Som ni vet så var jag ju inne på att lägga ner bloggen ganska snart efter Lillys födelse. Jag startade upp som en gravidblogg och det var liksom det jag ville ha också.
Jag har nu, under ett par veckor, försökt att skriva om lite allt möjligt men tyvärr så är det ingenting för mig. Jag skriver bara lösa funderingar om allt och ingenting, för det mesta är det dessutom ganska irrelevanta saker och en sådan sorts blogg var aldrig mitt syfte.
Det är nu därför med lite sorg i hjärtat som jag säger hejdå till den här bloggen och till er läsare. För stunden kommer bloggen finnas kvar men jag tror att jag så smått ska börja skriva ut graviditeten med Lilly så jag har den hemma på papper och sedan stänger jag nog även ner den här adressen.
Jag vill verkligen tacka så jättemycket för alla era fina och uppmuntrande kommentarer som jag fått genom hela hösten/vintern. Jag uppskattar er verkligen och önskar er allt det bästa i livet. ♥
UPPDATERING
Jag är en riktig velmaja, jag vet, förlåt! Men igår direkt efter att jag skrivit det här inlägget så kom den där magkänslan att jag inte riktigt ville släppa taget trots allt. Under natten gick det många funderingar och efter att ha läst några fina kommentarer blev det inte direkt enklare. För att tala klarspråk så smågrät jag lite i morse för att jag gjort fel.
Jag hade väl tänkt att jag skulle släppa bloggen helt och vid en eventuell graviditet senare kanske skapa en ny blogg så att jag liksom fick en ny resa från start men av två anledningar kändes det inte rätt.
1. Ju mer jag tänker på det desto mer fel känns det att liksom glömma allt som varit. För all den oro det kommer ge i framtiden vill jag inte dölja. Och att börja berätta hela min historia på nytt i en ny blogg känns inte heller rätt. På något vis vill jag dokumentera mina graviditeter och jag känner nog att jag ändå vill att de håller ihop, på samma ställe.
2. Om det finns någon där ute som kanske tvingas gå igenom det jag nyss gjort så vill jag att de ska kunna söka och bli hänvisade hit och kanske finna lite tröst och vägledning. För jag skrivit inte bara för mig, utan för er läsare också.
Det känns lite som att "Små mirakel" är min lilla fristad där jag får skriva precis vad jag vill och det skulle kännas sorgligt att behöva lämna. Med det sagt antar jag att jag bara tar en liten paus och återkommer igen när jag kan ta upp bloggen i det syfte den skapades för... en gravidblogg alltså.
onsdag 20 februari 2013
Lugn dag idag
Vaknade i morse med halsont och täppt näsa. Jaha, tänkte jag. Det var ju ändå bara en tidsfråga innan jag skulle få alla bacillerna som cirkulerar flitigt på jobbet.
Tänkte att det skulle bli lite bättre efter lite mat och dryck men istället visade termometern att jag har feber. Typiskt. Så istället för att träffa min bästa vän och ta en lång härlig promenad i solen får jag istället ligga i soffan och kurera.
Dessutom var jag tvungen att avboka massagen som jag skulle gå på imorgon. Så mycket för de här lediga dagarna jag skulle få innan helgjobbet. Nåväl, ibland kan det faktiskt vara lite skönt också att bara få vara!
Tänkte att det skulle bli lite bättre efter lite mat och dryck men istället visade termometern att jag har feber. Typiskt. Så istället för att träffa min bästa vän och ta en lång härlig promenad i solen får jag istället ligga i soffan och kurera.
Dessutom var jag tvungen att avboka massagen som jag skulle gå på imorgon. Så mycket för de här lediga dagarna jag skulle få innan helgjobbet. Nåväl, ibland kan det faktiskt vara lite skönt också att bara få vara!
tisdag 19 februari 2013
Vardagstänk
Mattias sa nyss: "Tänk om vi hade haft en liten bebis nu som låg i sin lilla säng i vårt sovrum. Vad underbart och mysigt. Tänk vad vi hade kunnat mysa".
Lite sorg i hjärtat för att det inte är vår vardag.
Nu tackar vi för oss denna kväll och säger godnatt.
 |
| Men T vet hur man gosar han med |
Lite sorg i hjärtat för att det inte är vår vardag.
Nu tackar vi för oss denna kväll och säger godnatt.
måndag 18 februari 2013
Under jord
Idag kom det där brevet som man lite väntat på men nästan samtidigt glömt bort.
Nu ligger vår Lilly begravd i minneslunden nära där vi bor. I brevet stod det att hon blev begravd den 6 februari, alltså gick det ändå ganska snabbt. Kanske beror det på att vi valde separat omhändertagande med egen kista osv. Annars kan det tydligen ta upp till 6 månader.
Som alltid får man en liten kall kår genom kroppen när man öppnar kuverten som handlar om Lilly. Man är aldrig beredd. Förra gången var det kistan från Fonus och nu minneslunden från Svenska kyrkan. Tänker aldrig att det ska vara något sådant när jag öppnar posten. Det är lite jobbigt för man vill nästan ha en liten förvarning så man kan sätta sig ner, ta ett djupt andetag och öppna i lugn och ro.
Men nu kommer det nog inga fler brev angående vår lilla tjej. Nu borde allt vara över, rent formellt alltså. Tankarna och sorgen går väl aldrig över helt.
Nu ligger vår Lilly begravd i minneslunden nära där vi bor. I brevet stod det att hon blev begravd den 6 februari, alltså gick det ändå ganska snabbt. Kanske beror det på att vi valde separat omhändertagande med egen kista osv. Annars kan det tydligen ta upp till 6 månader.
Som alltid får man en liten kall kår genom kroppen när man öppnar kuverten som handlar om Lilly. Man är aldrig beredd. Förra gången var det kistan från Fonus och nu minneslunden från Svenska kyrkan. Tänker aldrig att det ska vara något sådant när jag öppnar posten. Det är lite jobbigt för man vill nästan ha en liten förvarning så man kan sätta sig ner, ta ett djupt andetag och öppna i lugn och ro.
Men nu kommer det nog inga fler brev angående vår lilla tjej. Nu borde allt vara över, rent formellt alltså. Tankarna och sorgen går väl aldrig över helt.
söndag 17 februari 2013
Saknar så mycket
Den här veckan har verkligen varit tuff. Jag har försökt att hålla ihop, vara stark och se framåt men har brustit många gånger.
Har tänkt tillbaka på den där dagen när jag var gravid i v 12 med Lilly, när vår värld rasade samman då läkaren berättade att något var fel på vår lilla bebis. Det är precis sådana saker som man fruktar men ändå inte tänker så mycket på innan för "det händer aldrig mig".
Jag ska vara helt ärlig och säga att det for många tankar genom mitt huvud under ca en veckas tid där, när allt var så nytt och ovisst. Vissa dagar grät jag bara helt tröstlöst och ville bara att allt skulle vara en mardröm. Jag önskade att allt, för att vara mer exakt... barnet, skulle försvinna. Men dagarna gick och tillslut kom vi fram till att det inte spelade någon roll vad det var för fel på vår bebis. För hur skulle vi inte kunna älska vårt eget barn? Jag får väldigt svårt att formulera mig när jag pratar om just det här. För jag kan helt enkelt inte beskriva den känslan man som blivande mamma känner för det lilla barnet som finns inom en. Att dessutom veta att barnet kommer födas med speciella behov gör att man ÄNNU mer känner sig skyldig att skydda och ta hand om. För oss blev det ganska snabbt självklart, hur jobbigt det än var, att barnet skulle stanna och att vi helt enkelt skulle få ett efterlängtat, underbart och speciellt barn.
