Deppig dag

Hade hoppats på att föda barn idag, att besöket hos bm skulle sätta igång det hela efter en lyckad hinnsvepning. Ack så fel jag hade. Det slutade med att jag gick där ifrån med tårarna brännande bakom ögonen.

Jag har så ont överallt, jag kan knappt röra mig. Hela dagen har jag gått på kryckor och jag känner mig så värdelös som inte kan hjälpa till med någonting. Jag orkar inte leka med min son, stå upp och laga mat eller gå ut. Jag sitter i soffan en stund och stirrar tills jag behöver röra lite på mig för allt värker. Ofta blir det en tur till toaletten och sedan tillbaka igen. Försöker vila lite i sängen också på dagen men det går inte längre, det gör för ont. Ska jag klara av natten någorlunda kan jag inte ha legat ner under dagen.

I alla fall. När det var dags för hinnsvepningen hos barnmorskan grävde hon runt en stund, bad om ursäkt för att hon bökade med mig och konstaterade sedan att "Tyvärr, jag kommer inte åt". Min livmodertapp är jättelångt bak och omogen. Hon sa att det var svårt att känna eftersom den är så långt bak men det är MINST 2-3 cm kvar och hon lyckades inte ens komma åt för att känna om jag var öppen något eller inte. Hon såg ledsamt på mig eftersom hon vet hur ont jag har och försäkrade mig om att hon skulle försöka ligga på förlossningen lite så att de skulle höra av sig om eventuell tidigare igångsättning.

Jag visste ju att de här kunde hända, att kroppen inte var redo, men ändå så tänkte jag nog att jag den här gången skulle vara mer redo och att kroppen skulle fatta galoppen. När vi var på väg mot bilen kom nästan tårarna för jag kände bara... NÄ, jag orkar inte mer. Att det ska ske någon förlossning de närmsta dagarna är ju inte direkt troligt och det känns SÅ deppigt att liksom veta att ingenting kommer hända imorgon heller. Jag har redan lidit nog känner jag. Nu får det vara bra. Jag orkar inte gå en dag till egentligen.

Det känns så vansinnigt orättvist att först behöva ha en kass och jobbig graviditet OCH dessutom behöva gå över tiden på det. Jag kan inte låta bli att vara riktigt bitter för att vissa har det så bra. Just nu klarar jag inte av att höra om folk som har kanongraviditeter och deras förlossningar startar spontant i v 38. Det känns också som att vissa sätts igång bara för att de vill i typ v 37, inga medicinska anledningar osv. Det känns faktiskt inte riktigt okej att vissa får beviljat det "bara för att" medan man själv går med plågor i typ 5 extra veckor utan att få hjälp.

Ja fy. Dagarna är bara riktigt långa och jobbiga nu. Jag njuter inte ett dugg av att Mattias har semester (är dock tacksam för hjälpen och avlastningen han ger). Vill bara att hela juli ska vara över så att bebisen kan vara här, så känner jag nu. Inte ens lite glad av fint väder kan man få vara heller. Den här sommaren har ju slagit rekord i världens sämsta väder. Vi sitter mest inne och försöker fördriva tiden.

Pust och stön. Gnälligt värre, men jag får vara ledsen, arg och besviken nu.
Jag tror på allvar att det är något fel på min kropp. Jag tror att jag är en av de där kvinnorna där förlossningen helt enkelt aldrig startar om man inte blir igångsatt. Vissa kvinnor har ju brist på något hormon eller vad det nu är som gör att kroppen aldrig kommer igång. Hade jag inte levt i denna moderna tid hade antagligen både jag och barnen strykt med.

Usch, dumma dumma kropp.