Har funderat mycket på förberedelser i familjer innan man skaffar barn. Givetvis går det inte alltid att planera då barn kan komma utan att man riktigt tänkt att det skulle bli så. Men när man nu har möjligheten att planera inför barnets ankomst. Vad är då viktigt? Eller ska jag säga viktigast? Kanske kan man inte fixa allt perfekt men kanske hinner man med det som behöver mest för en?
Exempelvis valde jag att hoppa av mina socionomstudier och istället börja jobba då jag visste att vi snart ville ha barn så det kändes mer lägligt att jobba ihop en bra föräldrapenning. Resonerade som så att studera kan man göra senare också men att få tillbaka småbarnsåren och föräldraledigheten går ju inte. Jag vill kunna njuta av den till max, kunna unna mig att göra lite roliga saker i mellan åt med barnet och kanske, trots att en är hemma, kunna äta lite gott och shoppa ibland.
Det är lite märkligt det här med att förbereda sig inför att ta emot ett barn. Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att det skulle ta över 1 år att ens påbörja graviditeten som en dag ger oss ett barn men det är vår verklighet nu och således har vi haft (och har fortfarande för den delen) mycket tid att förbereda oss.
En annan sak är det här med boende. Jag är absolut ingen lägenhetsmänniska och inte Mattias heller. Men än så länge vet jag inte en enda människa som flyttar direkt hemifrån till ett hus. Skulle t.o.m tro att det är ganska ovanligt att flytta direkt hemifrån rakt in i en bostadsrätt, men det händer ju såklart beroende på om man flyttar in tillsammans med någon och hur gammal man är när man flyttar hemifrån osv.
Just nu bor vi i en ganska rymlig tvårummare och min tanke förut var väl att bo kvar här kanske ett halvår/år efter bebisens ankomst. En liten bebis tar ju inte mycket plats och eftersom att han/hon ändå skulle sova inne hos oss MINST det första året så såg jag ingen panik med att flytta till större.
Det är fortfarande ingen panik angående flytt men till sommaren är Mattias klar med skolan och ska, efter 4 års universitetsstudier, börja jobba. Detta gör att vi helt plötsligt kommer ha möjlighet att faktiskt flytta till en hyfsat stor villa om vi skulle önska det, vilket vi båda verkligen gör. Så med det sagt verkar det som att vi både kommer ha ordnad ekonomi och bostad innan vårt efterlängtade barn kommer i framtiden.
Bil har vi också förresten, en liten fin bil som inte kommer rymma mer än ett litet barn, om jag får gissa. Man kan säga att det är en perfekt bil för två men med en familj där barn också finns så känns det som att kombi är att föredra. DET är däremot ingenting vi kommer skaffa innan 1, vår bil går helt sönder eller 2, vi växer ur bilen när vår familj expanderar med åren.
Men detta är ju bara min lilla familj. Jag är nyfiken på hur det ser ut egentligen? Så, om ni har lust får ni gärna skriva en rad om hur det ser ut för er? Hur gamla är/var ni när första barnet kommer/kom? Hur bor ni? och vad prioriterade ni att ordna innan barnet kom?
Min son är nu en vecka och jag fyller 24 i år. Jag är ensamstående och bor i ett litet radhus. Det var viktigt för mig att flytta till ett bättre boende innan min son föddes och det gjorde jag :)
SvaraRaderaÅh så mysigt med ett litet radhus. Tillräckligt med plats för en familj på två och även om ni skulle expandera ytterligare i framtiden :) Och vad bra att ni hann fixa nytt boende innan Rex föddes eftersom det var viktigt.
RaderaJag ska säga så här att om Jan inte hade haft fast jobb så skulle det nog inte varit lika aktuellt för oss med barn eftersom jag inte var färdig med mina juridikstudier och hade inget jobb. Skrev ju på mitt examensarbete när vi fick plusset och då jag haft en rätt strulig graviditet och lite andra tuffa personliga saker så har jag ännu inte hunnit slutföra den (men hoppas att det snart ska gå. Det är tufft att leva på en inkomst, men det går absolut. Man får hushålla och planera.
