesta när det händer så tar han sig för huvudet samtidigt, precis som att han har ont. Oftast hjälper det inte heller att jag lyfter upp honom och ger honom nappen eller går runt och pratar utan han fortsätter skrika hysteriskt för att sedan helt plötsligt sluta.

Han är också extremt känslig. Om han ramlar på rumpan så brister han ut i fullt skrik, precis som att det gjorde vansinnigt ont och ibland ställer han sig bara i ett hörn någonstans och gråter. När jag kommer för att lyfta upp honom så skriker han bara och slänger sig bakåt. Ibland puttar han bort mig men samtidigt så blir han vansinnig om jag bara låter honom stå där.

Alltså, hela den här personlighetsförändringen är jättejobbig. Jag känner ju att det är något. Något som inte riktigt stämmer. Han är aldrig såhär annars. Jag tog upp det med båda läkarna jag träffade också. Sa att han inte är sig själv, att han verkar ha ont. Att han alltid tar sig för huvudet när han skriker. Men ingen verkade tycka att det var något konstigt. Det kändes lite som att de tyckte att det nog hade att göra med febern och snart skulle gå över.

Nu har han ju som sagt varit feberfri i 1½ dygn, så jag kanske helt enkelt bara måste ge det lite tid? Men samtidigt har han varit såhär i 2 veckor nu och han har aldrig varit såhär personlighetsförändrad tidigare bara för att han har varit sjuk. Jag hoppas ju verkligen att det faktiskt är som läkarna säger, att han bara har haft det väldigt tufft och behöver återhämta sig. Men mitt hjärta oroar sig ändå för att det är något annat som ingen har upptäckt än. Obehagligt och skrämmande.

Det har varit väldigt krävande veckor. Särskilt eftersom att han dessutom har sovit som en kratta. Mattias har haft mycket på jobbet så det har bara varit jag och Mio från tidiga morgnar till sena kvällar. Det i sin tur har gjort honom extra mammig så även när Mattias varit hemma har det mest varit jag som gäller. Just nu vill jag bara få tillbaka min lille älskling och att han ska må bra. Håller tummarna för en bättre dag imorgon.