Tankar kring fosterdiagnostik

Igår hos barnmorskan fick vi även möjlighet att gå på en kort föreläsning om fosterdiagnostik efter inskrivningen. Tyvärr var kärleken tvungen att åka iväg till skolan men jag gick själv. Jag har på sistone funderat över det här med fosterdiagnostik och tyckte det skulle vara bra att få mer information.

Jag är glad att jag gick på informationen också för nu VET jag att vi inte kommer göra KUBtestet.
Faktum är att det spelar ingen roll om vårt barn har någon diagnos så som Down symdrom, eller någon annan avvikelse. Vi kommer att behålla barnet ändå. Det är ju fortfarande vårt barn, oavsett hur många kromosomer det föds med. Givetvis blir allt lite mer komplicerat och inte som man tänkt sig men det tycker vi man får vara beredd på när man väljer att skaffa barn.

Däremot tycker jag att det är jättebra att veta innan OM man får ett barn med någon utvecklingsstörning eller liknande. Jag tycker det är bra att veta så att man kan ställa in sig på det och börja läsa på hur man på bästa sätt kan hjälpa barnet efter deras behov osv.

Men, KUBtestet ger ju inte korrekta svar på om barnet har något eller inte. Det är bara ett sannolikhetstest. Sedan får man gå vidare med fostervattensprov eller moderkaksprov, vilket ger en 1 % risk för missfall. Visst, risken är inte stor, men den finns ändå och jag känner att det är onödigt att utsätta barnet för det.

Därför kommer vi helt enkelt vänta till det stora ultraljudet med att kolla närmare på alla organ och ser barnmorskan då något som verkar lite udda så kanske vi går vidare med det. Men risken på 1 % finns alltid kvar så där vet jag inte riktigt. Kanske kan man vänta tills bara några veckor innan förlossningen så OM den skulle starta av provet så skulle barnet ändå kunna överleva? Nåväl, det blir en senare fråga.

Ultraljudet

Kl 8.15 hade vi tid igår för inskrivning, hälsosamtal samt inskrivning hos barnmorskan. Jag vaknade vid 4tiden och kunde inte riktigt somna om förrän efter någon timme. När jag sedan skulle upp en stund senare var jag lite trött men även pigg eftersom jag var så nervös och förväntansfull. Jag var så fruktansvärt orolig för att det inte skulle finnas något där. För att hjärtat inte skulle slå eller för att någonting annat inte var som det skulle.

Jag trodde att det var ett vaginalt ultraljudet eftersom att det var rätt tidigt men när jag väl fick komma in så visade det sig att det var ett vanligt ultraljud. Rätt skönt att slippa det vaginala. Det är liksom inte så bekvämt. Dessutom känner man sig extra utsatt om man får ett dåligt besked samtidigt som man ligger naken med benen i luften.

Hon kletade på gel på magen och började leta efter något i magen. På skärmen såg man bara massa flimmer och jag tänkte efter en liten stund att "SKIT, det finns inget. Bebisen är död eller något."
Barnmorskan sa inget utan tryckte lite hårdare och letade lite längre ner och DÄR skymtade en svart liten ring och tillslut (hon fick trycka rätt hårt och hålla rätt still) så såg man även en liten grå klump. Jag frågade försiktigt om hon såg något och hon stoppade bilden och pekade med musen och sa, titta där pilen är... där ser ni det lilla hjärtat slå.

Mitt eget hjärta tog ett glädjeskutt och jag gav kärleken ett stort leende och han såg lika glad och lättad ut han också.

Sedan försökte hon mäta och sa att det var rätt svårt eftersom den var så liten. Men tillslut fick hon fram 12 mm och att jag var i v 7+3, alltså v 8, så lite kortade än vad jag trodde. Men men, nytt BFdatum blev 11 maj 2013. Men hon sa att det kanske ändras till det stora ultraljudet.

Det var en SÅ stor lättnad att få se lilla miraklets hjärta. Nu håller jag bara andan och tummarna i några veckor till att allt går bra. LÄNGTAR!

Pirrig, nervös

Idag berättade jag om det lilla miraklet för min gamla barndomsvän som blev jätteglad. Lite kul att kunna berätta om det för någon. Man vill ju gärna att alla ska veta men samtidigt vågar man inte berätta för alla. Men idag gjorde jag det i alla fall för henne och det var som sagt kul att hon blev så glad.

Imorgon är det ultraljud och jag är så nervös. Tänk om något är fel? Vet inte om jag kommer kunna sova något vidare i natt men förhoppningsvis går allting jättebra och jag kommer ut som världens lyckligaste.

