JobbJobbJobb

Ibland undrar jag hur det är tänkt att man ska både hinna och orka med allt som ska göras. Har man inte småbarn att vara hemma med eller någon form av utbildning att gå till så förväntas man helt enkelt jobba heltid och dessutom hinna med allt annat som ska göras så som tvätta, diska, handla, laga mat, städa OCH vara go, glad, social och kanske t.o.m hinna med hobbies. Dessutom, har man barn, så ska man ju hinna med deras behov så som aktiviteter, läxor mm.

Jag avskyr att det är så det ser ut. Varför? Varför ska ens liv vara vigt åt jobbet i första hand? Uppenbarligen så är det ju vi själva som väljer att ha det så här (för det är ju ingen som tvingar oss). Är det pengarna man vill ha? Eller är det för att man äääälskar jobbet mer än sitt egna privatliv? Ja, man bör ju älska sitt jobb en hel del i alla fall med tanke på att man spenderar det mesta av sin vakna tid där.

Jag kan bara inte förstå det.

Jag kan helt ärligt, med handen på hjärtat och utan att skämmas, säga att jag verkligen ogillar att jobba (skulle nästan vilja säga avskyr men det låter så himla tråkigt och kanske inte helt rättvist ändå med tanke på att vissa dagar är helt okej). Hade jag kunnat välja hade jag jämt varit hemma. Och nu menar jag inte att det är just MITT jobb som jag känner såhär inför. Faktum är att jag har många jättefina kollegor och vi skrattar mycket ihop och det gör jobbet helt okej kul! Utan jag tycker inte att det egentligen spelar någon roll vilket jobb jag har utan för mig så känns det helt enkelt väldigt tungt att gå till ett jobb varje dag. Det passar helt enkelt inte mig att jobba. Om man får säga sanningen så är det inte min grej.

Jag frågade runt lite på mitt eget jobb hur mina kollegor känner. Det fanns inte EN enda som sa att de ville vara hemma hellre än att gå till jobbet. De sa att de skulle bli uttråkade hemma och att det kanske redan hade varit föräldralediga ett tag (kanske 2-3 år) och att det var jättejobbigt och att de längtade till jobbet.

För mig är det helt ofattbart hur man kan tycka att det är tråkigt hemma. Då kan man ju inte vara så nöjd med sitt privatliv tänker jag. Jag har massa saker som jag hellre gör än att gå till jobbet så som löptränar, går promenader, köper fixar och säljer möbler, scrappar, bakar, träffar vänner, ser på film, umgås med kärleken, umgås med familjen, stickar, syr, läser böcker, studerar, går någon kurs i typ bakning/matlagning/dans eller liknande, pysslar med blommor och trädgårdar, fotograferar och ja min lista kan hålla på länge till. För att inte tala om alla de där sakerna som man måste göra för att sköta ett hushåll som också kräver tid så som handling, matlagning, städning, betala räkningar, tvättning osv.

och att man skulle tycka att det känns extra jobbigt/tråkigt att vara hemma som föräldraledig förstår jag inte för 5 öre. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer fantastiskt, underbart, mysigt och givande än att få vara tillsammans med mina barn hela dagarna. Jag kan säga att jag längtar så ofantligt mycket till dagen då vi faktiskt har barn och då jag kan välja att vara hemma med dem istället för att jobba. Ett mycket enkelt och självklart val för mig och jag tänker vara hemma lääääänge!

Kärleken läste om något par som hade lite svårt att få ihop livspusslet då hustrun nyss hade fått ett bra jobb som gjorde att hon var tvungen att jobba heltid. Tydligen hade de små barn och pappan funderade på om han  kanske skulle behöva gå ner i tjänst till 90 eller 80 % för att hinna med barnen och allt. Jag tycker faktiskt att det lät lite sorligt. Det är ju inte särskilt konstigt att man inte hinner med sina barn och allt som ska göras om båda föräldrarna jobbar heltid.

Det skulle nog aldrig förekomma i vårt hem. MEN, sedan är det ju det där med prioriteringar. För oss känns det perfekt. Dels tycker vi båda att det SKA finnas någon hemma för barnen, att barnen är prio 1 och att om man skaffar barn så ska man väl inte skynda iväg till jobbet igen efter ett år. Sedan var det ju det där med att jag inte ens har något behov av att jobba som givetvis underlättar.

OCH jag vill bara förtydliga att jag inte lägger mig i hur andra gör. Jag tycker och tänker säkerligen något om någon i min omgivning lämnar in sin lilla ettåring på förskola för jag tycker det är fel. Men det är ju också en rättighet vi har om vi så önskar. Sedan vet jag att många säger att de helt enkelt inte har råd att vara hemma länge även om de önskar det. Och i vissa fall så är det väl faktiskt så (t.e.x ensamstående med låg FP ) MEN i de flesta fall så handlar det om prioriteringar.

Om man prioriterar rätt så bör man kunna se till att ha tak över huvudet, mat på bordet, hela och rena kläder på sig. Mer än så behövs faktiskt inte alltid. Det blir åtminstone mycket tid för varandra och förhoppningsvis en väldigt trygg och kärleksfull uppväxt. Gentemot att bo i ett stort hus, resa några gånger om året, ha märkeskläder och syssla med massa nöjen varje vecka. Ja visst, jättekul att ha råd med mycket. Men inte lika kul när man inte har så mycket tid till varandra eftersom det då krävs att båda föräldrarna är borta hela dagarna.

Ojdå, nu blev detta inlägg mer om frågan att vara hemma med sin barn eller inte. Det skulle ju egentligen handla om att det är tokigt att alla ska jobba så mycket för att bli "accepterade". Men, familjepolitiken är något jag brinner mycket för så det är lätt att halka in på den stigen när man pratar om jobb och familjepusslet som ska lösas!