Alla som någonsin väntat barn kan kanske föreställa sig lite hur fruktansvärt det skulle kännas att veta att ens barn var sjuk och att det vecka efter vecka bara blev värre och värre. Det var vår verklighet under hela hösten. Och jag skulle verkligen ljuga om jag skulle säga att jag var lugn och sammanbiten under den tiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen för det kändes precis som att min lilla bebis tynade bort mer och mer och jag kunde inte göra någonting. Det kändes lite som att hon dog i min famn (ja, det var ju min mage egentligen) fast att jag inte ens fick hålla om henne.
Jag har känt mig sjuk av oro när de små sparkarna inte varit väldigt regelbundna eftersom läkarna ofta sa till mig att hjärtat när som helst kunde sluta slå. Men vi, och framför allt Lilly, kämpade på så länge.
Jag kommer aldrig glömma dagen den 20 december 2012. Det var dagen då läkarna sa till oss att det inte fanns något hopp alls. Vi skulle aldrig få behålla vår lilla tjej på jorden. Vi kunde välja att säga adjö nu, eller lite senare. Mitt i all chock och sorg valde vi att inte dra ut på plågan. Ett beslut som jag idag bittert ångrar och många gånger har klandrat mig själv för. Tanken som alltid finns där och alltid kommer finnas... Tänk om. Tänk om hon fortfarande hade varit i min mage och kämpat? Tänk om ett mirakel ändå skett och hon kommit till oss och fått leva sitt liv här som VÅRT barn.
Istället är det enda jag har kvar mitt minne av graviditeten, henne och lite bilder. Jag gråter varje gång jag tittar på bilderna. Hennes vackra lilla ansikte med min lilla näsa och Mattias haka. Hon såg så otroligt fridfull ut när vi fick hålla henne. Det såg nästan ut som att hon log.
Just nu går jag igenom en fas där jag liksom inte direkt kan acceptera att hon faktiskt ÄR borta. Jag vet ju att det är så, men jag vill ändå inte inse det, för jag vill ju INTE att det ska vara så. Jag kan inte låta bli att lite plåga mig själv genom att titta på små söta barnkläder, möbler, barnartiklar och allt det där.
Nu är det mindre än 3 månader tills hon skulle ha fötts. Antagligen hade hon kommit redan om 1-2 månader eftersom att Turnertjejer i princip alltid föds bra mycket tidigare. EN till TVÅ månader. Är det inte helt galet?
Men nu är det helt totalt tvärtom. Istället är jag väl så långt ifrån en liten bebis som man kan bli. Allt det här som är och har varit är verkligen otroligt smärtsamt för mig. Någonting man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv. Men ibland vill jag skriva om just detta, för att påminna mig själv om min sorg och för att faktiskt aldrig glömma. Jag vill aldrig glömma Lilly och den smärta som jag ändå känt i samband med hennes "liv" och död. Det är när man känner riktig sorg, smärta och saknad som man vet att det var en upplevelse värd att gå igenom.
Har tänkt tillbaka på den där dagen när jag var gravid i v 12 med Lilly, när vår värld rasade samman då läkaren berättade att något var fel på vår lilla bebis. Det är precis sådana saker som man fruktar men ändå inte tänker så mycket på innan för "det händer aldrig mig".
Jag ska vara helt ärlig och säga att det for många tankar genom mitt huvud under ca en veckas tid där, när allt var så nytt och ovisst. Vissa dagar grät jag bara helt tröstlöst och ville bara att allt skulle vara en mardröm. Jag önskade att allt, för att vara mer exakt... barnet, skulle försvinna. Men dagarna gick och tillslut kom vi fram till att det inte spelade någon roll vad det var för fel på vår bebis. För hur skulle vi inte kunna älska vårt eget barn? Jag får väldigt svårt att formulera mig när jag pratar om just det här. För jag kan helt enkelt inte beskriva den känslan man som blivande mamma känner för det lilla barnet som finns inom en. Att dessutom veta att barnet kommer födas med speciella behov gör att man ÄNNU mer känner sig skyldig att skydda och ta hand om. För oss blev det ganska snabbt självklart, hur jobbigt det än var, att barnet skulle stanna och att vi helt enkelt skulle få ett efterlängtat, underbart och speciellt barn.
Alla som någonsin väntat barn kan kanske föreställa sig lite hur fruktansvärt det skulle kännas att veta att ens barn var sjuk och att det vecka efter vecka bara blev värre och värre. Det var vår verklighet under hela hösten. Och jag skulle verkligen ljuga om jag skulle säga att jag var lugn och sammanbiten under den tiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen för det kändes precis som att min lilla bebis tynade bort mer och mer och jag kunde inte göra någonting. Det kändes lite som att hon dog i min famn (ja, det var ju min mage egentligen) fast att jag inte ens fick hålla om henne.
Jag har känt mig sjuk av oro när de små sparkarna inte varit väldigt regelbundna eftersom läkarna ofta sa till mig att hjärtat när som helst kunde sluta slå. Men vi, och framför allt Lilly, kämpade på så länge.
Jag kommer aldrig glömma dagen den 20 december 2012. Det var dagen då läkarna sa till oss att det inte fanns något hopp alls. Vi skulle aldrig få behålla vår lilla tjej på jorden. Vi kunde välja att säga adjö nu, eller lite senare. Mitt i all chock och sorg valde vi att inte dra ut på plågan. Ett beslut som jag idag bittert ångrar och många gånger har klandrat mig själv för. Tanken som alltid finns där och alltid kommer finnas... Tänk om. Tänk om hon fortfarande hade varit i min mage och kämpat? Tänk om ett mirakel ändå skett och hon kommit till oss och fått leva sitt liv här som VÅRT barn.
Istället är det enda jag har kvar mitt minne av graviditeten, henne och lite bilder. Jag gråter varje gång jag tittar på bilderna. Hennes vackra lilla ansikte med min lilla näsa och Mattias haka. Hon såg så otroligt fridfull ut när vi fick hålla henne. Det såg nästan ut som att hon log.
Just nu går jag igenom en fas där jag liksom inte direkt kan acceptera att hon faktiskt ÄR borta. Jag vet ju att det är så, men jag vill ändå inte inse det, för jag vill ju INTE att det ska vara så. Jag kan inte låta bli att lite plåga mig själv genom att titta på små söta barnkläder, möbler, barnartiklar och allt det där.
Nu är det mindre än 3 månader tills hon skulle ha fötts. Antagligen hade hon kommit redan om 1-2 månader eftersom att Turnertjejer i princip alltid föds bra mycket tidigare. EN till TVÅ månader. Är det inte helt galet?