Det som jag märkt den senaste veckan är att jag har problem att äta riktigt fet mat så som smält ost eller stekt bacon. Framför allt smält ost. Det gör mig bara illamående. Inte så stor förlust egentligen eftersom att det inte är bra mat men det är lite synd på vissa gratänger och liknande.

Födelsedag

Idag är det kärlekens födelsedag. Hela 25 år idag. Tror inte han känner särskilt stor skillnad men han älskar ju paket och uppvaktning så födelsedag är alltid kul.

Eftersom jag jobbade i morse blev det ingen frukost på sängen men ikväll går vi på restaurang istället så det blir mysigt.

Blir en kort uppdatering idag bara för det är ju denna dag jag ägnar mig helt åt min älskade.

Börjar bli nervöst

Igår var en sådan där lite dyster och lugn dag. Vi var på begravning under dagen och regnet började ösa ner under eftermiddagen. Trots tråkig anledning så blev det ändå en lite trevlig tripp i Sveriges vackra landskap och det var skönt att komma iväg från lägenheten en dag.

Nu är det lördag och strax är det dags för jobb igen. Känns rätt segt att behöva avbryta helgen för att jobba, men sådant är livet. Det är ju min plikt just nu så jag har ju inte mycket till val. Gillar inte att arbeta oregelbunda arbetstider. Tycker inte det passar in när man har familj.

Hur som helst så har oron smugit sig på igen de senaste dagarna. Jag ska ju på VUL på onsdag och min största rädsla är att bebisens hjärta inte slår. Det känns som ett sådant där kritiskt ögonblick. Skulle kännas fruktansvärt att ha ett dött liv i magen där man på något sätt måste framtvinga ett missfall.

Så just nu känns det lite som en skräckblandad längtan. ÄR allt bra så kommer ju ultraljudet att vara helt fantastiskt. Tänk att om bara lite drygt 3 dagar så får vi veta hur allt ligger till...

illamående dag

Usch, idag är en sådan där dag när jag känner mig så illamående att allting känns lite jobbigt. Hade egentligen tänkt att åka in till stan men kroppen säger bara NEJ. Att försöka ta mig här ifrån känns som ett stort och rätt jobbigt projekt. Kanske ska jag nöja mig med de 3 h tvättid som jag har i eftermiddag.

Tack och lov är det inte så illa så att jag ligger och kräks men känslan av att det ändå ligger där och trycker på långt upp i magen är nog så illa.

I övrigt har jag börjat känna stort obehag med tryck över magen. Gillar inte att ens ha en hand på magen. Då känner jag mig lite illamående. Så snart kommer jag väl behöva köpa lite nya kläder som sitter lite lösare.

Skärpning

Nu måste jag verkligen försöka skärpa mig lite med bloggen. Det känns som att det har blivit lite var-tredje-dag-skrivning just för att varken ork eller tid funnits. Men det hoppas jag kunna ändra på.

Tankarna de senaste dagarna har gått till det kommande ultraljudet nästa vecka. Trots att det verkar som att allt står rätt till i magen så oroar jag mig ändå över att bebisen skulle vara död. Det skulle kännas så typiskt på något sätt. När man väl får behålla bebisen i magen så dör den där. Nej, usch. Det hade varit hemskt och jag hoppas och ber innerligt att allt ska se bra ut nästa vecka.

Jag börjar riktigt längta nu efter framtiden med barn. Börjar fundera på namn och hur tillvaron kommer att bli med en familj på tre (eller fler? *svälj*). Ja, tanken på tvillingar skrämmer mig lite medan det är kärlekens högsta dröm ungefär. Men för att vara ärlig tror jag inte riktigt han vet vad han  pratar om. Han tycker det ser gulligt ut, och visst, det gör det verkligen. Men att bära, föda, amma och allt det där till två samtidigt känns lite överväldigande. Kanske vore skönt att få två på en gång om man redan hade ett par stycken innan då en mer eller mindre inte spelade så stor roll. Men med första barnet känns det rätt skönt om det bara är en. Men vi får väl se :)

Första spyan

I morgon går jag in i v 8 och wow, vad fort den här veckan har gått. Vips, så var det ny vecka kändes det som.

Den här veckan har fört med sig ett nytt symtom, illamåendet. Det började någon gång i mitten av förra veckan just på morgonen eller kvällen och har sedan dess kommit lite varje dag. Dock har det inte varit illamående i stora mängder utan mer en känsla av uppblåsthet i magen.

Men igår slog det till riktigt ordentligt och tillslut var det så illa så att middagen låg i toaletten, urk! Visserligen kändes det ändå helt okej pga två orsaker:
1. Jag visste att orsaken till illamåendet var det mest fantastiska som finns.
2. Jag mådde mycket bättre efter att jag kräkts.

Så, jag har kommit på att nu, under graviditeten, blir jag illamående när min kropp på något sätt känner sig olustig. Illamåendet kommer när jag är trött, hungrig eller har ont. Det är som att illamåendet är kroppens sätt att ta om hand med andra obehagliga känslor.

Igår gjorde jag några saker fel. Jag var stressad hela morgonen för att jag skulle hålla ett tal vid lunchtid. Talet kom och gick och stressen släppte när sista ordet var sagt. Sedan var vi bortbjudna på middag och därför så blev det inte att vi åt någon lunch utan jag, som för övrigt är hungrig nästan jämt nu, var vrålhungrig och åt middagen med god aptit. Direkt efter middagen dukades det upp med kakor och glass som jag också åt av. Dessutom hade jag en tröja som jag inte kunde ta av mig för jag hade ingenting lämpligt under så jag satt hela kvällen och var otroligt varm.

Alltså, det är inte bra för mig att vara stressad just nu. När stressen sedan släpper kommer huvudvärken.
Att inte äta någon lunch funkar helt enkelt inte nu heller. Min kropp är beroende av regelbundet matintag.
Att sedan äta massa feta godsaker när kroppen fortfarande är hungrig och inte hunnit ta in maten än går helt enkelt bort.
Att sitta och överhettas i några timmar är inte okej!

Jag har helt enkelt märkt att jag måste tänka mycket mer på vad jag gör, stoppar i mig, för att må bra. Innan spelade dessa saker liksom ingen roll. Min kropp klarade det.

Men, jag försöker tänka att det ändå är angenäma problem eftersom det hela säkerligen uppkommer med tanke på att jag väntar vårt älskade och efterlängtade barn. Nu hoppas jag bara att jag ska kunna jobba på som vanligt för sjukskriven har jag inte tid/lust att bli.

god natt

imorgon bitti får det bli en uppdatering angående helgen. nu måste jag återgå till att sova, vilket jag gjort de senaste 2 h...

Helg

Äntligen är det dags för lite välförtjänt helg.
Det har varit lite stressigt den här veckan med en deadline på jobbet som ska vara klar senast på måndag så jag har jobbat på detta hela veckan (och drömt om det också). När jag gick hem för dagen idag lämnade jag över det sista på chefen som jag jobbar ihop med och det kändes SÅ befriande.

Sedan åkte vi hem till svärföräldrarna där även svägerska med barn befann sig. Det var jättetrevligt med god mat och härligt sällskap.

Svägerskans yngsta är bara 6 månader och svärfar är helt gaaalen i barnbarn (ja, när vi frågade honom förra julen vad han önskade sig i julklapp sa han "Bebisar! Bara bebisar..." haha, han kommer bli superglad när han får veta) så det var ju riktigt lockande att bara berätta hemlisen där och då.

Men icke, vi har ändå lovat varandra att vänta och det känns ändå helt rätt. Dessutom vill vi berätta när hela familjen är samlad (förhoppningsvis på svärfars födelsedag i november, om vi orkar hålla oss tills dess).

Vecka 6+3 idag. Tycker den här veckan har gått väldigt fort jämfört med förra som bara segade sig fram. Jag mår väldigt bra. Nästan så bra ibland så man undrar om allt är okej. Men inga blödningar har jag haft så jag utgår och tror att allt är bra.

Har lite ömma bröstvårtor när man tar på dem och molvärk i magen lite varje dag som kommer och går. När vi gick från bilen nu för en liten stund sedan så fick jag väldig molvärk mitt i livmodern. Det höll i sig i kanske 10 sekunder och försvann sedan i 10 sekunder och kom tillbaka igen i 10 sekunder. Sedan försvann det helt. Så nu undrar jag om det växer på där inne? Det är så spännande med allt som händer men jag längtar mest av allt tills ultraljudet vi ska göra den 26 september. Är så nervös för att inte se ett hjärta slå men allt är säkert okej och DÅ ska det firas... 

trött

kom hem vid 13 idag och somnade kl 14. sov till 16.30 ungefär. nu är jag helt slut igen och det ska bli sååå skönt att få lägga mig. är det den här tröttheten alla pratar om?

JobbJobbJobb

Ibland undrar jag hur det är tänkt att man ska både hinna och orka med allt som ska göras. Har man inte småbarn att vara hemma med eller någon form av utbildning att gå till så förväntas man helt enkelt jobba heltid och dessutom hinna med allt annat som ska göras så som tvätta, diska, handla, laga mat, städa OCH vara go, glad, social och kanske t.o.m hinna med hobbies. Dessutom, har man barn, så ska man ju hinna med deras behov så som aktiviteter, läxor mm.

Jag avskyr att det är så det ser ut. Varför? Varför ska ens liv vara vigt åt jobbet i första hand? Uppenbarligen så är det ju vi själva som väljer att ha det så här (för det är ju ingen som tvingar oss). Är det pengarna man vill ha? Eller är det för att man äääälskar jobbet mer än sitt egna privatliv? Ja, man bör ju älska sitt jobb en hel del i alla fall med tanke på att man spenderar det mesta av sin vakna tid där.

Jag kan bara inte förstå det.

Jag kan helt ärligt, med handen på hjärtat och utan att skämmas, säga att jag verkligen ogillar att jobba (skulle nästan vilja säga avskyr men det låter så himla tråkigt och kanske inte helt rättvist ändå med tanke på att vissa dagar är helt okej). Hade jag kunnat välja hade jag jämt varit hemma. Och nu menar jag inte att det är just MITT jobb som jag känner såhär inför. Faktum är att jag har många jättefina kollegor och vi skrattar mycket ihop och det gör jobbet helt okej kul! Utan jag tycker inte att det egentligen spelar någon roll vilket jobb jag har utan för mig så känns det helt enkelt väldigt tungt att gå till ett jobb varje dag. Det passar helt enkelt inte mig att jobba. Om man får säga sanningen så är det inte min grej.

Jag frågade runt lite på mitt eget jobb hur mina kollegor känner. Det fanns inte EN enda som sa att de ville vara hemma hellre än att gå till jobbet. De sa att de skulle bli uttråkade hemma och att det kanske redan hade varit föräldralediga ett tag (kanske 2-3 år) och att det var jättejobbigt och att de längtade till jobbet.

För mig är det helt ofattbart hur man kan tycka att det är tråkigt hemma. Då kan man ju inte vara så nöjd med sitt privatliv tänker jag. Jag har massa saker som jag hellre gör än att gå till jobbet så som löptränar, går promenader, köper fixar och säljer möbler, scrappar, bakar, träffar vänner, ser på film, umgås med kärleken, umgås med familjen, stickar, syr, läser böcker, studerar, går någon kurs i typ bakning/matlagning/dans eller liknande, pysslar med blommor och trädgårdar, fotograferar och ja min lista kan hålla på länge till. För att inte tala om alla de där sakerna som man måste göra för att sköta ett hushåll som också kräver tid så som handling, matlagning, städning, betala räkningar, tvättning osv.

och att man skulle tycka att det känns extra jobbigt/tråkigt att vara hemma som föräldraledig förstår jag inte för 5 öre. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer fantastiskt, underbart, mysigt och givande än att få vara tillsammans med mina barn hela dagarna. Jag kan säga att jag längtar så ofantligt mycket till dagen då vi faktiskt har barn och då jag kan välja att vara hemma med dem istället för att jobba. Ett mycket enkelt och självklart val för mig och jag tänker vara hemma lääääänge!

Kärleken läste om något par som hade lite svårt att få ihop livspusslet då hustrun nyss hade fått ett bra jobb som gjorde att hon var tvungen att jobba heltid. Tydligen hade de små barn och pappan funderade på om han  kanske skulle behöva gå ner i tjänst till 90 eller 80 % för att hinna med barnen och allt. Jag tycker faktiskt att det lät lite sorligt. Det är ju inte särskilt konstigt att man inte hinner med sina barn och allt som ska göras om båda föräldrarna jobbar heltid.

Det skulle nog aldrig förekomma i vårt hem. MEN, sedan är det ju det där med prioriteringar. För oss känns det perfekt. Dels tycker vi båda att det SKA finnas någon hemma för barnen, att barnen är prio 1 och att om man skaffar barn så ska man väl inte skynda iväg till jobbet igen efter ett år. Sedan var det ju det där med att jag inte ens har något behov av att jobba som givetvis underlättar.

