Tankar

På något sätt så har Lilly kommit upp mycket på senaste. Inte bara i mina tankar utan också rent samtalsmässigt. Det brukar annars ofta gå lite i perioder när jag och Mattias nämner henne här hemma men nu har det varit ofta och mycket.

Den där akuta sorgen är över. Det har den egentligen varit länge. Jag valde helt enkelt att gå vidare. Inte för att jag inte älskade henne, för det gjorde jag verkligen. Men helt enkelt för att jag inte ville gräva ner mig totalt i sorgens träsk. Jag ville inte att sorgen skulle ta över mitt liv. Jag ville inte sörja, jag ville leva.

För det mesta när vi pratar om henne går det fint, den tiden känns verkligen förbi på något sätt. Det känns länge sedan och jag kan se tillbaka på tiden som lärorik och fin (kanske konstigt ordval, men det är ändå så jag upplever det trots att det just då var fruktansvärt). Men så ibland kommer alla de där känslorna tillbaka och tårarna bara sprutar. Idag var en sådan dag.

BARN SKA INTE BEHÖVA DÖ. BARN SKA INTE BEHÖVA LIDA. SKIT OCKSÅ.

Med Mio i magen, oktober 2013

Men så idag, mitt i alla tårar, så hände något fantastiskt. Min älskade lilla fantastiska pojke visade för första gången att han förstod att jag var ledsen. Vi satt i soffan när det hände. Mina tårar rann och han tittade på mig och såg lite sorgsen ut med ögonen. Sedan kröp han upp i mitt knä och la sitt underbara lilla huvud mot min blöta kind. Han klappade mig till och med några gånger samtidigt som hans huvud inte rörde sig ur fläcken från mitt ansikte. Där satt vi och kramades en liten stund tills mina tårar tog slut. Då såg han mig i ögonen och log stort. Underbara barn <3

Igår samtalades det om Lilly igen. Inte bara om henne utan om handikapp och fosterskador i allmänhet. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare i graviditeten faktiskt. Men nu har tankarna börjat smyga sig på. Tänk om något är fel? Hur tacklar vi det? Tänk om något händer med vår lilla bebis som gör att hela vårt liv vänds upp och ner?

Jag oroar mig. Jag vill ju bara att allt ska vara bra. Jag vill få en till helt underbar unge att älska. Tänk om livet, åter igen, inte blir som vi tänkt oss. Ångestkänslorna smyger sig sakta på och jag hoppas att det bara är mina hjärna som spelar sig ett spratt och att jag inte känner på mig något som kolla skall.