Men nu är det helt totalt tvärtom. Istället är jag väl så långt ifrån en liten bebis som man kan bli. Allt det här som är och har varit är verkligen otroligt smärtsamt för mig. Någonting man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv. Men ibland vill jag skriva om just detta, för att påminna mig själv om min sorg och för att faktiskt aldrig glömma. Jag vill aldrig glömma Lilly och den smärta som jag ändå känt i samband med hennes "liv" och död. Det är när man känner riktig sorg, smärta och saknad som man vet att det var en upplevelse värd att gå igenom.
 |
| Hålla pappas varma hand |
lördag 16 februari 2013
Livet med katt
Ett pang hördes och glad i hågen kommer Tiger skuttandes och jag ser hur nöjd han ser ut.Adjö Basilikan...
torsdag 14 februari 2013
Alla hjärtans dag
 |
| Mitt livs stora kärlek |
Nu har vi inte direkt brukat fira alla hjärtans dag för vi har väl båda tyckt
att det är ännu en dag för affärerna att tjäna pengar ungefär. Men jag måste säga att jag ångrat mig lite den senaste tiden. Ibland kan det faktiskt vara bra med sådana här dagar, dagar som ger en ett tillfälle att fira lite extra. Att fira kärleken (till partner, barn, föräldrar, syskon eller vänner) är ju inte heller en så dum idé egentligen. För det ÄR ju verkligen värt att skåla för alla fina runt omkring sig.
Inget storslaget kommer dock ske idag då jag och Mattias kommer befinna oss på olika håll hela dagen. Men denna lilla goodiebag som jag gjort ska jag ändå få med lite smått och gott i.
På denna dag...
... bjuder jag på en video som min bästa väns svåger har gjort. En fin påminnelse som passar bra på denna dag.
måndag 11 februari 2013
Ny vecka
Äntligen är det ny vecka och jag ska äääntligen få vara ledig imorgon. Som jag längtat. Är verkligen helt fullkomligt slut, utpumpad, från den här senaste veckan. Jag känner det så otroligt väl i kroppen att jag knappt orkar att arbeta heltid längre. Jag är lite på bristningsgränsen hela tiden. Det är verkligen tufft med tidiga morgnar (för mig som absolut inte är en morgonmänniska) och att dessutom behöva göra sig i ordning för att åka och jobba en hel dag gör ju inte tröttheten bättre/lättare.
Men tack och lov kanske jag inte behöver kämpa på såhär allt för länge till. Vi har lite nya planer och mål för framtiden. Man får liksom ha sina små etapper att se fram emot på vägen. Min första etapp är en liten helgweekend vi planerar att göra i april/maj, sedan ska jag vara först ut på jobbet med semester tidigt i juni. SOM jag längtar. Behöver verkligen vara lite ledig och vila upp mig. Mitt liv har bara rusat på som ett skenenande lokomotiv den senaste tiden. Men snart så...
Men tack och lov kanske jag inte behöver kämpa på såhär allt för länge till. Vi har lite nya planer och mål för framtiden. Man får liksom ha sina små etapper att se fram emot på vägen. Min första etapp är en liten helgweekend vi planerar att göra i april/maj, sedan ska jag vara först ut på jobbet med semester tidigt i juni. SOM jag längtar. Behöver verkligen vara lite ledig och vila upp mig. Mitt liv har bara rusat på som ett skenenande lokomotiv den senaste tiden. Men snart så...
söndag 10 februari 2013
Recept på "lyxfrukosten"
Fick en fråga angående receptet på bröden som jag gjorde här om dagen. Givetvis ska ni alla få ta del av av det. Det är ett enkelt och gott bröd som går utmärkt att frysa ner om så önskas. Det mesta av innehållet går att byta ut mot valfria ingredienser (frön, nötter etc.)
Ingredienser
50 g jäst
5 dl ljummet vatten
2-3 tsk salt
½ dl honung eller sirap
½ dl rapsolja
1 dl grahamsmjöl
1 dl vetegroddar
1 dl havrekli
½ dl hela linfrön
1 dl rostade solroskärnor
8-9 dl vetemjöl
Garnering
1 ägg
1 dl rostade solroskärnor
½ dl hela linfrön
Gör så här
1. Smula ner jästen i en bunke. Häll ner vattnet och rör tills jästen löst sig.
2. Tillsätt salt, honung, olja och de torra ingredienserna. Spara lite vetemjöl till utbakningen. Arbeta till en smidig deg. Lägg över en bakduk och låt degen jäsa i 30-40 min.
3. Häll upp degen på mjölat bakbord och knåda en stund. Kavla ut till en rektangel, ca 35x40 cm. Dela degen på längden i två lika stora delar. Skär varje del i trekanter.
4. Lägg trekanterna på bakpappersklädd plåt och låt jäsa i 30 min.
5. Sätt på ugnen på 225°.
6. Pensla trekanterna med uppvispat ägg och strö över solros och linfrö. Grädda mitt i ugnen ca 8 min tills bröden fått färg.
Detta recept räcker till ca 20 bröd.
Smaklig frukost
Ingredienser
50 g jäst
5 dl ljummet vatten2-3 tsk salt
½ dl honung eller sirap
½ dl rapsolja
1 dl grahamsmjöl
1 dl vetegroddar
1 dl havrekli
½ dl hela linfrön
1 dl rostade solroskärnor
8-9 dl vetemjöl
Garnering
1 ägg
1 dl rostade solroskärnor
½ dl hela linfrön
Gör så här
1. Smula ner jästen i en bunke. Häll ner vattnet och rör tills jästen löst sig.
2. Tillsätt salt, honung, olja och de torra ingredienserna. Spara lite vetemjöl till utbakningen. Arbeta till en smidig deg. Lägg över en bakduk och låt degen jäsa i 30-40 min.
3. Häll upp degen på mjölat bakbord och knåda en stund. Kavla ut till en rektangel, ca 35x40 cm. Dela degen på längden i två lika stora delar. Skär varje del i trekanter.
4. Lägg trekanterna på bakpappersklädd plåt och låt jäsa i 30 min.
5. Sätt på ugnen på 225°.
6. Pensla trekanterna med uppvispat ägg och strö över solros och linfrö. Grädda mitt i ugnen ca 8 min tills bröden fått färg.
Detta recept räcker till ca 20 bröd.
Smaklig frukost
Vill vara sjuk?
Igår på jobbet var det en som kräktes. Direkt gick tankarna om det är magsjuka på gång. Alla blev helt nojiga och pratade om hur fruktansvärt det skulle vara att själv insjukna i magsjuka. Jag var nog den enda som lite smyghoppades att jag skulle bli smittad av en släng magsjuka så jag kunde få vara hemma ett par dagar och vila upp mig.
Jag känner mig verkligen helt slut. Det har varit en riktigt lång vecka eftersom jag jobbat 6 dagar och dessutom riktigt långa pass också. Har sedan givetvis inte kunnat sova alls bra på nätterna och dessutom oturligt nog vaknat riktigt tidigt de få dagarna som jag ändå hade lite sovmorgon.
Inte är det över riktigt än heller. Jobbar i morgon också och sedan har jag EN liten dag ledigt innan jag går på igen. Phu säger jag bara. Att få ligga kvar i min varma säng, läsa en bok eller bara ta en promenad i kylan och snön längtar jag efter nu.