OCH jag vill bara förtydliga att jag inte lägger mig i hur andra gör. Jag tycker och tänker säkerligen något om någon i min omgivning lämnar in sin lilla ettåring på förskola för jag tycker det är fel. Men det är ju också en rättighet vi har om vi så önskar. Sedan vet jag att många säger att de helt enkelt inte har råd att vara hemma länge även om de önskar det. Och i vissa fall så är det väl faktiskt så (t.e.x ensamstående med låg FP ) MEN i de flesta fall så handlar det om prioriteringar.

Om man prioriterar rätt så bör man kunna se till att ha tak över huvudet, mat på bordet, hela och rena kläder på sig. Mer än så behövs faktiskt inte alltid. Det blir åtminstone mycket tid för varandra och förhoppningsvis en väldigt trygg och kärleksfull uppväxt. Gentemot att bo i ett stort hus, resa några gånger om året, ha märkeskläder och syssla med massa nöjen varje vecka. Ja visst, jättekul att ha råd med mycket. Men inte lika kul när man inte har så mycket tid till varandra eftersom det då krävs att båda föräldrarna är borta hela dagarna.

Ojdå, nu blev detta inlägg mer om frågan att vara hemma med sin barn eller inte. Det skulle ju egentligen handla om att det är tokigt att alla ska jobba så mycket för att bli "accepterade". Men, familjepolitiken är något jag brinner mycket för så det är lätt att halka in på den stigen när man pratar om jobb och familjepusslet som ska lösas!

Shopping

Åkte in till stan idag för lite shopping. Hittade inte så jättemycket som kändes rätt att köpa men lite fick allt följa med hem.

Till lilla bebisen blev det en söt brun/beige body, en vit tunn mössa och de här supersöta tofflorna. Jag älskar sådana här tofflor och även olika hattar/mössor till bebisar. Tycker det är så sött men också praktiskt. På vintern håller fötterna sig varma i dessa och på sommaren håller de sig svala. Samma sak gäller hattar/mössor.

En sak som jag insett när jag börjat kika på lite kläder, skor, mössor, pyjamas, filtar, leksaker, lakan, vagn, bilbarnstol, JA allt det där, är att det finns väldigt lite som är anpassat för bebisar som man inte vet könet på. Så känns det för mig i alla fall. På nyföddavdelningen finns det en killdel (med bara massa blåa kläder och tryck på) och en tjejdel (med rosa volangkjolar och rosa bodys).

Jag tycker man hittar ytterst lite som är neutralt (ja, helvitt finns ju men hur kul är det?) eller åtminstone så pass blandat i färgerna så att det passar både flickor och pojkar. Hade gärna sett lite mer kläder som var färgglada men ändå inte BARA blått eller BARA rosa. Gult, orange, ljusgrönt och turkost och också fina färger!

Därför blev jag så glad när jag hittade dessa skorna, som för övrigt hängde på killavdelningen, det fanns liknande för tjejer som var rosa med en orange räv på. Jag tycker de passar både på en liten kille och en liten tjej.

Låååång helg

Äntligen var den här helgen över.

Det har varit helt sjukt. Jag har verkligen varit på jobbet hela helgen. Bara kommit hem för att sova i mellan dagarna. Känns riktigt surt att inte hinna med någonting annat på helgen än att jobba. Man vill ju så gärna träffa vänner och hitta på roliga saker när kärleken också är ledig från skolan. Det är tufft liv att vara hårt arbetande kvinna ;) Nå väl. Inte så länge till, tack och lov.

Hur som helst så har helgen ändå flutit på. Fick mig en släng av oro i går morse när jag vaknade och ömheten i bröstvårtorna var som bortblåst. Tänkte givetvis det värsta, att missfall var på G och gick väl och klämde ca 58 gånger den dagen för att se hur det utvecklade sig. Dock kändes det inte som att graviditeten var bortblåst helt eftersom att magen jobbade på. Den molade, spände och stack till då och då så jag var hoppfull. Mot eftermiddagen kom lite ömhet tillbaka och då började jag pusta ut.

I morse var de ömma igen men de har hunnit med att både sluta ömma och börja igen sedan dess. För det mesta så ömmar det lite hela tiden, men variation på hur mycket. Så kroppen verkar inte riktigt vilja bestämma sig för det ena eller andra. Men det jag förstår nu i alla fall är att det är heeelt normalt och att jag inte behöver oroa mig. Antagligen bara kroppen som ställer in sig på hormonhalten.