SvaraRaderaSom tur var bodde ju Jan redan stort. I en tvåvåningslägenhet på 120 kvm, så för oss har det aldrig varit aktuellt att flytta till hus. Jag kom från en två på 43 kvm i Uppsala så för mig var det som att flytta till ett hus =)
Självklart har jag vänner som varken har jobb eller färdigutbildad som har barn, och de har det tufft.. men de får det att gå ihop på något vis. Vilket stärker mig i tron att vi absolut kommer klara oss, även om jag kommer få lägsta föräldrapenningen.
Vet du vad. Jag inte bara tror att ni kommer klara er. Jag VET att ni kommer att klara er, bra dessutom. Båda mina svägerskor har startat familj med lägsta föräldrapenning. Den ena av dem hade en studerande man under HELA tiden då de fick sina tre barn. De fick hjälp av sina föräldrar med en kontantinsats till en lägenhet i Borås faktiskt, för han studerade där. Sedan flyttade de hit till Göteborg efter ett par år och fick en bra vinst på sin lägenhet. Nu är de egna företagare och det går superbra för dem trots att hon var hemma i 5 år med lägsta FP. Min andra svägerska blev gravid när hon och hennes sambo reste jorden runt och kom således hem till ingenting. De hyrde en etta i andrahand och han började jobba i en elektonikbutik. Hon har varit hemma i 3 år nu (med lägsta FP) och under tiden fött 2 barn och läst till undersköterska på distans och de byggde precis en jättefin villa på 150 kvm.
RaderaJag tror att allt handlar om prioriteringar. Det finns massvis med goda spartips om man har det knapert och det är ju inte så att en nyfödd kostar sådär jättemycket (äter gratis och har inga dyra nöjen direkt).
Kan även tillägga att jag och Mattias i princip levt på min inkomst i 2 år (ja plus lite studiemedel då, vilket kanske kan jämföras med FP, alltså inte särskilt mycket) och vi har levt GOTT. Så oroa dig inte för ekonomin. Det löser sig alltid :)
Åh, tack för ditt fina svar! Nu blir man genast lite bättre till mods. Tror många gånger det handlar om inställning och att man ger sig tusan på det. Och självklart att man har bra stöd omkring sig.
RaderaNär jag först gick ut med att jag önskade få barn innan jag sökte mig ett "riktigt" juristjobb var det många som hade åsikter. Och en del tyckte om att ventilera dom på min blogg. Folk som ansåg att jag "slängde bort" hela min utbildning för att jag valde att vilja ha barn först. Men ingen annan än jag själv (och min sambo) vet hur mycket det betyder för mig att få barn. Så jag bryr mig inte så mycket längre om att folk kritiserar mig.
Barnlängtan var så stor att det kändes som om ingenting hade större prioritet, och eftersom jag visste hur svårt det kan vara att få barn och särskilt när man börjar närma sig över 30 (vi visste ju inte hur långt tid det skulle ta för oss att försöka) så ville vi börja i tid.
Jag har många vänner som gjort strålande juristkarriärer i storstäderna... men som nu när de börjar närma sig 35 antingen har problem att bli gravida eller som har satsat mycket på karriär men lite på kärleken... Mitt liv har alltid kretsat kring att ge mig själv valmöjligheter men alltid i slutändan få bilda familj och skapa bra förutsättningar för ett kärleksfullt hem. Kändes skönt att flytta till Borås, där det inte är någon som tycker det är konstigt att man prioriterar barn före karriär =)
Ja, den där eviga frågan och funderingen angående i vilken ordning saker i livet ska ske kan vi bara svara på själva. Jag vet att det är många som alltid vill tycka till om ens liv och hur man ska leva det. Vissa av ren välvilja och vissa känner bara en oerhörd provokation av att man faktiskt är nöjd, lycklig och går framåt i sin utveckling. Jag har själv fått erfara dessa ständiga "tycka till" tankar/kommentarer (blev kristet aktiv som 18åring, förlovade mig som 19åring, gifte mig som 20åring och blev gravid som 21åring. Tydligen är det som sagt oerhört provokativt att gå framåt i sin egen utveckling och känns glädje och mening i sitt liv.) och det är väldigt jobbigt i mellan åt.
