Saknar så mycket

Den här veckan har verkligen varit tuff. Jag har försökt att hålla ihop, vara stark och se framåt men har brustit många gånger.

Har tänkt tillbaka på den där dagen när jag var gravid i v 12 med Lilly, när vår värld rasade samman då läkaren berättade att något var fel på vår lilla bebis. Det är precis sådana saker som man fruktar men ändå inte tänker så mycket på innan för "det händer aldrig mig".

Jag ska vara helt ärlig och säga att det for många tankar genom mitt huvud under ca en veckas tid där, när allt var så nytt och ovisst. Vissa dagar grät jag bara helt tröstlöst och ville bara att allt skulle vara en mardröm. Jag önskade att allt, för att vara mer exakt... barnet, skulle försvinna. Men dagarna gick och tillslut kom vi fram till att det inte spelade någon roll vad det var för fel på vår bebis. För hur skulle vi inte kunna älska vårt eget barn? Jag får väldigt svårt att formulera mig när jag pratar om just det här. För jag kan helt enkelt inte beskriva den känslan man som blivande mamma känner för det lilla barnet som finns inom en. Att dessutom veta att barnet kommer födas med speciella behov gör att man ÄNNU mer känner sig skyldig att skydda och ta hand om. För oss blev det ganska snabbt självklart, hur jobbigt det än var, att barnet skulle stanna och att vi helt enkelt skulle få ett efterlängtat, underbart och speciellt barn.

Alla som någonsin väntat barn kan kanske föreställa sig lite hur fruktansvärt det skulle kännas att veta att ens barn var sjuk och att det vecka efter vecka bara blev värre och värre. Det var vår verklighet under hela hösten. Och jag skulle verkligen ljuga om jag skulle säga att jag var lugn och sammanbiten under den tiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen för det kändes precis som att min lilla bebis tynade bort mer och mer och jag kunde inte göra någonting. Det kändes lite som att hon dog i min famn (ja, det var ju min mage egentligen) fast att jag inte ens fick hålla om henne.

Jag har känt mig sjuk av oro när de små sparkarna inte varit väldigt regelbundna eftersom läkarna ofta sa till mig att hjärtat när som helst kunde sluta slå. Men vi, och framför allt Lilly, kämpade på så länge.

Jag kommer aldrig glömma dagen den 20 december 2012. Det var dagen då läkarna sa till oss att det inte fanns något hopp alls. Vi skulle aldrig få behålla vår lilla tjej på jorden. Vi kunde välja att säga adjö nu, eller lite senare. Mitt i all chock och sorg valde vi att inte dra ut på plågan. Ett beslut som jag idag bittert ångrar och många gånger har klandrat mig själv för. Tanken som alltid finns där och alltid kommer finnas... Tänk om. Tänk om hon fortfarande hade varit i min mage och kämpat? Tänk om ett mirakel ändå skett och hon kommit till oss och fått leva sitt liv här som VÅRT barn.

Istället är det enda jag har kvar mitt minne av graviditeten, henne och lite bilder. Jag gråter varje gång jag tittar på bilderna. Hennes vackra lilla ansikte med min lilla näsa och Mattias haka. Hon såg så otroligt fridfull ut när vi fick hålla henne. Det såg nästan ut som att hon log.

Just nu går jag igenom en fas där jag liksom inte direkt kan acceptera att hon faktiskt ÄR borta. Jag vet ju att det är så, men jag vill ändå inte inse det, för jag vill ju INTE att det ska vara så. Jag kan inte låta bli att lite plåga mig själv genom att titta på små söta barnkläder, möbler, barnartiklar och allt det där.

Nu är det mindre än 3 månader tills hon skulle ha fötts. Antagligen hade hon kommit redan om 1-2 månader eftersom att Turnertjejer i princip alltid föds bra mycket tidigare. EN till TVÅ månader. Är det inte helt galet?

Men nu är det helt totalt tvärtom. Istället är jag väl så långt ifrån en liten bebis som man kan bli. Allt det här som är och har varit är verkligen otroligt smärtsamt för mig. Någonting man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv. Men ibland vill jag skriva om just detta, för att påminna mig själv om min sorg och för att faktiskt aldrig glömma. Jag vill aldrig glömma Lilly och den smärta som jag ändå känt i samband med hennes "liv" och död. Det är när man känner riktig sorg, smärta och saknad som man vet att det var en upplevelse värd att gå igenom.

Hålla pappas varma hand