Det är ju egentligen lite tokigt att man jobbar så mycket så att man nästan vill bli sjuk för att man känner att man behöver vila. Dessvärre (eller ja, egentligen är det väl bra) så verkar det inte vara någon magsjuka här så jag får allt fortsätta kämpa på.
Jag känner mig verkligen helt slut. Det har varit en riktigt lång vecka eftersom jag jobbat 6 dagar och dessutom riktigt långa pass också. Har sedan givetvis inte kunnat sova alls bra på nätterna och dessutom oturligt nog vaknat riktigt tidigt de få dagarna som jag ändå hade lite sovmorgon.
Inte är det över riktigt än heller. Jobbar i morgon också och sedan har jag EN liten dag ledigt innan jag går på igen. Phu säger jag bara. Att få ligga kvar i min varma säng, läsa en bok eller bara ta en promenad i kylan och snön längtar jag efter nu.
Det är ju egentligen lite tokigt att man jobbar så mycket så att man nästan vill bli sjuk för att man känner att man behöver vila. Dessvärre (eller ja, egentligen är det väl bra) så verkar det inte vara någon magsjuka här så jag får allt fortsätta kämpa på.
lördag 9 februari 2013
Vinterkärlek
Längtan
Igår var vi ju hemma hos Mattias bror med familj. De är en sådan där riktigt lugn, skön och mysig familj. De har tre fina barn och jag kan knappt förstå att de redan har tre stycken och att den äldsta börjar i nollan (eller förskola/sexårsverksamhet som det hette när jag var liten) till hösten.
Tiden har gått så otroligt fort de här åren. Jag och mamman i familjen satt och pratade om hur tiden varit och vi kom fram till att:
1. Tiden har gått väldigt fort.
2. Hon kommer definitivt sakna bebistiden och småbarnsåren.
3. Hon älskar att hon har kunnat vara hemma under 6 års tid tillsammans med barnen och ser inte fram emot att börja jobba.
4. Hon känner sig så nöjd med tre barn och det blir inga fler.
Ungefär i samma veva som vi var färdiga med den diskussionen somnade äldsta barnet i mammans famn och det såg hur fridfullt och mysigt ut som helst. Man kunde verkligen se den där starka kärleken mellan mor och barn och jag kunde inte annat än att bli en smula avundsjuk på det de har och inte jag.
För hur mycket man än längtar, önskar och hoppas så finns det ju inga garantier.
Alla säger till mig att jag har tid, jag är ju så ung. Men inte ens min ålder ger mig några garantier att jag en dag får vara den som sitter i soffan och vaggar mitt lilla barn till sömns. Nu tror och hoppas jag ju givetvis att jag en dag kommer få den möjligheten, men den dagen kan dröja ett tag. Dessvärre blir ju inte längtan mindre. Ni ska veta att jag längtar så mycket. Jag längtar så mycket att det vissa dagar gör riktigt ont att inte veta att det snart är på gång.
Tiden har gått så otroligt fort de här åren. Jag och mamman i familjen satt och pratade om hur tiden varit och vi kom fram till att:
1. Tiden har gått väldigt fort.
2. Hon kommer definitivt sakna bebistiden och småbarnsåren.
3. Hon älskar att hon har kunnat vara hemma under 6 års tid tillsammans med barnen och ser inte fram emot att börja jobba.
4. Hon känner sig så nöjd med tre barn och det blir inga fler.
Ungefär i samma veva som vi var färdiga med den diskussionen somnade äldsta barnet i mammans famn och det såg hur fridfullt och mysigt ut som helst. Man kunde verkligen se den där starka kärleken mellan mor och barn och jag kunde inte annat än att bli en smula avundsjuk på det de har och inte jag.
För hur mycket man än längtar, önskar och hoppas så finns det ju inga garantier.
Alla säger till mig att jag har tid, jag är ju så ung. Men inte ens min ålder ger mig några garantier att jag en dag får vara den som sitter i soffan och vaggar mitt lilla barn till sömns. Nu tror och hoppas jag ju givetvis att jag en dag kommer få den möjligheten, men den dagen kan dröja ett tag. Dessvärre blir ju inte längtan mindre. Ni ska veta att jag längtar så mycket. Jag längtar så mycket att det vissa dagar gör riktigt ont att inte veta att det snart är på gång.
fredag 8 februari 2013
Fixardag
 |
| Gammal senapsburk som fått nytt liv |
Lyxfrukost
Vaknade ganska tidigt i morse och tänkte utnyttja min lediga dag den här veckan väl. Nybakat bröd till frukost är en riktig lyx och gott var det :)
Näthat
Är det inte fruktansvärt, det som man nu hör överallt och läser i de flesta tidningar, det här växande näthatet och fullkomligt kan förgöra människor? Jag tycker åtminstone det. Jag tycker inte det är klokt att kända och okända människor ens kan med att riktigt förstöra människors glädje, lycka och självbild. Givetvis har vi ibland olika åsikter och jag tycker det är helt okej i många lägen att vara ärlig och inte hålla med utan säga emot. Men personangrepp, hemska uttalanden och falska anklagelser är absolut inte okej.
Tänk att lägga ut en bild på sig själv. En kanske helt vanlig bild där man poserar med en blombukett i handen som man tänkt ge till en vän. Och så kommer kommentarer som "Vad tjock du är", "Du ser ju inte klok ut, ful som stryk", "Dina tänder var det värsta jag sett i hela mitt liv" etc.
Är det inte helt sjukt?
För det första så ser man faktiskt ut som man gör. Man har varken rätt eller möjlighet att välja vilka gener man får och även om man då kanske lyckats bli berikad med "fina" sådana så är det fortfarande ingen garanti att man själv blir "perfekt".
För det andra, VEM BRYR SIG OM UTSEENDE? Alltså, tolka mig rätt nu. Givetvis ska man bry sig om hur man ser ut och uppträder, det vill säga man ska vara trevlig, ärlig och respektfull likaså ska man ha hand om sig själv, sköta sin personliga hygien och gå i hela kläder. Men i mina ögon är det ungefär där gränsen går vad gäller ytligheten. Vilken storlek man sedan råkar ha på sin näsa, vilket midjemått man har eller vilken färg och form ens tänder har är för mig ointressant. Med det sagt väljer man ju knappast sina vänner eller partner efter utseende.
Jag kom över ett forum där det skrivits fruktansvärda personangrepp riktat mot hela familjer som just nu är TVprofiler. Jag blev verkligen chockad när jag insåg att det var vuxna människor, själv med barn och familjer, som satt och skrev saker jag inte ens vill nämna. Jag blev så ledsen när jag läste det att jag genast stängde av sajten.
Skäms på er, om någon nu mot förmodan skulle läsa min blogg. Om inte ens vuxna människor kan bete sig som vuxna, vad förväntar vi oss då av våra barn/ungdomar? Inte mycket antar jag?
Tack och lov håller väl de flesta med mig om att näthat är både fruktansvärt och sjukt. Men allt eftersom internet expanderar kommer troligtvis även dessa hot/hat göra det också. Nu har jag aldrig själv blivit utsatt men det får mig verkligen att tänka till på om man egentligen vill ha en blogg med bilder på sig själv och sin familj?