RaderaJag anser dock att varje människa ska leva sitt liv på det viset som gör en lycklig. Sedan om det innebär att skaffa sig en hejdundrans karriär och tjäna massa pengar eller att bli hemmamamma med ingen inkomst alls spelar i mina ögon ingen roll. Man ska kunna titta tillbaka på sitt liv när man är 80 år och inte känna att man ångrar saker man INTE gjorde. Vill du flytta till Norrlands urskogar och bo på en liten gård, GÖR DET. Vill du flytta utomlands och starta en dykuthyrning, GÖR DET. Vill du läsa på universitetet i 5 år och få en fin titel, GÖR DET. Vill du jobba resten av ditt liv som städerska, GÖR DET.
Min poäng är alltså att alla människor är så otroligt olika och lika olika som vi är, lika många drömmar och förhoppningar finns det. Man måste följa sina egna drömmar och mål här i livet, för det är det som gör en lycklig och det kommer i slutändan vara det man är ledsen över om man inte gjorde.
Så strunta i vad vänner, familj eller okända människor tycker och tänker om dig och ditt liv. Det är inte de som ska leva det utan det är du.
Jag tycker att det är fantastiskt att du (ni) kommit fram till att ni ville skaffa barn nu innan det kanske är försent. Sådant vet man ju aldrig som du säger. Jag tror stenhårt på att barn är livets bästa gåva.
Och vad gäller det här med att skaffa sig en bra utbildning och jobb innan barn så tycker jag inte att det är det viktigaste i världen. Det underlättar, ja visst, men det är inte det viktigaste. För jag tror inte att det någonsin kommer komma en perfekt tid att skaffa barn. Först ska man hitta den rätta, när man gjort det ska man jobba lite för att ha råd med bröllop, när man gjort det vill man börja studera för att skaffa sig ett bra jobb, när man gjort det vill man hinna jobba ett tag, sedan vill man köpa hus, sedan renovera huset, sedan köpa bil, sedan får vi inte glömma bort att resa och DÄR någonstans kanske det är dags för barn. Men då har åren gått och man har blivit 40, osis. Det kommer alltid finnas saker som bör göras och tänker man så, ja då blir det nog inga barn över huvud taget.
Oj, kände att det blev ett väldigt långt utlägg här nu, men det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat då jag själv har funderat mycket kring detta och tampats med många påhopp genom åren. Äntligen har jag börjat våga stänga ute den negativa energin och istället koncentrera mig på MIG och hjälpes vad mycket bättre man mår av det.
Så mycket kloka ord. Det hjälper alltid att höra och läsa det från någon annan så tack för att du tog dig tid att skriva. Jag har inget emot långa utlägg - det ger mig bara mer att läsa och ta till mig =)
RaderaKan tänka mig att du har fått höra en hel del genom åren. Så fort man avviker lite från vad man "ska" eller vad man "förväntas" göra så är det många som tycker till. Men som du själv skriver, vi bildar alla vår egen lycka som ser olika ut från person till person.
Kramar.
Har läst din blogg ett litet tag, men har inte kommenterat innan så nu lämnar jag ett litet spår :)
SvaraRaderaLäste lite i de andra kommentarerna ovan, och min situation nu är ganska lik Sussis. Jag & min sambo fick vår son för en månad sedan, vi är 24 resp. 25 år & bor i en bostadsrätt, en trea. Jag pluggar till socionom & tar inget lån, detta för att jag lyckats hitta en så generös sambo, haha :) Vi har under hela min studieperiod (har läst 2 år) levt på hans lön & mitt lilla bidrag. Jag har såklart jobbat en del innan jag blev gravid.
