Ingen bebis än

Jag ser att ni är inne och kikar flitigt om det kommit någon bebis än, men tyvärr. BF+5 idag och det är lika dött här som vanligt. Inga som helst tecken fortfarande. Slemproppen verkar sitta stenhårt och inte en endaste liten värk bjuds det på. Vänta vänta vänta.

Min kropp skriker att det får vara nog men det hjälper tydligen inte. Jag är som en enda stor tickande bomb. Arg och irriterad jämt och ont överallt. Jag står nästan inte ut längre, men åter igen, jag har inget val.

Min barnmorska ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag hade fått en tid för bedömningssamtal den 29 juli. Jag trodde nästan att jag skulle bryta ihop. Det betyder att även om jag skulle få det beviljat blir det ju inte igångsättning förrän  den 30 eller 31 om jag har otur och sedan vet man ju aldrig hur lång tid det tar, så det kan gott hända att jag behöver gå över till augusti i alla fall. Jag orkar inte ens tänka på det för jag mår bara dåligt och blir ledsen.

Idag var det exakt 38 veckor sedan jag plussade, vilket innebär att det var ca 40 veckor sedan som jag hade ägglossning. Men man räknar ju graviditetens start från senaste mensen vilket är ungefär 2 veckor innan ägglossningen. Jag har alltid haft regelbunden mens på ganska exakt 28 dagar så för mig stämmer det nog väldigt bra. Det betyder att jag egentligen är 42 fulla veckor idag, precis som första ultraljudet sa. Det känns i hela kroppen också, jag vet att jag är längre gången egentligen än BF+5. Men istället för att bli igångsatt imorgon som jag skulle ha blivit om datumet kvarstått så får jag nu vänta minst en vecka till på bebisen och om jag inte ens får det beviljat så dröjer det ÄNNU längre. Helt sjukt. Jag har nästan ångest i hela kroppen för att något ska hända med bebisen. Den är klar nu, nästan överbakad. Mios moderkaka mådde inte bra när han kom ut i v 42+1. Men jag har nämnt det här flera gånger och ingen lyssnar, så jag kan inget göra mer än att vänta och hoppas på det bästa.

Jag har ingen som helst förhoppning om att det ska komma igång av sig självt längre. Jag tror inte att min kropp klarar av det helt enkelt. Mattias mamma var likadan. 6 barn och hon fick bli igångsatt med allihop. Jag får ännu mer ångest när jag tänker på det.