Tänk att lägga ut en bild på sig själv. En kanske helt vanlig bild där man poserar med en blombukett i handen som man tänkt ge till en vän. Och så kommer kommentarer som "Vad tjock du är", "Du ser ju inte klok ut, ful som stryk", "Dina tänder var det värsta jag sett i hela mitt liv" etc.
Är det inte helt sjukt?
För det första så ser man faktiskt ut som man gör. Man har varken rätt eller möjlighet att välja vilka gener man får och även om man då kanske lyckats bli berikad med "fina" sådana så är det fortfarande ingen garanti att man själv blir "perfekt".
För det andra, VEM BRYR SIG OM UTSEENDE? Alltså, tolka mig rätt nu. Givetvis ska man bry sig om hur man ser ut och uppträder, det vill säga man ska vara trevlig, ärlig och respektfull likaså ska man ha hand om sig själv, sköta sin personliga hygien och gå i hela kläder. Men i mina ögon är det ungefär där gränsen går vad gäller ytligheten. Vilken storlek man sedan råkar ha på sin näsa, vilket midjemått man har eller vilken färg och form ens tänder har är för mig ointressant. Med det sagt väljer man ju knappast sina vänner eller partner efter utseende.
Jag kom över ett forum där det skrivits fruktansvärda personangrepp riktat mot hela familjer som just nu är TVprofiler. Jag blev verkligen chockad när jag insåg att det var vuxna människor, själv med barn och familjer, som satt och skrev saker jag inte ens vill nämna. Jag blev så ledsen när jag läste det att jag genast stängde av sajten.
Skäms på er, om någon nu mot förmodan skulle läsa min blogg. Om inte ens vuxna människor kan bete sig som vuxna, vad förväntar vi oss då av våra barn/ungdomar? Inte mycket antar jag?
Tack och lov håller väl de flesta med mig om att näthat är både fruktansvärt och sjukt. Men allt eftersom internet expanderar kommer troligtvis även dessa hot/hat göra det också. Nu har jag aldrig själv blivit utsatt men det får mig verkligen att tänka till på om man egentligen vill ha en blogg med bilder på sig själv och sin familj?
torsdag 7 februari 2013
Bra dag
Jag hade, för första gången i mitt liv, utvecklingssamtal på jobbet idag. Det blev ett jättebra samtal där jag kände att chefen lärde känna mig lite bättre och jag henne. Hon verkade vara jättenöjd med min insats, vilket såklart gjorde mig jätteglad och jag fick många fina komplimanger.
Jag kunde vara helt ärlig med hur jag känner både privat och på jobbet och nu vet hon mina framtidsplaner och att jag antagligen inte blir kvar på jobbet så värst länge till, vilket hon både förstod och stöttade. Det kändes SÅ skönt.
Så nu känns det verkligen som att en stor sten har lättat från mitt hjärta och jag har verkligen fria händer att gå vidare med mitt liv precis hur jag än vill. Visst är det underbart när man får ur sig saker man tänkt på länge och varit orolig för att prata om?
Jag kunde vara helt ärlig med hur jag känner både privat och på jobbet och nu vet hon mina framtidsplaner och att jag antagligen inte blir kvar på jobbet så värst länge till, vilket hon både förstod och stöttade. Det kändes SÅ skönt.
Så nu känns det verkligen som att en stor sten har lättat från mitt hjärta och jag har verkligen fria händer att gå vidare med mitt liv precis hur jag än vill. Visst är det underbart när man får ur sig saker man tänkt på länge och varit orolig för att prata om?
Allt väl
 |
| Trötter |
Är tacksam för den fina veterinärvård som finns att tillgå. Personalen var så gulliga och de frågade "Om han skulle bli ledsen och längta efter er, är det okej att vi ringer er så ni kan hämta honom lite tidigare?" (Lät så sött, som om det var vårt barn som var nyinskolad på förskola eller något :)
onsdag 6 februari 2013
Hänsyn
Idag på bussen hände något som händer med jämna mellanrum och som gör mig lika upprörd och ledsen varje gång. Som vanligt så var bussen knökfull och som passegerare var tre barnvagnar som då stod i mittingången. I området där jag bor är det väldigt mycket familjer så jag blev inte förvånad när en fjärde barnvagn skulle på på nästa hållplats.
Mamman försökte komma in med barnvagnen förgäves. Busschauffören sa att det inte fanns plats och hon försökte berätta att hon bara skulle en hållplats, varpå en av de andra mammorna med barnvagn fräser till "men hörde du inte vad han sa? Det finns inte plats". Mamman fick vackert ta och gå av bussen och vänta på nästa.
Okej, först och främst kan jag väl tycka att om man bara ska en hållplats med ett barn som är tillräckligt liten att han/hon bara ligger i vagnen så kan man faktiskt traska. (Givetvis med undantag av helt nyförlösta mammor då kroppen kanske inte tillåter vandring. Men i detta fallet var inte barnet så litet, ca 6 månder.)
Men nu när kvinnan och barnet missade bussen kanske de fick problem. De kanske skulle till BVC eller kanske skulle med anslutande buss och hade en viktig tid att passa? Och ja visst, bussen var full. men inte SÅ full. De hade gott kunnat knö ihop sig lite så att alla hade fått plats. Dessutom skulle alla tre barnvagnarna av på samma hållplats som kvinnan så det handlade således om en obekväm bussresa EN hållplats som varar kanske 2 minuter.
Att behöva stå ute i snökyla och vänta på nästa buss 15 minuter med en 6 månaders bebis är nor INTE kul. Och att mamman, som givetvis redan var i tryggt förvar på bussen med sitt barn, fräste så åt den stackars kvinnan gjorde mig ledsen. Hon om någon borde väl förstå att man givetvis vill komma med bussen?
Men kanske var hon superstressad. Och i så fall, är det lite sorgligt. Jag har nämligen lite svårt att se varför man skulle behöva stressa sönder när man är föräldraledig. Visserligen är det ju vissa måsten så som läkarbesök etc, men ser man inte till att vara i god tid då? Och andra måsten så som att handla mat är ju ändå inte SÅ döviktigt.
Jag tycker det är tråkigt att samhället har blivit så individualiserat. Alle man för sig verkar temat vara. Varför inte hjälpas åt istället för att sura och vara totalt hänsynslösa? Varför vara så himla stressad när man ska njuta av det bästa som finns i hela världen?
Jag hoppas verkligen att jag kan köra mitt eget race när vi får barn. Ingen stress, inte massa måsten, NJUTA! ... och visa respekt, hänsyn, förståelse och förlåtelse till mina medmänniskor.
Mamman försökte komma in med barnvagnen förgäves. Busschauffören sa att det inte fanns plats och hon försökte berätta att hon bara skulle en hållplats, varpå en av de andra mammorna med barnvagn fräser till "men hörde du inte vad han sa? Det finns inte plats". Mamman fick vackert ta och gå av bussen och vänta på nästa.
Okej, först och främst kan jag väl tycka att om man bara ska en hållplats med ett barn som är tillräckligt liten att han/hon bara ligger i vagnen så kan man faktiskt traska. (Givetvis med undantag av helt nyförlösta mammor då kroppen kanske inte tillåter vandring. Men i detta fallet var inte barnet så litet, ca 6 månder.)