Nu ska jag vara föräldraledig i 1,5 år innan jag avslutar min utbildning. För mig har alltid barn kommit före karriär & jag visste redan när jag började utbildningen att vi skulle bli föräldrar (ifall vi kunde) innan jag hade slutfört den, detta tack vare min sambo då.
Jag säger som dig, jag tror inte heller att det finns en perfekt tid för barn. Alla mina vänner ska vara så förberedda med utbildning, jobb, hus & allt vad det är innan ens tanke på barn kommer, men vem säger att det kommer fungera då eller att de ens kommer känna sig mer redo då än nu?
Jag kände mig redo för barn men jag kunde ändå inte vara redo för föräldraskapet, det går liksom inte att förbereda sig på när man inte har en endaste aning om hur det kommer kännas eller vara, så känner jag i alla fall :)
Vad kul att du tog dig tid att kommentera :)
RaderaGrattis till sonen. Hoppas verkligen att ni kommer in i bra rutiner snart så att det känns underbart att vara mamma. Kan bara föreställa mig att det är en väldigt stor omställning när barnet väl kommer. Som du säger, det går inte att förbereda sig inför det helt och hållet.
Jag tycker att det är roligt att lite yngre folk vågar ta steget ut i det "okända" och skaffa barn trots att omständigheterna kanske inte är "perfekta" (åter igen, vad är perfekt?). Du ska se att du kommer ha gott om tid på dig senare att göra klart din utbildning och du kommer aldrig ångra att ni skaffade er son :)
Jag var 22 år när sonen föddes och maken (fästman då) var 23 år. Vi studerade båda två när vi bestämde att skaffa barn och vi hade precis börjat våra utbildningar. Vi visste dock båda två att vi ville ha barn snart så att vänta tills utbildningarna var över och vi fått jobb (ca 5år) var inte ett alternativ. Det viktiga för mig/oss var att det funkade att skaffa ett barn ekonomiskt och att vi hade en rymlig lägenhet (vilket vi hade sätt till att skaffa, en trea bor vi i). Nu tycker jag en 3:a räcker långt och om/när vi skaffar ett barn till känner jag absolut inte ett behov att flytta till något större. Sedan vi fick barn har jag lärt mig att värdera helt andra saker. För mig har det heller aldrig varit av intresse att vänta tills den "perfekta" stunden som jag av erfarenhet vet aldrig kommer infinna sig. Så länge man har ett stort hjärta med massor av kärlek att ge är det, det som är viktigast! Det kanske låter naivt men jag tror på det och det funkar för oss. <3
SvaraRaderaOkej, ni var unga då när ni fick barn, kul. På något vis tycker jag mig känna av en trend att folk i min generation gärna skaffar barn närmare 20 än 30. Jag tycker det är positivt, eftersom man faktiskt aldrig vet hur lång tid det tar och det skulle ju vara fruktansvärt om önskan efter barn finns och man aldrig får några för att man helt enkelt började för sent.
RaderaOch vad gäller det där med ekonomin så är det så individuellt. Du säger att det viktiga för er var att det skulle funka ekonomiskt. Och jag gillar att du säger just det, för det innebär ju att det kan betyda mycket pengar men också väldigt lite, beroende på hur man ser på saken.
Jag tror egentligen det mesta handlar om prioriteringar och inställning. Man skulle gott få plats i en etta med ett litet barn också (tror jag). Visst, kanske lite trångt och tråkigt men skulle man bli tvungen så skulle man klara det.
