Med två missfall i bagaget är det nog helt normalt att man blir en sk "analyserare". Man analyserar både symtom, graviditetstest och allt som går att analysera tror jag. Man oroar sig för ett eventuellt till missfall och letar hela tiden saker som talar för/emot detta.
Som sagt så tror jag att det är väldigt vanligt bland de som haft missfall att göra detta och jag kan ärligt och utan att skämmas säga att jag är en utav dem. Att "misslyckas" ännu en gång hade känts förödande. Att inte få bli föräldrar ännu en gång likaså.
Idag kom den där oron/skräcken obehagligt nära tycker jag.
Det var två dagar sedan jag tog ett graviditetstest förra gången (i morse så trodde jag konstigt nog att det var tre dagar sedan) så jag tänkte att det var dags att ta ett till nu för att se så att det verkar stiga som vanligt så man förhoppningsvis kan utesluta ett utomkvedshavandeskap.
Vaknade kl 3.30 och var kissinödig och tänkte att det var lika bra att ta testet då i och med att jag ändå hade hållt mig i åtminstone 4 h och skulle upp bara 2 h senare. Sagt och gjort. Tyckte kisset såg ganska ljust ut men det var ju mitt i natten och jag hade väl inte klarast syn direkt. Hur som helst. Det dröjde inte länge innan strecket dök upp MEN inte blev det något starkare än testet som tagits för 3 (ja, eller egentligen 2 då) dagar sedan. Tyckte nästan t.o.m att testet var aningen svagare än förra gången.
Paniken inom mig började stiga då. Det var precis det som hände vid förra missfallet. Att ömheten i brösten försvann och att jag då tog ett test som var svagare. Jag nästan tog för givet i morse att så också var fallet nu. Fick en stor klump i magen och började tänka tankar så som att jag aldrig kommer få barn osv.
Gick och småklämde på bröstvårtorna hela dagen på jobbet och tyckte att det kändes som att de blev aningen mindre ömma ju längre tiden gick. Försökte hur som helst inte att tänka på det (hur det nu var möjligt?) och jobbade på.
Kärleken försökte lugna mig och säga att allt säkert var bra men NEJ, det trodde jag inte på. Han föreslog att jag skulle göra ett test igen i morgon bitti men HUR skulle jag kunna vänta såååå många timmar som till i morgon bitti för att få reda på vad som händer? Icke!
Fortsatte småklämma på brösten efter att jag kommit hem och tyckte faktiskt att de ömmade på som vanligt igen. Men ville inte hoppas på något. Ställde in mig på det värsta. Kände även lite småmolande i magen och tänkte "jahapp, det blir väl mer sedan och så kommer "missfallet". En liten liten gnista inom mig sa "KANSKE är det bara vanligt graviditetsont."
Ca 2,5 h efter senaste toalettbesöket satt jag redo med stickan och plastmuggen igen inne på toaletten. Efter kanske 15 sekunder dök det upp ett streck som tack och lov blev starkare och starkare. Efter 5 minuter var det nästan lika starkt som kontrollstrecket och jag nästan grät av lycka. Klumpen och paniken kunde äntligen släppa, även om det fortfarande inte riktigt gjort det... Läskigt ju!
Även om det visserligen inte betyder att jag absolut inte kan få missfall ändå så är det ändå någon typ av intygelse att det åtminstone är okej just för nu. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till om det inte blev någon barn av den här graviditeten.
Är i vecka 6 nu och den här veckan känns lite extra kritisk på något sätt då jag fått de andra 2 missfallen i just den här veckan. Så klarar jag mig förbi den här veckan tror jag att jag åtminstone kommer känna det som en liten seger och ytterligare ett bevis på att det nog går bra och att jag åtminstone kommer kunna få barn någon dag :)
Nu ska jag försöka njuta av allt som är och kanske inte ens testa mer. Nu vet jag ju att det stiger och det verkar stiga normalt. Dags att dyka ner i mina graviditetsböcker igen för att suga ut all information jag kan.
Som sagt så tror jag att det är väldigt vanligt bland de som haft missfall att göra detta och jag kan ärligt och utan att skämmas säga att jag är en utav dem. Att "misslyckas" ännu en gång hade känts förödande. Att inte få bli föräldrar ännu en gång likaså.
Idag kom den där oron/skräcken obehagligt nära tycker jag.
Det var två dagar sedan jag tog ett graviditetstest förra gången (i morse så trodde jag konstigt nog att det var tre dagar sedan) så jag tänkte att det var dags att ta ett till nu för att se så att det verkar stiga som vanligt så man förhoppningsvis kan utesluta ett utomkvedshavandeskap.
Vaknade kl 3.30 och var kissinödig och tänkte att det var lika bra att ta testet då i och med att jag ändå hade hållt mig i åtminstone 4 h och skulle upp bara 2 h senare. Sagt och gjort. Tyckte kisset såg ganska ljust ut men det var ju mitt i natten och jag hade väl inte klarast syn direkt. Hur som helst. Det dröjde inte länge innan strecket dök upp MEN inte blev det något starkare än testet som tagits för 3 (ja, eller egentligen 2 då) dagar sedan. Tyckte nästan t.o.m att testet var aningen svagare än förra gången.
Paniken inom mig började stiga då. Det var precis det som hände vid förra missfallet. Att ömheten i brösten försvann och att jag då tog ett test som var svagare. Jag nästan tog för givet i morse att så också var fallet nu. Fick en stor klump i magen och började tänka tankar så som att jag aldrig kommer få barn osv.
Gick och småklämde på bröstvårtorna hela dagen på jobbet och tyckte att det kändes som att de blev aningen mindre ömma ju längre tiden gick. Försökte hur som helst inte att tänka på det (hur det nu var möjligt?) och jobbade på.
Kärleken försökte lugna mig och säga att allt säkert var bra men NEJ, det trodde jag inte på. Han föreslog att jag skulle göra ett test igen i morgon bitti men HUR skulle jag kunna vänta såååå många timmar som till i morgon bitti för att få reda på vad som händer? Icke!
Fortsatte småklämma på brösten efter att jag kommit hem och tyckte faktiskt att de ömmade på som vanligt igen. Men ville inte hoppas på något. Ställde in mig på det värsta. Kände även lite småmolande i magen och tänkte "jahapp, det blir väl mer sedan och så kommer "missfallet". En liten liten gnista inom mig sa "KANSKE är det bara vanligt graviditetsont."
Ca 2,5 h efter senaste toalettbesöket satt jag redo med stickan och plastmuggen igen inne på toaletten. Efter kanske 15 sekunder dök det upp ett streck som tack och lov blev starkare och starkare. Efter 5 minuter var det nästan lika starkt som kontrollstrecket och jag nästan grät av lycka. Klumpen och paniken kunde äntligen släppa, även om det fortfarande inte riktigt gjort det... Läskigt ju!
Även om det visserligen inte betyder att jag absolut inte kan få missfall ändå så är det ändå någon typ av intygelse att det åtminstone är okej just för nu. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till om det inte blev någon barn av den här graviditeten.
Är i vecka 6 nu och den här veckan känns lite extra kritisk på något sätt då jag fått de andra 2 missfallen i just den här veckan. Så klarar jag mig förbi den här veckan tror jag att jag åtminstone kommer känna det som en liten seger och ytterligare ett bevis på att det nog går bra och att jag åtminstone kommer kunna få barn någon dag :)
Nu ska jag försöka njuta av allt som är och kanske inte ens testa mer. Nu vet jag ju att det stiger och det verkar stiga normalt. Dags att dyka ner i mina graviditetsböcker igen för att suga ut all information jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar