Längtan

Igår var vi ju hemma hos Mattias bror med familj. De är en sådan där riktigt lugn, skön och mysig familj. De har tre fina barn och jag kan knappt förstå att de redan har tre stycken och att den äldsta börjar i nollan (eller förskola/sexårsverksamhet som det hette när jag var liten) till hösten.

Tiden har gått så otroligt fort de här åren. Jag och mamman i familjen satt och pratade om hur tiden varit och vi kom fram till att:
1. Tiden har gått väldigt fort.
2. Hon kommer definitivt sakna bebistiden och småbarnsåren.
3. Hon älskar att hon har kunnat vara hemma under 6 års tid tillsammans med barnen och ser inte fram emot att börja jobba.
4. Hon känner sig så nöjd med tre barn och det blir inga fler.

Ungefär i samma veva som vi var färdiga med den diskussionen somnade äldsta barnet i mammans famn och det såg hur fridfullt och mysigt ut som helst. Man kunde verkligen se den där starka kärleken mellan mor och barn och jag kunde inte annat än att bli en smula avundsjuk på det de har och inte jag.

För hur mycket man än längtar, önskar och hoppas så finns det ju inga garantier.

Alla säger till mig att jag har tid, jag är ju så ung. Men inte ens min ålder ger mig några garantier att jag en dag får vara den som sitter i soffan och vaggar mitt lilla barn till sömns. Nu tror och hoppas jag ju givetvis att jag en dag kommer få den möjligheten, men den dagen kan dröja ett tag. Dessvärre blir ju inte längtan mindre. Ni ska veta att jag längtar så mycket. Jag längtar så mycket att det vissa dagar gör riktigt ont att inte veta att det snart är på gång.