Och jag tycker inte alls att du låter naiv. Jag tänker precis så jag med (så kanske är det jag också som är naiv då? he he)
Ja vi har ju bara ett änglabarn än så länge då, men tanken är ju att John ska få ett syskon OM allt går som vi vill och om kroppen vill vid nästa IVF/FET. Men tänkte att jag kan skriva några rader iaf om hur vi tänkt oss inför det som förhoppningsvis komma skall.
SvaraRaderaJag blir 41 i år och sambon 38. Vi bor på sambons gård (skogs-/lantbruksfastighet) långt ute i skogen. Huset är inte så stort men det räcker till för oss och ett kommande barn iaf. Vi har även en gård till 800 m längre ner som sambon ärvt med ett aningen större hus på, men det hyr vi ut idag. Vi har 5 km till dagis/skola nere på byn och det är mycket barn i just denna glesbygd så det verkar inte vara någon större risk att de ska behöva lägga ner dessa.
Vi har två bilar, en större kombi av nyare årsmodell och en sedan av en mycket äldre modell, och det behövs två bilar när man bor som vi gör (finns ingen kollektivtrafik här) och jobbar olika tider o dagar.
Ekonomiskt så klarar vi oss gott! Sambon har väldigt bra inkomst. Jag har väl lite mindre då eftersom jag är halv sjukpensionär sedan x antal år tillbaka och med 50% anställning som administratör på en ideell förening (ridskola) så är inte lönen så hög, men vi klarar oss! Vi lever gott utan att vare sig slösa eller snåla. Sambon har en VÄLDIGT dyr hobby dock då han efter många år på folkracebanorna nu tar steget upp till rallycross. Men jag har fått ett löfte om att få ett eget stall så småningom så jag kan köpa mig en egen häst igen då hästar är mitt liv och min hobby.
Vi har alltså mycket goda förutsättningar inför ett kommande barn tycker jag och vi behöver inte ordna något särskilt innan det kommer till oss.
Får jag fråga lite personliga frågor nu? Du behöver inte svara om du inte vill men jag blev lite nyfiken efter din kommentar.
RaderaHar ni redan en IVF/FET planerad?
Med tanke på att ni är upp i åldrarna, har ni sagt att ni ska försöka tills att ni får ett syskon till John eller har ni satt en gräns någonstans där försöken helt enkelt får räcka?
Tänker att det måste kännas otroligt jobbigt att ha åldern emot sig i detta läge. Kan själv inte förstå hur det skulle vara ens eftersom jag har många år på mig.
Men jag tror på det och håller verkligen tummar och tår. Jag vet många som blivit föräldrar efter 40 (inklusive mina egna).
Många kramar och tack för att du delade med dig av er situation.
Fråga på du! Det är helt okej för min del.
RaderaVi har ett IVF-försök kvar av våra landstingsförsök och vi har även ett ägg i frysen (från samma ÄP som John kom till av) att göra FET av. Då vi ännu inte haft kontakt med fert.mottagningen i Karlstad eller kliniken i Falun så har vi ännu ingen plan upplagd, men tanken är att vi ska köra igen så fort det går.
Vår högsta önskan är ju att få ett levande barn, ett syskon till John men vad det gäller IVF så har vi ju åldern lite emot oss då. Tror inte det är så många kliniker som gör försök med mammor äldre än 41-42 år. Det har vi inte kollat på än - sambon tycker att vi gör klart det vi har beviljat först.
Men nog känner jag att det här med åldern är en STOR nackdel. Bara för att jag mött den stora kärleken sent i mitt liv och fått en diagnos först när jag precis ska fylla 40 år som säger att jag inte kan bli gravid utan hjälp så vill man ju inte känna sig "ratad". Men med de regler som IVF-klinikerna har så blir man ju troligast portad även om man skulle vilja betala för sig (som då är nästa steg om vi inte lyckas med de försök vi har kvar)... *suckar*
Vill du fråga mer så är det bara att fråga på! Du kan alltid fråga i min blogg, eller om du vill maila så når du mig på evahoglund@msn.com
Kram