Som sagt så jobbar även magen på ordentligt och gör sig verkligen påmind om att det finns någon liten där inne som växer. Det är helt otroligt hur BRA det känns den här gången. Vid det här laget hade jag redan fått missfall förra gångerna (eller nåja, andra gången åkte jag ju till sjukhuset i v 6 för att jag hade så ont i magen. Ultraljud gjordes och ingen bebis eller ens hinnsäck gick att se. Antagligen hade den graviditeten redan avbrutits där. Började blöda en v senare. Så det var väl precis när jag gått in i v 7.) och den här gången känner jag ju verkligen att det händer något.

Har börjat få som gåshud på bröstvårtorna vilket är ett nytt symtom som jag, hör och häpna, aldrig har haft innan i de tidigare graviditeterna. Så det ser jag absolut som ett positivt tecken! Nu ska jag försöka av min lediga dag imorgon men, förhoppningsvis, lite shopping. På tisdag går jag in i v 7. Underbart

Sista testet

Då kunde jag inte låta bli att ta det absolut sista testet som jag hade liggandes hemma. Nu är teststrecket lika starkt som kontrollstrecket så nu nöjer jag mig med det. Det känns faktiskt bra på något sätt att inte känna stress över att fortsätta testa osv.

Nu är jag ju tydligt gravid och That's that!
Nu ska jag bara fortsätta njuta av den här graviditeten och inte oroa mig.

I drömmarnas land

Vaknade mitt i natten i natt av att kärleken höll på att smeka mig i ansiktet, håret, hakan och där i kring. Fattade inte vad han höll på med och trött och lite halvt irriterat sa jag "vad håller du på med?". Till svar fick jag "va?". Det visade sig att han låg och sov. Han berättade sedan att det han drömt var att jag precis fött vår lilla bebis, en dotter och han låg och smekte hennes hår och att hon var världens finaste lilla bebis.

Jag smälte lite....

Jättegulligt tycker jag. Han har liksom inte visat så mycket känslor även om jag vet att han är glad över graviditeten. Men nu, i drömmarnas land kommer det minsann fram att han längtar han också :)
Han tror stenhårt på en flicka nu. Jag tror verkligen 50/50. Var först helt inställd på att vår första skulle bli en pojke men de senaste veckorna har jag blivit mer 50/50. Vi får väl se. Det är ju lååångt kvar tills dess!

Förkylning

Jaha, så har man råkat på en himla förkylning också. Kände att det var på G i går natt då jag var lite snorig och ont i halsen när jag vaknade. Men det gick över så fort jag kom upp. I går kväll dock så kom det tillbaka och jag blev lite snorig och kl 20 orkade jag inte hålla ögonen öppna längre utan somnade i soffan under en film. Väldigt olikt mig. Vaknade till när mamma ringde vid 21 och bestämde mig för att flytta över till sängen. Sov sedan från ca 22-8 i morse. VILKEN BEFRIELSE. Känner mig utvilad och jag tror det hjälpt förkylningen på traven.

Förhoppningsvis blir jag inte sådär dunderförkyld men idag är jag ändå ledig så det blir till att sitta i soffan och kolla film, dricka te och kika på babyprylar. Kärleken är i skolan hela dagen så det blir lite egenmys.

Brukar inte bli förkyld så lätt men jag har läst att man får sämre immunförsvar som gravid så kanske är det därför?

Barnvakt

Idag har jag varit barnvakt åt en söt liten 6månaders kille. Hans pappa var i skolan och hans mamma hade en del läkarbesök och liknande som hon skulle gå på under dagen så jag fick äran att ta hand om deras lille plutt.

Han är en go och glad bebis så det var inte särskilt jobbigt alls. Kändes lite långtråkigt tiderna när han sov men det var så mysigt att bara ligga och gosa i soffan tillsammans.

Man kan väl säga som så att längtan efter vår egna lilla bebis blev ju inte direkt mindre. 8 hela månader kvar och det känns lite som en evighet just nu. Men jag ska hålla ut. Egentligen så vet jag att 8 månader går fruktansvärt fort.

Orolig och nojig

Med två missfall i bagaget är det nog helt normalt att man blir en sk "analyserare". Man analyserar både symtom, graviditetstest och allt som går att analysera tror jag. Man oroar sig för ett eventuellt till missfall och letar hela tiden saker som talar för/emot detta.

Som sagt så tror jag att det är väldigt vanligt bland de som haft missfall att göra detta och jag kan ärligt och utan att skämmas säga att jag är en utav dem. Att "misslyckas" ännu en gång hade känts förödande. Att inte få bli föräldrar ännu en gång likaså.

Idag kom den där oron/skräcken obehagligt nära tycker jag.