Men nu när kvinnan och barnet missade bussen kanske de fick problem. De kanske skulle till BVC eller kanske skulle med anslutande buss och hade en viktig tid att passa? Och ja visst, bussen var full. men inte SÅ full. De hade gott kunnat knö ihop sig lite så att alla hade fått plats. Dessutom skulle alla tre barnvagnarna av på samma hållplats som kvinnan så det handlade således om en obekväm bussresa EN hållplats som varar kanske 2 minuter.
Att behöva stå ute i snökyla och vänta på nästa buss 15 minuter med en 6 månaders bebis är nor INTE kul. Och att mamman, som givetvis redan var i tryggt förvar på bussen med sitt barn, fräste så åt den stackars kvinnan gjorde mig ledsen. Hon om någon borde väl förstå att man givetvis vill komma med bussen?
Men kanske var hon superstressad. Och i så fall, är det lite sorgligt. Jag har nämligen lite svårt att se varför man skulle behöva stressa sönder när man är föräldraledig. Visserligen är det ju vissa måsten så som läkarbesök etc, men ser man inte till att vara i god tid då? Och andra måsten så som att handla mat är ju ändå inte SÅ döviktigt.
Jag tycker det är tråkigt att samhället har blivit så individualiserat. Alle man för sig verkar temat vara. Varför inte hjälpas åt istället för att sura och vara totalt hänsynslösa? Varför vara så himla stressad när man ska njuta av det bästa som finns i hela världen?
Jag hoppas verkligen att jag kan köra mitt eget race när vi får barn. Ingen stress, inte massa måsten, NJUTA! ... och visa respekt, hänsyn, förståelse och förlåtelse till mina medmänniskor.
Sista timmarna i frihet
Imorgon (eller tekniskt sett idag) vid lunch så ska nämligen Tiger kastreras. Han uppnår om ett par dagar den magiska åldern 6 månader och är således kvalificerad till detta ingrepp. Han har varit lite extra jamande och bitig/klösig de senaste dagarna och vi tolkar det som att han nu är könsmogen.
Men stackarn får helt enkelt leva med att bli barnlös (vilket jag ifs inte tror han bryr sig ett dugg om). Lite orolig är jag såklart eftersom han ska sövas. Men jag har inte hört om något fall där det gått illa. Nu är han fastande vad gäller mat och imorgon blir han alltså borta större delen av dagen hos veterinären.
Hoppas det blir bra och han mår bra efteråt och kan komma hem som en mer harmonisk liten misse. Kan dock tänka mig att han kommer vilja vara lite i fred de kommande dagarna om han har ont osv. Stackars liten.
Men stackarn får helt enkelt leva med att bli barnlös (vilket jag ifs inte tror han bryr sig ett dugg om). Lite orolig är jag såklart eftersom han ska sövas. Men jag har inte hört om något fall där det gått illa. Nu är han fastande vad gäller mat och imorgon blir han alltså borta större delen av dagen hos veterinären.Hoppas det blir bra och han mår bra efteråt och kan komma hem som en mer harmonisk liten misse. Kan dock tänka mig att han kommer vilja vara lite i fred de kommande dagarna om han har ont osv. Stackars liten.
tisdag 5 februari 2013
Det tar sig
Trots det lite kyliga klimatet och få soltimmar så kämpar mina små örter på och de har börjat komma upp ur jorden. Som väntat så är persiljan långsammare än basilikan, men nu när de börjat komma så går det rätt snabbt. Rätt var det är så kan vi ha färska örter i maten igen.
 |
| Drygt två veckor efter frösättning |
måndag 4 februari 2013
Träning
Jag hade ju bestämt att idag skulle vara dagen då jag började träna igen. Vill dels gå ner lite i vikt men även bygga upp min kropp igen med bra muskler och kondition.
Jag slutade ju i princip träna direkt när jag blev gravid med Lilly och min förhoppning är att jag, vid en eventuell ny graviditet, ska kunna fortsätta med träningen ett tag. Åtminstone lite lättare träning som lite styrka, lättare joggning eller raska promenader. Men för att det ska vara möjligt så måste jag nu bygga upp min kropp ett tag.
Hur som helst, jag är ju ingen tjej som går på gym, jag springer. Det är i princip mitt enda träningssätt och det funkar bra för mig för jag älskar det. Men det går inte på band, det tycker jag är urtråkigt, det måste vara ute i naturen, helst i skogen.
Så idag när jag vaknade var så väldigt taggad på att få börja springa igen, men icke. Utanför öste det snöblandade regnet ner och hur mycket jag än gillar att springa i naturen så har jag ingen lust att få lunginflammation på köpet.
Så tråkigt nog fick jag ställa in den typen av träning idag men eftersom jag gett mig tusan på att börja träna idag så fick det bli lite hederlig styrketräning här hemma. Så med encyklopediböckerna i hand (ja, man tager vad man haver), träningsbyxorna på och musiken dundrandes ur högtalarna har jag nu legat på golvet, hoppat på golvet, lutat mot väggen och gått runt här i min egen svett ett tag och jobbat flitigt.
Men nu får det vara nog. Jag är nöjd med en lätt start. Nu väntar en frukost med gröt.
... och en lång vecka då jag ska försöka motstå dessa sötsaker jag levt på i 5 veckors tid.
Jag slutade ju i princip träna direkt när jag blev gravid med Lilly och min förhoppning är att jag, vid en eventuell ny graviditet, ska kunna fortsätta med träningen ett tag. Åtminstone lite lättare träning som lite styrka, lättare joggning eller raska promenader. Men för att det ska vara möjligt så måste jag nu bygga upp min kropp ett tag.
Hur som helst, jag är ju ingen tjej som går på gym, jag springer. Det är i princip mitt enda träningssätt och det funkar bra för mig för jag älskar det. Men det går inte på band, det tycker jag är urtråkigt, det måste vara ute i naturen, helst i skogen.
Så idag när jag vaknade var så väldigt taggad på att få börja springa igen, men icke. Utanför öste det snöblandade regnet ner och hur mycket jag än gillar att springa i naturen så har jag ingen lust att få lunginflammation på köpet.
Så tråkigt nog fick jag ställa in den typen av träning idag men eftersom jag gett mig tusan på att börja träna idag så fick det bli lite hederlig styrketräning här hemma. Så med encyklopediböckerna i hand (ja, man tager vad man haver), träningsbyxorna på och musiken dundrandes ur högtalarna har jag nu legat på golvet, hoppat på golvet, lutat mot väggen och gått runt här i min egen svett ett tag och jobbat flitigt.
Men nu får det vara nog. Jag är nöjd med en lätt start. Nu väntar en frukost med gröt.
... och en lång vecka då jag ska försöka motstå dessa sötsaker jag levt på i 5 veckors tid.
söndag 3 februari 2013
Hur ser det egentligen ut?
Har funderat mycket på förberedelser i familjer innan man skaffar barn. Givetvis går det inte alltid att planera då barn kan komma utan att man riktigt tänkt att det skulle bli så. Men när man nu har möjligheten att planera inför barnets ankomst. Vad är då viktigt? Eller ska jag säga viktigast? Kanske kan man inte fixa allt perfekt men kanske hinner man med det som behöver mest för en?
