Nu har han tre tänder nere och tre tänder uppe. Fler är på väg. Första tanden kom någon vecka innan ettårsdagen, på överkäken. Sedan kom det två till där uppe i en rasande fart. De tre tänderna där nere kom några veckor senare. Dessa söta små tänder. De har redan fått utstå så mycket. Redan någon vecka efter första tanden kommit så halkade Mio till i badkaret och slog av en bit av framtanden. Jag fick vansinnigt dåligt samvete och grät nog lika mycket som han gjorde. Knäppt nog letade jag febrilt efter den lilla avslagna tandbiten, precis som om jag hade kunnat limma tillbaka den om jag hittat den. Vi fick gå till tandläkaren efter julledigheten och tack och lov verkade det inte vara någon större fara. Sedan dess har stackaren ramlat på munnen flera gånger. Inte lika illa som i badkaret men ibland har han vinglat till när han suttit och lekt eller helt enkelt busat och varit så glad att han dunkat i golvet, ALLTID MED MUNNEN FÖRST. Oftast är det nog läppen som går sönder lite, men någon gång har han haft blod även runt tänderna. Usch :( Han blir så ledsen och jag får så dåligt samvete, även om jag vet att jag omöjligt att vaka som en hök alla vakna minuter. Jag har alltid suttit precis bredvid när olyckan händer och vi blir nog lika överraskade båda två. Jag hoppas det är slut med de här små tandolyckorna nu. Jag vill att de små tänderna ska få växa ifred. Nog om skador.
Vår lille prins går helt själv. Egentligen tog han sina första steg redan när han var 10,5 månad. Då var han väldigt ostabil och nästan sprang fram mellan våra famnar. Men han gick rätt snabbt flera steg och gick gärna ofta. Vi trodde att han skulle börja gå kort därefter men han har helt enkelt varit himla nöjd med att gåträna mellan oss och ha en hand som stöd i vardagen. Men sedan... plötsligt händer det. Strax efter nyår började han ge sig iväg mer och mer på små egna äventyr. Inte många steg, men han släppte min hand några gånger/dag för att traska tre-fyra steg mot en annan riktning. Sedan började han gå utmed möblerna och kort därefter släppte han både möblerna och min hand allt oftare för att traska allt fler steg helt själv. Nu går han definitivt mer än att ta sig fram på något annat sätt. Det är så underbart att se hur hans lilla hjärna jobbar. Han ser något och vill gå dit, då släpper han taget och traskar iväg, överlycklig. Ibland går han och hämtar saker i ett annat rum och kommer släpandes på. Idag hade han hämtat en kudde från soffan som han gärna ville ha med sig, det såg hur gulligt ut som helst när han försökte få med sig en kudde i samma storlek som han själv. Men han grejade det. För övrigt blev det aldrig någon krypning får Mios del. Han kröp några steg för första gången på öppna förskolan för kanske 2 veckor sedan. Sedan dess har han bara krupit kanske 4 gånger och det har inte varit mer än några få steg. Lustigt det där. Han hasade sig fram ett bra tag, sedan gick han över till att skutta på rumpan i några veckor innan gången tog över. När han leker på sitt rum nu för tiden blandar han ofta gång med lite hasande och rumpskuttande. ♥
Om det är något vår kille INTE är så är det tyst. Han pratar mest hela tiden vilket är underbart. Har har så mycket att säga hela tiden och jag önskar att jag förstod alla hans små ord och uttryck. Vissa ord används väldigt flitigt så som där (när han pekar på saker) och nej. hihi. Ordet nej förstår han verkligen och det är så roligt att se. Han visar väldigt tydligt om han inte vill något. Då vänder han bort huvudet och säger nej. Andra tydliga ord han säger är mamma, pappa, tack tack, titta, hej, tittut och katt. Lampa och vatten tecknar han med hjälp av teckenspråk. Sedan vet vi att han förstår massa andra ord också så som näsa, bok, puss, mat, klappa händerna, vinka, hejdå, godnatt osv. Han förstår säkert massa fler saker som vi inte ens vet om. Jag tror att hans språk kommer utvecklas supermycket den här våren och sommaren. Ska bli så kul att se hur mycket han kan prata när lilla syskonet kommer.
I övrigt ser vi mer och mer av hans personlighet hela tiden. Han är en riktig liten goding som kan vara precis lika envis som sin mamma. Han vet vad han vill och han kan bli jättearg/ledsen om han inte får sin vilja igenom. Han är väldigt lugn av sig rent allmänt och har alltid varit. Stoppar aldrig (okej, väldigt väldigt sällan) saker i munnen och klättrar inte upp på farliga ställen. Han kan sitta lugnt med oss i soffan ett bra tag och pilla med en leksak och blir han uttråkad visar han att han vill gå ner och så får vi lyfta ner honom (han brukar liksom väldigt sällan försöka hoppa ner själv från lite högre höjder) och så går han ett par varv runt soffan och kommer tillbaka igen. Han tycker att det är mysigt att hämta en bok och sitta i knät en stund och bläddra. Generellt tycker han väldigt mycket om närhet. Att kramas, pussas, gosa och få sitta nära. Han har varit en väldig närhetsbebis sedan han var väldigt liten och det är han fortfarande. Jag hoppas det håller i sig för det är helt underbart att han är så go och kärleksfull. Han kan vara väldigt allvarlig också, gillar han inte något så ger han verkligen ifrån sig dödsblicken, vilket kan se väldigt gulligt ut, men man ska nog ta honom på allvar för han visar sina känslor.
Jag tycker att det är så vansinnigt roligt nu när vi har kommit lite mer i uppfostraåldern. Tidigare var det ju mer ta hand om, hela tiden. Men nu gör han ju lite busiga saker ibland som han inte får, ofta vet han om att han är busig också för han rycker till med ett himla skutt när jag kommer på honom. Sedan är det jättekul att få vägleda honom och uppmuntra honom till bra saker också. Åh vad kul det är att han utvecklas så mycket.
Den här åldern tycker jag är helt fantastisk och jag kan inte tänka mig annat än att hela det här året kommer vara underbart. Livet med en 13 månaders är fullt upp hela tiden, men på ett väldigt fint, roligt och härligt vis. Älskade älskade Mio. Tack för att just nu kom till oss.
 |
| Härlig liten sommarprins - juli 2014 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar