15 veckor kvar

Idag gick jag in i vecka 25 och det betyder att det "bara" är 15 veckor kvar. Jag skriver inom citationstecken för jag tycker 15 veckor låter och känns som ganska lång tid. Där emot vet jag av erfarenhet att när man kommit över 30-veckorsstrecket så är det helt plötsligt nedräkning på hög nivå, så det dröjer ju inte allt för länge innan jag kommer uppleva att vi är på sluttampen.

De sista veckorna har gått fort och jag vet att de kommande nog kommer gå ännu fortare. Tiden går så fort när allt är bra. Nu är vi friska och då springer veckorna fram. Ofta är våra veckodagar fulla med planer så jag känner nästan att vi inte hinner med. Tiden går för fort. På helgerna tuffar ju tiden på i 120 så jag kan ju inte påstå att det går långsammare bara för att vi har mer timmar som familj att göra saker på. Puh! Nu med påsk och lite annan extra ledighet som ligger framför oss så kommer ju tiden gå ÄNNU fortare. För att inte tala om att våren verkligen är på ingång och ljuset är ju helt fantastiskt, så det är också en faktor som får tiden att rusa fram.

Ja, nu behöver jag ju inte mala på det mer om det ni fattar helt enkelt att vips så är det inte många veckor kvar av graviditeten och då kanske man har lite småångest för att man kommer på massa saker som man glömt fixa ;) Alltid är det något.

Men om jag ska vara helt uppriktig måste jag ändå säga att det känns ganska lagom att det är si sådär 15 veckor kvar. Jag skulle inte känna mig redo om jag visste att bebisen kunde komma när som helst NU. Och jag tror att det gör Mio gott att ha några månader till som ensambarn faktiskt, särskilt nu när han verkar vara inne i någon fas. Sedan vet jag ju att de sista veckorna kommer jag vara döless på magen, men det är väl alla på slutet. Krämpor och annat som inte är så roligt att leva med.

Jag kan ju även berätta, nu när vi talar om magen och allt, att jag för första gången idag lyckades ramla på min kära bula. Det var väldigt klantigt gjort av mig egentligen. Jag var ute och lekte med lite småbarn och vi körde någon form av jage och eftersom jag kände mig pigg i kroppen och vet att det bara är bra att röra på sig så länge magen inte protesterar så gjorde jag mitt yttersta för att lyckas fånga en tjej. Hon var så nääära mig så jag sträckte mig lite extra framåt samtidigt som jag sprang och tror ni då inte att jag bli för framtung och ramlar!? Jag lyckades nog ramla rätt okej ändå för jag vred mig lite mot sidan så att magen inte skulle behöva ta all smäll. Men jag kände mig rätt dum efteråt. Och mina fogar visade mig ganska snabbt att jag varit dum också. Så det blir nog ingen mer jage nu ;)

Jag har känt bebisen hela kvällen sedan jag ramlade så tack och lov verkar det som att allt är bra där inne också :)