Exempelvis valde jag att hoppa av mina socionomstudier och istället börja jobba då jag visste att vi snart ville ha barn så det kändes mer lägligt att jobba ihop en bra föräldrapenning. Resonerade som så att studera kan man göra senare också men att få tillbaka småbarnsåren och föräldraledigheten går ju inte. Jag vill kunna njuta av den till max, kunna unna mig att göra lite roliga saker i mellan åt med barnet och kanske, trots att en är hemma, kunna äta lite gott och shoppa ibland.
Det är lite märkligt det här med att förbereda sig inför att ta emot ett barn. Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att det skulle ta över 1 år att ens påbörja graviditeten som en dag ger oss ett barn men det är vår verklighet nu och således har vi haft (och har fortfarande för den delen) mycket tid att förbereda oss.
En annan sak är det här med boende. Jag är absolut ingen lägenhetsmänniska och inte Mattias heller. Men än så länge vet jag inte en enda människa som flyttar direkt hemifrån till ett hus. Skulle t.o.m tro att det är ganska ovanligt att flytta direkt hemifrån rakt in i en bostadsrätt, men det händer ju såklart beroende på om man flyttar in tillsammans med någon och hur gammal man är när man flyttar hemifrån osv.
Just nu bor vi i en ganska rymlig tvårummare och min tanke förut var väl att bo kvar här kanske ett halvår/år efter bebisens ankomst. En liten bebis tar ju inte mycket plats och eftersom att han/hon ändå skulle sova inne hos oss MINST det första året så såg jag ingen panik med att flytta till större.
Det är fortfarande ingen panik angående flytt men till sommaren är Mattias klar med skolan och ska, efter 4 års universitetsstudier, börja jobba. Detta gör att vi helt plötsligt kommer ha möjlighet att faktiskt flytta till en hyfsat stor villa om vi skulle önska det, vilket vi båda verkligen gör. Så med det sagt verkar det som att vi både kommer ha ordnad ekonomi och bostad innan vårt efterlängtade barn kommer i framtiden.
Bil har vi också förresten, en liten fin bil som inte kommer rymma mer än ett litet barn, om jag får gissa. Man kan säga att det är en perfekt bil för två men med en familj där barn också finns så känns det som att kombi är att föredra. DET är däremot ingenting vi kommer skaffa innan 1, vår bil går helt sönder eller 2, vi växer ur bilen när vår familj expanderar med åren.
Men detta är ju bara min lilla familj. Jag är nyfiken på hur det ser ut egentligen? Så, om ni har lust får ni gärna skriva en rad om hur det ser ut för er? Hur gamla är/var ni när första barnet kommer/kom? Hur bor ni? och vad prioriterade ni att ordna innan barnet kom?
Exempelvis valde jag att hoppa av mina socionomstudier och istället börja jobba då jag visste att vi snart ville ha barn så det kändes mer lägligt att jobba ihop en bra föräldrapenning. Resonerade som så att studera kan man göra senare också men att få tillbaka småbarnsåren och föräldraledigheten går ju inte. Jag vill kunna njuta av den till max, kunna unna mig att göra lite roliga saker i mellan åt med barnet och kanske, trots att en är hemma, kunna äta lite gott och shoppa ibland.
Det är lite märkligt det här med att förbereda sig inför att ta emot ett barn. Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att det skulle ta över 1 år att ens påbörja graviditeten som en dag ger oss ett barn men det är vår verklighet nu och således har vi haft (och har fortfarande för den delen) mycket tid att förbereda oss.
En annan sak är det här med boende. Jag är absolut ingen lägenhetsmänniska och inte Mattias heller. Men än så länge vet jag inte en enda människa som flyttar direkt hemifrån till ett hus. Skulle t.o.m tro att det är ganska ovanligt att flytta direkt hemifrån rakt in i en bostadsrätt, men det händer ju såklart beroende på om man flyttar in tillsammans med någon och hur gammal man är när man flyttar hemifrån osv.
Just nu bor vi i en ganska rymlig tvårummare och min tanke förut var väl att bo kvar här kanske ett halvår/år efter bebisens ankomst. En liten bebis tar ju inte mycket plats och eftersom att han/hon ändå skulle sova inne hos oss MINST det första året så såg jag ingen panik med att flytta till större.
Det är fortfarande ingen panik angående flytt men till sommaren är Mattias klar med skolan och ska, efter 4 års universitetsstudier, börja jobba. Detta gör att vi helt plötsligt kommer ha möjlighet att faktiskt flytta till en hyfsat stor villa om vi skulle önska det, vilket vi båda verkligen gör. Så med det sagt verkar det som att vi både kommer ha ordnad ekonomi och bostad innan vårt efterlängtade barn kommer i framtiden.
Bil har vi också förresten, en liten fin bil som inte kommer rymma mer än ett litet barn, om jag får gissa. Man kan säga att det är en perfekt bil för två men med en familj där barn också finns så känns det som att kombi är att föredra. DET är däremot ingenting vi kommer skaffa innan 1, vår bil går helt sönder eller 2, vi växer ur bilen när vår familj expanderar med åren.
Men detta är ju bara min lilla familj. Jag är nyfiken på hur det ser ut egentligen? Så, om ni har lust får ni gärna skriva en rad om hur det ser ut för er? Hur gamla är/var ni när första barnet kommer/kom? Hur bor ni? och vad prioriterade ni att ordna innan barnet kom?
lördag 2 februari 2013
Skatteavdrag för gåvor till hjälpverksamhet
Jag har ett litet fadderbarn i Brasilien via organisationen Barnfonden. Om någon förresten skulle vara intresserad av ett fadderbarn så kan jag varmt rekommendera Barnfonden. Jag skaffade mitt första fadderbarn när jag var 14 år och den lilla flickan (som då var 1 år gammal) har jag inte kvar längre för projektet hon gick till hade tillslut råd att klara sig utan bidrag från faddrar (helt underbart verkligen) så nu har jag en liten kille istället i en annan stad. För bara 230 kr i månaden får ett barn gå i skola, hälsovårdskontroller, vaccinationer eller hjälp med att t.ex. bygga en kvar eller liknanade som underlättar för barnen/familjerna. Det är lite olika beroende på vilket behov barnet har. Man kan även skicka en extragåva till barnet vid jul och vid barnets födelsedag och för en likvärdig summa som månadsavgiften är så får barnen köpa vad de önskar, vilket kan vara kläder, godis, gosedjur, leksaker eller kanske något som hela familjen behöver, en lampa, kastruller, ett djur etc.
Det är så fantastiskt hur mycket mina små riskdaler hjälper till där borta. Tillbaka får man en årsrapport om just sitt "barn". Hur han/hon mår, vilket klass barnet går i, hur det går i skolan, hur han/hon mår och hur dennes familj mår, vad barnet gillar/inte gillar osv. Det skickas även med ett kort på barnet. Man kan också skicka personliga brev mellan sig och sitt barn vilket kan vara roligt sådär när barnet kommit upp i åldern då han/hon kan skriva. Man kan få en riktigt fin relation och har man vägarna förbi landet/staden där barnet bor är man varmt välkommen att hälsa på projektet. Det har jag och min familj gjort 2 gånger, så vi har verkligen sett vad pengarna går till och hur fantastiskt det är.