Det var två dagar sedan jag tog ett graviditetstest förra gången (i morse så trodde jag konstigt nog att det var tre dagar sedan) så jag tänkte att det var dags att ta ett till nu för att se så att det verkar stiga som vanligt så man förhoppningsvis kan utesluta ett utomkvedshavandeskap.

Vaknade kl 3.30 och var kissinödig och tänkte att det var lika bra att ta testet då i och med att jag ändå hade hållt mig i åtminstone 4 h och skulle upp bara 2 h senare. Sagt och gjort. Tyckte kisset såg ganska ljust ut men det var ju mitt i natten och jag hade väl inte klarast syn direkt. Hur som helst. Det dröjde inte länge innan strecket dök upp MEN inte blev det något starkare än testet som tagits för 3 (ja, eller egentligen 2 då) dagar sedan. Tyckte nästan t.o.m att testet var aningen svagare än förra gången.

Paniken inom mig började stiga då. Det var precis det som hände vid förra missfallet. Att ömheten i brösten försvann och att jag då tog ett test som var svagare. Jag nästan tog för givet i morse att så också var fallet nu. Fick en stor klump i magen och började tänka tankar så som att jag aldrig kommer få barn osv.

Gick och småklämde på bröstvårtorna hela dagen på jobbet och tyckte att det kändes som att de blev aningen mindre ömma ju längre tiden gick. Försökte hur som helst inte att tänka på det (hur det nu var möjligt?) och jobbade på.

Kärleken försökte lugna mig och säga att allt säkert var bra men NEJ, det trodde jag inte på. Han föreslog att jag skulle göra ett test igen i morgon bitti men HUR skulle jag kunna vänta såååå många timmar som till i morgon bitti för att få reda på vad som händer? Icke!

Fortsatte småklämma på brösten efter att jag kommit hem och tyckte faktiskt att de ömmade på som vanligt igen. Men ville inte hoppas på något. Ställde in mig på det värsta. Kände även lite småmolande i magen och tänkte "jahapp, det blir väl mer sedan och så kommer "missfallet". En liten liten gnista inom mig sa "KANSKE är det bara vanligt graviditetsont."

Ca 2,5 h efter senaste toalettbesöket satt jag redo med stickan och plastmuggen igen inne på toaletten. Efter kanske 15 sekunder dök det upp ett streck som tack och lov blev starkare och starkare. Efter 5 minuter var det nästan lika starkt som kontrollstrecket och jag nästan grät av lycka. Klumpen och paniken kunde äntligen släppa, även om det fortfarande inte riktigt gjort det... Läskigt ju!

Även om det visserligen inte betyder att jag absolut inte kan få missfall ändå så är det ändå någon typ av intygelse att det åtminstone är okej just för nu. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till om det inte blev någon barn av den här graviditeten.

Är i vecka 6 nu och den här veckan känns lite extra kritisk på något sätt då jag fått de andra 2 missfallen i just den här veckan. Så klarar jag mig förbi den här veckan tror jag att jag åtminstone kommer känna det som en liten seger och ytterligare ett bevis på att det nog går bra och att jag åtminstone kommer kunna få barn någon dag :)

Nu ska jag försöka njuta av allt som är och kanske inte ens testa mer. Nu vet jag ju att det stiger och det verkar stiga normalt. Dags att dyka ner i mina graviditetsböcker igen för att suga ut all information jag kan.

Inskrivningstid

Barnmorskann ringde mig precis och jag fick tid för inskrivning. Den 26 september blir det och det känns jättebra. Jag trodde absolut att det skulle bli någon gång först i oktober men icke sa nicke. Det är ju bara dryga 3 veckor dit så det känns inte särskilt långt faktiskt.

Tokigt att en människas fötter kan vara
såhär otroligt små. Längtar så tills dessa små
strumpor får pryda lilla miraklets fossingar.

Då får jag göra ett ultraljud och sedan få information om kost, träning osv och träffa min barnmorska som jag kommer ha under hela tiden.

Det känns så himla spännande! Längtar!

Idag skulle vi åka till ett typ "miniUllared" när där vi bor för att kolla om de hade några fina ramar till en tavla som vi köpte när vi var i Paris. Hittade tyvärr ingen ram MEN jag kom hem med det första lilla bebisplagget. Kunde bara inte motstå dessa små söta saker för endast 30 kr så de fick följa med hem :)

Hektisk helg

Gårdagen var riktigt trevlig. Vi åkte efter lunch och var framme några timmar senare. Då sken solen och alla i bilen önskade att vi hade tagit kjol/shorts på oss istället för jeans.

Sedan var det några hektiska timmar med inköp av kräftor, räkor, sallader, bröd och dricka samt uppsättning av bord, dukning och lagning av mat.

Kvällen blev sedan mycket lyckad med många skratt och mycket mat. Vi åkte hem vid 1tiden och var väl innanför dörren hemma vid 3.30. Det blev inte många timmars sömn för att sedan gå upp till kyrkan. Men efteråt så unnade vi oss några välbehövliga timmars sömn.

Kunde dessutom inte låta bli att ta ett till graviditetstest idag på eftermiddagen för att kolla så att det verkligen stiger. Det känns ju lite overkligt även om bröstvårtorna hade börjat ömma när vi vaknade igen efter vår "nap".

Den här helgen har gått så otroligt fort. Har inte riktigt hunnit tänka faktiskt. Imorgon är det jobb igen och det känns väl okej men ändå inte kul. Men gör det någonsin det? Jag vet inte!

Här kommer i alla fall en liten bild på den lilla stegringen som verkar flyta på fint. Ett litet bevis för att ett nytt litet mirakel finns.

Första uppifrån är taget den 28/8, andra är taget den 31/8, tredje den 1/9 och det sista idag, den 2/9

Första september

Tänka sig att det redan är första september. Nu är väl ändå sommaren officiellt över. Juni, juli och augusti gick så jättesnabbt. Kändes inte som att jag hann njuta ett dugg av sol, bad, värme och ledighet. I mina ögon var denna sommaren den sämsta på många år, om inte under hela mitt liv.

Jag känner dock att jag kan välkomna hösten. För det mesta brukar åtminstone september vara en väldigt fin månad. Kyligt väder, men klara dagar med sol och vackra färger. Jag gillar myset med tända ljus, filmkvällar, tjocka filtar och stickade tröjor. Dessutom är ju julen i princip min höjdpunkt under hela året. Äskar atmosfären, alla ljus, alla som blir så trevliga, fina budskap, musiken, maten och familjemyset. Så när hösten kommer blir det alltid en påminnelse om att julen är på intåg :)

Ikväll ska vi åka till några kompisar och ha en härlig, god kräftskiva. Det känns som att vi haft fullt upp de senaste helgerna och jag gillar det. Det är kul att hitta på saker ihop och att komma iväg från lägenheten då och då. Vi kommer köra hem igen sent ikväll så morgondagen får nog bara bli en lugn hemmadag.

Lilla bebisen

Var tvungen att ta ett nytt test i morse för att verkligen se att det stämde och ja, jag är fortfarande gravid. Känns skönt ;)

Av två orsaker tycker jag att det är extra svårt att ta det till sig ännu:
1. Med två missfall i baggaget känns det svårt att föreställa sig en graviditet som faktiskt GÅR bra.
2. Såhär tidigt in i graviditeten brukar ju de flesta inte känna så mycket, om ens någonting alls, lika så jag. Har väl haft som lite mensvärk i en vecka men ingenting mer. Det känns rätt overkligt.

Det känns lite konstigt att inte riktigt veta hur långt gången jag är. Som jag skrev i förra inlägget så borde jag vara i vecka 5 och bebisen borde vara beräknad någon gång runt den 7-10 maj. Om den här graviditeten går vägen (HOPPAS HOPPAS) så blir det ett härligt litet majbarn. Det är en bra månad att födas i. Inte så himla kallt och en lång härlig sommar framför.

Maj verkar vara kärlekens familjs "favoritmånad". Hans mamma är född i maj, lika så två utav syskonbarnen. Egentligen tyckte vi att det kanske räckte med födelsedagsfiranden i maj, men nu verkar vi fixa in ännu en födelsedag just i maj. Det blir säkert kanon. Hoppas helst bara att bebisen får en egen födelsedag. Tror det blir roligast så.

Det finns så mycket jag tänker på, undrar, oroar mig över och hoppas. Ändå känner jag på något sätt att jag inte tänker på mycket. Testet igår blev mer ett konstaterande, en glad stund och sedan gick livet vidare. De andra gångerna har det som nästan stannat upp och redan där, från dag 1 har det börjat planeras inför ankomsten.

Det är skönt att jag inte känner samma denna gång. Att jag kan tänka på massa annat istället. Dagarna går så mycket fortare då och vips, så är det dags för ultraljud. Så tänker jag. Jag har ju lärt mig att jag ändå inte kan påverka vad som händer, så det känns bättre att liksom tuffa på och njuta av varje dag istället för att snöa in mig i alla olika graviditetsgrejer och oroa mig.