Hur som helst, det var egentligen inte riktigt det jag skulle skriva om utan det jag skulle säga var att för ett par dagar sedan fick jag ett brev från Barnfonden med information att det nu har införts en ny lag i Sverige om skatteavdrag på hela 25% för gåvor till hjälporganisationer godkända av Skatteverket. Jag blev superglad när jag hörde det. Inte för att mina 230 kr/månaden på något vis ruinerar mig men jag hoppas och tror att fler människor kanske ansluter sig och gör en liten insats för världen. Bra initiativ av Sverige tycker jag.
Så, om någon känner för att hjälpa till i världen på något vis så ska ni veta det att nu kan vi även få tillbaka 25% av er insats. Mer om detta kan ni säkerligen läsa om på skatteverkets hemsida.
Det är så fantastiskt hur mycket mina små riskdaler hjälper till där borta. Tillbaka får man en årsrapport om just sitt "barn". Hur han/hon mår, vilket klass barnet går i, hur det går i skolan, hur han/hon mår och hur dennes familj mår, vad barnet gillar/inte gillar osv. Det skickas även med ett kort på barnet. Man kan också skicka personliga brev mellan sig och sitt barn vilket kan vara roligt sådär när barnet kommit upp i åldern då han/hon kan skriva. Man kan få en riktigt fin relation och har man vägarna förbi landet/staden där barnet bor är man varmt välkommen att hälsa på projektet. Det har jag och min familj gjort 2 gånger, så vi har verkligen sett vad pengarna går till och hur fantastiskt det är.
Hur som helst, det var egentligen inte riktigt det jag skulle skriva om utan det jag skulle säga var att för ett par dagar sedan fick jag ett brev från Barnfonden med information att det nu har införts en ny lag i Sverige om skatteavdrag på hela 25% för gåvor till hjälporganisationer godkända av Skatteverket. Jag blev superglad när jag hörde det. Inte för att mina 230 kr/månaden på något vis ruinerar mig men jag hoppas och tror att fler människor kanske ansluter sig och gör en liten insats för världen. Bra initiativ av Sverige tycker jag.
Så, om någon känner för att hjälpa till i världen på något vis så ska ni veta det att nu kan vi även få tillbaka 25% av er insats. Mer om detta kan ni säkerligen läsa om på skatteverkets hemsida.
Vår i luften
Okej, jag vet att februari bör vara årets kallaste månad men idag kändes det absolut inte som det. Hade god lust att gå till affären och köpa en bukett tulpaner, men det gjorde jag inte. Vi nöjde oss med en liten promenad ute på gården med Tiger.
Vi introducerade honom till att gå i koppel för någon månad sedan och han gillar det rätt mycket även om han blir lite feg när vi kommer ut. Det blir inte så mycket till promenad med andra ord, men han gillar att sitta vid ett träd och nosa runt. För övrigt skäms jag nästan när jag går med honom i koppel för i mina ögon hör koppel liksom hund till. Men det skulle inte funka att släppa ut honom här där vi bor just nu, så han får nöja sig med koppelvandring och jag får helt enkelt stå ut med att tycka det ser fånigt ut ;)
Idag kom det en liten hund på vägen bredvid oss och Tiger blev jättenyfiken. Så han trippade fram till staketet glad i hågen för att hälsa. Men när den lilla hunden började skälla var det inte lika kul längre, raggen reste sig och efter lite stirrande på varandra vände de sig båda om åt olika håll. Tyckte åtminstone det var kul att se min lillkille vara nyfiken på livet.
Kvällen för oss blir lugn. Vi hade en plan på att gå på bio, teater, äta ute eller kanske ta en sväng till IKEA och butikerna i kring för att handla lite nytt till hemmet. Men i ärlighetens namn kände jag inte riktigt för att släpa mig iväg på något av de sakerna idag.
Kanske för en gång skull ska ta mig tiden att bara luta mig tillbaka i soffan och läsa en god bok? Skönt!
Vi introducerade honom till att gå i koppel för någon månad sedan och han gillar det rätt mycket även om han blir lite feg när vi kommer ut. Det blir inte så mycket till promenad med andra ord, men han gillar att sitta vid ett träd och nosa runt. För övrigt skäms jag nästan när jag går med honom i koppel för i mina ögon hör koppel liksom hund till. Men det skulle inte funka att släppa ut honom här där vi bor just nu, så han får nöja sig med koppelvandring och jag får helt enkelt stå ut med att tycka det ser fånigt ut ;)
Idag kom det en liten hund på vägen bredvid oss och Tiger blev jättenyfiken. Så han trippade fram till staketet glad i hågen för att hälsa. Men när den lilla hunden började skälla var det inte lika kul längre, raggen reste sig och efter lite stirrande på varandra vände de sig båda om åt olika håll. Tyckte åtminstone det var kul att se min lillkille vara nyfiken på livet.
Kvällen för oss blir lugn. Vi hade en plan på att gå på bio, teater, äta ute eller kanske ta en sväng till IKEA och butikerna i kring för att handla lite nytt till hemmet. Men i ärlighetens namn kände jag inte riktigt för att släpa mig iväg på något av de sakerna idag.
Kanske för en gång skull ska ta mig tiden att bara luta mig tillbaka i soffan och läsa en god bok? Skönt!
fredag 1 februari 2013
Prinsen fick sitt slott
 |
| Nöjd Tiger i sin hängmatta |
Vår misse är världens mest sociala katt och vill JÄMT vara i samma rum som oss. Han klarar ungefär 1 minut i ensamhet, sedan springer han dit vi är. Mysigt, ja, men ack så mycket det krävs av oss. Men sedan vi skaffade klösmöblen har han inte bara kunnat roa sig själv lite grand. Han brukar ligga i sitt lilla "hus" när vi är i samma rum och man ser att han verkligen njuter. Då ligger han mitt i rummet och har koll på oss båda.
Han är som en liten hund vår Tiger, är verkligen glad att vi skaffade honom trots att det har krävts många klös på mina stackars händer för att få honom uppfostrad. Men nu verkar det gå åt rätt håll och han älskar att bli klappad, buren och gosad med.
Ångrar lite att vi inte köpte 2 katter ur hans kull. Jag tror att det hade varit bra för honom att kunna leka av sig med en annan katt ibland. Ni vet, katter kan ju bita och klösa på varandra utan att få ont, när de leker. Dessvärre tål inte människohud dessa lekar lika bra. Men jag märker att han inte riktigt har samma bit och klösbehov längre och han är ju en riktigt bortskämd misse.
Men i framtiden, när vi flyttat till hus, får det nog bli en katt till så att de kan ha lite sällskap om vi nu inte skulle vara hemma (vilket någon utan oss nästan alltid är i nuläget). Riktigt längtar efter en till liten kattunge, fast som sagt, inte riktigt än. Han får vara ensambarn ett litet tag ;)
Kistan
Idag kom fakturan på den lilla kistan. Trodde först att det var något angående pensionsspar eller liknande när jag öppnade kuvertet men fick en klump i magen när jag insåg vad det var. Känns så overkligt på något vis att behöva beställa kista till sitt barn men nu är det klart och nu väntar vi bara på att få ett brev med ett besked på att Lilly har kremerats och nu ligger i minneslunden. Snart vilar hennes lilla kropp inte ovan jord längre utan under.
 |
| Den minsta storleken räckte för vår älskade lilla tjej |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)